John Goodman

USA 2016, regi: Dan Trachtenberg, manus: Josh Campbell, Matt Stuecken, producent: JJ Abrams, Lindsey Weber

Typisk scen…

Emmett har skrubbsår och armen i bandage. Michelle frågar andlöst om han också blivit kidnappad av Howard? Emmett skrattar förvånat: – Jag försökte ju bli insläppt!

10 Cloverfield Lane

Handlingen.

Det är sällan en sci-fi-bloggare får använda kritikerklyschor som ”tätt kammarspel” men denna klaustrofobiska och ruggigt påträngande psykologiska thriller passar bra in på epitetet. Den utspelas nästan helt och hållet i en domedagsbunker som är grävd djupt under en ödslig bondgård på Louisianas landsbygd. Där vaknar Michelle (Mary Elizabeth Winstead) efter en bilolycka, och finner sig till synes kidnappad av främlingen Howard (ohyggligt läskigt spelad av John Goodman). Underligt nog finns där också en tredje person, den till synes välvillige unge killen Emmett (John Gallagher Jr) som påstår att Howard räddat båda deras liv. Men 10 Cloverfield Lane är en film där sanningen hela tiden gäckande glider undan från våra huvudpersoner och från publiken. Lögner läggs på lögner och ingenting är så enkelt som det först tycks vara. Vi måste ständigt omvärdera det vi tycker oss förstå om bunkern, Howard och påståendet att alla människor utanför har gått ett gruvligt öde till mötes. Och Michelle, som fram till sin bilolycka levt ett mållöst liv i emotionell reträtt, ställs inför sitt ödesval: ta kontroll eller gå under.

Pretentionerna?

Filmens skapare, däribland producenten JJ Abrams, är noga med att påpeka att detta inte är en direkt uppföljare till Matt Reeves och JJ Abrams’ Cloverfield (2008) utan mer en själsfrände till den. Men beröringspunkterna är ändå många: båda skildrar en storskalig attack på det amerikanska samhället utifrån den enskilda människans perspektiv, om än med helt olika angreppssätt. I Cloverfield skildras attacken i action/monsterfilmens form, med mycket springande längs med Manhattans gator och explosioner som får skyskrapor att falla. Men 10 Cloverfield Lane närmar sig katastroftemat på ett mer subtilt vis. Mycket av dess drama pågår inuti de tre huvudpersonerna, som är fast med varandra på några få kvadratmeter samtidigt som luften håller på att ta slut. Michelle ställs inför Howard, som på ytan är den ende som var beredd då katastrofen kom. Men frågan är vad den beredskapen har kostat honom, på ett själsligt plan?

John Gallagher Jr. as Emmett, Mary Elizabeth Winstead as Michelle in 10 CLOVERFIELD LANE, by Paramount Pictures

Världsbygge och produktionsdesign;

Eftersom det här är en spoilerfri recension så ska jag inte avslöja några av filmens hemligheter. Mycket av dess sinnrikhet sitter i att vi tillsammans med Michelle avtäcker sanningen, bit för bit. Men vi kan nämna hur smart manuset och scenografi hjälper storyn framåt. Howards bunker är som en labyrint, där det inte går att se mer än någon meter framåt, och det finns hemligheter under golvet, i ventilationsschakten, i garderoben och på de få små gluggar som leder ut till omvärlden. Michelle har aldrig överblick – och kan aldrig se mer än en smal remsa av världen utanför. Bunkern är inredd av Howard med en barnslig och smaklöst ombonad stil med menlösa tavlor, sällskapsspel och virkade små dukar. Det är en minivärld, avsedd att bo länge i. Vi befinner oss nere i Howards källare, och samtidigt i hans undermedvetna.

10 Cloverfield Lane

Domen:

10 Cloverfield Lane är en av årets bästa filmer, oavsett genre. Ett redan bra manus lyfts ytterligare av utmärkta skådespelare med John Goodman i spetsen. Goodman lyckas lägga in så mycket subtext i varje rörelse, replik och suck, att han blir nästan hypnotisk att titta på. Och i en tid då TV och film svämmats över av förutsägbara katastrofskildringar och trött postapokalyps lyckas debutregissören Dan Trachtenberg att göra 10 Cloverfield Lane till något alldeles eget. En originell, smart, obehaglig och stundtals faktiskt också rolig sci-fi-thriller som stannar kvar hos tittaren länge. Michelles resa från offer till något annat är mycket tillfredställande. Och 10CL får ett pluspoäng för slutet…

Ben Affleck spelar mot Bryan Cranston från Breaking Bad

Handlingen.

Argo är en hemlig operation för att föra amerikansk ambassadspersonal i säkerhet från Teheran, mitt under brinnande islamisk revolution 1980. Men Argo är också en otroligt cheesy rymdfilm som en CIA-agent (Ben Affleck) hittar på som täckmantel tillsammans med en makeupartist (John Goodman) och en gammal filmproducenträv (<3 Alan Arkin). Hade det inte varit för att filmen verkligen baseras på helt sanna händelser hade man nog tyckt att det var den mest vansinniga idé man hört. Men vad som faktiskt hände är att produktionen av science fictionfilmen Argo drog igång, concept art och kostymer togs fram tillsammans med en affisch, och så började producenten ge intervjuer där han hävdade att de skulle göra nästa Stjärnornas Krig och att filmen skulle spelas in i Iran. Sedan fick agenten Tony Mendez resa till Iran med sex falska kanadensiska pass för att försöka lära de gömda diplomaterna hur man utger sig för att vara ett filmteam.

Rymdskeppet, specialeffekter och look;

För att inte göra någon purist besviken måste jag vara tydlig med att det inte förekommer några rymdscener i Argo. Inga riktiga rymdvarelser syns till. Dramafilmen Argo är en realistisk thriller om den fejkade produktionen av en film som mest liknar Flash Gordon eller John Carter. 90% av filmen handlar om flykten från Teheran och tidens kläder och frisyrer är minituöst skildrade. Det är nästan dokumentärkänsla på vissa scener. 10% handlar om rymdfilmen Argo och säger mycket om hur science fiction i slutet av 1970-talet var den allra hetaste genren. Den som hade en Star Wars-liknande historia kunde sälja den till filmbolagen, som skrek efter nytt material. Vi får bland annat se en scen från Beverly Hilton där alla skådisar visar upp sig i pressen i sina rymdkostymer som ett PR-trick som ska övertyga iranska myndigheter om att filmen verkligen är äkta. Där ser vi galaktiska drottningar, C3P0-kopior, en blå chewbacca och vakter inspirerade av Tusen och en natt. Helt vansinnigt att någon gick på det, kanske man kan tycka idag. Men om man har sett Flash Gordon, Battle beyond the stars eller The black Hole (som alla producerades under just dessa år) så vet man att fejk-Argo la sig ganska nära verkligheten ändå. Affleck reser så till Teheran med sina storyboards och använder dem vid flera tillfällen för att snacka sig fram och övertyga skeptiska revolutionära soldater. Att till och med iranska fanatiker med kalashnikovs rycks med av de svartvita serieteckningarna på kartong säger också mycket om rymdfilmsgenrens förmåga att fånga vår fantasi och göra oss till barn på nytt.

Pretentionerna?

Aldrig har väl amerikaner stått lägre i kurs än i Teheran åren efter revolutionen 1979. Argo vill ge oss inblick i hur det var att befinna sig mitt i denna storms öga.

Luckor i manus,

Inga, vad jag kunde se.

Kan de övertyga soldaterna?

Mest minnesvärda scen*

De bestående minnena från Argo är de pseudodokumentära scenerna från våldets Teheran, där tusentals människor var ute på gatorna, redo att avrätta vem som helst för vad som helst. Då de gömda diplomaterna första gången ger sig ut på stan i sin filmteamsförklädnad kör deras folkvagnsbuss rakt in i en demonstation, och människor börjar attackera bilen med slag och slagord.

Domen:

Rättframt, nervigt, svettigt och samtidigt med glimten i ögat. Argo är högstatusthrillern om en falsk lågstatusfilm, och den förtjänar varenda Oscar och Golden Globe den har fått. Hatten av.

Se även+

Kombinera gärna med de filmer jag länkar till här ovanför: verklighetens Star Wars-kopior från samma tid. De är ofta underhållande, på ett skämskuddevis.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter