USA 2000. Regi: Roger Christian. Producent: John Travolta, m fl.
Jonnie (Barry Pepper) tillbringar stor del av historien med att bli strypt av Terl (John Travolta). Det blir väldigt irriterande till slut.
Handlingen.
Jag finner det väldigt plågsamt att beskriva handlingen i den här filmen, allmänt ansedd som en av de sämsta filmer som någonsin gjorts. Men det är i alla fall år 3000 och människan har reducerats till en slavras som lever i barbari under de dreadlockförsedda Psychlos som kommer från rymden. Psychlos är framför allt intresserade av guld, och använder människor som arbetskraft i gruvorna. Men den utomjordiska säkerhetschefen Terl (John Travolta) och hans medhjälpare (Forest Whitaker) blir för giriga och utbildar en människa, Jonnie (Barry Pepper) med sin magiska utbildningsmaskin, för att.. ja, det är lite svårt att förstå varför. Då gör Jonnie uppror och samlar mänsklighetens sista krafter för att återta kontrollen över Jorden. Det lyckas de göra med hjälp av några pinnar och en skvadron Harrierplan som de råkar snubbla över.
Psychloskeppen ser inte så kul ut. Det passar i och för sig in med allt det andra.
Rymdskepp, specialeffekter och look
”Jonnie learning”
Det är mycket som är fel med Battlefield Earth, men frågan är om inte fotot hör till de värsta bristerna. Inte i en enda scen lyckas de hålla kameran rakt i förhållande till horisonten. Det filmas på sniskan precis hela tiden, vilket gör att vad som borde vara plana golv ser ut som störtloppsbackar. Alla huvudpersoner lutar i 45 grader. Att tilta kameran kallas ju för ”dutch angle” och är ett erkänt knep inom filmkonsten för att skapa obalans i scenen, ofta med psykologiska övertoner. Men som alla fotomanér lär de ut på filmskolan att man bör använda snedfilmning med måtta och för speciell effektfullhet. Inte i en hel långfilm.
Mask, kostym och karaktärsdesign är också legendariskt dåliga i Battlefield Earth. Psychlonvarelserna ser ut som fattigmans-Klingons med platåskor, och eftersom de har så höga skor så stapplar de fram. Skådisarna som spelar psychlons kan knappast ens gripa tag i ett vapen med de löshänder de tvingas bära, som ser ut som kloförsedda korvar av plast, vilket också är vad de faktiskt är. Precis varenda huvudperson, människa som alien, har dreadlocks i den här filmen.
Man hade kunnat förvänta sig att filmen skulle vara snyggare, med tanke på att dess regissör Roger Christian fått en Oscar för sitt jobb på art director för Stjärnornas krig och blivit nominerad för Alien. Men det märks inte alls här.
Med tanke på hur fult allting är, inklusive de fyrkantiga rymdskeppen, så är det ändå lite roligt att tänka på hur många actionfigurer och modeller av skeppen som tillverkades inför biopremiären av Battlefield Earth. Någon på en marknadsavdelning måste ju ha trott på den här filmen då de gav ordern till leksakstillverkaren att börja tillverkningen. Undrar hur många som hann tillverkas innan de insåg sitt misstag? Bland de mer bisarra figurerna finns en med Jonnie fastspänd i den magiska utbildningsapparaten. ”With history book and psychoblaster”
Luckor i manus,
Att ens prata om luckor i manus till den här filmen blir absurt. Det vore som om dvärgarna debatterade huvuvida Smaugs andedräkt doftar mint eller viol, sekunderna innan han bränner dem till stoft – det är inte en relevant diskussion. Det här är snarast ett djupt stört manus, på gränsen till ondskefullt. Själva ramhandlingen, baserad på en tonårsbok av scientologernas L Ron Hubbard, är schablonartad och trist, men liksom helt okej. Men utifrån den har manusförfattarna skrivit ett manus med så fasansfullt obehaglig människosyn och så genomgående osympatiska huvudpersoner, att det är obegripligt att de har mage att presentera det som ett spännande äventyr. Battlefield Earth är en film som hatar människor, om utomjordingar som hatar människor, för människor som hatar människor. Där ligger dess grundproblem, inte i den triviala handlingen. När Travolta för tjugosjätte gången med ett skratt tar strypgrepp på Jonnie så att denne vrider sig och kvider infinner sig en lätt migrän hos åskådaren. Vem hade de tänkt sig skulle vilja se på denna sadistiska dynga?
Utan bildtext
Mest minnesvärda scen*
Jag vill helst glömma alltsammans så snabbt jag bara kan.
Domen:
Jag hade stålsatt mig inför den här. Jag visste att det skulle bli jobbigt. The Guardian har ju trots allt utsett den till The worst film ever made. Men att den skulle vara så här dålig kunde jag aldrig ana. Hade jag inte sett den superskojiga Flash Gordon – en annan ”dålig” film, fast med stor charm – dagen innan, så hade det funnits risk att jag helt lagt ned Rymdfilmsbloggen helt efter att ha sett John Travolta kasta huvudet bakåt och skratta gällt 625 gånger på två timmar. Man tappar helt enkelt lite tron på mänskligheten av att se den. Problemet är inte att Battlefield Earth är ett dåligt rymddrama. Jag kan acceptera dåliga rymddramer, om de åtminstone är kultiga (Flash Gordon) eller spännande (Transformers) eller vackra (Star Trek The Motion Picture) . Ge mig någonting. Men Battlefield Earth är motbjudande på alla plan: det är en långtråkig, pladdrig, ful, misantropisk, överdrivet våldsam, dålig filmad vederstyggelse till långfilm. Den borde aldrig ha filmats, och John Travolta måste ha ett fruktansvärt dåligt omdöme som drev igenom, finansierade och producerade detta projekt. Jag avslutar med att citera den rolige filmkritikern Roger Ebert:
Battlefield Earth is like taking a bus trip with someone who has needed a bath for a long time. It’s not merely bad; it’s unpleasant in a hostile way.
Se istället-
En annan postapokalyps med en annan scientolog: alldeles nya Oblivion med Tom Cruise. Den verkar inte lika dålig. Å andra sidan – vad skulle kunna vara lika dåligt?
Rymdfilm 