James Horner

Cocoon (1985) – ungdomens källa

USA 1985, regi: Ron Howard, producent Richard D Zanuck och Robert Brown, musik: James Horner

Don Ameche och Hume Cronyn, i förgrunden, är två av Cocoons klart lysande stjärnor

Don Ameche och Hume Cronyn, i förgrunden, och Wilford Brimley (skymtar till vänster) är Cocoons klart lysande stjärnor

Handlingen.

Ett sentimental rymdsaga i ädlaste hög-åttiotalsstil, som lyfts över det ordinära av fint ensemblespel med några av Hollywoods klassiska men åldrade stjärnor i rollerna. I centrum står de tre kompisarna Art (Don Ameche), Ben (Wilford Brimley) och Joe (Hume Cronyn), som lever ett lättsamt men smått uppgivet pensionärsliv på ett hyfsat äldreboende i Florida. De har barnasinnet kvar, men deras kroppar håller på att svika dem. Då finner de en swimmingpool i en oanvänd lyxvilla vars vatten har mycket uppfriskande effekter. Efter några dopp är det som om de börjar bli unga på nytt, och såväl kärlekslivet som livsglädjen får sig en rejäl skjuts. Männens fruar, spelade med värme av bl a Jessica Tandy och Maureen Stapleton, rycks med i nytändningen.

Men vad är det egentligen för mystiska kokonger av sten som ligger på poolens botten? Och vilka är det som lämnar nya kokonger där varje natt? Ute i bukten ställer sig charterbåtskaptenen Jack (spelad med blåst min av Polisskolans Steve Guttenberg) samma fråga. Det är till hans båt som kokongerna fiskas upp från djupet av hans kunder (under ledning av ”Walter”, spelad av Brian Dennehy).

Snart går det upp för både pensionärerna och Jack, att det är något utomjordiskt i görningen. Men är dessa främmande varelser med det livgivande vattnet farliga, eller vänliga? Och hur länge kan man som åldring omgiven av åldringar hålla hemligheten med Ungdomens källa för sig själv?

Det dröjer länge innan det dyker upp, men det är ett högklassigt rymdskepp

Det dröjer länge innan det dyker upp, men det är ett högklassigt rymdskepp

Rymdskeppet!

Åh, jag gillar verkligen det här tefatet. Det tar god tid på sig att dyka upp, men det är väl värt väntan. Cocoon skäms inte för sina Spielberginfluenser, och både tefatets utforming och scenen med alla människor som med gapande munnar hänförda stirrar uppåt har lånat mer än bara lite grann från Närkontakt av tredje graden och ET. Kanske var det så i mitten av 80-talet att Spielbergs filmer var så dominerande att det bara var så här ett rymdskepp kunde se ut? Men jag älskar i alla fall de blinkande, snurrande ljusen, och sättet som skeppet rör sig på högkant som ett lysande blått öga. Stort är det också, som sig bör.

Wilford Brimley är den tredje gubben, här med sin dotterson, spelad av Barret Oliver från Den oändliga historien

Wilford Brimley är den tredje gubben, här med sin dotterson, spelad av Barret Oliver från Den oändliga historien och Daryl

Pretentionerna?

Vissa kritiker påpekar att det är lätt att bli lurad av de superba äldre skådespelarna att Cocoon är en mer seriös och ”fin” film än den egentligen är. De påpekar, mycket riktigt, att filmen snarare är en ultrakommersiell produkt bland många andra i filmproducenterna Richard D Zanuck och Robert Browns långa lista på blockbusters från 70- och 80-talen. Men det går inte att komma ifrån att det understundom uppstår viss magi, då regissören Ron Howard koncentrerar sig på samspelet mellan vännerna, som känner livet återvända till deras gamla benknotor. I sina bästa stunder är Cocoon lite som On Golden Pond/Sista sommaren möter ET. Mer om de inte fullt så lysande stunderna, nedan.

Steve Guttenberg råkar ut för lite rymdljus

Steve Guttenberg råkar ut för lite rymdljus

Specialeffekter och look;

Vad var det med 1980-talet och ljuseffekter? Aliensarna i Cocoon är som vanliga människor, fast de flyger, rör sig som balettdansörer, och lyser med ett starkt gult sken. Detta var den predigitala eran, så man riktigt ser hur ljusskenet målats på för hand. Även Jack (Guttenberg) råkar ut för en ljuschock då han badar i poolen med en hot ung babe till utomjording. Far out! Och på slutet, då tefatet sänker sig över havet, så får vi se tvättäkta 80-talsblixtar! Ni vet, den där sortens blåvita blixtar som förekom i Jedins återkomst, Ghostbusters och Big Trouble in Little China? Vad hände med den typen av blixt, egentligen?

Iiiik, iiiik ta mig från den här hemska filminspelningen

Iiiik, iiiik ta mig från den här hemska filminspelningen

Luckor i manus,

Vad var det med 1980-talet och delfiner? Vad är det med sci-fi och delfiner? Vad ska man med alla dessa delfiner till så fort det är något från rymden? Är delfiner som utomjordingars hundar?

Kapten Jacks historia är Cocoons svagaste länk. Varför skulle odödliga, oändligt visa ljusvarelser, kapabla till interstellär rymdfart, klä ut sig till människor och hyra en skruttig gammal båt av Jack, men ha honom ombord? Jag kan inte komma på någon rimlig anledning, annat än att det blir lite kul när Jack upptäcker att de är rymdvarelser. Låt gå för det, även om det är lite väl lägligt. Men det verkliga problemet ligger i Steve Guttenberg, som här visar att han egentligen inte kunde skådespela bättre än han gjorde i Polisskolan. Hans Jack är korkat storögd och ständigt avklädd. Han behövdes förmodligen som affischnamn, för att locka en yngre publik som inte bara ville se pensionärer mellan åttio och döden. Men om man klippte bort Jack från filmen helt och hållet, skulle Cocoon bli en mycket bättre film. Sorry, Steve!

Mest minnesvärda scen*

Det är väldigt fint då pensionärerna flyr i Jacks båt, och kommer undan tack vare Bens dotterson som hoppar i vattnet för att avleda kustbevakningens uppmärksamhet. Sedan anländer rymdskeppet, och båten stiger sakta upp mot det väntande ljuset till James Horners pampiga musik.

Rymdfilm <3 Jessica Tandy

Rymdfilm när den är som pampigast

Domen:

Jag kommer alltid att ha en speciell plats för Cocoon i mitt hjärta. De tre gubbarna är underbara, och Ron Howard vet precis hur han ska spela på rätta känslosträngarna utan att göra det för smetigt. Ja, det är cheesy, och ibland är cheesy helt OK. Dessutom finns det många crazy åttiotalspärlor gömda i filmen: Gympingpass, breakdansare i hockeyfrilla, pensionärer som klättrar i träd, knähöga sportstrumpor och stort hår.

Man skulle kunna kritisera Ron Howard för att han inte dyker djupare ned i viktiga teman  om liv, åldrande, kärlek och död. Men då får man komma ihåg att Cocoon framför allt är en feelgoodfilm, och att stänken av transcendens, som lyser igenom stundtals, främst kommer av hur skickliga yrkesmänniskor handskas med ett ganska trivialt material.

Se även+

Närkontakt av tredje graden. För en mycket modernare film med liknande åldrande-tema, se den trevliga Robot och Frank.

Brian Dennehy spelar alienledaren Walter

Brian Dennehy spelar alienledaren Walter

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Krull (1983) – prinsen, prinsessan och Besten

Krull (1983) Original poster

Krull (1983) Original poster

Handlingen.

I en skön och lagom larvig blandning mellan episk fantasy och science fiction följer vi kampen mellan gott och ont på planeten Krull. En fruktansvärd varelse kallad The Beast anländer från galaxens mörkaste djup och invaderar den fridfulla planeten med sitt bergslika rymdskepp The Black Fortress. Varje natt teleporterar denna borg till en ny plats. Laserskjutande och tungt bepansrade soldater, kända som Slayers, terroriserar befolkningen. Slayers kidnappar prinsessan Lyssa (Lysette Anthony, känd från Ivanhoe) och spärrar in henne i The Black Fortress.

Prinsessans trolovade, prins Colwyn (Ken Marshall, känd från Marco Polo) måste ge sig ut på ett sökande för att finna ett sätt att besegra The Beast och rädda prinsessan. I sann fantasyanda ställs han inför många prövningar, och samlar på sig ett brokigt gäng av kumpaner som ska hjälpa honom. Bland annat en cyklop med siargåva, en klantig trollkarl och ett band med rövare (där en ung Liam Neeson och Robbie Coltrane ingår). Vändpunkten kommer då Colwyn finner ett magiskt vapen, den femuddade glaven. Med den kanske han kan besegra monstret?

Inne i The Black Fortress

Inne i The Black Fortress

Rymdskeppet!

The Black Fortress ser ut som en budgetversion av Domedagsberget på utsidan, och uppenbarar sig i diverse landskap genom teleportation. Men det är dess insida som är minnesvärd. Scenografin inne i fortet är inget mindre än fabulös, med vindlande gångar och en surrealistiskt organisk känsla på väggar och golv. Det är lite som om våra hjältar hamnat inne i magen på besten. Det blir mycket effektfullt när prinsessan irrar omkring i monstrets kammare, med böljande kjolar och med James Horners pampiga musik dundrande.

Ken Marshall som prins Colwyn

Ken Marshall som prins Colwyn

Pretentionerna?

Gammaldags fantasyunderhållning i genren sword and sorcery, med lite rymdkrydda adderat. Man måste älska det eller hata det.

Cyklopen Rell i Krull

Cyklopen Rell i Krull

Specialeffekter och look;

The Beast

The Beast

Inte helt olikt miljöerna i Xena, krigarprinsessan, fast mer high fantasy. Budgeten låg på enorma 50 miljoner dollar. Självklart syns det att Krull är från tidigt 80-tal, men en del av trickfilmningen var faktiskt riktigt cool på sin tid. Trollkarlen Ergo (David Battley) förvandlar sig t ex till olika djur med hjälp av en morphingeffekt som jag kommer ihåg fick oss som 13-åringar att pausa VHS-kassetten och spola tillbaka för att det såg så häftigt ut. Annat såg nog lite fjösigt ut redan 1983. The Beast ser mest bisarr ut, och känns aldrig hotande eftersom den ser så plastig ut. På Cyklopen Rell (Bernard Resslaw) syns det väldigt mycket att han har en skumgummiprotes i pannan. Ska man jämföra med andra fantasyfilmer från ungefär samma tid, så ser Krull mycket bättre ut än Willow från 1988, och har större charm, men den är förstås enormt mycket fulare Ridley Scotts Legend från 1985. (Å andra sidan är ju Legend den kanske vackraste film som någonsin gjorts.)

Slayers skjuter med laserstrålar

Slayers skjuter med laserstrålar

Luckor i manus,

En orgie i klichéer från fantasygenren. Det kan ju vara en bra grej, för man får mycket äventyr för pengarna. Men manuset haltar betänkligt, och ger oss för mycket bakgrundshistoria om världen Krull utan att vi får se huvudpersonerna utvecklas eller uppvisa det minsta lilla personlighet. Var och en i berättelsen är bara en vandrande, pratande genrearketyp. Med det sagt så är det en ganska väl komponerad klassisk questhistoria. Rymdtemat underutnyttjas tyvärr, för jag tror att slutresultatet antagligen känts fräschare med ett störe inslag av science fiction. Och upplösningen på historien, där glaven plötsligt inte längre behövs, är rätt snopet.

Glaven i Krull

Glaven i Krull

Domen:

Ett magnifikt magplask konstnärligt och ekonomiskt. Ingen ville se den på bio och alla kritiker hatade den. Men med åren har Krull fått lite kultstatus, och jag gillar den trots alla dess fel och brister. Det förvånansvärt sega tempot, den överdrivet barnsliga tonen och de ytliga personporträtten uppvägs av en fantastisk produktionsdesign av Stephen B Grimes, vacker musik och en hel massa pojkboksäventyr. Jag kapitulerar inför kitschen och larvigheten. Gillar man äventyrsfilmer från 1980-talet, bör man se Krull.

Se även+

Ridley Scotts Legend (Director’s Cut). Fortfarande den bästa fantasyfilmen genom tiderna.

Regi: Peter Yates (Bullit, bl a)
Producent: Ron Silverman
Produktionsdesign: Stephen Grimes (Mitt afrika, Condor, Never Say Never Again)
Manus: Stanford Sherman
Musik: James Horner (som också skrev musiken till Willow)

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Apollo 13 (1995) – Houston, vi har problem

Tom Hanks, Kevin Bacon och Bill Paxton åker till månen tillsammans

Tom Hanks, Kevin Bacon och Bill Paxton åker till månen tillsammans

Handlingen.

En gastkramande berättelse om människans dumdristighet, uppfinningsrikedom och anpassningsbarhet. Det är i skiftet mellan 1960- och 1970-talen, och USA har landat på månen. Besättningen på den kommande Apollo 13-flygningen (Tom Hanks, Kevin Bacon, Bill Paxton och Gary Sinise) går otåligt och väntar på besked om när de ska få flyga. Men när de väl får ge sig av, har den amerikanska befolkningen redan tröttnat på månresor, och bara NASA och deras egna familjer vinkar av astronauterna. Ingen TV-kanal ids ens sända deras hälsning till Jordens befolkning. Men allt detta förändras då en syretank exploderar ombord. Plötsligt är det inte fråga om att åka till månen längre, utan om astronauterna alls ska komma hem. Hela världen följer spänt deras öde.

Rymdskeppet!

Åh, så dumdristigt, vansinnigt och alldeles, alldeles underbart att de gav sig av till månen i en sådan eländig konservburk som Apollokapseln. Apollo 13 skildrar med hög detaljskärpa den primitiva teknik som tog astronauterna till månen, hur trångt och kallt de hade och på vilken skör tråd deras liv hängde från första sekunden till den sista.  Jag imponeras av det sofistikerade samspelet mellan kontrollen i Houston och besättningen ombord. Genom att simulera olika manövrar exakt, lyckas Gary Sinises rollfigur mitt under krisen instruera sina kolleger halvvägs till månen och rädda dem från att brinna upp vid återinträdet i jordatmosfären. Ett dokument över vilka stordåd den mänskliga hjärnan och viljan är kapabla till, om förutsättningarna är de rätta.

Pretentionerna?

En på det hela historiskt och tekniskt korrekt beskrivning av Apollo 13:s öden. Mycket dokumentärkänsla, på gränsen till astronautnördigt. Det ger förstås en hög trovärdighet och extra tyngd. Kan också bli lite långrandigt.

Specialeffekter och look;

Ett kärleksfullt skildrat 1960-tal, komplett med kontrollpaneler med blinkande lampor, svartvit TV, hornbågade glasögon och vattenkammat hår. Dokumentärkänslan förstärks av att nästan alla rymdscener skildras inifrån kapseln, från besättningens perspektiv. Kapselns kondensdroppande, trånga utrymmen gör att hela filmen får en tight, klaustrofobisk känsla och att energin går upp. Vi är verkligen på plats tillsammans med astronauterna i deras lilla sönderfallande farkost.

Mest minnesvärda scen*

Koldioxidnivåerna stiger snabbt, och besättningen håller på att kvävas. De tvingas improvisera ett nytt luftfilter med hjälp av silvertejp, och iakttar oroligt CO2-mätarna för att få veta om det fungerar eller inte.

Domen:

Apollo 13 var en helt okänd expedition för mig innan jag såg den här filmen, liksom det faktum att tiden redan 1970 hade sprungit ifrån Apolloprogrammet. Ron Howards film genomsyras av NASA-nostalgi som är fascinerande för vem som helst med minsta rymdintresse. Samtidigt var det ju något lite sorgligt över Apollo 13, då den kom i mitten på 1990-talet. Då var det länge sedan människan gick på månen, rymdfärjeprogrammet hade havererat och den internationella rymdstationen var ännu inte byggd. Kanske, tänkte jag då, var människans äventyr i rymden redan över? Filmen blev som en dödsruna för en svunnen tid. Men 2013 är läget hoppfullare för rymdutforskning, och vi kan med gott samvete njuta av spänningen i filmen och imponeras av modet hos de pionjärer som gick före.

Se även+

Mission to Mars, där Gary Sinise också spelar astronaut. Apollo 18, en skräckfilm som skildrar (inte allt för läskiga) monstermöten på månen.

Regi: Ron Howard (Willow). Producent: Brian Grazer. Manus: William Broyles JR (Planet of the apes). Musik: James Horner.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter