John Hurt

Vi minns John Hurt, den raggige kungen av dystopisk sci-fi

John Hurt i Snowpiercer

John Hurt i Snowpiercer

Efter en tids sjukdom, kort efter att ha uppnått 77 års ålder, har den legendariske brittiske skådespelaren Sir John Hurt gått bort. Han hörde till den lilla elit av seriösa teater- och filmskådespelare som kunde ta vilken biroll som helst och fylla den med själ och hjärta. Ofta stal han varje scen han var med i. Hurts utstrålning var obestridlig, men den kom med åren att beslöjas och kännas som en låga som brann på stort avstånd, som en fyr i tät dimma. Hurts rollfigurer fick därför ofta en air av livserfarenhet på gränsen till livsleda. Men alltid med den där lågan glimmande, djupt inne i ögonen.

Rymdfilmsfans kommer förstås alltid att minnas Hurt som Kane i Alien (1979), den olycksalige astronauten som böjer sig fram över ett ägg på en expedition och därefter  drabbas av galaxens svåraste magkatarr inför ögonen på sina chockade kamrater. Hurt som Kane har inte särskilt många repliker, men framstår först som filmens huvudperson då han befinner sig i fokus nästan hela tiden. Ända fram till sin alltför tidiga död.

John Hurt i Alien

John Hurt i Alien

Jag vet inte hur Hurt såg på denna sin mest ikoniska roll, eller om han någonsin kände sig besviken att den prisbelönta rollen som John Merrick i Elefantmannen (1980) inte fick samma kultstatus. Men det finns två indicier som får mig att tro att han ändå gillade att förknippas med Alien. För det första att han upprepade sin roll 1987 i Mel Brooks Spaceballs (1987), där han hinner uttala de bevingade orden ”Oh no, not again” innan en chestburster trycker sig ut genom bröstkorgen på honom. Det tyder på självdistans och humor.

För det andra, så har John Hurt fortsatt att söka sig till dystopier, framtidsskildringar, fantasy och sci-fi hela sitt yrkesverksamma liv. Med åren blev han något av genrefilmens raggiga, okrönte konung. Om man såg att John Hurt hade en roll, visste man rentav att filmen inte kunde vara genomusel, då han hade god smak. Och som en hyllning till denne raggige, lågmälde men sympatiske figur, samlar vi här några av våra favoritroller bortom Alien och Elefantmannen spelade av John Hurt. Må han vila i frid.

SCIENCE FICTION, DYSTOPIER OCH FANTASY

  • Snowpiercer (2014) – en geekig diamant till film, av Bong Joon-ho. Utspelas ombord på ett framrusande tåg där resterna av mänskligheten kämpar om resurserna. John Hurt spelar den underklassens ärrade gamla ledare. En originell och bisarr saga, och en av 2014s bästa filmer.
  • Doctor Who (2013) – spelade framgångsrikt The War Doctor till seriens femtioårsjubileum.
  • Only Lovers Left Alive (2013) – Den perfekta rollen för den gamle Hurt: Sir Christopher Marlowe, vampyr, och mentor för det rockiga vampyrkärleksparet Tilda Swinton och Tom Hiddleston. Regi Jim Jarmusch.
  • V for Vendetta (2006) – Storbritanniens diktator High Chancellor Adam Sutler är en mycket obehaglig figur i John Hurts tolkning.
  • Hellboy (2004) och Hellboy II (2008) av Guillermo Del Toro. Hurt spelar Trevor, som räddar filmens huvudperson och uppfostrar honom som sin egen son.
  • Harry Potter – spelar trollspömakaren Mr Ollivander i flera av filmerna.
  • Gjorde rösten till Hassel i Den långa flykten (1978) och Aragorn i Ralph Bakshis tecknade Sagan om Ringen (1978). Och var rösten till The Horned King i Disneys filmatisering av Lloyd Alexanders fantasyepos The Black Cauldron (1985)
  • 1984 (1984) Hurt hade huvudrollen som Winston Smith i adaptionen av George Orwells klassiker.
  • Melancholia (2011) – Lars von Triers kosmiska depressionsdrama har Hurt i en biroll som familjeöverhuvud.
  • Outlander (2008) – rymdmonstervikingadramat  som är som Predator möter Beowulf, och som borde ha en lite mer framskjuten plats bland kultfilmer, inte minst för Hurts kung Hrothgar.
  • Contact (1997) – Jodie Foster har huvudrollen i denna film om mötet med utomjordisk intelligens. John Hurt spelar den excentriske miljardär som finansierar expeditionen.
  • Jim Hensons The Storyteller (1988) sändes i SVT som ”Sagor för stora barn” och visade folksagor återberättade av John Hurts figur The Storyteller. Med skådisar och Hensondockor. 

ÖVRIGA FILMER

  • Midnight Express (1978) – den klassiska fängelsedramafilmen om en  student som hamnar i fängelse i Turkiet. Regi: Oliver Stone.
  • Tinker Tailor Soldier Spy (2011) – John Hurt är chefen för MI6.
  • Rob Roy (1995) – äventyrsfilm med Liam Neeson.
  • Even Cowgirls Get The Blues (1993) av Gus Van Sant.
  • The Osterman Weekend (1983) – thriller med manus av Robert Ludlum, där Hurt spelar med Rutger Hauer m fl.
  • Hurt har porträtterat Quentin Crisp på film och TV vid två tillfällen. 1975 i tv-filmen The Naked Civil Servant. Och 2009 i An Englishman in New York.
John Hurt i Only Lovers Left Alive

John Hurt i Only Lovers Left Alive

Annonser

Snowpiercer (2014) – världen är ett tåg, och du åker inte första klass

Snowpiercer med bland annat John Hurt och Chris Evans

Snowpiercer med bland annat John Hurt och Chris Evans

Korea 2014, regi: Bong Joon-ho, manus: Bong Joon-ho och Kelly Masterson, producent: Park Chan-wook

Handlingen.

Vid första påseende kan Snowpiercer glida under radarn, förlorad i stimmet av amerikanska dussindystopier. Men detta är en geekig diamant dold bland kolbitarna: den första engelskspråkiga filmen från koreanske Bong Joon-ho (som gjorde den moderna monsterklassikern The Host). En mörk skröna baserad på serien av Jacques Lob, där allt som är kvar av livet på Jorden efter klimatkatastrofen ryms ombord på tåget Snowpiercer, som oavbrutet vrålar fram över den frusna tundran. Längst fram finns Det heliga loket, där tågets skapare och mänsklighetens frälsare Wilford (Ed Harris) lever i dyster ensamhet. Hans brutala underhuggare, med Mason (en grotesk Tilda Swinton) i spetsen, har ett tydligt budskap till tågets övriga invånare: – Wilfords goda vilja och lok är de enda som håller oss vid liv, och det strikta klassystem som råder ombord är nödvändigt för att inte kaos ska utbryta och vi alla ska frysa ögonblickligen ihjäl i permafrosten.

Med hot, våld och pompösa predikningar hålls de fattiga längst bak i tåget i schack, ända tills den dag då den unge Curtis (Chris Evans) och hans vänner (bland andra Jamie Bell och John Hurt) gör revolt. Med fast beslutsamhet slår de tillbaka mot Wilfords maskerade lakejer, och beger sig av genom vagn efter vagn – på väg till Framdelen av tåget. Där möter dem en värld mer bisarr än de någonsin kunnat ana, och konspirationer hotar dem inifrån.

Tilda Swinton i Snowpiercer

Tilda Swinton som Mason i Snowpiercer

Pretentionerna?

En rasande uppgörelse med klassamhället och en skenande värld där de styrandes lögner kontrollerar folket genom att få oss att tro att vi alla kommer att dö om vi inte håller oss på plats. Det skenande tåget är en allegori för vår egen skenande värld, och vi reser definitivt inte i första klass. Så övertydligt symboliskt och samtidigt så elegant ihopfantiserat, att det blir ett rent nöje att bland myllret av detaljer hitta parallellerna till vårt samhälle. Det nöjet kan man ha, oavsett om man håller med om samhällsanalysen eller inte. Bra allegorier är 50% övertygelse, 50% hantverk.

Snowpiercer är ett tåg - eller ett rymdskepp

Snowpiercer är ett tåg – eller ett rymdskepp

Rymdskepp och världsbygge!

Precis som man kan hävda att The Abyss skulle kunna handla om astronauter, inte dykare, hävdar jag att Snowpiercer skulle kunna handla om ett arkrymdskepp lika gärna som ett tåg. Snowpiercer är Battlestar Galactica, Aniara eller något av alla andra flyende rymdskepp som stävar genom den mörka, kalla rymden utan hopp om att någonsin komma fram. Det är en sluten värld, med egna spelregler och inga platser utanför den hårda hierarkin. Samtidigt pågår intrigerandet och maktkampen, år efter år. Men i Snowpiercer har sci-fi-genrens väntade rymdskepp bytts ut mot ett tåg, eftersom människan i denna berättelse aldrig lyckades komma bort från Jorden innan klimatet slog om. På köpet får vi den kraftfulla metaforen med Världståget – rusar fram i cirklar, utan mål, dömt att upprepa samma resa i oändlighet, och med vagnarna på rad som metaforer för ett klassystem. Att lämna tåget är lika med en dödsdom – en bannlysning från gemenskapen som leder till ögonblicklig förfrysning. Åtminstone vill Mason att vi ska tro det. Ibland känner jag att konceptet med Världståget är för corny, men ger också en konstnärlig frihet till regissören i och med att han inte behöver göra en helt realistisk berättelse. Detta är en saga.

Slagsmål i Snowpiercer

Slagsmål i Snowpiercer

Produktionsdesign;

Utmärkt foto och tätt filmade scener i de trånga tågvagnarna. En gradvis förändring från instängdhet och mörker till öppenhet och ljus – och samspelet mellan dessa gör hela tiden det visuella intressant. Fighter i slowmotion  De få exteriörerna ser lite lågupplösta ut, men det är inget som stör särskilt mycket. Vi bjuds på en mäktig lavin mot slutet, men de riktigt viktiga detaljerna i Snowpiercer är små och nära oss.

Det heliga loket i Snowpiercer

Det heliga loket i Snowpiercer

Domen:

En genuint originell sci-fi-film där regissören verkligen hamrar in sitt något övertydliga budskap. Men helheten blir mycket större än de många enskilt tunghänta metaforerna, helt enkelt eftersom manuset är så bra och regissören vet precis hur kan ska jobba på flera nivåer samtidigt. Tempot är därför högt, och mellan dialogerna om världens jävlighet bjuder Bong Joon-ho på scen efter scen som etsar sig fast på näthinnan och stannar kvar i minnet efteråt: De maskerade fascisthuliganerna med sin stora fisk. Masons straffpredikan och det grymma kroppsstraffet som utdöms till en upprorsmakare. Violinistparet som skiljs åt efter ett livslångt äktenskap. De dallrande gelébitarna som fattiga tvingas äta. Det myllrar och vibrerar i Snowpiercer, med ständigt nya detaljer att upptäcka. Och precis då man tror att man kommit underfund med filmen, förändras allt då Curtis och hans vänner når de surrealistiska främre vagnarna i tåget. Det är kul och det är bisarrt. Alltmedan Världståget fortsätter sin färd längs de nedfrusna spåren, låter Bong Joon-ho berättelsen spåra ur helt – och till slut sitter vi alla där och blinkar mot solen och undrar vad fasen var det som hände egentligen? I love it.

Mest minnesvärda scen,

Det finns många, men det är något med skolklassen och deras läskiga fröken.

Snowpiercer är nummer två på Rymdfilms lista över de bästa science fiction-filmerna 2014.

Grattis Doctor Who, 50 år, från Rymdfilm och Google

Day of the Doctor, BBC

Day of the Doctor, BBC

Ikväll lördag 23 november firar den mycket brittiska sci-fi-serien Doctor Who 50 år i tv-rutan, med The Day of the Doctor, en stor specialsändning med skådespelare från flera av de elva inkarnationerna av doktorn. Ja, alltså det är ju betydligt fler skådisar som spelat honom på femtio år, men själva figuren Doctor Who har återfötts elva gånger. Det är en ganska komplicerad tidsresehistoria som löst binder samman alla de olika serierna, och för en oinvigd kan det vara knöligt att begripa sig på. Doktorn hör till en utomjordisk och kraftfull ras kallad The Time Lords, och är numera en av de sista av sin sort. Han har många alierade, bland annat mänskliga kompanjoner som lever vi vår nutid på Jorden men som regelbundet får åka ut i universum i doktorns eget unika rymdskepp, The Tardis. Det är den där telefonkiosken som vi förknippar så intimt med serien. Doktorn har också fiender, varav robotrasen Daleks kanske är de mest berömda. ”Exterminate” säger de innan de förintar sina motståndare.

De gamla versionerna av Who från 1970- och 80-talen har idag (men det är förstås min personliga åsikt) mest ett kultvärde. Som drama tycker jag de är otittbara. En av Rymdfilms läsare, Classe, tycker däremot att 70-talsdoktorn spelad av Tom Baker, lätt igenkännbar på sin hatt och halsduk, la ribban väldigt högt för kommande doktorer. Och så har vi förstås fine Sylvester McCoy som spelade rollen i slutet av 80-talet. Vilken är din favoritdoktor?

Fiveish Doctors

Fiveish Doctors

Tre gamla doktorer gör i helgen dessutom sitt eget kupp-program om hur de försöker komma med i 50-årsjubileet. Men ingen svarar på deras många telefonsamtal. Bäst att ta ödet i egna händer! Den här lilla charmiga pärlan släpptes idag och  överraskade alla. Du får inte missa The Five(ish) Doctors Reboot med Peter Davison, Colin Baker och Sylvester McCoy som sig själva. Och bifigurer som Ian McKellen, Peter Jackson och John Barrowman

Om du vill hitta en ingång till serien idag är det utan tvekan de moderna avsnitten från 2005 och framåt som du ska koncentrera dig på. Det var då producenten Russell T Davies återupplivade serien efter många år i träda och helt moderniserade den. Först med Christopher Eccleston och sedan David Tennant i huvudrollen. En ny storhetsperiod inleddes, och den pågår i allra högsta grad fortfarande. Det var även Davies som skapade spinoff-serien Torchwood 2005, en serie som jag personligen haft mycket lättare att ta till mig än själva Who.

Matt Smith är den elfte doktorn

Matt Smith är den elfte doktorn

Numera är det Steven Moffat som är showrunner och Matt Smith som spelar doktorn, och serien lockar alltjämt en bredare och yngre publik än den brukade göra innan 2005.  I jubileumsprogrammet, skrivet av Steven Moffat och regisserat av Nick Hurran, spelas doktorn i tre versioner av Matt Smith, David Tennant och John Hurt.

Några som är riktiga Who-fans är Google, som hela helgen hyllar den berömde doktorn med en egen, unik ”doodle”. Doodlar är specialprogrammerade versioner av Googles logga som läggs upp på jubileumsdagar som handlar om nördiga ämnen som vetenskap och science fiction. De mer extravaganta doodlarna har interaktivtet, och ibland hela spel inbyggda. Guardian berättar att Doctor Whos  ”whodle” är den största och mest komplexa Google som någonsin gjort. Här hittar du Doctor Whos doodle. Det är bara att klicka på playknappen så sätter en massa minispel igång.

Rymdfilm säger också grattis till Doctor Who!

Googles hyllning till Doctor Who

Googles hyllning till Doctor Who

Outlander (2008) – Beowulf möter Predator

USA 2008, regi och manus: Howard McCain, producent: Chris Roberts och John Schimmel

Moorwen heter det avskyvärda monster som följer med ett kraschande rymdskepp och sprider förödelse i Norge

Moorwen heter det avskyvärda monster som följer med ett kraschande rymdskepp och sprider förödelse i Norge

Handlingen.

Berättelsen om Beowulf är uråldrig, en saga från folkvandringstidens Skandinavien där en ung främling blir hjälten som försvarar den åldrande vikingakungens gård mot ett ohyggligt vidunder som kommer om natten och stjäl såväl hästar som män. I Outlander får berättelsen en modern twist: tänk om monstret kom från en annan planet? Och tänk om den unge främlingen var en utomjordisk krigare som jagade monstret? Outlander flyttar handlingen från 500-talets Sverige till 700-talets Norge, och Beowulf är omdöpt till Kainan (spelad av Jim Caviezel). Hans  rymdskepp kraschar i en fjord efter att ha attackerats av en Moorwen, ett drakliknande monster. Kainan kommer från en utomjordisk civilisation som hänsynslöst skövlade den planet där Moorwenvarelserna levde i fred. Detta monster har alltså en personlig grudge mot människosläktet, och det kommer inte att ge sig förrän det orsakat död och förödelse i alla byar i området. Kainan kämpar för att vinna kung Hrothgars (John Hurt) och de övriga vikingarnas förtroende, och övertyga dem om att de står under hot av en riktig drake. Men kommer de att kunna finna ett sätt att ta död på monstret, innan det dödar dem?

Kainan är en utomjordisk krigare som blir accepterad av vikingarna

Kainan är en utomjordisk krigare som blir accepterad av vikingarna

Pretentionerna?

Science fiction som tussas ihop med en till synes inkompatibel genre är ju en gammal klassiker, som exempelvis i fesljumma Cowboys & Aliens från härom året. Men Outlander har dock snäppet mer substans än att bara vara Vikings vs Aliens. Den är större delen av tiden hyfsad vikingaaction, där de utomjordiska inslagen balanseras mot ramberättelsen från Beowulf.

Moorwen-planeten ödeläggs av människornas expansionslust

Moorwen-planeten ödeläggs av människornas expansionslust

Världsbygget och rymdskeppen!

Farväl till fru och barn i Outlander

Farväl till fru och barn i Outlander

Kainans rymdcivilisation dyker upp i ett par flashbackscener, där vi bland annat får se hur dessa rymdmänniskor med våld koloniserar Moorwenplaneten och terraformar den för att passa mänskligt liv bättre. Det är en högteknologisk men inte särskilt elegant kultur, inte helt olik vad man skulle kunna tänka sig att vi jordbor skulle kunna bli i framtiden. Sinsemellan talar man på ett germanskt språk, inte olikt isländska eller holländska i uttalet. I scener med Kainans familj ser vi en modernistisk boendemiljö, och de rymdskepp som skymtar förbi är ganska kantiga och har en brutalistisk industrilook över sig. Kainans eget kraschade rymdskepp är verkligen kraschat, och till skillnad från i många andra rymdfilmer finns det ingen magisk knapp som återaktiverar skeppet och gör dess teknologi brukbar igen. Kainan lyckas rädda en nödsignal och några metallföremål som går att smida om till vapen, det är allt. På så vis undgår manusförfattarna att förlita sig på den deux ex machina som alienteknologi riskerar att bli. Kainans enda chans att överleva är att samarbeta med vikingarna.

Jack Huston och John Hurt som nuvarande och kommande vikingakung

Jack Huston och John Hurt som nuvarande och kommande vikingakung

Design och specialeffekter;

Filmen kostade runt 40 miljoner dollar att göra, och det är väl använda pengar: det mesta har förmodligen lagts på monstret och på rymdscenerna jag nämnde nyss. Teamet som gjort produktionsdesign och art direction har bland annat jobbat med Saw-filmerna och nya Mortal Instruments.  Moorwenmonstret och dess småttingar visas först upp i sin fulla prakt i slutet av filmen, och har tydliga drag från både xenomorphdrottningen i Aliens, Rancor i Jedins Återkomst  och klassiska drakar. Det är lagom stortandat, om än lite anonymt.

Tydligaste influensen till Outlanders look är dock Peter Jacksons version av Rohan i The Lord of the Rings. Vikingar = eorlingar, i allt från frisyrer och vapen till husens utformning och till och med den musik som ackompanjerar. Det är en väl gestaltad fantasyversion av vikingavärlden som känns välbekant och inte så pinsam som vissa vikingaskildringar kan bli.

Wulfric (JACK HUSTON) and Kainan (JIM CAVIEZEL) in OUTLANDER

Wulfric (JACK HUSTON) och Kainan (JIM CAVIEZEL) i OUTLANDER

Domen:

Outlander får klart godkänt som popcornunderhållning, och är både en bättre monsterfilm än Alien vs Predator (2004) och en bättre variant på Beowulftemat än den animerade Beowulf (2007). Jag kan visserligen förstå att den sjönk som en sten kommersiellt (enligt uppgift spelade den bara in 20% av sin budget). Den vill ju vara lite för många saker samtidigt: monsterfilm, vikingaäventyr och dytopisk framtidsskildring. Första halvan av filmen, innan monstret kommer fram, är bäst. Då är den i sina bästa stunder en sorts Predator (1987) i fjordmiljö. Men tyvärr lider Moorwen, trots sina stora tänder, lite av brist på personlighet, och det är ganska talande att vikingarna själva länge tror att det är en björn de jagar. Vilddjur som vilddjur. Det är synd, eftersom monstret Grendel i original-Beowulf i allra högsta grad har personlighet. Om bara monstret (och kanske manus också) varit liiite intelligentare hade Outlander lyft från det ordinära till det minnesvärda.

Men då jag ser vilka filmer som regissören och producenterna varit inblandade i annars (Saw II och III, Underworld Rise of the Lycans, Wing Commander) så förstår jag att Outlander förmodligen kunde ha blivit mycket sämre än den faktiskt blev.

Se även+

Predator med Arnold Schwarzenegger för liknande (men bättre) smygande mot en okänd fiende. The Relic för ett liknande monster. Och självklart Avatar, eftersom detta naturligtvis är Pocahontas en gång till. Fast kanske är det Pocahontas som är Beowulf. Eller hur var det nu..?

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Kontakt (1997) – de borde ha skickat en poet

Ellie (Jodie Foster) sitter och lyssnar, och lyssnar

Ellie (Jodie Foster) sitter och lyssnar, och lyssnar

Handlingen (varning för mild spoiler).

En vän kallade Carl Sagans Kontakt som ”den religiösa versionen av 2001” och det är en ganska bra beskrivning av en historia som är mer intresserad av individens utveckling än evolutionen. Dr Ellie Arroway (tonsäkert spelad av Jodie Foster) jobbar med SETI, sökandet efter utomjordisk intelligens. Hon är en briljant men smått manisk forskare, som efter sin fars för tidiga död drivs av att få kontakt med något bortom vår egen jords gränser. Andra forskare, bland annat hennes chef David Drumlin (Tom Skerrit) ser ned SETI och på Ellies ändlösa lyssnande på det statiska bruset från de enorma radioteleskopen. Genom den excentriske miljardären och filantropen Hadden (John Hurt) lyckas Ellie dock få fortsatta bidrag och dessutom tillgång till de stora teleskopen i New Mexico. Där upptäcker hon och hennes team till slut en signal från Vega som innehåller en kod som bara en intelligent avsändare kan ha skapat. Plötsligt blir Ellies forskningsområde det hetaste av alla, och nu startar en maktkamp där Drumlin försöker ta åt sig äran för upptäckten och militären vill kontrollera operationen. I koden finns ritningar till en farkost som rymmer en enda människa. Vem ska få äran att bli mänsklighetens emissarie och sätta sig i farkosten? Ellies chanser verkar mikroskopiska, sedan hon offentligt erkänt att hon är ateist. Inte ens hennes romantiska intresse, den kristne filosofen Palmer (Matthew McConaughey) verkar intresserad av att en gudlös forskare ska få vara den som först får kontakt med utomjordingar. Men Ellie ger inte upp så lätt, och det visar sig vara hennes öde att till slut få kontakt ändå. Märkligt nog genom att religiösa fanatiker (bl a Jake Busey) gör allt vad de kan för att stoppa expeditionen.

Maskinen i Kontakt

Maskinen i Kontakt

Rymdskeppet!

Då forskarna äntligen lyckas dechiffrera koden i signalen från Vega förstår de att det är en ritning till en maskin. I sann 90-talsanda har den formen av ett gigantiskt gyroskop på två pelare, och en liten kapsel hänger ovanför gyroskopet och ska släppas ned i dess mitt då svängarmarna nått tillräckligt hög hastighet. I filmen tillvaratas mystiken i bygget väl, och ingen förklarar egentligen för oss i publiken vad det är som ska hända förrän vi ser passageraren klättra in i kapseln och alltsammans börjar snurra på ett väldigt imponerande vis. ”Maskinen” hör till de element som blev klart bättre på film än i Carl Sagans ganska lågmälda roman. Och när så Ellie/Jodie till slut far iväg på sin egen rymdodyssé bjuds vi på ett väldigt vackert panorama. Med glädjetårarna strömmande susar hon fram genom galaxerna och viskar med vördnad i rösten:

No – no words. No words to describe it. Poetry! They should’ve sent a poet. So beautiful. So beautiful… I had no idea.

Jodie på väg ut i det okända

Jodie på väg ut i det okända

Pretentionerna? (milda spoilers)

Jag kan tänka mig att kristna vetenskapsmän tycker om Kontakt, eftersom det är trons plats i vårt moderna rationella samhälle som står i centrum. Det blir stora spänningar mellan det religiösa etablissemanget och vetenskapen då det blir allmänt känt att vi inte är ensamma i universum. Vad betyder detta för Guds existens? För Ellie framstår det till att börja med som självklart att hennes upptäckt bevisar att det inte finns någon Gud. Men genom att det inte är uppenbart för alla att hon verkligen kom iväg på sin resa så finner hon sig snart i situationen att hon själv måste kräva att andra tror på det som hon fått uppenbarat för sig. På så vis vävs trådarna av tro och vetenskap samman, och Ellie blir som en modern biblisk profet för det tjugonde århundradet.

Specialeffekter och look;

Ett riktigt episkt widescreendrama med foto av Don Burgess (Spider-Man, Forrest Gump) och specialeffekter av åtta olika SFX-team, inklusive Weta och Industrial Light and Magic. Himlarnas stjärnor gnistrar, nebulosorna virvlar, New Mexicos ökenlandskap öppnar sig mot oändligheten och själva rymdfärden är, som jag redan skrivit, spektakulär. Till de mer kuriösa detaljerna hör att president Bill Clinton har en ganska stor roll i filmen, men att alla hans scener är inklippta från tal han hållit i verkligheten. Clinton tillfrågades inte om han ville vara med. Men det ser jäkligt äkta ut.

Ska Maskinen fungera ändå?

Ska Maskinen fungera ändå?

Luckor i manus,

Det blir en smula rapsodiskt då så många element som kunde förklaras bättre i boken pressas in i filmen. John Hurts mystiske miljardär skymtar bara förbi i olika bisarra situationer och förvirrar mest. Jag tycker också att det blir lite för mycket av det goda då Palmer och Ellie står vid vackra solnedgångar och filosoferar om Guds existens. De första två gångerna är OK, men tredje och fjärde gången gick jag ut och bryggde lite mer kaffe.

Mest minnesvärda scen*

Ellies resa ut i den okända, som jag tycker visuellt överträffar Davids motsvarande resa i 2001, och dessutom är Ellies emotionella reaktion mer gripande än Davids nollställda stirrande.

Pensacola / Vega

Pensacola / Vega

Domen:

Filmer som skildrar Första Kontakten mellan människan och utomjordingar är en särskilt prestigefull undergenre inom science fiction, som förtjänar en egen bloggpost någon dag. Här kan vi nöjda oss med att jämföra de mesta kända exemplen: Kubrick/Clarkes 2001 och Carl Sagans Kontakt. De båda berättelserna uppvisar många likheter. Båda skildrar ett vägskäl för den mänskliga arten, den oväntade chansen till ett språng framåt. Men där 2001 är ganska hård science fiction, som framför allt kittlar vår hjärna, så är Kontakt en mjukare vision som ber oss lyssna med hjärtat. Kanske är det den religiösa aspekten som skiljer dem åt? 2001 är nämligen helt osentimental om oss nutidsmänniskor och vårt väl och ve. Vi är inte mer värda än de apor som i början av filmen förändras av sitt möte med monoliten, och som därmed också ersätts av den moderna människan. 2001 skildrar på så vis början till slutet för mänskligheten så som vi känner den, för evolutionen bär inte på något överskottsbagage. Men Kontakt är mer bekymrad över den enskilda individens möte med det okända, och hur varje människa med försiktighet kan finns en väg att närma sig faktumet att vi inte är ensamma. Först då vi är redo, då tar vi språnget. I Carl Sagans vision blir det ett själens språng för var och en, snarare än en arts död och en annans framträdande. Vilken vision är mest sann? Bjuder Sagan oss ett verkligt hopp, eller bara en sentimental dröm? Det överlåts, som i alla bra berättelser, åt oss själva att fundera över.

Se även, fler berättelser om Första kontakten+

2001, Närkontakt av tredje graden för Spielbergs optimistiska epos, Prometheus som är Ridley Scotts skräckversion av mötet och Star Trek First Contact för en tidsresevariant på samma tema.

Regi: Robert Zemeckis (Tillbaka till framtiden, Roger Rabbit, Beowulf)

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter