Starman (1984) – utomjordisk romantisk roadmovie

USA 1984, regi: John Carpenter, manus: Bruce A Evans, Raynold Gideon m fl, producenter: Larry L Franco, Michael Douglas

Jeff Bridges och Karen Allen i Starman

En utomjording kraschar på Jorden och tar skepnaden av en död hantverkare (Jeff Bridges) genom att klona hans kropp genom en lock av hans hår. Han kidnappar änkan, Jenny Hayden (Karen Allen, från Jakten på den försvunna skatten), och i en röd Mustang från 1977 kör de genom den amerikanska landsbygden på väg till Arizona. Där ska ett rymdskepp vänta på att plocka upp sin vilsna besättningsman innan den klonade kroppen förstörs. Medan utomjordingen och kvinnan långsamt kommer varandra närmare, blir deras position allt mer utsatt då amerikanska myndigheter med skarpladdade vapen kommer besökaren på spåren. Dessutom är befolkningen i den amerikanska Västern inte särskilt vänliga sinnade mot märkliga utbölingar. För sin spattiga och smått komiske Starman nominerades Jeff Bridges till en Oscar för bästa manliga huvudroll.

Pretentionerna?

Det sägs att John Carpenter ville bevisa att han kunde regissera annat än splatterfilmer (exempelvis The Thing) och att producenterna var oroliga att storyn var alltför lik E.T. Därför valde de att fokusera på den romantiska kärlekshistorien mellan utomjordingen och den jordiska kvinnan. Det var ett lyckokast, och slutresultatet är mer en variation på temat från Närkontakt av tredje graden, med ett tydligt budskap att vi människor är primitiva varelser som förmodligen inte är redo att möta en främmande civilisation.

Rymdskeppet i Starman

Rymdskepp och världsbygge!

Tre olika rymdskepp förekommer i Starman. Först har vi den kraschade kapsel som Starman kommer till Jorden i, och som först misstas för en meteorit. Sedan har vi rymdsonden Voyager 2, vars guld-LP med hälsningsfraser på över femtio språk visar sig vara det som lockat Starman till Jorden. Skivan har också funkat som hans språkkurs, så han kan följaktligen säga ”Var hälsad” på alla dessa olika språk. Sist och definitivt inte minst har vi den enorma kula till rymdskepp som sänker sig ned över Barringer Crater. Den blanka ytan återspeglar öknen, och man får känslan av att det tidiga 3D-designprogrammet Bryce lånade sin estetik från Starman. Kulformen återkommer i de mindre spelkulestora sfärer som Starman använder som en superkraft, då fara hotar. Kulorna kan exempelvis rödglödga en kofot, rädda Starman och Jenny från en explosion, och väcka en skjuten hjort till liv igen. Ni vet, allt sådant typiskt som utomjordingar skulle prioritera om de någonsin besökte Jorden.

Kulan har magiska krafter i Starman

Produktionsdesign;

Foto och produktionsdesign är snygga, och ger filmen en tydlig förankring i det tidiga 1980-talet. Det är mycket cowboyhattar, diners, pickup-bilar och ökenlandskap. Specialeffekterna står aldrig i fokus, och är dessutom inte särskilt minnesvärda. Mer en dramafilm med en touch av sci-fi.

Luckor i manus,

Om Starmans kulor kan väcka döda till liv, skydda från explosioner, och klona människor från ett hårstå – varför kan de då inte förflytta Starman några hundra mil genom landskapet så han slipper åka bil hela vägen och nästan missa liften hem?

Starman

På sin tid var Starman en hyllad science fiction-film, och i kritikers ögon kanske John Carpenters höjdpunkt i karriären. Det är onekligen ett fint samspel mellan Bridges och Allen. Bridges går från corny och utomjordiskt knäpp till mer mänsklig vartefter filmen fortskrider, vilket förstås är nödvändigt för att vi ska tro på deras kärlekshistoria. Det gör vi också, men i samma ögonblick som vi förstår att Starman är harmlös, så dör också mycket av filmens dramatiska nerv. Det är helt enkelt mer spännande så länge som vi inte riktigt vet vad Starman har i sikte. De jagande myndigheterna blir aldrig riktigt hotfulla nog för att uppväga bristen på utomjordiskt hot. Starmans story blir till slut alltför förutsägbar och snäll.  I kombination med de åldrade visuella effekterna blir helhetsintrycket en rätt tam historia. 

The Thing (2011) – en norrman, en kvinna och ett Lovecraftmonster

USA 2011, regi: Matthijs van Heijningen Jr, manus: Eric Heisserer baserat på Who goes there? av John W Campbell, producent: Marc Abraham och Eric Newman

Mary Elizabeth Winstead och Joel Edgerton i The Thing 2011

Handlingen.

Här får vi uppleva katastrofen i det norska lägret på Antarktis, alldeles innan händelserna i John Carpenters The Thing från 1982. Filmen är både en prequel och hyllning till Carpenters film, som ju räknas till en av alla tiders bästa skräckfilmer. Här är det en mix av danska, norska och amerikanska skådespelare som spelar det norska forskarteam som hittar ett flygande tefat begravt i den antarktiska isen, och dumdristigt nog även bärgar vad de tror är liket efter piloten. Huvudperson är den unga amerikanska paleontologen Kate (Mary Elizabeth Winstead), som anlitas av den arrogante chefen för forskarteamet (Ulrich Thomsen) för att dissekera kadavret. Men självklart visar sig utomjordingen leva, och det är en sjusärdeles motbjudande parasitisk livsform som börjar förtära norrmän med oroväckande hastighet. Som om inte dess människoätande räckte kan den imitera sina offer, så att människorna på forskningsstationen snart börjar misstänka varandra för att vara smittade.

The Thing 2011

Pretentionerna?

Det finns egentligen ett rikt bakgrundsmaterial att ösa ur. Förutom filmen från 1982 finns den skönlitterära förlagan Who goes there? från 1938, av John W Campbell. Det finns två ytterligare filmatiseringar: The Thing From Another World (1951) och Horror Express (1972). Dessutom skulle man kunna låna från HP Lovecrafts antarktiska skräckklassiker At the mountains of madness. Producenterna Marc Abrahams och Eric Newman har dock uttryckligen sagt att det är Carpenters version de vill hylla, och inte genom göra en remake utan genom en till story i samma universum. Det enda de egentligen adderar är att Kurt Russells machoman till huvudperson byts ut mot en tuff, ung tjej. I övrigt lägger sig The Thing 2011 pastischnära The Thing 1982.

Rymdskepp och världsbygge!

Här får vi faktiskt se det kraschade rymdskeppet som The Thing anlänt i. Det ligger begravet under isen, och är ett klassiskt flygande tefat. Vi får också följa med ombord. Interiörerna är generiskt vaga i konturerna: dunkla korridorer med märkliga väggprydnader som har lagom utomjordiskt stuk. Det sägs kanske inte uttalat, men troligen är det inte The Thing som byggt skeppet, utan dess besättning har förmodligen dödats av varelsen. Det tolkar jag som en nickning till den andra kända rymdskräckisen från slutet av 70-talet: Alien.

The Thing 2011

Produktionsdesign;

Filmens stil och känsla ligger medvetet nära 80-talsfilmen, såväl i hur forskarnas läger ser ut som i hur den groteska förvandlingen av rymdvarelsens offer skapar oheliga hybrider av jordiskt och utomjordiskt. De praktiska (dvs icke-digitala) effekterna, signerade Amalgamated Dynamics, är superba och skrämmande. I några verkligt chockerande scener kommer monster av plast och gummi till liv framför våra ögon på ett sätt som hedrar Carpenters vision. Hade filmskaparna hållit sig till de praktiska monstren, hade filmen fungerat bättre som skräckfilm. Tyvärr håller de digitalt animerade effekterna inte samma klass, och det är de som får flest filmminuter. Så fort som monstret visas i sin digitala form upphör det att se verkligt ut, och därmed är det heller inte läskigt.

The Thing 2011

Mest minnesvärda scener,

Roligast för oss svenskar är de skandinaviska konnotationerna, med välkända danska och norska skådisar i de flesta roller. Det blir ren buskis då forskarna ska ha fest på kvällen och allsångsskrålar Eurovisionlåten ”Sámiid Ædnan” samtidigt som de dansar en påhittad Zorbadans.

Men vi kanske också ska påpeka att filmen inte är någon komedi, och inget för den svagmagade. Flera av monsterscenerna kan uppfattas som oerhört groteska och skrämmande, om man inte är så van vid skräckfilmer. Kom inte och säg att jag inte varnade dig.

Domen:

Då producenterna beslutade sig för att inte göra en remake gav de tyvärr upp ambitionen att sätta sin egen prägel på berättelsen. Resultatet är något som visserligen är respektfullt mot föregångaren, men samtidigt ett svagare derivat. Jag kan inte komma på några egentliga skäl att rekommendera 2011 års version framför den från 1982. Mycket av det som gjorde The Thing 1982 så skrämmande var osäkerhetselementet – monstret är så bisarrt att man till slut tror att vad som helst kan hända. The Thing 2011 blir bara en variation på det välkända temat. Även för nytillkomna skräckfilmsfans är versionen med Kurt Russell ett bättre val.

Det är lätt att dra paralleller med en annan prequel till en klassisk skräckfilm, som kom ungefär samtidigt. Där The Thing försöker kopiera ett framgångsrikt skräckrecept, försökte Ridley Scott åtminstone att förnya sig med Prometheus (2012). Även om denna Alien-prequel har många problem, så tar den åtminstone hänsyn till faktumet att ett monster som alla känner igen tappar sin förmåga att skrämma.

They Live (1988) – kosmisk klasskamp

USA 1988, manus och regi: John Carpenter, producent: Larry Franco

Bakom mina solglasögon ser jag att alla andra är aliens

Hej igen, efter den urladdning det var att se och recensera årtiondets bästa rymdfilm, Gravity, har jag tagit en välförtjänt liten vila och pysslat med annat. T ex mitt dagjobb på radion. Men nu kör vi på med mera rymdfilm!

Handlingen.

Ett rasande politiskt debattinlägg i form av en cheesy skräckaction om solglasögon som låter bäraren genomskåda att de rika och mäktiga egentligen är förklädda, dödskalleliknande aliens som kontrollerar de förtryckta massorna. Vi får följa lösdrivaren Nada (wrestlingstjärnan Roddy Piper) i hans kamp för att få ett underbetalt jobb och lite soppa på härbärget för hemlösa i Los Angeles. Polisen jagar piratsändare som bryter TV-reklamen för subversiva politiska budskap om att verkligheten bara är en stor konspiration. Någon klottrar THEY LIVE på väggarna. Snart snubblar Nada över just ett par av de magiska solglasögonen och skådar världen för vad den är: vi är slavar under subliminala meddelanden från utomjordiska herrar och deras allierade bland politiker och affärsmän. Nada bestämmer sig för att rensa upp, och ger sig ut på stan med den odödliga repliken I have come here to chew bubblegum and kick ass.. and I am all out of bubblegum!”

Pretentionerna?

Man bör aldrig avfärda John Carpenter som ”bara” en skräckfilmsregissör, och den här gången har han helt uppenbart en agenda. Filmen släpptes mitt under brinnande valkampanj 1988, i slutet av Reagans styre. Med sin övertydliga symbolism vill filmen skaka liv i det sovande amerikanska folket.

Världsbygget och rymdskeppen!

Jorden är alltså invaderad sedan länge, och alla viktiga positioner innehas antingen av utomjordingar förklädda till människor, eller överlöpare till människor som tjänar ekonomiskt på att liera sig med de styrande. Människorna går som i en dröm, utan att se de grinande skräckansiktena hos sina härskare, och utan att se att varje tidningssida, reklamskylt och TV-sändning innehåller budskap som LYD! INGA SJÄLVSTÄNDIGA TANKAR! Det är, inte helt oväntat, media som skickar ut signalerna som håller folket sovande. Det blir därför dit Nada och hans rebellkompisar beger sig för att få slut på förtrycket, en gång för alla.

Nada tänker sig att kick ass

Design och specialeffekter;

Tydligt förankrat i 1980-talets USA, en period vi alla älskar att de på film. Nadas översvullna muskler och hockeyfrilla skulle inte varit möjliga som attribut på en actionhjälte från någon annan filmera. Carpenter låter sin film utspelas mycket på gator, gränder och härbärgen för de fattiga och utslagna. Vår hjälte och hans kamrater smyger omkring på bakgårdar och blir misshandlade av poliser i skydd av mörkret. Det är en dyster värld. Dessa slitna miljöer kontrasteras mot en annan filmkliché som vi brukade se i amerikansk 80-talsfilm: De Rika Svinens Kontor där äldre män i kostymer och kvinnor i fantastiskt hår intrigerar för att kunna fortsätta suga ut underklassen.

Filmens mest minnesvärda visuella element är visionen man får då man kikar genom solglasögonen: då blir allting svartvitt, och grinande dödskallar stirrar på en från alla håll. Lite komiskt, men också lite läskigt.

Luckor i manus,

Motståndsrörelsen har ett helt lagerhus fullt med solglasögon som avslöjar utomjordingarna. Ändå är det ingen som vet något. Man förstår inte varför de helt enkelt inte sprider solglasögonen så snart de bara kan. Och med tanke på hur snabbt konspirationsteorier sprider sig (inte minst sedan internet kom) så verkar det helt osannolikt att det ska vara så svårt göra sin röst hörd för motståndsrörelsen. Carpenter går lite för långt i sin konspirationssymbolik, och råkar skildra ett samhälle där ingen tror på konspirationsteorier. Det sänker tempot.

Även presidentkandidaten är utomjordisk

Domen:

Den enes motståndsman är den andres terrorist, men här är det ingen tvekan om var John Carpenters sympatier ligger. För att få med oss i publiken på noterna öser han på med både känslosamhet och en massa fighter där cyniska oneliners haglar i luften. Jag har därför lite problem att få ihop They Live till en helhet. Den är på alla vis underlägsen tidigare filmer som The Thing eller en samtida liknande satir som Paul Verhoevens RoboCop. Som samhällskritik målar They Live med de allra bredaste penseldragen, och att lösningen på alla samhällsproblem skulle vara  ”kick ass” blir lite som att Carpenter sviker allt det han bygger upp under filmens mer eftertänksamma (och lite för långa) inledning. Filmens stjärna, Roddy Piper, är ett annat svagt kort. Han är märkligt uttryckslös och passiv under filmens första timme, och har varken den råbarkade tyngd eller komiska timing som rollen kräver.

Men trots bristerna är They Live ändå Carpenter på sitt mest kreativa humör, och bjuder på tillräckligt många spektakulära slagsmålsscener och bisarra detaljer för att hålla för att se om än idag. Och samhällsklimatet idag, där de rika blir allt rikare medan en växande underklass sjunker allt djupare i kvicksanden, är tyvärr inte helt olikt John Carpenters satirvärld från 1988.

Läs mer: Rymdfilm om John Carpenter

För mer kosmisk klasskamp, se även Elysium 

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Dark Star (1974) – Spaced out odyssey

Poster för Dark Star visar den nedfryste kaptenen

Handlingen.

Läsaren Mats var den som uppmärksammade mig på den här udda undergroundklassikern, ett studentarbete av inga mindre än John Carpenter (regissör av The Thing och Flykten från New York) och Dan O’Bannon (manusförfattare till bl a Alien, Heavy Metal, Lifeforce, Total Recall och Aliens vs Predators). Filmens tagline är ”Spaced out odyssey”, naturligtvis en blinkning till 2001, som man kan säga att Dark Star parodiserar.  Besättningen i Kubricks film var välklippta elitidrottmän och forskare. I Carpenters skrattspegelversion är de surfardudes med långa skägg och usel personlig hygien. Precis som i förebilden finns det excentriska AI:s ombord, bland annat en intelligent bomb som när den väl börjar filosofera över verklighetens beskaffenhet blir lika mordisk som någonsin HAL 9000 var. Livet ombord på Dark Star är en fars: uppdraget är att spränga planeter. Kaptenen dog i en olycka, men hålls nedfryst som odöd en trappa ned. Pinback inte bara erkänner att han egentligen är en helt annan kille, som råkade förväxlas med den äkte Pinback och smög ombord. Nu har han adopterat en alien som ser ut som en badboll med klor, som ständigt försöker ta livet av honom. Genom hela filmen brakar det ena tekniska systemet efter det andra samman, och Dark Star verkar gå ett mörkt öde till mötes. Vad gör man åt en bomb som vill spränga skeppet för att den tror att den själv är Gud?

