jon favreau

Zathura (2005) – som Jumanji i rymden fast utan Robin Williams

Då familjens hus åker ut i rymden attackeras det av diverse faror

Då familjens hus åker ut i rymden attackeras det av diverse faror

Handlingen.

Två bröder (Josh Hutcherson och Jonah Bobo) råkar av misstag flytta på familjens hus ut i yttre rymden. Och de fryser ned sin elaka syster (Kirsten Stewart från Twilight). Det är det mystiska brädspelet Zathura som påverkar verkligheten – för varje slag med tärningen så händer det som står på spelets kort, fast på riktigt! De tre syskonen måste slutföra spelet för att komma hem igen. Men kommer de att överleva attackerna på vägen, i tur och ordning av jättelik robot, ett krigsskepp, ödlemonster och av gravitationen från passerande stjärnor. Allt medan huset raseras mer och mer får de hjälp av en förbipasserande astronaut (Dax Shepard) att navigera genom farorna.

De tre syskonen måste slutföra spelet Zathura, tillsammans med astonauten

De tre syskonen måste slutföra spelet Zathura, tillsammans med astonauten

Rymdskeppet!

Det är något hisnande med att förortshuset svävar fritt, med bara tunnar väggar och fönster mellan barnen och den kalla världsrymden. Och eftersom det här är ett fantasiäventyr så behöver vi inte bry oss om detaljer som att huset skulle behöva vara lufttätt. Nej, trots att de onda zorgonernas skepp skjuter hål tvärs genom väggen, så fladdrar det bara lite extra i gardinerna. Det är härligt surrealistiskt. Guldstjärna går till zorgonskeppet, vars runda former är som hämtade från Flash Gordon.

Pretentionerna?

Pojkarna är inte de bästa vänner, men måste lära sig att först acceptera och sedan älska varandra, för att komma hem helskinnade. Den mystiske astronauten är nyckeln.

Kirsten Stewart blir nedfryst i kryosömn, men eftersom hon  är så stel från början så märker man knappt av den saken

Kirsten Stewart blir nedfryst i kryosömn, men eftersom hon är så stel från början så märker man knappt av den saken

Specialeffekter och look;

En pärla. Det svävande huset borde erkännas som en modern rymdskeppslassiker, och alldeles oavsett att Zathura är en barnfilm så är den full av kärleksfulla hyllningar till science fictiongenren. Den våldsamma roboten (med röst av Frank Oz) skulle kunna vara hämtad från 1950-talets Forbidden Planet och ödlemonstren är rysligt men härligt läskiga. Det är ganska intensiv action mer starka effekter, så Zathura lämpar sig inte för de allra minsta barnen.

Zorgonerna är läskiga

Zorgonerna är läskiga

Luckor i manus,

Mer fantasy än science fiction, så naturens lagar är helt försatta ur funktion. Det måste ju vara magi som får brädspelet att styra vad som händer, och för ett vuxet science fictionfan kan det förstås bli lite väl larvigt i längden.  Men manuset av David Koepp (Spider-Man, Jurassic Park) håller ändå, och barnskådisarna är toppen.

Mest minnesvärda scen*

Då vi får veta vem astronauten är.

Rymdscenerna är toppen i Zathura

Rymdscenerna är toppen i Zathura

Domen:

Filmen bygger på Chris van Allsburgs bok, och det är (precis som du säkert gissat) författaren som också skrev Jumanji. Temat är ju mer eller mindre exakt det samma som i Jumanji, fast i rymden. Och vi slipper Robin Williams! Det är en liten doft av Ensam Hemma också.  Faktum är det är svårt att fatta att Zathura gick med förlust efter att ha floppat på bio. Det är nämligen en bra sci-fi för barn, tack vare regissören Jon Favreaus känsla för äventyr och fantastiska produktionsdesign. Favreau skulle ju senare gå vidare och regissera Iron Man 1 + 2 samt Cowboys and aliens.

Se även fler rymdfilmer och fantasyfilmer för barn+

Jim Hensons Labyrinth med David Bowie har en liknande drömsk känsla, fast tusen gånger mer flippad då. Don Bluths underskattade men kanske lite våldsamma Titan AE.  Wall-E, en av mina favoriter bland animerade långfilmer.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Regi: Jon Favreau

Cowboys and aliens (2011) – filmen som Universal bad om ursäkt för

Daniel Craig i Cowboys and aliens

Handlingen.

Det är den gamla vilda västern. En fredlös man med minnesförlust (Daniel Craig) måste motvilligt samarbeta med både den lokale pampen (Harrison Ford – Oh, how the mighty fall) och en massa Hollywoodindianer för att rädda den lilla stadens befolkning från en utomjordisk invasion. Vi ser fina skådisar i rollerna: Sam Rockwell (Moon,  Galaxy Quest) spelar saloonägaren och Olivia Wilde är en mystisk kvinna som blir Daniel Craigs kärlek. Den annars utmärkte Jon Favreau (Iron Man, Iron Man 2) regisserar.

Rymdskeppen!

Små, snabba och med dålig avgasrening. Påminner en del om skotrarna från Jedins återkomst, och lite grann om nutida stridsflygplan. Hur som helst gör sig dessa små elakingar ganska bra i en amerikansk ökensol.

Pretentionerna?

Äkta kärlek övervinner allt. Den förlorade sonens återupprättelse. Skjut på allt som rör sig.

Specialeffekter och look;

Det börjar bra. Cowboys and aliens är allra bäst då den håller sig nära västerntemat, som är fint och kärleksfullt gestaltat. Till att börja med är det kul kontraster mellan genrerna: Daniel Craig vaknar med förtryckta minnen och en rymdpistol fastspänd på armen. Den skitiga mänskliga västernkulturen möter rymdvarelsernas hi-tech. Det funkar i ungefär en halv film, men när finalen nalkas och vi får se rymdmonstren i fullt dagsljus så dör magin. Filmen slutar i en orgie av taffligt animerade klichémonster, slemmiga Alien-korridorer och kolsyrerök.

Luckor i manus,

Det är så sorgligt, egentligen. Idén är så larvig att den är genial, ungefär som Snakes on a plane. Att sätta ihop genrer är dessutom högaktuellt – tänk bara på Sense and sensibility and sea monsters. Men ändå lyckas inte ett stort gäng av Hollywoods mest erfarna manusförfattare inom sci-fi få till en story med trovärdighet eller driv. Hela manus är i själva verket en enda stor lucka, en serie klichéer, där förvirrade yrkesmänniskor (skådisarna) springer omkring i en öken och verkar längta hem. De skyldiga är: Roberto Orci och Alex Kurtzman (Star Trek, Mission Impossible III, Transformers, Watchmen, The Island), Damon Lindelof (Lost, Prometheus), Mark Fergus och Hawk Ostby (Children of men).

Mest minnesvärda scen*

Berättelsens emotionella höjdpunkt är då Craig förgäves försöker rädda sin älskade genom att bära henne genom den stekande ökensolen. Men hon dör. Där hade de mig för ett ögonblick. Men (spoiler!) hon återuppstår som new age-ande alldeles efteråt. Så inte ens den dramatiska höjdpunkten var värd något.

Stackars Harrison var värd ett bättre öde än detta

Domen:

Universal Studios högste chef Ron Meyer har officiellt bett om ursäkt för den här filmen. Han säger att många duktiga människor var inblandade, men att resultatet blev under all kritik. Jag håller med honom. Hur det är möjligt att duktige Jon Favreau, stödd av producenter som Ron Howard och Steven Spielberg, kan släppa ifrån sig en sådann här fadd blandning är obegripligt. Jag tittade verkligen med ett öppet sinne och välvillighet. Men då cowboysen och indianerna attackerar monstrens fort, kunde jag inte lura mig själv längre. Att se en gammal hjälte som Harrison Ford håglöst rida omkring och på måfå skjuta med knallpulverpistol mot saker han helt uppenbart inte kan se (för de lades ju in efteråt) är en plåga. När denna slutscen börjar  är det 40 minuter kvar av filmen, och de känns väldigt långa.

Se istället-

Varför inte Stargate, om du vill se primitiva människor slåss mot en utomjordisk övermakt? Eller kanske Firefly och Serenity för vilda västern i rymden.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter