James Reigle

USA, 1982. regi: Aaron Lipstadt, manus: Don Keith Opper, James Reigle, Will Reigle, producent: Mary Ann Fisher

Max 404 önskar att något ska hända

Handlingen.

Jag blev lite kär i den här knasläskiga filmen från 1982, som lånar skamlöst från Blade Runner, Frankenstein och Alien. Max 404 (Don Keith Opper) är en uttråkad android som bor på en rymdstation tillsammans med sin skapare, den galne vetenskapsmannen Doktor Daniel (Klaus Kinski). Max ser ut som en smal och blyg men helt vanlig ung man. Han har dock aldrig varit på Jorden eller träffat andra människor än doktorn. Han drömmer sig bort och får tiden att gå genom att spela dataspel och titta på sexualundervisningsfilmer från 1900-talet. Då ett annat skepp med tre skumma personer anhåller om att få nödlanda på stationen blir Max överlycklig. Äntligen händer det något! Och en av dem är en kvinna (Maggie, spelad av Brie Howard) – kanske kan Max få användning för alla de där sexfilmerna han har sett? Men ingenting är riktigt som det verkar på den här rymdstationen. De tre nödställda visar sig vara efterlysta våldsbrottslingar, som planerar att rånmörda Doktor Daniel och Max. Och doktorn håller på med förbjudna experiment: han vill skapa Den perfekta kvinnan i form av en ny android, och behöver använda hjärnvågorna från Maggie. Och Max själv börjar visa oroande tendenser – för det visar sig att androider förbjudits efter det att de gjort revolution på Jorden, och våldtagit och mördat halva München.

Polisen försöker intaga rymdstationen flera gånger

Rymdskeppet!

Det är ett nöje att beskåda rymdstationen, som är snyggt upplyst i primärfärgerna och genomgående har pekskärmar på alla sina kontrollpaneler. På stationen finns i alla fall ett antal olika avdelningar, som figurerar i filmen. Vi har doktorns labb, där han med manisk blick bygger sin perfekta Cassandra 1. Vi har den blommande djungel som är syreträdgården, Max kontrollrum, en stor gästavdelning med sovrum och duschar, och flera andra miljöer. Det förekommer även andra rymdskepp i Android. Polisen försöker vid två tillfällen inta stationen för att fånga de tre brottslingarna, och de flyger bepansrade farkoster som liknar stridsplan. De scener vi får se från själva rymden är, om man ska vara ärlig, rätt murriga och trista.

Alla kontroller ombord är pekskärmar, vilket gör att det känns modernt

Pretentionerna?

Nja, här rör vi oss nog mer i expoitation-land än att filmens skapare skulle ha något egentligt budskap. Max 404:s själsliv (eller möjligen bristen på själsliv) är det intressantaste med Android, och eftersom Max får förbli gåtfull behåller filmen ändå någon sorts integritet.

Max ger sig ut på dödarstråt

Specialeffekter och look;

Det är framför allt interiörerna från stationen som är något att ha. Visst, det ser lite B ut, men så kostade filmen också gott och väl under 1 miljon dollar att göra. Tydligen användes scenografi från regissören Aaron Lipstadts egen tidigare film, Galaxy of Terror.

Skurkarna vill mörda och råna doktor Daniel

Mest minnesvärda scen*

Mot slutet av filmen spårar det ur rätt rejält, och alla förvandlas till mordiska galningar. Den kvinnliga androiden får till och med för sig att slita huvudet av en av de andra androiderna.

Oops! Så kan det gå om inte huvet är på. Cassandra 1 är också mordisk.

Domen:

En bisarr historia, med svåra Blade Runner-komplex. Men det är ingen blockbuster, utan mer eller mindre en indiefilm gjord på fritiden av det team som i vanliga fall gjorde c-skräckisar för legendariska filmproducenten Roger Corman. Förvänta dig därför ingen spänning eller ens något spektakulärt att titta på. Men som kul kuriositet står sig Android riktigt bra, och speciellt den blyge men våldsamme androiden Max 404 känns som en ganska modern figur än idag. Hans geekiga inåtvändhet skänker honom en lätt hipstervibe. Kanske var han en av förebilderna för Michael Fassbender, då denne skulle göra sin ”David 8” till Prometheus?