USA 1985, regi: Joe Dante, producent: Edward S Feldman, manus: Eric Luke, musik: Jerry Goldsmith
Explorers
Handlingen.
Skeppet som fångar in Thunder road
Vi ser två blivande superstjärnor, River Phoenix och Ethan Hawke, i huvudrollerna som de geekiga pojkarna som bygger ett rymdskepp av en hemdator och skrot. Wolfgang (River Phoenix) kommer från en familj av småtokiga vetenskapmän och det är i hans labb i källaren han uppfinner den ena galna manicken efter den andra. Men hans kompis Ben (Ethan Hawke) är den som gör riktigt stora vetenskapliga genombrott medan han sover, i visioner där han flyger över enorma neonupplysta kretskort. Tillsammans utvecklar pojkarna ett datorprogram (otroligt vad datorerna kunde på 80-talet) som kan projicera en sfär med massa som man, genom att knappa in siffror på tangentbordet, kan förflytta i tre dimensioner. Och har man ett datorklot som kan färdas genom rymden säger det ju sig självt att man måste bygga ett rymdskepp som kan vara inne i klotet. Och ge sig ut på upptäcktsfärd till andra planeter..
Pretentionerna?
Klassisk barn-sci-fi från 80-talet: pojkar i åldern mellan barndom och tonår gör en hemlig upptäckt och måste parera både världsrymdens faror och andra människors rädslor, girighet och misstro. Men dramat har hela tiden en glimt i ögat, och det blir aldrig så sentimentalt eller pretentiöst som om exempelvis Steven Spielberg regisserat. Humorn ligger ofta på en nivå med den åldersgrupp som filmen riktar sig till.
Thunder Road
Världsbygget och rymdskeppen!
Thunder Road heter killarnas skepp och det drivs av Wolfgangs och Bens datagenererade klot, som alltså i sin tur drivs av en helt vanligt hemdator av Commodoretyp, med en stor klunsig skärm och (får man förmoda) ett tolvvoltsbatteri. Cockpit är byggd av en gammal korg från en karusell, och några soptunnor.
På första riktiga rymdresan tas Thunder Road in av en traktorstråle i ett större rymdskepp, som är befolkat av robotar av många olika slag och så av vänliga, tentakelförsedda varelser vars hälsningsfras är ”What’s up, Doc?” med Snurre Sprätt-röst. De har tittat på jordisk TV och fått all sin kunskap om mänsklig civilisation av gamla tv-serier. Rätt irriterande, efter en stund. Varelserna spelar upp scener från olika gameshows som underhållning för varandra. Det är en som en skrattspegelbild av vår egen värld. Inte så smickrande.
Och sen fångas skeppet in av ett ännu större skepp: Space Pirates!
Design och specialeffekter;
Industrial Light and magic på höjden av sin förmåga. Det är ett överdåd av mekaniska specialeffekter, som varelser av gummi med riktiga människor inne i dräkterna, och mekanik med massor av rörliga delar. Bens drömscener är datoranimerade, och påminner om kretskortscenerierna från Tron.
Ethan Hawke, River Phoenix
Luckor i manus,
En hemdator av 80-talstyp kunde spela upp enklare grafik på skärmen, och man kunde programmera, ordbehandla och i allra bästa fall kommunicera via modem med andra datorer. Detta vet vi som sett Wargames eller hade kompisar med en Vic64. Vad de däremot inte kunde var att projicera hologram och göra dessa solida och så snabba och hårda att de kunde gå igenom väggar och golv. Hemdatorn kunde definitivt inte lyfta en massa på flera hundra kilo med detta hologram, utan annan kraftkälla än ett bilbatteri. Med andra ord, 80-talskids: don’t try this at home!
Domen:
Regissören Joe Dante har en bra blick för den amerikanska ungdomen, och Explorers var filmen han gjorde året innan superklassikern Gremlins. Även Explorers är en välgjord film, om än inte i den senare filmens klass. Det är framför allt manus som är svagare, och bygger upp en fin förväntan första timmen då killarna tar sitt experiment från bara kunna att skrämma katten till att faktiskt kunna transportera tre personer ut i rymden. Men när Thunder Road når sitt resmål är det som om idéerna tar lite slut, och scenerna med de tv-tittande utomjordingarna som lär sig lyssna på pudelrock är färggranna att titta på men pågår på tok för länge utan att egentligen leda någon vart. Och sedan är äventyret över…
Men de bra bitarna är riktigt bra, och den godmodiga humorn och framtidstron väger mer än väl upp för det ofokuserade slutet. Rekommenderas varmt för barn med upptäckarlusten i sig.
Se även: De 6 bästa science fictionfilmerna med barn i huvudrollen
Rymdfilm 