Kontrollrummet på Dark Star

DarkStar

Rymdskeppet!

Skeppet Dark Star är en smäcker skönhet vars linjer designades av konceptartisten Ron Cobb, som senare skulle gå vidare och designa rymdskepp för Stjärnornas Krig, Alien, Aliens och The Abyss. Han designade Nostromo från Alien. Så denna lilla lågbudgetrulle Dark Star (60 000 dollar) fick design som ser ut som miljoner. Även på insidan finns det ganska fräcka interiörer, speciellt det knappförsedda kontrollrummet som ser fräscht ut än idag.

Pretentionerna?

Då Bomb no 20 vägrar avbryta sitt uppdrag och återvända till lastutrymmet, så går besättningsman Doolittle ut i rymddräkt och försöker övertala bomben med hjälp av Hegelsk fenomenologi. Ja, det är en studentfilm.

Rymdvarelsen är en badboll

Specialeffekter och look;

Som sagt, älskar rymdskeppsdesignen. Trickfilmningen är av det mycket enkla slaget, och den ombordvarande rymdvarelsen är bokstavligen en badboll med fötter. Men det är en så skön vibe över alltsammans att man ändå köper att man är ombord på ett rymdskepp, liksom.

Luckor i manus,

Började som ett skolarbete, i kortfilmsformat. Men då någon galen filmbolagsboss trodde på filmen så spelade man in ytterligare material för att fylla ut till långfilmsformatet. Resultatet är rapsodiskt.

Mest minnesvärda scen*

Doolittle spelar på flaskorgel.

Ut på rymdpromenad för att tala bomben till rätta

Domen:

Jag har ett speciellt ställe i mitt hjärta för indierymdfilmer, för de visar så tydligt att om man bara är kreativ, originell och har en bra idé så behöver man inte punga ut med hundratals miljoner dollar för att gestalta rymden. Dark Star måste vara paradexemplet, och är både kul, galen och på sin tid nyskapande. Stundtals känns den helt modern. Men det är en studentfilm från 1974, så förvänta dig inte några kameraåkningar eller ens en fullständig historia.

Det är också spännande att tänka på att tre för genren så betydelsefulla herrar (Carpenter, O’Bannon, Cobb) möttes här första gången, och faktiskt kom att samarbeta många gånger efteråt. För Dan O’Bannon blev Dark Star en karriärstartare som så småningom ledde till Alien tillsammans med Cobb. Dan var så irriterad på badbollen att han ville göra en alien som såg äkta ut..

Jag säger som Mats sa till mig: det hör till din allmänbildning att ha sett Dark Star, och du kommer att ha kul. Det är 1 timme och 20 minuters absurd rymdunderhållning.

Se även+

Moon för liknande ödslig och smått komisk stämning. 2001 för filmen som Dark Star kommenterar.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Ghosts of Mars (2001) – inte John Carpenters största ögonblick

Pam Grier gör så gott hon kan med den här soppan

En bisarr liten grupp av poliser på dekis, knarkare, fångar och mer allmänt knasiga människor (vilt överspel av hela gänget, bl a  Pam Grier, Ice Cube, Jason Stratham och Natasha Henstridge) råkar i trubbel i en gruva på Mars. En port till underjorden har släppt ut onda andar som tar kolonialisterna i besittning och får dem att stympa sig själv och slå ihjäl alla andra. Hur ska de lyckas slå sig fria och samtidigt förhindra att zombierna sprider sig till resten av Mars?

Rymdskeppet!

Filmens öppningsscen visar planeten Mars omgärdad av satelliter, men sedan håller vi oss nere på Mars yta.

Så här farlig kan man se ut i Ghosts of Mars

Pretentionerna?

Det finns ett par ansatser: en av poliserna (Clea DuVall) har hemliga knarkproblem, och det finns ett elakt Bolag i bakgrunden som har en hänsynslös framtoning och skulle kunna vara the bad guys på något sätt. Men det är som om John Carpenter glömmer bort de trådarna och går all in på slagsmålen istället.

Specialeffekter och look;

Det här är en hyfsat ny (2001) och hyfsat dyr (28 miljoner dollar) produktion, som någon tydligt velat göra något speciellt av. Vi får exempelvis se en fin modell av ett tåg som rusar fram över Mars’ röda slätter till tonerna av Anthrax musik. Ganska mäktigt! Och det mesta av filmen är inspelat i en gipsgruva i New Mexico, som färgats röd för att omgivningen skulle få den rätta Marskänslan. Men ingen suggestiv scenografi i världen kan uppväga att större delen av filmen består av folk i fult smink (de av spöken besatta ”zombierna”) som springer, skriker och slår varandra i huvudet. Makeup och kostym på dessa spökzombier drar ned trovärdigheten till ungefär noll, och hela cirkusen får en distinkt känsla av urspårad Mardi Gras-festival.

Mest minnesvärda scen*

Då våra ”hjältar” ska tillverka handgranater av detonatorer och konserverad mat, och en av männen (hög som en skyskrapa) ska visa hur man hugger på rätt vis. Youtubeklipp.

Domen:

Nu har jag sett filmen tre gånger, och fram till denna dag kan jag inte avgöra om det är meningen eller inte att Ghosts of Mars ska vara så töntig. Är det en parodi? Den är inte tillräckligt kul för att funka som det. Menade den gamle hjälten John Carpenter verkligen att vi skulle ta den här soppan på allvar? Tyvärr lutar jag åt tolkningen att det är ett misslyckande, och inte en parodi. Förtvivlan i Pam Griers ögon säger mig att de gjorde så gott de kunde. Filmen blev också en storslagen flopp på bio och det skulle dröja nästan tio år innan Carpenter gjorde en ny långfilm.

Dimman (The Fog) från 1980

Se istället: Carpenters klassiska filmer

Det är svårt att överdriva Carpenters betydelse för genrefilm i allmänhet och skräckfilm i synnerhet. Han hade sin kreativa topp under andra hälften av 1970-talet med några års överspill in på 1980-talet. Här på Rymdfilm har vi hittills endast recenserat hans kosmiska skräckfilm The Thing (1982) och den rekommenderar jag verkligen. Den är så nära Lovecraft du kan komma, fast med Kurt Russell.

Andra Carpenterklassiker: Dark Star (1974) – lågbudget-science fiction. Halloween (1978) – Jamie Lee Curtis genombrott. Dimman (1980) – mer skräck med Jamie Lee. Flykten från New York (1982) med Kurt Russell. Christine (1983) – Stephen Kings bilfilm.  Starman (1984) – mer jordnära sci-fi. Big Trouble in Little China (1986) – fantasy

Regi: John Carpenter

Musik: John Carpenter (han gör en sorts skräcksynth) och Anthrax

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

The Thing (1982) – splatter och skägg

Kurt Russell som MacReady i The Thing

Handlingen.

Ett nytt tema idag, bodysnatchers. Vi beger oss till Antarktis i en av de riktiga klassikerna i genren: John Carpenters otroligt läskiga The Thing från 1982. Här lever ett gäng långhåriga, griniga och smått luggslitna män som bemannar USA:s forskningsstation på Sydpolen. Coolast bland dem är filmens hjälte, piloten MacReady  (en magnifikt skäggig Kurt Russell). De fördriver dagarna med att dricka sprit, spela schack och vänta på avlösningen som ska komma framåt våren. Tristessen bryts tvärt då en till synes galen man från det närbelägna norska lägret jagar en hund – med hjälp av helikopter och handgranater – rakt in i det amerikanska lägret. Norrmannen råkar spränga ihjäl sig själv, men hunden överlever. Då MacReady och de andra tar en tur till det norska lägret finner de anläggningen övergiven och ett monstruöst kadaver till hälften sönderbränt på gården. De tar med sig fyndet tillbaka, och en obduktion visar att det är liket av en människa, stadd i fruktansvärd förvandling till något annat.

Snart bryter helvetet löst. Hunden som kom från det norska lägret visar sig vara bärare av en utomjordisk livsform som får värden att genomgå en makaber och smärtsam metamorfos till ett förvridet och mordiskt vidunder. Livsformen kan dessutom gömma sig i sin värd i väntan på att gå till attack. Forskarteamet förstår snart att flera av deras kolleger måste vara smittade, och paranoia griper tag i lägret medan monsterförvandlingen drabbar den ene efter den andre. Kommer någon människa att kunna överleva den här attacken?

Rymdskeppet!

Ett kraschat, stort tefat ligger begravet i den antarktiska isen. En av männen som smittats av utomjordingen försöker dessutom bygga ett mindre tefat av gamla helikopterdelar – förmodligen för att ta sig hem. Vi får bara se skeppet flyga alldeles i början av filmen.

Specialeffekter och look;

Monsterscenerna är oförglömgliga och faktiskt än idag så skrämmande att en luttrad skräck- och thrillertittare som jag känner kårarna gå längs ryggen. Det är något verkligt vämjeligt  med en varelse som liksom sliter sönder sitt offer inifrån och skapar en ondskefull skrattspegelversion av människokroppen. John Carpenter sätter bild till vad jag förmodar är en nedärvd skräck för det främmande men nästanmänskliga. I The Thing blir den ökända Uncanny Valley en tillgång. Dessutom så öser Carpenter på med massor av blod och inälvor, som grädden på moset, så att säga. Denna rödfärgade och bisarra splatterfest konstrasteras snyggt mot den vita antarktiska snön och den smutsgrå och mycket torftiga miljön i lägerbarackernas korridorer av korrugerad plåt.

Luckor i manus,

Det är en hel del hittepå-vetenskap i The Thing, för av någon anledning så kände Carpenter att han behövde förklara allt som hände i detalj. Det tar därför inte så lång stund för de smarta forskarna att exakt komma på vad för sorts livsform det är de stött på. Detta illustreras sen med datorskärmar som visar upp grafik som idag mest ser ut som Pacman, men som 1982 måste ha framstått som höjden av hi tech. Att hela storyn skrivs oss på näsan är en av filmens få svagheter. Man kan jämföra med den uppenbara förebilden, Alien, där det mesta förblir outsagt och tittaren själv får fylla i luckorna.

Sen tycker jag att det är lite lustigt att de är på Sydpolen mitt i vintern, i snöstorm, men att Kurt Russell springer omkring utomhus i tunn läderjacka och boots som om det var en kylig oktobereftermiddag i New York City. Vet amerikaner inget om vintern?

The Thing

Domen:

Genren bodysnatchers, alltså rymdvarelser som tar över människokroppen, blir inte bättre än så här. John Carpenter gjorde många bra filmer under åren 1978-1985 men här är han sällsynt inspirerad – och dessutom håller den än idag. De klaustrofobiska och mörkt hotfulla miljöerna, den spända gruppdynamiken mellan de rädda männen, chockeffekten då monsterförvandligarna börjar – allt ger en febrigt effektiv och mycket mardrömslik thriller. The Thing är kanske inte lika elegant och intellektuellt högstående som Alien, som den har stora likheter med. Men det den saknar i sofistikering tar den igen med rå energi.

Visste du att?

The Thing var en flopp då den kom. Samma år släpptes nämligen både E.T och Blade Runner, och The Thing hamnade i dessa bådas skugga.
Filmen baseras på en novell från 1930-talet  (Who Goes there?) och har filmatiserats en gång tidigare, 1951.
Musiken är gjord av maestro Ennio Morricone.

Se även+
Som tidigare nämnts: Alien eller Prometheus.
Rymdfilms tag om bodysnatchers.
Men även moderna zombiefilmer som 28 dagar senare har mycket gemensamt med detta splattermästerverk.
Du kan också läsa At the mountains of madness, av HP Lovecraft, för mer arktisk terror.