John Williams

War of the worlds (2005) – Spielberg tolkar klassisk sci-fi

USA 2005, regi: Steven Spielberg, manus: Josh Friedman och David Koepp baserat på HG Wells, producent: Kathleen Kennedy. Musik: John Williams.

Tom Cruise och Dakota Fanning i Världarnas krig

Handlingen.

Mystiska väderfenomen och bisarra olyckor som drabbar USA förebådar en större katastrof: en fullskalig invasion av grymma och tekniskt överlägsna utomjordingar. Den frånskilde hamnarbetaren Ray (Tom Cruise) är redan hårt prövad man, med ekonomiska bekymmer och en son och en dotter (Justin Chatwin och Dakota Fanning) som distanserar sig från honom. Då de hamnar mitt i invasionens väg måste Ray uppbåda alla sina krafter för att rädda sina barn. Men för att det ska lyckas, måste de börja lita på sin pappa.

Världarnas krig

Pretentionerna?

Steven Spielbergs tredje film om utomjordisk invasion, efter Närkontakt av tredje graden och E.T. Hans ambition här är att förnya sig, och han har själv sagt i intervjuer att han i Världarnas krig försöker skapa en inverterad Närkontakt, med tydligt ondsinta utomjordingar (istället för goda) och en pappa som försöker hålla ihop familjen snarare än att lämna den (som Richard Dreyfuss gjorde i Närkontakt). Men den klassiska goda-mot-onda-storyn gör Världarnas krig mer enkelspårig än föregångarna, och mer beroende av vårt engagemang i huvudpersonerna. Lyckligtvis är Spielberg alltid skicklig på att skapa detta engagemang.

Världarnas krig

Rymdskepp och världsbygge!

Manusförfattarna Josh Friedman och David Koepp förlägger sin tolkning av HG Wells klassiker till nutidens USA istället för det viktorianska England. Det är nog helt logiskt ur ett blockbusterperspektiv, även om jag gärna hade sett en högbudgettolkning av originalet. De är för övrigt i gott sällskap – självaste Orson Welles ansåg redan 1938 att berättelsen tjänade på att flyttas över Atlanten. I Spielbergs version står en frånskild pappa och hans barn i centrum. Det är ett klokt drag, då det ger berättelsen mer hjärta än i HG Wells kyligt betraktande original. Andra förändringar tycker jag är mindre motiverade, och då främst att rymdtemat tonas ned så mycket. Istället för i rymdskepp från Mars anländer filmens utomjordingar i ”blixtar” som slår ned i marken och aktiverar krigsmaskiner som har legat begravda där i miljoner år. Man anar att Spielberg inte ville göra Independence Day 2, men det är ändå lite trist att originalet bland rymdinvasioner inte visar en invasion från rymden. Men de utomjordiska krigsmaskinerna är spot on: vi känner tveklöst igen HG Wells berömda tripoder, inklusive en grym dödsstråle och rödaktiga, utomjordiska sporer som sprider sig som en pest över landskapet.

Produktionsdesign;

Utmärkt hantverk på den höga nivå som vi lärt oss att förvänta oss då Spielberg är involverad. Genomgående fotorealistiska effekter, och fullt av skuggor, rök och dimma. Filmfotot är utsökt, signerat Spielbergs mångårige samarbetspartner Janusz Kamiński, som filmat alla Spielbergs filmer sedan Schindler’s List. Produktionsdesign av Rick Carter, känd från Avatar, A.I och Jurassic Park. Effekter av Industrial Light and magic.

Världarnas krig

Domen:

En genomarbetad och bländande vacker nytolkning av en av alla tiders största science fictionklassiker, i regi av en regissör som verkligen vet hur man maxar spänningen i en story om en familj i fara. Dakota Fanning är toppen i rollen som det överspända skilsmässobarnet, och de partier i mitten av filmen som berör familjens flykt genom folkmassor i panik griper tag i mig på djupet. Trots de många goda förutsättningarna lyfter War of the worlds aldrig till de riktiga höjderna, och det är inte en av Spielbergs bättre filmer. Det sägs att Spielberg och Tom Cruise ville upprepa succén från Minority Report genom att skapa en till sci-fi-film tillsammans, och att Cruise valde War of the worlds. Därefter satte Spielberg sina medarbetare på att göra ett kommersiellt gångbart manus. Precis så känns filmen: som ett projekt av två Hollwoodmoguler som vill göra en film ihop. Inte för att de har något speciellt att berätta, utan för att de kan.

Men dödsstrålen är fin.

Luckor i manus OBS! Spoiler om du inte känner till historien,

Deus ex machina deluxe, helt i HG Wells anda. Men om marsianerna varit på Jorden förut och begravt krigsmaskiner, varför märkte de inte att de är allergiska mot jordiska bakterier?

Fler filmer och TV-serier om rymdinvasion+

Roligast: Independence Day. Bäst av Tom Cruise: Edge of tomorrow. Värst: Battlefield Earth. Tonårigast: Ender’s game och The host. Plastigast: Evolution. Mest socialistisk: They live! Spanskast: Extraterrestrial. Mer Spielberg och Dakota Fanning: Taken (TV-serie)

Därför är E.T (1982) mycket mörkare än du minns

USA 1982. Regi: Steven Spielberg, producent: Steven Spielberg och Kathleen Kennedy. Musik: John Williams

Drew Barrymore och ET

Poster för E.T The Extra-Terrestrial

Popkulturikon

Bland alla filmer som släpps varje år är det förstås många som blir framgångsrika, och några är riktiga blockbusters. Men betydligt färre filmer lyckas göra ett avtryck i populärkulturen och stanna kvar i vårt gemensamma kulturella medvetande, och det är endast runt en handfull filmer som etsat sig fast på populärkulturens näthinna som Spielbergs E.T The Extra-terrestrial från 1982. Den är där uppe i filmpantheon tillsammans med Trollkarlen från Oz, Borta med vinden och andra verkliga Hollywoodklassiker. Det betyder inte nödvändigtvis att E.T är en av de bästa filmer som har gjorts, men den är onekligen en av de mest ikoniska. Spielberg lyckas trycka på alla känsloknappar samtidigt – och resultatet är sentimentalt, spooky, absurt, gulligt, sorgligt, barnsligt, gripande och spännande.

När jag såg om filmen med mina rymdfilmsglasögon på slogs jag av två saker. Nummer ett är hur många gånger jag sett andra filmer, tv-serier, böcker, tecknade serier och spel referera till den här filmen. E.T är ett sorts ground zero för moderna sci-fi-klichéer, men det var här vi såg dem först.

Nummer två: vad mörk filmen är! När den kom var jag nio år gammal och fick egentligen inte se den, då det under stor mediadebatt sattes elvaårsgräns på bio. (Jag var däremot i Elliots ålder, vilket förstås var helt perfekt.) Men min snälla mamma smugglade in mig, och jag minns att även om jag älskade den, så kunde jag inte sova på flera veckor efteråt. Nu, när jag som vuxen ser om filmen för Rymdfilms räkning, inser jag varför den nioårige Henrik blev så skraj. Det är inte alls bara Drew Barrymore som ser söt ut och E.T som pekar med sitt lysande långfinger. Så istället för en vanlig recension så listar jag de mörkaste aspekterna av denna inte alls så gulliga barnfilm.

Elliot lämnas vind för våg

Spielberg har ofta trasiga familjer, även i sina mest familjevänliga filmer. I E.T är barnens pappa i Mexico, och bryr sig inte alls om sin familj. Mamman är på grund av skilsmässan på gränsen till nervsammanbrott och så upptagen med sina egna bekymmer att hon inte ens märker att barnen tagit med en rymdvarelse hem. Hon lyssnar inte en enda gång på vad hennes egna barn berättar för henne. Materiellt lider familjen ingen nöd: snarare vadar de fram i ett överflöd av färdigförpackad skräpmat, tomburkar och trasiga plastleksaker. De är olyckliga konsumenter, fast i sitt Suburbia. Elliot lämnas ofta helt vind för våg, och att han är outsidern till och med i sin egen familj är ett av filmens viktigaste teman. Elliot lever i en fantasivärld, är ute om nätterna och ränner, ljuger och ställer till fuffens. E.T är faktiskt hans ende riktiga vän.

Modern films mest ikoniska scen?

Rymdskeppet överger E.T

Det pratas inte så mycket om det, men vad är det för typ av kompisar som E.T har egentligen? De lämnar honom på Jorden, och kommer inte tillbaka och letar.

Hotfulla och opålitliga vuxna

Genom hela filmen löper en röd tråd av hot. Från första scenen ser vi hur ansiktslösa män (de filmas från midjan och nedåt) söker med bilar och strålkastare efter rymdskeppet. Vi förstår att de går metodiskt till väga och närmar sig huset där E.T gömmer sig. Då de till sist slår till är det i astronautdräkter, med usträckta armar som en sorts vetenskapens zombies, ute efter att dissekera E.T. Kontrasten till de snälla vetenskapsmännen från Närkontakt av tredje graden kunde inte vara större. Eftersom varken Elliots föräldrar eller några andra vuxna går att räkna med att få stöd ifrån, måste de tre syskonen själva ta allt ansvar för att ta hand om den skadade och förvirrade rymdvarelsen. Tänker man efter så är det först då de rymdklädda vetenskapsmännen kommer in som vi får det bekräftat att inte Elliot inbillat sig alltsammans och dragit med sig sina syskon i fantasin. Ingen vuxen ser eller interagerar med E.T förrän myndigheterna anländer. Tänker man bort rymdvarelsen uppvisar Elliot snarast klassiska symptom på att vara ett barn som utsätts för övergrepp. För oss i publiken blir det därför en lättnad då vetenskapen kommer in i filmen. Då vet vi äntligen att Elliot inte är psykiskt sjuk.

E.T blir sjuk och dör

E.T blir sjuk och dör

E.T och Elliot kopplas psykiskt och fysiskt ihop, och den ene känner vad den andra känner. Det står ganska snart klart att E.T inte mår så bra, och ungefär tre fjärdedelar in i filmen dör han faktiskt också, vilket resulterar i en nära dödenupplevelse för hans själsfrände Elliot. Innan dess är båda två ganska sjuka och allmänt medtagna och ångestfyllda. En blomma som vissnar och dör förebådar ögonblicket då E.T kollapsar, blir läskigt vit i skinnet och förlorar medvetandet. Människorna runt omkring Elliot och E.T reagerar med skrik och panik, vilket inte verkar särskilt lugnande eller tröstande för ett barn som tittar.. Och Elliot själv bryter ihop av sorg. (Sedan tillfrisknar båda två förstås.)

Grod- och suparscenen

Panik i klassrummet

En av de mer bisarra scenerna är också en av de roligaste. Men det är svart humor. E.Ts och Elliots psykologiska band kopplar ihop deras upplevelser även då Elliot är i skolan och E.T är hemma och råkar dricka en platta öl från kylskåpet. Rymdvarelsen blir aspackad, och pojken likaså. Detta händer mitt under en biologilektion där klassen ska först söva och sen dissekera grodor. Elliot drabbas i sitt fulla tillstånd av altruism och släpper lös alla grodorna. Panik i klassrummet! Styrkt av framgången försöker han också kyssa snyggaste tjejen. Dråpligt, ja visst. Men också en väldigt obekväm scen, med Elliots berusning och de andra barnens illa dolda sadistiska glädje över att få skära i grodorna.

Domen:

Jag antar att jag skulle behövt kolla på E.T tillsammans med en nutida pojke i Elliots ålder för att få reda på hur pass väl Spielbergs äventyr har stått sig på 31 år. För mig blir det lite som att se på Kalle Anka på Julafton – det blir aldrig riktigt så kul som man kom ihåg det och man vet vad som ska hända. Men med mina vuxenögon uppskattar jag att filmen är så väldesignad att och den visar hur lite som har förändrats i våra hem sedan tidigt 1980-tal. Det är bara läsplattor och datorer som saknas, annars skulle Elliots hem kunna vara från igår. Kan det vara så att vi modellerat vårt västerländska idealhem utifrån Spielbergs filmer?

Vad jag också kan se är hur starkt symboliskt det här dramat är. Som nioåring tog jag ju allt som hände i filmen på fullt allvar, och reagerade då förstås kraftigt på den rätt jobbiga situationen som E.T och Elliot befinner sig i. Nu kan jag se att filmen egentligen handlar om Elliots övergivenhetskänslor och utanförskap, och att Spielberg utformat filmen som en klassisk saga: hur ett magiskt (förmodligen inbillat!) djur från skogen blir den utstötte pojkens hemliga allierade, och hur han endast genom att växa upp och ta ansvar kan gå vidare från sin fantasivärld in i vuxenlivet, och på samma gång får tillbaka sin familj. Det är en klassisk fairy tale, skickligt uppdaterad för en tid som vi i allt väsentligt fortfarande lever i.

Se även+

Poltergeist, en fullständigt utflippad version av Spielbergs tema med invasion av förortslivet (han regisserade inte den, producerade den bara, men jag har alltid ansett den vara en riktig Spielberg). Närkontakt av tredje graden, hans första försök i rymdgenren, berättad ur ett vuxenperspektiv. Super 8 av Spielberg och Abrams, den film som kanske närmast återskapar den magiska realismen från E.T.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Jedins återkomst (1983) – ewoker och Wagnerpompa

USA 1983, regi: Richard Marquand, producent: Howard Kazajian, musik: John Williams

Leia tvingades klä av sig för Jabba, och därmed blev hon en hel generation tonåringars sexsymbol. Lite trist.

Handlingen.

Han Solo är fånge i det underjordiska palatset hos Jabba the Hutt, en grotesk manschauvinist med smak för tortyr. I en plan att frita honom tar sig först prinsessan Leia in i palatset, men möter ett öde värre än döden då hon tvingas sitta i bikini vid Jabbas svans och vara hans sällskapsdam. Som tur är anländer också Luke Skywalker, som numera är en riktig Jediriddare. Trots att Jabba slänger honom till monstret Rancor så lyckas vännerna så småningom ta sig bort från Jabba och till månen Endor där kraftverket för Imperiets återuppbyggda Dödsstjärna finns. Medan Han och Leia tar hjälp av gölliga ewoker för att förstöra kraftverket så ger sig Luke upp till Dödsstjärnan, där den mycket onde kejsaren och Darth Vader väntar på att få locka honom över till den Mörka sidan.

Kampen om Dödsstjärnan ovanför Endor

Rymdskeppen!

Här gör Dödsstjärnan comeback och vi får se ett mäktigt rymdslag mellan Imperiet och rebellerna ovanför Endor. Det är egentligen inte så mycket nya skepp i Jedins återkomst, men detaljrikedomen och finishen är större än i de tidigare filmerna. Mest minnesvärda av farkosterna är kanske de skotrar som våra vänner rejsar med bland de jättelika träden på Endor.

Ett pinsamt ögonblick i hissen på väg upp till Kejsaren

Pretentionerna?

Luke slits mellan den mörka och den ljusa sidan, och hans far Darth Vader måste välja mellan sin lojalitet mot Kejsaren och kärleken till sin ende son. Det är stora känslor, med lite för mycket patos.

Kejsaren anländer till Dödsstjärnan

Specialeffekter och look;

En splittrad film, visuellt. Vi har scener som ceremonin då Kejsaren anländer till Dödsstjärnan med enorm pompa värdig Nibelungens Ring – jag formligen älskar den scenen. Men vi har också Jabbas sjabbiga grotta, som hämtad från en erotisk pulproman från 1950-talet. Vi har hela den långa scenen i skogen då ett gäng små, pälsklädda ewoker lyckas besegra en stor styrka välutrustade kejserliga stormtrupper med hjälp av pinnar och kottar. Vi besöker också Yodas träsk igen. Det är förstås snyggt filmat och bitvis mycket spännande, men lider inte Jedins Återkomst lite av regression till barnstadiet? Det är som om Lucas överkompenserar för mörkret och eländet i Rymdimperiet slår tillbaka genom att göra sista kapitlet i sagan überfamiljevänligt. Tyvärr är de mer fantasyinspirerade inslagen inte lika väl designade som de som är ren science fiction. När det är som mest ewoker i bild undrar man om man råkat slå på ett avsnitt av Mupparna. (Inget ont om Mupparna!)

Domen:

Rymdfilmsbloggens läsare Martin skriver i en kommentar till min recension av Rymdimperiet slår tillbaka:

Jag har oerhört svårt att lösgöra mig från att Jedins återkomst var den första jag såg, och länge var den enda jag hade sett på bio. Tolvåringen måste få sista ordet, så den är nog fortfarande bäst. Trots gosedjur.

Min inre tolvåring håller med Martins. Det fina är förstås att vi bjuds på en massa emotionell tillfredställelse: vi får se Luke använda sina nya mäktiga krafter och Darth Vader återupprätta sin heder. Vi får se nallar som dyrkar den fjollige C-3P0 som sin gud och besegrar en övermäktig styrka. Den tidigare så svekfulle Lando räddar universum och till slut får Han också sin Leia. Slutet gott allting gott! (Jag tror säkert att jag som tolvåring ansåg att det var den bästa film som någonsin gjorts.) Men Jedins återkomst hör till de där filmerna som mitt vuxna jag inte tycker är så bra som jag minns den från barndomen. Den är för glättig.

Och: Både David Lynch och David Cronenberg tackade nej till att regissera filmen. Lynch gjorde istället Dune. Det hade varit spännande att få se hur någon av dessa båda herrar hade kunnat sätta sin prägel på det sista kapitlet i Star Wars-sagan.

Och så avslutar vi med ett riktigt awkward hissmöte

Se Star Wars-filmer+

Det mörka hotet, Klonerna anfaller, Mörkrets hämnd, Stjärnornas krig, Rymdimperiet slår tillbaka, Jedins återkomst

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Ewokerna fick senare en egen film

Rymdimperiet slår tillbaka (1980) – den bästa av de bästa

USA 1980, regi: Irvin Kershner, producent: Gary Kurtz, musik: John Williams.

Darth Vader mot Luke Skywalker, i luftschaktet i Cloud City

Handlingen.

Rebellerna är på flykt undan Imperiet och har etablerat en bas på isplaneten Hoth. Luke Skywalker (Mark Hamill) patrullerar de snöiga vidderna och råkar ut för en attack från ett slemt monster. Han Solo (Harrison Ford) räddar honom, men Luke hinner knappt återhämta sig förrän de kejserliga trupperna hittar basen och går till spektakulärt anfall med sina stora AT-AT. I kaoset medan rebellerna försöker rädda vad som räddas kan, blir det tydligt att en romans har börjat spira mellan Han Solo och prinsessan Leia (Carrie Fisher). Alla flyr i sista stund. Luke beger sig för att finna jedimästaren Yoda medan Han och Leia söker skydd i den svävande staden Cloud City. Men förräderi inträffar, och filmen slutar i katastrof och mörker.

Rymdskeppen!

Jag säger bara: The Executor! Det är Darth Vaders egen stjärnkryssare, och den är riktigt maffig. Enligt specifikationerna är den 16 km lång. Dess enorma storlek framgår i klippet ovan, där en grupp skepp av typen star destroyer helt skuggas av Vaders flaggskepp. Vi får också se den kejserliga skytteln för första gången, då Vader anländer i den.

Pretentionerna?

Om Stjärnornas krig var en ond-mot-god-saga för barn så är Rymdimperiet slår tillbaka den punkt då Star Wars blir också för vuxna (nåja!) och bjuder på lite karaktärsdjup och riktig dramatik. Det sagoaktiga går inte för ett ögonblick förlorat, men här får vi som publik också möta moraliskt tvivelaktiga figurer och svåra val där alla alternativ har fruktansvärda konsekvenser. Ingen av huvudpersonerna är riktigt den samma i början av filmen som de är i slutet, och det är som om inte bara Luke utan hela Star Wars genomgår en mognadsprocess i Rymdimperiet. Allt är inte längre bara svart eller vitt.

Yoda och Luke i Rymdimperiet slår tillbaka

Specialeffekter och look;

Om man idag kollar på Stjärnornas Krig och Rymdimperiet slår tillbaka alldeles efter varandra så slås man av hur otroligt mycket bättre Rymdimperiet ser ut. Det är en väldig klasskillnad som inte bara har med budgeten att göra (även om 3 gånger pengarna säkert hjälpte till). George Lucas och hans designteam skruvade upp det bombastiska och mörka i bildspråket, och arbetade mycket mer medvetet än i första filmen med en helhet av specialeffekter, foto, ljussättning och klippning. Youtubeklippet ovan är ett bra exempel på den storslagna, operaaktiga och Wagnerinspirerade berättarstil som vi numera förknippar så starkt med Star Wars. Om man ser filmen med bra bild är den fortfarande bland det snyggaste som gjorts i science fictionväg. Förutom de fina partier som utspelas i rymden finns det många minnesvärda scener som var och en har en egen look: filmens inledning på isviddernas Hoth, Cloud Citys luftiga korridorer och neonupplysta luftschakt där slutstriden står – och så förstås Yodas träsk.

AT-AT från Rymdimperiet slår tillbaka

Visste du att?

Skådespelaren Mark Hamill som spelar Luke var med om en svår trafikolycka i uppehållet mellan första och andra filmen. Han var tvungen att genomgå omnfattande plastikkirurgi som för alltid förändrade hans utseende i ansiktet. Jämför man Luke i första och andra filmen så ser han många år äldre ut. För att förklara Lukes ärriga ansikte skrev man in scenen i början av Rymdimperiet där Luke skadas svårt av ett monster.

Serietecknaren Moebius hjälpte till och skissade på den sond som hittar rebellbasen på Hoth.

Leia och Han

Domen:

Mittenfilmer kritiseras ibland för att sakna riktiga början och slut, men det betyder också att de slipper start- och bromssträckor och kan köra på med stenhård action från första sekunden. Det utnyttjas skickligt i Rymdimperiet, som börjar och slutar mitt i äventyret. Vi vet ju idag att det kommer en fortsättning, där allt ordnar sig, men 1980 års biopublik måste ha blivit chockad över vilken mörk historia Rymdimperiet ändå är: från första stund är våra hjältar på flykt och saknar både medel och en plan för att slå tillbaka. Fienden ligger hela tiden två steg före. Då filmen slutar är alla vi tycker om antingen besegrade, i fångenskap eller till synes döda. Det är briljant berättat och i mina ögon höjdpunkten för hela Star Wars-sagan. I mångas ögon är det den kanske bästa science fictionfilmen, alla kategorier. George Lucas vare sig producerade eller regisserade, vilket förmodligen förklarar den vuxnare tonen. Jobbet gick istället till den ganska oetablerade Irvin Kershner, vars karriär Rymdimperiet blev höjdpunkten på. Barn gillar ofta Jedins Återkomst bättre, för den har gölliga ewoker. Men jag väljer hellre svärta och mörker, varje dag i veckan. Dessutom är det här en film där personkemin mellan Leia och Han bäst kommer fram, och deras gnabbande förhållande är liksom hjärtat i hela Star Wars.

Se Star Wars-filmer+

Det mörka hotet, Klonerna anfaller, Mörkrets hämnd, Stjärnornas krig, Rymdimperiet slår tillbaka, Jedins återkomst, Pigs in space