James Cameron

The Abyss (1989) – äventyr på randen av avgrunden

USA 1989, manus & regi James Cameron: producent: Gale Anne Hurd, Van Ling

Rymdisarna kommer i form av vatten och efterliknar människorna

Rymdisarna kommer i form av vatten och efterliknar människorna de möter

Handlingen.

I vad som sägs vara en av de mest strapatsrika filminspelningarna någonsin lånar James Cameron teman från såväl sin egen Aliens (1986) som HG Wells In the abyss och Stanley Kubricks 2001 Ett rymdäventyr. Han kryddar det med egna besattheter, som skräcken för drunkning och utforskandet av havsdjupen. En amerikansk atomubåt träffar på en mystisk farkost och sjunker på stort djup. Räddningsuppdraget går till den civlia borrplattformen Deep Core som opererar från havets botten och har miniubåtar som kan gå ned i Marianergraven.  Deep Cores besättning är ett excentriskt och disparat knegargäng, dominerat av plattformens konstruktör Dr Lindsey Brigman (Mary Elizabeth Mastrantonio) och dess kapten, tillika Lindseys exman, Bud Brigman (Ed Harris). Bland arbetarna finns bl a konspirationsteoretikern Hippy med sin tama vita råtta, den countryälskande One Night (Kimberly Scott) och den buttre men lojale Vietmanveteranen Cat (Leo Burmeister). Gemensamt för alla oljeborrare är att de hyser en djup misstro för militärer, så när marinsoldater kommer ombord och börjar domdera för att få i gång räddningsaktionen tas det inte emot väl. Stämningen på Deep Core blir snabbt allt värre då soldaternas befäl Lt Coffey (Michael Biehn) visar symptom på paranoia orsakad av dykningen.

En undervattensstad upptäcks på botten av Marianergraven

En undervattensstad upptäcks på botten av Marianergraven

Berättelsen och hela filmen tar en oväntad vändning då Lindsey under ett uppdrag träffar på en självlysande, halvt genomskinlig minifarkost, helt klart av utomjordiskt ursprung. Sedan kommer ett större skepp, och båda försvinner ned i Marianergravens djup. Det dröjer inte länge förrän själva Deep Core också får påhälsning. I en berömd scen med för 80-talet banbrytande datoranimationer kommer en varelse av vatten in i  Deep Core. och söker kontakt med människorna ombord. Lindsey och hennes kompisar reagerar i bästa Närkontakt av tredje graden-stil och blir fascinerade och rörda. Men de allt mer psykotiska soldaterna tolkar utomjordingarna som ryssar och börjar förbereda sig att spränga en atombomb som de hämtat från den förlista ubåten.

Pretentionerna?

Michael Biehn (Aliens, Terminator 2) spelar här ett psykotiskt marinbefäl

Michael Biehn (Aliens, Terminator 2) spelar här ett psykotiskt marinbefäl

James Cameron fann sig i mitten på 80-talet i ett läge där framgångarna med Terminator och Aliens gjorde att filmbolaget lät honom göra lite som han ville. Han valde alltså att göra en film om utomjordingar på havsbotten, eftersom det var en idé han hade haft sedan han var 16 år gammal. Det kan ofta bli överlastat då regissörer realiserar gamla drömprojekt, och det stämmer även på The Abyss. Den är i sin specialversion nära tre timmar lång, och är liksom flera filmer ihoptryckta till en: en Aliens-liknande klaustrofobisk thriller med antimilitaristiskt tema, en storögd first-contact-saga a la Close Encounters, ett inlägg i fredsdebatten, en ”hård” science fiction om framtidens teknik för djuphavsutforskning, en kompisfilm, en kärleksfilm.  James Cameron har uppenbarligen ett smått maniskt drag, då han försökte få in allt detta i sitt drömprojekt och samtidigt (enligt samstämmiga rapporter) drev sina skådespelare från vettet med ett omänskligt inspelningsschema. Det kan också vara genialiskt, för skådisarna verkar stundtals äkta stressade där nere i sina dykardräkter.

Världsbygget och rymdskeppen!

Skådeplats för större delen av filmen är den på havsbotten placerade oljeborrplattformen Deep Core, ett ubåtsliknande habitat som också har likheter med rymdbasen i Aliens och Nostromo från Alien. Den del av stationen som man minns är the moon pool, den dammliknande vattenslussen som fungerar som in- och utfart för sonder och utbåtar. Det är ner hit som Dr Lindsey kommer i en miniubåt i början av filmen, med soldaterna ombord. Det dröjer inte länge förrän en våldsam storm kapar all kommunikation med ytan, och under resten av filmen är besättningen isolerad från omvärlden på 2 kilometers djup. Det säger sig självt att det lätt blir en klaustrofobisk stämning i en sådan ihopträngd miljö, och det redan innan det kommer soldater som konspirerar för att spränga en bomb. Eller för den delen utomjordingar i självlysande färger.

En rymdvarelse från The Abyss

En rymdvarelse från The Abyss

Deep Cores besättning är dock av det mindre ömtåliga slaget, och halva nöjet med filmen är att se den energi med vilken detta rätt truliga gäng av undervattensgeeks tar itu med alla de uppgifter som slängs i deras väg. Inte nog med att de genomför en expedition till den sjunkna ubåten. När stormen får en boj att krascha och hota att döda dem alla och slå ut syreförrådet, ger de sig oförväget ut och räddar ett reservförråd i närheten och försätter Deep Core i operationsdugligt skick igen. Då soldaterna hotar dem till livet gör de inte bara uppror, utan skickar iväg sonder efter bomben och sätter till sist sitt eget liv på spel för att hindra att utomjordingarna skadas av explosionen. Våra hjältar ger helt enkelt aldrig upp, och ensemblen av skådespelare lyckas förmedla en verklig känsla av samhörighet och pinonjäranda. Vi får känslan av att de lika gärna kunde vara astronauter som var stationerade på en främmande planet. En djuphavsgrav har ungefär lika människofientliga livsbetingelser som yttre rymden, och döljer lika många hemligheter. Då Bud och de andra först träffar på utomjordingarna påpekar också någon, att det egentligen inte är konstigt att varelser som bemästrat interstellär rymdfart väljer att dölja sig i havet snarare än på land.

Själva utomjordingarna (och deras skepp) blinkar och lyser i neonfärg. De har manetliknande, halvgenomskinliga kroppar med en bevingad kroppsform som påminner om en rockas. Det minsta skeppet vi får se har en smått fallisk form, medan en större variant ser ut som en snäcka. På Marianergravens absoluta botten glittrar moderskeppet, stort som en stad.

Design och specialeffekter;

James Cameron visar här upp (i form av en vattenvarelse) för första gången den datoranimerade vätskeeffekt som senare skulle bli världsberömd i Terminator 2. Det är faktiskt mest den scenen som jag mindes efteråt, men av nästan tre timmars speltid är rymdvarelserna med i kanske en halvtimme. Mest fokuseras det på miljöerna i och omkring Deep Core. Framför är allt de miniubåtar som människorna susar omkring i häftiga, tillsammans med alla deras andra tekniska leksaker. Jag upptäcke då jag tittar på filmen igen många unika detaljer som hade fallit mig ur minnet: en tsunamivåg som hotar all världens kuster, en 2001-liknande utflippad ljusshow till rymdfärd och en båt som lyfts upp av det enorma moderskeppet.

Så vitt jag vet har aldrig filmen släppts i högupplöst bluray-format, men ryktet säger att det kan ske under 2014. Specialeffekterna förtjänar det.

En av miniubåtarna i The Abyss

En av miniubåtarna i The Abyss

Luckor i manus,

Mycket av spänningen bygger på att farorna med att operera på stort djup framställs på ett hyfsat realistiskt vis. Vi ombeds att tro på att besättningen verkligen befinner sig på havets botten. Därför skär det sig lite då Deep Core börjar halka ned över kanten på Marianergraven och hamnar på sniskan. Vi får se hur folk drunknar på några ögonblick. Men sen klipps det till rummet med the moon pool, som alltså rimligen är stället där vattnet forsar in, och dess vattenyta är inte bara utan så mycket som en krusning, den är heller inte horisontell jämfört med havsbotten. Alla som sett ett vattenpass inser att det är en omöjlig scen enligt fysikens lagar. Det är flera scener där det tas lite friheter med fysiken och kroppens begränsningar. Bud får andas en speciell andningsvätska för att kunna gå ned djupare i ett dyk, men hans dykardräkt har inga problem att klara över 4000 meters djup trots att en av miniubåtarna krossats av trycket redan sekunderna efter att den föll över kanten. Bud och Cat kan simma utan dykardräkt på havets botten, i nära nollgradigt vatten. Och Lindsey drunknar men vaknar upp igen då Bud gör hjärtmassage och ger henne örfilar. Då hela besättningen kommer upp till ytan på slutet reflekterar Lindsey att de alla borde ha dött eftersom de inte tryckutjämnat. ”Utomjordingarna måste ha gjort något med oss.”

Mest minnesvärda scen*

Hippys råtta är en smart detalj som utnyttjar det faktum att man som publik alltid vill att det ska gå bra för hunden/katten/råttan. Denna råtta får också vara med om flera äventyr: dels blir den försöksråtta (pun intended) för marinsoldaternas andningsvätska, och både Hippy och vi i publiken lider med djuret då det sänks ned i vattnet och drabbas av panik då det tror att det ska drunkna. Och sedan hamnar råttan på drift i en plastpåse då Deep Core håller på att ramla över kanten till Marianergraven. Squeek!

Ed Harris, Mary Elizabeth Mastrantonio och  Todd Graff i The Abyss

Ed Harris, Mary Elizabeth Mastrantonio och Todd Graff i The Abyss

Domen:

Som en vänligare men samtidigt mer ofokuserad version av Aliens, och trots att det var hans drömprojekt inte en av Camerons bästa filmer. The Abyss har ibland kritiserats för att den fokuserar mer på teknologin än på människorna, men det håller jag inte riktigt med om. Filmen bärs upp av sina skådespelare och speciellt då personkemin mellan Ed Harris och Mary Elizabeth Mastrantonio. De lyckas fylla sina rollfigurer med mänsklig värme och humor, mitt upp i allt elände som drabbar dem och deras vänner.  Och även om övriga besättningsmedlemmar är mer endimensionella, utstrålar hela gänget något sympatiskt och överraskande mjukt. The Abyss är ingen hård actionfilm, utan mer en saga. Det är skönt att se.

Men däremot lider filmen av en brist på styrsel i handlingen och det blir så många sidotrådar och dödsfarliga äventyr att man undrar lite om Cameron inte riktigt vet hur han ska avsluta sin berättelse. Eller kunde bestämma sig för om han ville göra ett drama, en saga eller en actionfilm. Storyn med utomjordingarna hade varit tillräckligt intressant för att fylla en hel långfilm, men hamnar på ett märkligt vis i bakgrunden och påverkar egentligen inte den övriga handlingen särskilt mycket. Istället för en sammanhållen tretimmarsfilm får vi ett flera parallella historier som binds samman av storståtliga undervattensscenerier. Det är visserligen sevärt nästan hela vägen, men mot slutet blir det allt för sentimentalt för min smak. För trots att filmen inleds med det olycksbådande citatet om Avgrunden som stirrar tillbaka på dig (Nietzsche) så går våra hjältar märkligt opåverkade ur de många nära-döden-upplevelser de precis haft.

Havet återkommer över åren som ett ständigt tema hos Cameron: i hans verkliga forskarintresse för vraket av Titanic, filmen Titanic, här i The Abyss och som producent för 2011 års halvkassa dykarthriller Sanctum.  Enligt uppgift återvänder Cameron till havet i den kommande Avatar 2, som utspelas under vattnet på planeten Pandora. Jag är spänd på vad han kommer att visa oss för visioner denna gång.

Se även+

Någon av de andra rymdvattenfilmerna Leviathan, Sphere eller Cocoon.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Moon 44 (1990) – Roland Emmerichs första rymdförsök

Michael Paré är Stone i Moon 44, undercoverpolisen

Michael Paré i Moon 44, som undercoverpolisen Stone

Tyskland 1990, regi, manus och producent: Roland Emmerich, manus: Oliver Eberle, producent: Dean Heyde.

Handlingen.

Flera år innan Stargate och Independence Day lärde oss vem regissören Roland Emmerich är, gjorde han ett första försök att skapa en fullödig rymdaction i sitt hemland Västtyskland. Filmen är på engelska, men släpptes direkt till video på en amerikanska marknaden. Det är år 2038 och det har redan hunnit bli en riktigt dystopisk framtid à la Blade Runner. Ständigt dimmig natt råder på Jorden, och strålkastare lyser upp allting snett nerifrån. Alla är klädda i svart, röker cigaretter och sitter i dunkelt upplysta konferensrum. Det hänsynslösa gruvbolaget Galactic Mining är desperata, eftersom konkurrenter med våld låter sina robotdrönare ta över de månar där viktiga råvaror bryts. Nu finns bara gruvan på Moon 44 kvar, och alla jaktpiloter som var stationerade där har redan skjutits ned. Kvar på den viktiga månen finns bara några officerare och ett antal tonårspojkar som jobbat som navigatörer åt de nu avlidna piloterna. Hela Galactic Minings framtid står på spel, och dessutom är råvarorna på Jorden slut så själva civilisationen är i fara. Vad göra?

Lösningen är lika oväntad som bisarr: Man skickar ett antal dömda mördare, tjuvar och våldtäktsmän till Moon 44, för att träna upp dem som nya piloter. Och man skickar med en ensam undercoverpolis, Stone (Michael Paré), som ska undersöka ett rykte om att någon på basen samarbetar med robotarna från Pyrate. Jag säger det igen: det här är galaxens viktigaste och sista råvarukälla, och man överlämnar dess framtid i händerna på kriminella och tonåringar. Vem som helst kan ju förutsäga att den planen kommer att misslyckas.

Rymdskeppen!

Malmen transporteras från Moon 44 på fraktskepp som detta

Malmen transporteras från Moon 44 på fraktskepp som detta

Ganska snyggt gjorda och filmade minatyrmodeller (det här är ju en film från 1990, alltså precis innan rymdskepp blev datoranimerade på film). Designen på Galactic Minings transportskepp är en ohöljd hyllning till legender i rymdskeppsbranschen, och speciellt då Sulaco från James Camerons Aliens och Nostromo från Ridley Scotts Alien. Det är mattsvarta ytor med mängder av brutalistiska utbuktningar, hårda vinklar och vassa antenner. Vi bjuds också på en klassisk åkning längs med skrovet, medan skeppet närmar sig månen. Det är en sådan där tagning där skeppet aldrig tar slut, och man förväntar sig nästan att det ska finnas en bumpersticker med orden ”We brake for nobody” tillsammans med raketmotorerna längst bak…

På själva Moon 44 består gruvbolagets försvarssystem av ett antal attackhelikoptrar som bara kan röra sig i atmosfären. Det är dessa som ska flygas av ett antal brutala kriminella och ”navigeras” av bolagets anställda unga ”hackers”. Systemet är upplagt så att piloten klättrar ombord på helikoptern och är den som drar i spakarna. Men nere på marken sitter navigatören, och det är han som har alla instrument och ger röstkommandon över radion för att piloten ska veta vart han ska flyga. Det känns som ett onödigt krångligt system, och vi får aldrig någon förklaring till varför piloten inte har instrument ombord för att kunna navigera, eller varför navigatören måste vara ”hacker”. Varför måste någon alls vara ombord om alla instrument går att styra från marken..?

Å andra sidan får vi heller ingen föklaring till varför hur det konkurrerande Pyratebolaget  tänkte då man designade fientliga robotdrönarna. De är nämligen helt automatiserade, men har ändå en cockpit med en förarplats. Och i den sitter en liten antropomorfiserad robot med huvud och armar. Det är många mysterier på Moon 44.

Det är inte en vacker värld som Moon 44 visar oss

Det är inte en vacker värld som Moon 44 visar oss

Pretentionerna?

Stora företag är onda, eftersom de inte bryr sig om sina anställda utan bara tänker på profiten. Rättväsendet, som bara tänker på att låsa in,  brutaliserar sina kriminella, och skapar bara värre brottslingar. Dessa två sensmoraler uttalas (utan större finess) av polisen Stone, som innehar den nominella hjälterollen, trots att han inte är en särskilt sympatisk typ. Men det förblir bara vackra ord, som klistrats på ett ganska lökigt actionmanus.

Planetens yta på Moon 44 påminner inte så lite om LV426 i Alienuniversum

Planetens yta på Moon 44 påminner inte så lite om LV426 i Alienuniversum

Specialeffekter och look;

Den jordiska staden i Moon 44 är som hämtad direkt från Blade Runner

Den jordiska staden i Moon 44 är som hämtad direkt från Blade Runner

Roland Emmerich visar redan här, under sent 80-talet och medan han är kvar i Tyskland, att han är duktig på världsbyggen. Han skapar en tydlig look åt Moon 44 med begränsade resurser och helt utan datoranimering. Färgskalan är reducerad till svart, lila och blått, och kolsyredimma fyller alla skrymslen och skapar en lätt trolsk stämning. Självklart har vi sett det tidigare. De stora förebilderna är för både interiörer och exteriörer, som redan nämnts, Blade Runner, Alien och Aliens. Men sämre förebilder kan man ju ha då man gör rymdfilm. Det är nästan som om Emmerich ville ge Hollywood ett arbetsprov, ett första försök för att visa vad han kan göra.

Luckor i manus,

Det finns helt enkelt ingen rimlig anledning att skicka straffångar till en gruvkoloni för att försvara den mot väpnat hot, och dessutom sätta pojkar att utbilda och guida fångarna. Det är en helt barock handling, som det inte går att bortse från då man bedömer Moon 44. Jag tror att filmskaparna ville visa en brutal utpost som Storföretaget utnyttjar hänsynslöst, utan att bry sig om hur det går för människorna där. Men hade manusförfattarna varit lite skickligare hade de kunnat skildra ett sådant samhälle, och sådana sluskar, utan att behöva ta till det billiga knepet att göra hälften av huvudpersonerna till dömda brottslingar. Moon 44 som ett gråskalesamhälle, med ett antal mer eller mindre sympatiska karaktärer, hade blivit en riktigt intressant berättelse. Istället serveras vi en svartvit värld och denna mycket krystade premiss med fångar kontra tonåringar. Vi får heller inte mycket till karaktärsutveckling för de många rollfigurerna. Speciellt Malcolm McDowells karaktär, som är någon sorts huvudskurk, är blaskig som lättmjölk och stel som en skyltdocka.

Mest minnesvärda scen*

Tyvärr en sidohistoria med en våldtäkt, som känns onödigt spekulativ.

Dean Devlin och Michael Paré i Moon 44

Dean Devlin och Michael Paré i Moon 44

Domen:

En idag i stort sett bortglömd film, som trots allt har ett visst kultvärde med tanke på Roland Emmerichs efterföljande blockbusterkarriär. Han har alltid jobbat med klichéer, och det här är en mycket råare och mindre förfinad variant än den som skulle komma senare. Den har också mindre humor, även om Dean Devlins rollfigur Tyler (den enda sympatiska personen i hela filmen) har en rappkäftad streetsmarthet som fick mig att le ett par gånger. Actionscenerna håller förhållandevis god klass, och är rappt klippta. Men den svartvita människosynen, den töntiga dialogen och de grovhugget skildrade och genomgående rätt obehagliga straffångarna sänker underhållningsvärdet. Moon 44 är mest sevärd som ett tidsdokument över Emmerichs tidiga karriär, och som pastisch på Alienuniversum.

Se istället-

Många likheter med en annan rymdgruvfilm, nämligen Outland från 1981 med Sean Connery. Även den skildrar en koloni i en avkrok av solsystemet där det i stort sett har blivit laglöst land och där droger och våld präglar vardagen. Men i Outland är människorna något mer realistiskt ambivalenta, och det finns en trovärdig socialpsykologi som gör att den filmen håller som drama än idag. Inte ens Connerys polis är helt igenom god eller ond. Dessutom är Outland minst lika inspirerad av Alien som Moon 44. De båda filmerna skulle faktiskt utan problem kunna utspelas i samma universum.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Avatar (2009) – planetromans i mytens tecken

USA 2009, regi, manus och producent: James Cameron, producent: Jon Landau

Jake vaknar

Jake vaknar

Handlingen.

Här rör vi oss i mytologins djupa skogar. Storyn har berättats så många gånger förr, genom årtusenden. En ung krigare från den erövrande stammen sänds för att spionera på fienden men faller för hövdingens dotter. Han lär sig sin nya kvinnas seder och accepteras som en i gruppen. Till slut blir han en stor ledare, och den som enar de båda stridande sidorna. Men James Cameron uppdaterar myten för en ny tidsålder och förlägger berättelsen till den fabulösa skogsmånen Pandora, vid Proxima Centauri. Där är den erövrade folket Na’vi en sorts klarblå rymdvarelser som lever i samklang med naturen, och den unge krigaren är marinsoldaten Jake Sully, som får en artificiellt framodlad na’vi-kropp att närma sig infödingarna med. Genom Jakes nya ögon upplever vi Pandora i all dess prakt, och förälskar oss tillsammans med Jake i den starka Neytiri.

ISV Venture Star är det stora skepp som kolonialisterna anländer till Pandora i

ISV Venture Star är det stora skepp som kolonialisterna anländer till Pandora i. I förgrunden syns en Valkyrie.

Rymdskepp och teknik!

Valkyrie landar på Pandora

Valkyrie landar på Pandora

Det vore inte en Cameronfilm om det inte fanns cool teknologi att dregla över. Vi i publiken hejar självklart på de blå rymdkatterna och deras pilbågar, men samtidigt jublar vi över de elaka militärernas stora kanoner. Precis som djävulen fick den bästa musiken, så har skurkarna i Avatar de roligaste leksakerna. Kolonialisterna färdas mellan stjärnsystem i den långa och smäckra Venture Star, som aldrig lämnar omloppsbanan. Färden mellan Jorden och Pandora tar ungefär fem år, som tillbringas i kryosömn. För att ta sig ned till planetens yta används ett Herculesliknande transportskepp, Valkyrie, som också kan användas för att attackera Na’vi-folket. Överste Quaritch använder dock inte en Valkyrie som kommandoskepp, utan ett Dragon Assault Ship – ett tungt bestyckat och bepansrat monster. Några av Avatars mest spännande scener är luftstriderna mellan Dragonskeppet och Na’vis alldeles äkta drakar.

Det mest minnesvärda stycket militärteknologi i Avatar är dock exoskeletten som används av soldaterna vid attack. Här har Cameron förfinat sitt eget robotkoncept från Aliens, och gjort dem större, snabbare och grymmare. Om det är något som kan rå på ett pandoriskt jättemonster är det överste Quaritch i ett exoskelett, beväpnad med en enorm jaktkniv.

Stephen Lang är legendarisk som den tuffa översten

Stephen Lang är legendarisk som den tuffa översten

Pretentionerna?

De skarpsynta kritiker som påpekat likheterna med Pocahontas och andra klassiska berättelser har alldeles rätt. Avatar är Pocahontas med raketmotorer. Den är Dansar med vargar i rymden. Att storyn känns välbekant är halva grejen – det är så myter fungerar. Avatar är dock mer än bara samma gamla soppa uppvärmd än en gång. James Cameron gör nämligen ett seriöst försök att fullt ut gestalta en magisk, utomjordisk värld i fotorealistisk skärpa, och på så vis ge en modern publik en revitaliserad myt som är lika levande för en ny generation som den gamla versionen var för tidigare generationer. Han lyckas.

Get away from her, you bitch! Aliens (1986)

Zoe Saldana spelar Neytiri

Zoe Saldana spelar Neytiri

Specialeffekter och look;

Ett filmhistoriskt genombrott som fortfarande ligger så långt före sin tid att ingen kommit i närheten av den artistiska klarhet med vilken Cameron gestaltar Pandora. Avatars magi gjorde att filmen på egen hand tjuvstartade 3D-filmstrenden, trots att den övriga filmbranschen ligger år efter. Hur många köpte inte en full-HD-TV med 3D efter att ha sett Avatar på bio, bara för att upptäcka att det bara är just Avatar som ser riktigt bra ut? Allra finast är landskap och de icke humanoida varelser som befolkar Pandoras skogar. ”Hallelujabergen”, drakarna och de snurrande, självlysande ödlorna är allesammans oförglömliga. De blå rymdindianerna har ett lite stelt kroppsspråk, men genom att ansiktena är så lyckade blir de ändå fullt möjliga att identifiera sig med. Zoe Saldana och Sam Worthington lyckas projicera sin relation och växande kärlek till varandra tvärs genom animationen – ett bevis så gott som något på den konstnärliga höjden hos filmens produktionsdesign.

Sigourney Weaver som Grace, och Sam Worthington som Jake

Sigourney Weaver som Grace, och Sam Worthington som Jake

 

Mest minnesvärda scen*

Det som ger mig mest ståpäls är då Trudy (Michelle Roudrigez) flyger upp i Hallelujabergen för första gången. Men Stephen Langs onda överste framkallar en annan sorts rysningar då han ger sig ut i Pandoras giftiga luft för att skjuta några extra skott efter de flyende trädkramarna. Översten är en klassisk filmskurk!

Hallelujah Mountains

Hallelujah Mountains

Domen:

En stor musiker kan ta en väkänd, enkel melodi och tolka den så att något helt nytt och sublimt uppstår. Så fungerar det också med stora berättare. James Cameron är en stor berättare, inte för att hans idéer är de mest unika utan för att hans vision då han realiserar dem är så stark. Hans filmer, från Terminator till Titanic, förmår försätta vår rationella misstro ur spel och suga in oss i fantasin. Suspension of disbelief kallade den romantiske poeten Coleridge denna, i vår tid allt mer sällsynta, förmåga att förtrolla en modern publik.

Den kritik av Avatar som siktar in sig på berättelsens många likheter med andra filmer och romaner tenderar därför att skjuta bredvid målet. Visst liknar den på papperet de båda Disneyfilmerna John Carter of Mars och Pocahontas. Men det som gör den unik är ju inte handlingen utan genomförandet. Den poetiska kraften i design, klippning, bildkomposition och kamerarörelser. Cameron har förstås hämtat inspiration från många håll, och även från science fictiongenrens klassiker. Likheterna mellan Poul Andersons Call me Joe och Avatar är slående. Men den förra är en praktiskt taget okänd novell från 1957, och den senare är tidernas mest inkomstbringande långfilm. Tricket ligger inte i att komma på idén med att föra över sitt medvetande till en främmande kropp, utan i hur man berättar en så udda story och ändå lyckas engagera människor i alla åldrar.

Nu är inte Avatar en perfekt film på något vis. Trots sin hemvist på en främmande himlakropp bygger Na’vi-kulturen på infödingsklichéer med jordisk förankring. Det är en vit man som räddar de stackars urinvånarna. I det hänseendet lider Avatar faktiskt av orginalitetsproblem. Det är som om så mycket kraft lades ned på att gestalta alla de överjordiska miljöerna och djuren på Pandora, att ingen hade tid att fundera ut en kultur åt Na’vi som var lika överjordiskt annorlunda. Istället hamnar vi på en mycket snyggare version av Kurrekurreduttön från Pippi Långstrump. Det hade inte behövts mycket för att rätta till de här problemen: en annan kulturell bakgrund på Jake och lite färre indianfjädrar på rymdkatterna så hade vi varit i hamn.

Nu blir det märkligt nog de kulturella och etniska markörerna som tydligast signalerar att Pandora bara finns i en vit mans fantasi. Det fantastiska vi ser och upplever i övrigt är vackert och trovärdigt. Jag kan inte förhålla mig sval och rationell inför den prakten. Pandora är en plats jag gärna färdas tillbaka till i framtiden.

 

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Därför behöver vi berättelser om rymden

Stjärnor föds i en nebulosa (NASAs bild)

Stjärnor föds i en nebulosa (NASAs bild)

Nu har jag snart bloggat om rymdfilmer i ett helt år och funderar på vad alla dessa hundratals berättelser betyder. Vad är det med rymden som kittlar vår mänskliga fantasi och får oss att berätta för varandra om äventyr i en miljö som de flesta vet ganska lite om, och som 99,9% av oss aldrig kommer att kunna besöka? Svaret är att rymden kan fylla olika funktioner i olika berättelser. Dess speciella egenskaper – att den omger oss alla och är ständigt synlig, men ouppnåelig – gör den till en perfekt projektionsyta för våra drömmar, rädslor och existentiella funderingar. Här är några varianter på rymdtemat.

Den mest kända bilden från Resan till månen

Den mest kända bilden från Resan till månen

The final frontier – Jules Verne och Star Trek

Berättandet om rymden tog fart under senare hälften av 1800-talet. Jules Vernes Från Jorden till Månen kom 1865. Att vi började tänka på planeter och resor till världsrymden just då säger en hel del. Kunskapen om att det finns andra planeter var redan då gammal, men under 1800-talet gjorde vetenskapen sådana framsteg att det för första gången var möjligt att föreställa sig att människan skulle kunna ro iland ett projekt som att lämna Jorden och resa ut i rymden. Men från det att Verne publicerade sin roman till att USA landade på månden gick det 104 år. Varför låg fiktionen så långt före vetenskapen? Svaret finner vi på Jorden. Under 1800-talet seglade kolonialmakterna Jorden runt på regelbunden basis, och de stora upptäcktsresarna kartlade det inre av varenda kontinent. Kartornas vita områden krympte till prickar. Vår planet blev så liten att Stanley kunde hälsa artigt på Livingstone, mitt i mörkaste Afrika. Världen hade för första gången i historien en begränsning. Vi hade vetat en längre tid att Jorden var rund, men nu började vi förstå att den var ändlig. I takt med att vi satte namn på varenda blånande bergskedja och vidsträckt öken så avförtrollades också dessa. Tidigare epokers berättare kunde förlägga sina fantasier till det makalösa ”Hy Brasil” bortom Atlanten. Nu låg plötsligt Brasilien där. Till och med den Vilda Västern, Amerikas ”final frontier”, blev  allt mindre vild då järnvägen och telegrafen nådde Stilla havet. Indianerna besegrades, kuvades och dödades. Inga trummor mullrade längre i bergen.

I takt med att västerlänningar lade världens länder under sig, behövde fantasin nytt spelrum. Det är här universum och resor till andra planeter kommer in. I rymden finns inga gränser, och de vita fläckarna i våra stjärnkartor kommer aldrig att krympa.

Kirk kysser Uhura i Star Trek - rashistoria skrivs

Kirk kysser Uhura i Star Trek – rashistoria skrivs

Under 1900-talets första hälft tycktes det helle inte finnas några gränser för vad mänskligheten skulle kunna åstadkomma med hjälp av sin teknologi, och science fiction som genre tog form. Den första rymdfilmen heter  Resan till månen och kom redan 1902. Den inspirerades av både Jules Verne och HG Wells. Framtidstron och teknikoptimismen var stor, och inom science fictiongenren kulminerade den utopiska optimismen med Star Trek, en TV-serie som sändes i tre säsonger med start 1966. Star Trek hade devisen ”Space – the final frontier” (det sista gränslandet). Ungefär samtidigt började USA skicka upp bemannade rymdkapslar, och det var som om ödet hade bestämt att människans framtid fanns bland stjärnorna. Star Trek var på sin tid unik för att den använde sitt rymdtema för att filosofera kring dåtidens amerikanska samhälle. Den första rasblandade kyssen på amerikansk TV var mellan Kirk och Uhura. En kuriositet kan man tycka idag, men det var kontroversiellt på sin tid och hade förmodligen inte varit möjligt att skildra annat än som ett framtidsscenario. I Star Treks efterföljd ser vi en rad amerikanska filmer som skildrar utforskandet av rymden som något positivt och den naturliga fortsättningen på människans upptäckarlust: Kubrick/Clarkes 2001 (1968) Carl Sagans Kontakt (1997) och Apollo 13 (1995).

Den rena ondskan finns numera bara i rymden

Den rena ondskan finns numera bara i rymden

Den främmande – blackface, Alien, Lovecraft och Hajen

Vi lever (tack och lov) i en postkolonial och egalitär värld där ”vilden”, ”negern” eller ”ryssen” inte längre är användbara som projektionsytor för våra västerländska fantasier om det främmande och Den andre. De flesta av oss inser att andra människor, oavsett kultur, ras eller religion, är ganska lika oss själva. Samtidigt har vi förmodligen något sorts djupt behov av att berätta historier om det som är främmande, skrämmande och annorlunda. Inte minst för att vi genom att definiera det främmande får syn på oss själva. Då vi inte längre vill föra vidare myterna om blodtörstiga indianer, barnsliga afrikaner eller känslokalla sovjeter, så hittar vi andra vägar: vi hittar på nya myter om zombier, vampyrer eller rymdvarelser. En klingon går fortfarande bra att skildra raljant och då cylonerna i Battlestar Galactica framställs som psykopater blir det ingen twitterstorm. Makode Linde gör ingen blackfacetårta för V-ödlor. (Men på senare år har förstås även det postrasistiska samtalet smugit sin in i genren, exempelvis i Neil Blomkamps utmärkta District 9).

Alien (1979) - besättningen upptäcker Space Jockey

Alien (1979) – besättningen upptäcker Space Jockey

Vi har behov av monster.

Skräckberättelsen har dubbla funktioner som moralsaga och avslappningsmedel. Men precis som upptäcktsresande utplånade de vita fläckarna på kartan, har upplysningen tagit död på alla våra gamla monster. Troll, varulvar och sjöodjur är idag fornminnen. Redan romantiken och gotiken var ju en reaktion på den moderna världen, men till slut stod det klart för var och en att King Kong inte finns på Dödskalleön och att Svarta lagunens vatten inte döljer något monster. Men i rymden kan vad som helst fortfarande lura.

Kosmisk skräck är en genre som tar avstamp i den gotiska skräckberättelsens fascination inför naturen och känslolivet, men som också adderar en vetenskaplig dimension. Där den romantiska skräckberättelsen handlar om galenskap eller förtärande passion, externaliserar den kosmiska skräckberättelsen faran till något som kommer utifrån, från en annan värld. Genrens gudfader är självklart HP Lovecraft. Hans mytologi omfattar urgamla gudar från andra planeter, vars blotta uppenbarelse är så ofattbart annorlunda för en människa att man omedelbart mister förståndet då man skådar dem. Om du gillar Lovecraft tycker jag att du ska ta en titt på hans inspirationskälla Lord Dunsany också. Dunsany är idag mindre känd, men är förmodligen en bättre författare. I Lovecrafts fotspår hittar vi bl a en lång rad skräckfilmer från 1940- och 1950-talen, där tentakelförsedda monster enleverar kvinnor på löpande band. I samma genre finner vi också en film från 1952, The thing from another world, som påminner mycket om Lovecrafts At the mountains of madness. John Carpenters The Thing från 1982 är en nyinspelning av den. Ridley Scott hämtade också inspiration från Lovecraft då han gjorde Alien 1979, men hans andra stora förebild var en mer jordnära film: Steven Spielbergs Hajen från 1975. Hajen och alienmonstret har många likheter med varandra – de är känslokalla, skoningslösa och fullständigt främmande (”alien”) för en människa. Genom litteraturhistorien har världshaven ofta fyllt samma funktion som rymden gör idag, som outsinlig källa till olycksbådande mysterier. Precis som rymden är havet inte människans element, och därför hotfullt. James Cameron, som ju gjorde Aliens, gjorde en variation på temat i sin The Abyss (1989), där oceanens djup kombineras med rymdvarelsernas främmandeskap. Och Ridley Scott själv återvände till Lovecraftland med sin Prometheus (2012).

Melancholia växer på himlen

Melancholia växer på himlen

Inre rymder  – Livet, universum och allting

Det sista behovet som berättelser om rymden fyller hos oss är metafysiskt och existentiellt. Kanske kan rymden ersätta Gud som gräns för den mänskliga tillvaron, i de skrönor vi berättar för varandra i vårt sekulära samhälle? Inte för att vi skulle dyrka rymden, utan för att den obönhörligt säger oss att vi människor inte är allsmäktiga. Förhållandena i rymden är inte fientliga för människor: det finns ingen luft och det är fruktansvärt kallt. Avstånden är ofantliga och ofattbara. Den moderna kvantfysiken övergår våra förstånd. Kanske är det så att kosmos är det enda som idag kan få oss att känna den vördnad som tidigare var reserverad för Gud? Rymden är gränslös, men den utgör också gränsen för vad vi förmår. Inom science fiction finns det många exempel på att rymden och olika himlakroppar får representera livet, döden, Gud eller själen. I subgenren undergångsfilmer hittar vi berättelser om hur människor reagerar på annalkande himlakroppar i Deep Impact, Melancholia, Another Earth och Seeking a friend for the end of the world. I Moon, Dark City, Blade Runner, Cargo, The Faculty och Total Recall är det själva verkligheten och identiteten som står på spel. Och i Solaris och Sunshine färdas huvudpersonerna för nära en stjärna, och straffas likt Ikaros för sitt övermod. I en värld där den egna självkänslan förväntas vara oändlig, kan rymden fungera för att få lite perspektiv på tillvaron.

Solaris (2002) – Death shall have no dominion

George Clooney och Natascha McElhone. Hon är död, men dyker ändå upp vid Solaris, skapad av hans undermedvetna

George Clooney och Natascha McElhone. Hon är död, men dyker ändå upp vid Solaris, skapad av hans undermedvetna

Handlingen.

I Steven Soderberghs psykologiska thriller följer vi konsekvenserna av mötet mellan forskare på en rymdstation och den mystiska planeten Solaris. Psykologen Kelvin (George Clooney) upptäcker vid sin ankomst att något mycket skrämmande hänt hans kolleger, men de är i så dåligt psykiskt skick att han inte kan locka några hemligheter ur dem. Men då hans döda fru Rheya (Natascha McElhone) dyker upp på stationen, levande i köttet, börjar Kelvin förstå att krafterna som sätts i rörelse i själen genom närheten Solaris är potentiellt mycket destruktiva. Men de är också förföriska.

Rymdstationen kring Solaris

Rymdstationen kring Solaris

Rymdskeppet!

I omloppsbana kring Solaris snurrar en liten smäcker farkost som rymmer en handfull forskare. Genom fönstren kan de se planetens vidsträckta oceaner som genomkorsas av energiurladdningar. Varje hytt i stationen är bekväm och privat, men allteftersom Solaris gravitation ökar börjar omloppsbanan rubbas. Snart slickar energiutbrotten från planeten stationens bräckliga metall och stationens livsuppehållande funktioner hotas.

Pretentionerna?

Ett existentiellt psykodrama om möjligheten i att kärleken kan överleva även då de älskande dör, och vilket pris du skulle vara beredd att betala för att få en andra chans att rädda någon du svikit. Och vem är det som måste betala priset, du eller hon? Frågor om mänsklighet och moral ställs också på sin spets. Är det bättre att leva i ett garanterat autentiskt helvete än i en för evigt hallucinatorisk men lycklig drömvärld? Kan du ens älska en varelse, som skapats från dina egna minnen?

George Clooney i Solaris

George Clooney i Solaris

Specialeffekter och look;

Den alltid så stilsäkre Soderbergh står här för regi, filmfotot, klippning och manus. Det ger en mycket tilltalande helhet, med vackra kontraster mellan de kantiga grå formerna i stationens interiör som kontrasterar mot blå solstormar som omvärver det tunna stålskalet där människorna kämpar desperat för att behålla förståndet medan deras döda återuppstår gång på gång. Soderbergh väver också in flashbacks från Jorden i en murrig brun färgskala som skänker lite välbehövlig värme åt dessa stunder. James Cameron (Avatar, Aliens)  i en av producentrollerna borgar för att produktionen håller högsta klass, och produktionsdesignen är gjord av en veteran som Philip Messina (The Hunger Games, Ocean’s Eleven, Traffic och Sjätte Sinnet). Guldstjärna för reflexeffekterna på Clooneys/Kelvins hjälm, som liknar de från 2001.

Luckor i manus,

Storyn är i grunden superb. Den bygger på Stanislav Lems roman, och Soderberghs version lånar dessutom mycket från Tarkovskijs sovjetiska filmversion från 1972. Även Solaris 2002 är därför ett drama med en hel massa substans som kan komplettera de vackra och meditativa bilderna och musiken. Men även om vi får se mycket av Kelvins och Rheas relation, så är det något distanserat  över hur de skildras. Hans brutalitet mot den första Rhea förblir ett mysterium, och de efterkommande Rheornas depression likaså. De andra besättningsmedlemmarna tecknas mer skissartat, och blir mest bara lustiga bifigurer.

Solaris drar stationen in mot sig, för att krascha den

Solaris drar stationen in mot sig, för att krascha den

Domen:

Som en meditation kring frågor om livet och döden, svek och makt, ärlighet kontra lycka, fungerar Solaris 2002 alldeles förträffligt. Framför allt på grund av det förnämliga grundmaterialet med Lems bok, medan Soderberghs version av berättelsen har en lite för stor tonvikt vid det rent estetiska.

Människorna i Solaris handlar genomgående irrationellt, något som man kan förstå om man betänker att de befinner sig på gränsen till nervsammanbrott och lever isolerade alldeles intill en utomjordisk intelligens stor som en planet. Allt i den mänskliga tillvaron ställs förstås på sin spets under sådana förutsättningar. Soderbergh stressar sig tyvärr igenom slutet på filmen (som skiljer sig markant från Tarkovskijs version), men slutminuterna tillåts vara tillräckligt tvetydiga för att väcka tankar om vilken väg jag själv skulle ha valt.   Solaris 2002 gör i varje fall ett gott försök att utnyttja alla de dramatiska fördelar en historia har då den skildrar hur människan utforskar rymden och därmed sig själva. Solaris visar hur främmande vi är inför Det andra,  utomjordiska, men också främlingskapet vi hyser inför oss själva och varandra.

Visste du att?

Dikten som de läser för varandra är Death Shall Have No Dominon av Dylan Thomas om kärlek som överlever de älskandes död.

Se även+
Moon och Sunshine– två filmer om människor på den yttersta gränsen för det möjliga
Tarkovskys originalversion Solaris från 1972 (ryska med engelsk text)

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Battle beyond the stars (1980) – rymdtuttarna anfaller

Poster för Battle Beyond the stars (1980)

Handlingen.

Legenariske kultfilmsproducenten Roger Corman försöker casha in på Star Wars-hajpen genom att göra en rymdversion av sin egen westernklassiker 7 vågade livet (The magnificent seven, 1960). Den i sin tur var ju en westernversion av Akira Kurosawas De sju samurajerna från 1954. Storyn är den samma: en planet hotas av den onde Sador (John Saxon) och dennes armé. De skickar ut den oskyldige bondpojken Luke Sky.. förlåt Shad (Richard Thomas) för att hitta legosoldater som kan skydda dem.  Han får låna världshistoriens enda rymdskepp med stora bröst, Nell. Ja, det är puerilt. Som i förlagorna är det en brokig skara krigare som kommer till civilbefolkningens undsättning: Ödlemannen Cayman, med sina två dvärgar till medhjälpare. Valkyriakrigaren Saint-Exmin, vars främsta kännetecken är galna rymdvalkyriaoutfits och ett djupt decoltage. Den kollektiva intelligensen Nestor 1-4. Cowboyen ”Cowboy” från jorden. Och så vidare. Tillsammans åker de runt universum och skjuter laserstrålar så det står härliga till.

Se också: parodin Ice Pirates (1984)

Nell är filmhistoriens enda rymdskepp med bröst

Rymdskeppen och specialeffekterna!

En riktig kavalkad av skepp, alla i samma anda som Star Wars. Det storbröstade skeppet Nell är filmens mest minnesvärda design och hon har dessutom en kul personlighet, käftar emot sin unge pilot och dör hjältedöden på slutet.  Förmodligen är det mesta designat av den senare så berömde James Cameron. Detta var hans första stora jobb som ansvarig för specialeffekter, och han fick fria händer att göra vad han ville – med liten budget. Det här är bara fyra år innan Cameron regisserade The Terminator, och sex år innan vi fick möta rymdskeppet Sulaco i Aliens. Med lite god vilja och om man kisar så kan man se embryot till storhet i rymdscenerna i Battle beyond the stars. Men det mesta vad gäller filmens look ser bara corny ut. Förmodligen såg filmen mossig ut redan 1980, då den släpptes ungefär samtidigt som kalasläckra Rymdimperiet slår tillbaka. Men gillar man kultfilmer så är förstås mossigheten bara en fördel. Innan man dömer filmens effekter för hårt bör man även beakta att den gjordes på en riktigt låg budget (2 miljoner dollar) – bara en tiondel jämfört med likaledes kitschiga Flash Gordon som kom samma år.

Se också: Disneys egen Star Wars-kopia The black hole (1979)

Pretentionerna?

Rädda de snälla, döda de dumma, och sist men inte minst: visa pattarna!

Den kollektiva intelligensen Nestor

Luckor i manus,

Inga vad jag kan komma på.

Domen:

Kurosawa snurrar i sin grav. Om 7 vågade livet av hälften så bra som samurajfilmen, så är rymdoperan Battle beyond the stars bara en tiondel så bra som westernfilmen. Den är uppstyltad, träig, endimensionell och larvig. Samtidigt oemotståndlig, på något vis! Förvänta dig ingen bortglömd klassiker, bara, utan en tvättäkta rymdkalkon. Den duger mer än väl att slökolla på en regnig eftermiddag.

Valkyrian Saint-Exmin

 

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Aliens (1986) – Get away from her YOU BITCH

Läs också min recension av Prometheus

Handlingen.

Efter 57 år år i rymden hittas räddningskapseln med den sovande Ellen Ripley (Sigourney Weaver) av ett team från det mäktiga och hänsynslösa Weyland-Yutani. Hon förhörs av företagets representanter om sitt fruktansvärda möte med en ”xenomorph” och anklagas både för att vara psykotisk och för att ha förstört bolagets egendom, rymdskeppet Nostromo. Ripley får sen följdriktigt sparken från sitt pilotjobb och placeras med pension i en liten lägenhet. Där drömmer hon fruktansvärda drömmar om monster som bryter sig ut genom hennes bröstkorg. Livet verkar vara över. Men på LV 426, den ogästvänliga planet där besättningen i Alien fann äggen som blev deras undergång, har en mänsklig koloni hunnit etableras. Stora maskiner terraformerar planeten och skapar en atmosfär som går att andas. Kolonisatörerna lever på en enslig bas. En dag finner en familj med två barn ett kraschat rymdskepp, och därefter förlorar Jorden all kontakt med kolonin. Till slut är bolaget tvungna att bita i det sura äpplet och erkänna att Ripley kan ha haft rätt. There be monsters. Hon återinsätts i aktiv tjänst och skickas till LV 426, tillsammans med ett gäng av de mest överspända marinkårsoldater som galaxen skådat. Resten är actionhistoria, signerad James Cameron.

Sulaco är rymdskeppet i Aliens

Rymdskeppet!

Sulaco är ett krigsskepp, fullt av tuffa soldater och med massor av kraftiga kanoner ombord. Det är stort, plåtigt och ser elakt ut. Som dramatisk skådeplats är Sulaco inte alls så intimt som Nostromo var i Alien. Men lämpligt nog är det drama som utspelas där i filmens början och slut mer pang-pang än förtätad thriller. Hedersomnämnande för den enormt coola lastrobot som Ripley är en sån stjärna på att framföra. Den fick sen en sentida efterföljare i Camerons andra lilla rymddrama, Avatar.

Pretentionerna?

Mest serveras vi action, om än med en viss samhällskritisk udd som den ärvt av sin föregångare (bolaget Weyland-Yutani är verkligen osympatiska). Men undertexterna i filmen är desto mer suggestiva. Mången genusteoretisk avhandling om Alienmytologins förhållande till moderskapet har presenterats på universitet världen över. Man kan se filmen som ren och skär pang-pang. Men man kan också läsa den som en berättelse om kvinnlig frigörelse och natur kontra kultur. På så sätt har Camerons Aliens fler bottnar än Scotts Alien, även om den också har en del stora brister (mer om det längre ned).

Specialeffekterna;

Vi måste börja med filmens look, som tyvärr är så fast rotad i 1980-talet att Aliens bitvis mer liknar Die Hard än en rymdfilm. Alla interiörer är gjorda av byggelement, plexiglas och korrugerad plåt. Inget verkar riktigt solitt, och både väggar och golv slamrar och rasar ihop för minsta lilla. Det kan ju vara en medveten miljöbeskrivning av en framtid som inte bryr sig om det eleganta eller hållfasta, men jag får mer känslan av att Cameron satsade allt på actionsekvenserna och lät scenografin komma i andra hand. Med det sagt så finns det ändå en del minnesvärt. Ripleys lastrobot kommer alltid att vara en del av actionfilmhistorien. Landningsskeppet är brutalt men snyggt. Och den stridsvagn som marinsoldaterna först anländer i och strax efter flyr med har en härlig tyngd. Dessutom får vi för första gången stiga ned i det helvete som är Aliendrottningens barnkammare, där de mänskliga fångarna lever sina sista timmar i skräck och slem. Själva drottningen har åldrats med värdighet. Hennes rynkade överläpp ser fortfarande mycket stygg ut.

Ripley i Aliens, i sin lastrobot! Jubel i salongen!

Luckor i manus,

Inte många, faktiskt. Springa, skjuta, slåss – hur svårt kan det vara?

Domen:

När Aliens kom var jag 14 år, så under en period tyckte jag nog att den filmen var nästan det coolaste som någonsin gjorts. Men även då kunde jag mycket väl märka skillnaden mellan skräckfilmen Alien och actionfilmen Aliens. Uppföljaren var större, högljuddare, mer publikfriande, hade fler monster och dessutom soldater med enorma gevär. Aliens tog mytologin från en kultfilm från det sena 1970-talet till 1980-talet franchise, på gott och ont.

Idag när jag ser om Camerons film ser jag också 1980-talet väldigt tydligt i produkten. Framför allt persongalleriet med dess tydliga arketyper är så amerikanskt 80-tal att man är tvungen att skratta. Vi har Bolagets sleazeball till representant i modekostym och uppfluffat hår. Vi har Den lilla blonda flickan som skriker aggressivt i falsett så fort hon blir rädd. Vi har hela gänget med superkorkade (och för en ung manlig publik därför superhäftiga) soldater, varav den högljuddaste idioten både förnedras och återupprättas innan slutet. Vi har den överspände och fege officeren. Alla dessa märkliga men också helt endimensionella karaktärer är väldigt underhållande att se även idag, men från ett science fictionperspektiv är de så tidstypiska för 1986 att man har svårt att tro på att filmen utspelar sig i framtiden. Under långa sekvenser är Aliens därför precis som vilken amerikansk actionfilm som helst, med lite mera slem. I Alien var ingen den de utgav sig för att vara. I Aliens står det skrivet i pannan på var och den vem den är.

Men Cameron, som alltså både regisserade och skrev manus, lyckas också addera mycket unikt till den mytologi som Ridley Scott grundlagt sex år tidigare. Weyland-Yutani blir här mycket tydligare, och ondskefullare. Vi får se drottningen och xenomorphernas livscykel. Och inte minst, så är storyn med Ripley, flickan och drottningen ganska raffinerad och leder fram till den klassiska onelinern ”Get away from her, you bitch!” När jag hör Sigorney väsa de orden, så blir jag 14 år igen.

Ripley är den enda karaktären i filmen som genomgår någon sorts utveckling, och det är på alla sätt Sigourney Weavers film. Här blir hon tidernas tuffaste filmkvinna. Hon är redan från början tuffare än i förra filmen, men det är då modersinstinkten vaknar som Ellen Ripley verkligen förvandlas till en mean killing machine. Övriga karikatyrfigurer bleknar vid sidan av henne.

Som väl är avhåller sig Cameron från att visa monstren i det längsta. Jag tror att första varelsen som vi får se dyker upp efter c:a 50 minuter. Då har det varit flera riktigt nervkittlande scener, som när soldaterna satt upp automatiska maskingevär som försvar, och kulorna håller på att ta slut. Det är helt enkelt riktigt skicklig filmberättarkonst.

Se även+
Alien av Ridley Scott från 1979
Prometheus av Ridley Scott, premiär 1 juni 2012