Karl Urban

Riddick (2013) – tillbaka till thrillerrötterna

Storbritannien/USA 2013, manus och regi: David Twohy, producent: Vin Diesel

Riddick skaffar sig en "hund" - en valp till en rymdsjakal. Den blir hans oskiljaktige följeslagare

Riddick skaffar sig en ”hund” – en valp till en rymdsjakal. Den blir hans oskiljaktige följeslagare

Handlingen.

Antihjälten Riddick (Vin Diesel) har en legendariskt dålig dag. Han har blivit av med titeln som universums härskare (händelser i The Chronicles of Riddick), förrådd av sina samvetslösa undersåtar och strandsatt på en ökenplanet utan vatten eller utrustning. Vilda djur och slemmiga monster försöker  slita honom i stycken, och han är tvungen att förgifta sig själv med monstergift för att bli immun och överleva vandringen. Då han sätter igång en nödsignal i en övergiven ökenbas lockar det till sig brutala prisjägare från rymdens alla hörn, inställda på att skära huvudet av honom. Men det vore inte Riddick om han inte tog ödet i egna händer och hittade på en plan för att ta sig ifrån ödeplaneten. För att göra det behöver han prisjägarnas rymdskepp.

Pretentionerna?

Diesels och Twohys kärleksbarn, som de förmodligen gjort mest för sitt eget samvetes skull. Diesel bytte till sig alla rättigheter till Riddick-varumärket från Universal redan 2006, och hans och Twohys ambition har sedan dess varit att kunna göra en värdig uppföljare till den första Riddickthrillern Pitch Black (2000) – en uppföljare som skulle få oss att förlåta den överkokta Dune-pastischen Chronicles of Riddick.

Prisjägarna i Riddick

Prisjägarna i Riddick

Världsbygget och rymdskeppen!

Det är tillbaka till rötterna som gäller – precis som Pitch Black utspelas Riddick på en ökenplanet utan civilisation, med endast en övergiven rymdhamn. Öknen kryllar av olika monster, som alla har stora tänder, giftiga taggar och sylvassa klor. Hit lockas två rymdskepp av Riddicks nödsignal. Först kommer den oborstade och galne Santana (Jordi Mollà) med sitt råbarkade gäng, i ett gammalt skraltigt skepp. De är som hämtade från Mad Max. Sedan kommer ett glänsande hi-techskepp, vars besättning har uniform och vars ledare, Boss Johns (Matthew Nable), drivs av noblare motiv än bara att casha in lösensumman för Riddicks döda kropp. Oddsen verkar vara till Riddicks nackdel, men han jämnar snart ut dem genom att plocka prisjägarna en efter en. Och då ett regnoväder närmar sig hotas människorna av fuktlevande jätteskorpioner, sugna på människoblod. Då tvingas såväl jägare som jagad att slå sig samman för att överleva. Förutom skorpionerna förtjänar Riddicks ”hund” – en sjakalvalp som växer upp i rekordfart – ett omnämnande. Den är uttrycksfull som en seriefigur och ger en lätt Disneykänsla till de scener där den är med.

Huvudskurkarna från Chronicles of Riddick, Necromongers, förekommer bara i periferin. Vi får ett en kort glimt av Karl Urban som Commander Vaako, som lurar Riddick att lämna sitt säkra palats för att finna sin hemplanet. Han får en trupp soldater och ett necromongerskepp med sig, men de lurar honom in i ett bakhåll på ökenplaneten.

Grrr! Riddick mot slemt monster

Grrr! Riddick mot slemt monster

Design och specialeffekter;

En nedstrippad, nästan monokrom värld av gul sand, bruna klippor, gyttjiga vattenpölar och rostiga industrilokaler. Borta är de pompösa masscenerna och väldiga kulisserna från förra filmen. Här går kameran nära inpå skådespelarna, och fokus för specialeffekterna är de många datoranimerade monstren. Dessa är tyvärr lite generiska, som om någon korsat en xenomorph med en ”bug” från Starship Troopers, och sedan placerat dem i en damm. De funkar som lagom läskigt hot,  men vi får se alltför mycket av dem, alltför tidigt. Ibland verkar monsterfilmskapare glömma att det som man inte ser ofta är det mest skrämmande. Det var ju framgångsreceptet i Pitch Black.

Monstren vill ha det fuktigt, så i regnet trivs de

Monstren vill ha det fuktigt, så i regnet trivs de

Domen:

Det här är en film som håller ihop i stunden – paret Twohy/Diesel vet helt klart hur man skapar spänning, action och thrillerögonblick. De har ofta glimten i ögat med en mycket speciell, übercynisk humor. Speciellt filmens första del, då Riddick och hunden vandrar genom öknen, är en underhållande och – vågar jag säga det? – gullig Robinsonstory.  Men det retar mig att de låtsas som om förra filmen inte existerar. Istället försöker de bygga vidare direkt på Pitch Black. Visst, jag borde låta dem ha skoj och göra sin grej, men om de senaste tio åren som Universums Härskare inte satt  några som helst avtryck i figuren Riddick, då blir han alltför träaktigt hård för att behålla mitt intresse. Någon enda liten utveckling av karaktären kan vi väl ändå begära i den tredje långfilmen?

Betyget dras också ned av klichéfaktorn på prisjägarna. Vi har sett dem alla förut: den rasande hedersmannen, den slemme skurken, den unge idealisten och den store, tyste. De är allesammans som hämtade rakt från en gammal westernfilm, och bortglömda i samma ögonblick som eftertexterna börjar rulla. Det finns egentligen ingen man kan identifiera sig med. Jag känner mig verkligt besviken på den stereotypt manshatande lesbiska rollfigur som coola Katee Sackhoff gör sitt bästa för att fylla med någon sorts liv. Det är den enda kvinnliga karaktären i filmen, och hon skildras genomgående som ett sexobjekt. Vi hade hellre sett henne göra en repris av Starbuck från Battlestar Galactica.

På det hela taget har Twohy/Diesel förmodligen ändå lyckats med sin föresats, och räddat Riddicks rykte åt eftervärlden. Thrillerformatet passar figuren bättre än rymdopera gjorde. Men jag är inte så säker på att det kommer en fjärde film. Det känns som om de har slut på idéer.

Se även+

Pitch Black (2000) och Chronicles of Riddick (2004)

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Riddick går tillbaka till Pitch Black-rötterna i ny trailer

Riddick poster

Riddick poster

I höst är Vin Diesel tillbaka som antihjälten Riddick i en tredje film, och den här gången vill Riddickserien gå tillbaka till sina rötter. Det betyder att vi låtsas som om den pompösa och överlastade Chronicles of Riddick aldrig har hänt och får en sorts forsättning på skräckactionfilmen Pitch Black.

Regissör är David Twohy, som vanligt. I övriga roller ser vi bl a Karl Urban och Katee Sackhoff, mest känd som Starbuck från Battlestar Galactica.

Biopremiär i höst!

Star Trek (2009) – filmen som räddade rymdoperan

USA, 2009. Regi: JJ Abrams, manus: Roberto Orci, Alex Kurtzman, producenter: JJ Abrams, Damon Lindelöf, Bryan Burk

Kirk mot Spock

Kirk mot Spock

Bakgrunden…

Låt oss börja den här recensionen med att klara av en sak direkt. Det finns Trekfans som anklagar JJ Abrams för att ha förstört det fina gamla Star Trek. I mitt tycke visar en sådan inställning att man inte har förstått vilken prekär situation Star Trek befann sig i under 00-talet. Senaste biosuccén var från 1996, och allt som släppts efter det hade mer eller mindre floppat. Endast en mycket geekig (och till åren kommen) fanskara brydde sig längre om Star Trek.

Paramount behövde helt enkelt ta till drastiska åtgärder för att rädda sitt läckande sci-fi-flaggskepp och få andra än trekkers att börja bry sig. De började med att byta ut de producenter som rattat Star Trek sedan 1980-talet. Uppdraget att göra Star Treks första reboot på över 40 år gick till ett gäng bestående av JJ Abrams, Damon Lindelof, Roberto Orci, Alex Kurtzman och Bryan Burk. De var vid den här tiden mest kända för att ha skapat TV-fenomenet Lost tillsammans, och många var skeptiska till hur de skulle hantera den gamla rymdklenoden.

Bryggan på USS Enterprise

Bryggan på USS Enterprise

Handlingen.

Federationen är en civiliserad sammanslutning av planeter och Starfleet dess fredliga armada. Vi följer två unga män med olika kynne och bakgrund, i lagom ödesmättad rymdoperastil. Jim Kirk (Chris Pine, som gör sin bästa William Shatnerimitation) är rebellen från Jorden, som super och slåss och inte kan ta ansvar. Han grubblar över sin pappas (Chris Hemsworth) hjältemodiga död medan denne ensam försvarade rymdskeppet USS Kelvin mot ett mystiskt jätteskepp. Spock (Zachary Quinto) växer upp på på Vulcan i en genomlogisk kultur, men smälter aldrig riktigt in eftersom hans mamma (Winona Ryder) är människa. Både Kirk och Spock är outsiders i sina respektive miljöer, så olika som två personer kan vara.

Men ödet för dem samman på Starfleet Academy i San Francisco, och här möter de också för första gången sina blivande kamrater som de ska tjänstgöra tillsammans med på den alldeles nybyggda USS Enterprise. De unga kadetterna sätts på sitt första prov då det mystiska rymdskeppet som dödade Kirks pappa dyker upp och hotar Spocks hemplanet Vulcan. Men personmotsättningarna kommer i vägen för samarbetet. Kan det vara så, i detta parallella universum, att Kirk och Spock faktiskt inte kan bli vänner?

USS Enterprise NCC 1701 i Abrams' version är byggd som en hotrod och mycket större än föregångarna

USS Enterprise NCC 1701 i Abrams’ version är byggd som en hotrod och mycket större än föregångarna

Rymdskeppen!

Ett vulcanskt skepp från framtiden, i vilket Spock Prime anländer

Ett vulcanskt skepp från framtiden, i vilket Spock Prime anländer

Oavsett om man faller för själva storyn så satte  Star Trek  onekligen en ny standard för hur bra datorgenererade rymdskepp på film kan se ut.  Allt på Enterprise och de andra skeppen, från den detaljerade ytan på skroven till den fysiska spaken som startar warpdriften, har en oerhört hög finish.

USS Enterprise har fått behålla allt väsentligt i sin layout men har fått upphottade kurvor för att öka farten och fläkten. Filmens designers fick  i uppdrag att formge den nya Enterprise ”som en hotrod”.  Allt som saknas är några målade flames. Storleken på skeppet ökades också, till ungefär 700 meters längd. Insidan av Enterprise har faktiskt aldrig sett bättre ut. Allt glittrar, glänser och är ljust och tjusigt. Det är en sorts retro-futurism som refererar till det bästa från 1960-talets TV-serie men uppdaterar det och får det att se dyrt och funktionsdugligt ut. En kul detalj är att  stora bryggerihallen på Budweiser användes som inspelningsplats för Enterprises maskinrum, och det industriella rummet  ger en extra påtaglighet till rymdskeppsmiljön.

Narada över Vulcan

Narada över Vulcan

Filmens andra viktiga rymdskepp är en helt ny bekantskap: det romulanska gruvskeppet Narada som reser i tiden och har ett vapen ombord som kan skapa svarta hål som slukar hela planeter. Naradas aggressiva design är som ren poesi – ett kluster av vassa spetsar i svart glas, som färdas fram i blixtar och rök.

Tyvärr matchas inte det storslagna yttre med dess dunkla och röriga insida. Skeppets domedagsvapen är en kedja med en borr som hissas ned över en planet och skär ett hål till planetens kärna. Sedan släpps en kapsel med ”röd materia” ned i hålet och skapar en singularitet som slukar allt i sin väg.

Andra skepp som spelar en roll i filmen är den tidigare modellen USS Kelvin (Kirk Seniors skepp) och Jellyfish, som är ett avancerat forskningsskepp från Vulcan som bär gamle Spock tillbaka i tiden.

Narada från Star Trek (2009) hoppade tillbaka i tiden

Narada från Star Trek (2009) hoppade tillbaka i tiden

Pretentionerna?

Om man inte är insatt i Star Treks speciella värld kan det vara svårt att förstå varför det är så mycket prat om tidsparadoxer och parallella universa i denna reboot. Enklast är att beskriva det som de nya filmskaparnas sätt att göra Star Trek tillgängligt för en ny publik utan att stöta sig allt för mycket med de gamla kalenderbitarna. Alla fiktiva världar har en inre logik som inte får brytas hur som helst, och till skillnad från James Bond som spelats av massor av olika skådisar genom åren så har James T Kirk alltid spelats av William Shatner. Under 1980- och 90-talen skapades istället nya besättningar som gjorde ungefär samma sak men som var lite mer urvattnade, och för varje generation lite mindre angelägna för andra än de trognaste fansen.

För att kunna börja om med nya historier om de figurer som alla känner till, utan att alienera originalets fans, så fick manusförfattarna Orci och Kurtzman klura två varv extra. Deras lösning är komplex men smart: en tidsresa skapar en parallell tidslinje vid Kirks födelse. Som alla hobbykvantfysiker vet, så skapas i det ögonblicket ett parallellt universum där inga äventyr har hunnit hända än, och alla blad är så att säga oskrivna. Men William Shatners version av Kirk finns kvar, i sitt universum, och kommer att uppleva alla sina äventyr. Hänger ni med? Länken mellan original och reboot är den gamle klassiske Mr Spock, vars tidsresa alltså åtstadkommer det parallella universumet. Att vi får se den åldrade Leonard Nimoy en sista gång i sina spetsiga öron, skänker lite själ och hjärta till rebootfilmen.

Leonard Nimoy spelar gamle Spock, som kommer från originaluniversumet

Leonard Nimoy spelar gamle Spock, som kommer från originaluniversumet

Specialeffekter och look;

En delikat staljad retro-futurism som revitaliserade en hel rymdfilmsgenre som hade haft ett antal riktigt magra år under 00-talets första halva. De hett emotsedda nya Star Wars-filmerna var ju en besvikelse, inte minst i hur de såg ut. Under tidigt 80-tal kunde man räkna med att George Lucas skulle bjuda på de allra mest spektakulära effekterna som gick att tänka sig, men när de nya filmerna kom var det inte särskilt mycket nytt som hade hänt på 20 år. Under åren efter millennieskiftet var det mer cyberspace (The Matrix med sin kampsport i slow motion) än space på bio, och rymdberättandet överlevde mest i TV-seriernas värld (Battlestar Galactica, Firefly). Vi fick faktiskt vänta ända till 2009 innan vi fick se rymden och rymdskepp gestaltade med modern HD-kvalitet och långfilmsbudget. Då kom två filmer som båda tog rymdgestaltningen till nästa nivå: James Camerons Avatar och JJ Abrams’ Star Trek. Jag menar inte alls att dessa båda filmer är de allra bästa science fictionfilmerna från senare år. Men de var utan tvekan de vackraste science fictionfilmerna sedan 1980-talet. Och båda är oerhört ambitiösa visuellt.

Star Trek har hånats mycket för alla sina linsöverstrålningar (”lens flares”) som hela tiden bryter ljuset och får det att glittra. Det ger alltsammans en väldigt speciell och lite drömsk look, men det gör också sitt jobb och ger en dimension av trovärdighet åt de spektakulära rymdstriderna. Ingen kamera med en lins har ju faktiskt varit ute i rymden, men om man lägger in lite lens flares och kameraskakningar, så luras hjärnan att tro att det finns en kameraman. Samma trick såg vi redan 2003 i Battlestar Galactica, men i Star Trek utförs det med ännu mer finess och med superbt hetsig klippning. Abrams & Co lyckas med konststycket att få rymdfilm att se häftigt ut igen, och alla dessa lens flares är en del av hemligheten.

Spock (Quinto) och Uhura (Zoë Saldana) har en fling

Spock (Quinto) och Uhura (Zoë Saldana) har en fling

Mest minnesvärda scen*

Det säger något om uppryckningen jämfört med de båda föregående filmerna Nemesis och Insurrection, att de första tio minutrarna av 2009 års Star Trek innehåller mer dramatik och fler oförglömliga scener än hela de båda föregående  filmerna tillsammans. Öppningsscenen visar Jim Kirks födelse mitt under brinnande eldstrid mellan USS Kelvin och Narada. Det är fullt ös från första sekund, och i  ett ursinnigt tempo presenteras vi för hundra olika fantastiska detaljer: interiörer, aliens, vapen, datorgränssnitt, räddningskapslar. Jag blev såld i det ögonblicket då ett hål sprängs upp i sidan på skeppet och människor sugs ut i vakuumet – och allt är dödstyst där. Det är kvalitet i detaljerna, det.

Spock i The Jellyfish

Spock i The Jellyfish

Domen:

I ett alternativt universum till vårt, där eftertänksam och filosofisk sci-fi är högsta mode, så fick Star Trek en annan sorts reboot och kammade in massor av pengar på en  lågmäld berättelse om vad det innebär att vara människa. Men i vår värld blev det JJ Abrams som fixade biffen, och han gjorde det genom att addera en dimension av spektakel och fyrverkerier. En wowkänsla som faktiskt saknats i många andra Trekfilmer, och som jag tror är viktig för att appellera till en lite bredare publik. Grundkonceptet behålls nästan intakt, så även efter rebooten är Trek lika med massor av dialog, fokus på relationerna i besättningen, långa rants med technobabbel och pseudovetenskap.

Det finns så klart också brister. Skurken Nero, en hårt maskerad Eric Bana, är en ganska generisk och ointressant ”Arg anarkist med stort rymdskepp” vars like vi sett många gånger tidigare, och vars motiv för att utföra upprepade folkmord känns mer krystade. Finalen ombord på det suggestiva Narada blir något av en antiklimax.

Borren som dödar planeter

Borren som dödar planeter

Filmen lider också lite av att storyn stipulerar att ett visst antal personer (Kirk, Spock, Uhura, McCoy, Sulu, Scotty och Chekov) måste träffas och bli ett team innan filmen är slut. Man förstår att det är så en prequel funkar, men det gör att det inte ges särskilt mycket tid för varje figur att etableras eller utvecklas. Mest fokus hamnar naturligt nog på Kirk och Spock, och framför allt Zachary Quintos Spock är en lyckad uppdatering. Quinto har tillräckligt mycket karaktär och integritet för att inte göra sin Spock till en imitation, och lägger till ett undertryckt känslolager till rollfiguren. Chris Pine gör mest en kärleksfull pastisch på William Shatner, och har en tendens att spela över. Vilket i och för sig föregångaren också gjorde. Det är kraftfältet mellan Kirk och Spock som driver filmen framåt, och övriga relationer är rätt bleka . Förhoppningsvis får  resten av besättningen mer utrymme i den nya filmen.

Kirk (Chris Pine) är inte superpopulär hos Spock (Zachary Quinto)

Kirk (Chris Pine) är inte superpopulär hos Spock (Zachary Quinto)

Personligen tycker jag inte att 2009 års version kan mäta sig med de bästa av originalfilmerna från 80-talet, som The Wrath of Khan. Den är alltför ytlig för det. Men ändå är jag glad över att det blev just Abrams, Lindelof och de andra som fick sätta tänderna i Star Trek, och att de gick all in och gjorde sin alldeles egen version. Det finns nämligen en konstnärlig substans mitt i detta spektakel.  Jag kan bara beklaga att vi fått vänta hela fyra år på uppföljaren Into Darkness, som har premiär på fredag 10 maj. Att nu JJ Abrams går vidare och regisserar Star Wars känns också naturligt: Star Trek är filmen som på allvar visar att han är en filmskapare som kan föra arvet från klassisk science fiction vidare och uppdatera det för en modern publik. Abrams kommer förmodligen att gå till historien som mannen som räddade rymdoperan.

Som Scotty (kongenialt gestaltad av Simon Pegg) säger, med ett leende: ”I like this ship! It’s exciting!”

Yes, it is!

Besättningen på USS Enterprise 2009

Besättningen på USS Enterprise 2009

Se även+

JJ:s andra rymdfilm, Super 8. Den bästa Star Trek-filmen är The Wrath of Khan. Den populäraste bland Rymdfilms läsare är First Contact. Bästa TV-serien är Voyager.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Analys av sista trailern för Star Trek Into Darkness, bildruta för bildruta

Recension av Star Trek into darkness

Spoilervarning – förmodligen får vi veta alldeles för mycket om filmen genom att analysera trailern ruta för ruta. Du har blivit varnad!

Nu har den tredje (och sista?) trailern för JJ Abrams Star Trek Into Darkness landat, och vi ger oss på att analysera vad det är vi ser på bilderna. Jag är redan alldeles för engagerad i den här filmen, känner jag. Bara att bejaka!

Trailern inleds med amiral Pikes röst som håller ett allvarligt snack med Kirk. Vi ser den allvarlige Kirk

Trailern inleds med ett panorama över San Francisco och amiral Pikes (Bruce Greenwood) röst som håller ett allvarligt snack med Kirk /(Chris Pine). Vi ser den allvarlige Kirk. ”Valen du gör kan få hela din besättning dödad” säger Pike.

Dr McCoy (Karl Urban) och Kirk (Pine) flyr för sina liv på en röd planet, genom bushen. De hoppar ut för ett stup och ned i havet

Dr McCoy (Karl Urban) och Kirk (Pine) flyr för sina liv på en röd planet, genom bushen. De hoppar ut för ett stup och ned i havet. Det sägs att det kan vara på planeten Klingon?!

"Men jag tror på dig, Jim" säger amiral Pike

”Men jag tror på dig, Jim” säger amiral Pike

Klipp till nattpanorama från San Francisco och filmens skurk John Harrison (Benedict Cumberbatch) hörs:  "Darkness is coming"

Klipp till nattpanorama från San Francisco och filmens skurk John Harrison (Benedict Cumberbatch) hörs: ”Darkness is coming”

Starfleets konfarum, där vi vet sen tidigare trailers att de diskuterar en stor terrorattack mot London. En explosion följs av flera - även SF är under attack

Starfleets konfarum, där vi vet sen tidigare trailers att de diskuterar en stor terrorattack mot London. En explosion följs av flera – även SF är under attack

Det är Benedict som attackerar! I sitt rymdskepp, och med en ond min

Det är Benedict som attackerar! I sitt rymdskepp, och med en ond min.

Kistor? Kryokammare? ""This could just be the beginning of all out war"

Kistor? Kryokammare? ”This could just be the beginning of all out war”

Attacken mot San Francisco. Vi ser USS Enterprise krascha mitt i stan, och vi ser Harrison/Cumberbatch smyga iväg från platsen med ytterligare en ond min

Attacken mot San Francisco. Vi ser USS Enterprise krascha mitt i stan, och vi ser Harrison/Cumberbatch smyga iväg från platsen med ytterligare en ond min

Kirk säger att han ska ge sig efter Harrison. Spock (Zachary Quinto) och McCoy försöker övertala honom att inte göra det.

Kirk säger att han ska ge sig efter Harrison. Spock (Zachary Quinto) och McCoy försöker övertala honom att inte göra det.

Upp i rymden! Här ligger USS Enterprise i rymddockan och väntar. "Lets go get this son of a bitch" - och nu får vi se JJ Abrams namn och besättningen på bryggan

Upp i rymden! Här ligger USS Enterprise i rymddockan och väntar. ”Lets go get this son of a bitch” – och nu får vi se JJ Abrams namn och besättningen på bryggan

Warp speed!

Warp speed!

Cumberbatch hånar Kirk: Du kan inte ens garantera din egen besättnings säkerhet. Uhura ser bekymrad ut. "Sir, there's a ship coming"

Cumberbatch hånar Kirk: Du kan inte ens garantera din egen besättnings säkerhet. Uhura ser bekymrad ut. ”Sir, there’s a ship coming”

Nu börjar det bli intressant - vad är det här för jättestor, svart version av USS Enterprise? Det är tydligt ett fientligt Starfleetskepp - och Enterprise är uppenbart i underläge

Nu börjar det bli intressant – vad är det här för jättestor, svart version av USS Enterprise? Eller är det klassiska USS Excelsior? Det är tydligt ett fientligt Starfleetskepp – och Enterprise är uppenbart i underläge

"Now, shall we begin?" - och nu börjar snabba klipp i trailern. Enterprise attackeras

”Now, shall we begin?” – och nu börjar snabba klipp i trailern. Enterprise attackeras

Fyra personer landar i en stor sal - och ta-daa: där står vad som bara kan vara klingons! "We're outnumbered, outgunned" säger Uhura.

Fyra personer landar i en stor sal – och ta-daa: där står vad som bara kan vara klingons! ”We’re outnumbered, outgunned” säger Uhura.

Fler snabba klipp. "Jag vet inte vad jag ska göra" säger Kirk, och Spock är i en vulkan, och sen störtar Enterprise, skadskjuten

Fler snabba klipp. ”Jag vet inte vad jag ska göra” säger Kirk, och Spock är i en vulkan, och sen störtar Enterprise, skadskjuten

"The ship's dead sir" säger Scotty. "No, she's not" säger Kirk. Och så får vi se en glimt av den Millennium Falcon-liknande farkosten som vi sett i andra trailers

”The ship’s dead sir” säger Scotty. ”No, she’s not” säger Kirk. Och så får vi se en glimt av den Millennium Falcon-liknande farkosten som vi sett i andra trailers. I bakgrunden till vänster, en Klingon Bird of Prey, eller hur?

Fler klipp: Harrison hånar Kirk, rymdstrid, Carol Marcus skriker och Pike säger "I believe in you, Jim". Blam!

Fler klipp: Harrison hånar Kirk, rymdstrid, Carol Marcus skriker och Pike säger ”I believe in you, Jim”. Blam!

Star Trek Into Darkness har svensk biopremiär 10 maj 2013. Vad tycker du? Ser du fram emot filmen? Recension av Star Trek into darkness

Nya trailern från Star Trek Into Darkness visar nya rymdskepp, dräkter och en enorm gädda

Star-Trek-Into-Darkness-Teaser-2

Det svarta skeppet med ”ögonen” liknar en svart Millennium Falcon

Vi har väntat i fyra år men den 17 maj är det dags för en ny Star Trek på bio igen. Det blir JJ Abrams andra trekfilm, och kanske också den sista eftersom han ju ska gå över till Disney och regissera Star Wars VII.

Nu har i alla fall trailer nummer två för Star Trek Into Darkness dykt upp. Vi visste redan genom trailer nummer ett att Benedict Cumberbatch spelar en avfälling från Starfleet som attackerar bland annat London i megaterrorattacker.  Vi har skymtat en röd planet, en vulkan och ett rymdskepp som lyfter från havet. I trailer 2 skymtar flera nya spännande saker:

Möjliga spoilers kommer här nedanför:

  • Kapten Pike (Bruce Greenwood) håller ett allvarligt samtal med Kirk (Chris Pine)
  • Spock (Zachary Quinto) och Kirk flyger i ett helt nytt, svart skepp som är misstänkt likt Millennium Falcon.
  • Det är Kirk och Dr McCoy (Karl Urban) som springer på den röda planeten, jagade av folk i gula kåpor
  • Uhura (Zoe Saldana), Sulu (John Cho) och Scotty (Simon Pegg) är alla ombord på det skepp som är under vattnet, och man kan se Scott peka på en stor monstergädda som simmar förbi fönstret.
  • Mycket rymd/skyddsdräkter, bl a har Spock en på sig då han vinschas ned i en vulkan från skeppet.

Mer om Star Trek på Rymdfilm

Doom (2005) – The Rock och Karl Urban stirrar på varandra

Dwayne "The Rock" Johnson hittar en BFG

Dwayne ”The Rock” Johnson hittar en BFG

Handlingen.

En styrka med kaxiga och konstant svärande marinsoldater skickas till Mars för att undsätta forskare som råkat ut för en mystisk massaker. I truppen ingår Reaper (Karl Urban), son till grundarna av forskningsstationen, och den argsint stirrande Sarge (The Rock). Väl på plats på Mars går kaxigheten dock snabbt över, eftersom forskarna har förvandlats till monster som dödar soldaterna, en efter en. Reaper och hans forskarsyster (Rosamund Pike) måste slåss för sina liv och hindra monstersmittan från att sprida sig till Jorden.

Rymdskeppet!

I Doom förflyttar man sig med en stargate mellan Jorden och Mars, och den yttrar sig i form av en amorf blob som gör folk sjösjuka.

First person shooter blir det på slutet av filmen

First person shooter blir det på slutet av filmen

Pretentionerna?

Onödigt mycket technobabbel och bakgrundshistoria för en film som lätt hade kommit undan med minimal dialog och massor av skjutande.

Specialeffekter och look;

Det tar lång tid innan vi får se ett riktigt monster, och det är först sista tio minuterna vi får verklig valuta för pengarna i form av horder av vidunder. De är högst ordinära filmmonster, och skymtar mest förbi med hetsig klippning. Fram tills dess får vi nöja oss med ett antal hyfsat blodiga gorescener och folk som smyger i mörka gångar. Filmens svagaste länk (förutom manus och regi) är ljussättningen. Flera actionsekvenser slarvas helt bort i mörkret.

Mest minnesvärda scen*

Under fem ynka minuter mot slutet så växlar filmen till förstapersonsläge och blir som det berömda datorspelet – med Karl Urbans gevär mitt i bild. Det är en fin homage till Dooms ursprung, men för lite och för sent.

Rosamund Pike kollar bland inälvorna

Rosamund Pike kollar bland inälvorna

Doomen:

Bakom långfilmsversionen av gamingklassikern Doom står ett erfaret action- och thrillerteam med regissören Andrzej Bartkowiak och manusförfattarna David Callaham och Wesley Strick. För att vara så slipade gubbar så drar de ut på upptakten till filmen obegripligt länge, i ett antal klichéfyllda dialoger mellan ett gäng muskulösa klichékaraktärer.  Under nästan en hel timme händer det nästan inget, annat än att Karl Urban och The Rock stirrar argt på varandra. När det väl äntligen brakar loss med action så hinner berättelsen ändå aldrig riktigt få upp tempot.

Det är en bortkastad chans, för filmskaparna hade verkligen allt serverat för sig. De hade bara behövt göra 1,5 timmes monsterslakt nonstop så hade fansen varit nöjda. Det var ju DOOM, för bövelen! Men Bartowiak & Co slarvar tyvärr bort de element som gjorde spelet kul och försöker göra en ultrablek kopia av James Camerons Aliens.  De få blinkningarna till spelet, som att The Rock hittar en riktig BFG, räcker inte till en två timmars långfilm.

Se andra monsterfilmer-

Man vågar väl knappast erkänna det, men jag är svag för den första Resident Evil av Paul WS Anderson.
Aliens av James Cameron

Se annan militär sci-fi-

Rymdfilm har senaste veckan resencerat The Chronicles of Riddick och Battle Los Angeles.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Chronicles of Riddick (2004) – rymdopera med extra allt

Visserligen en posterbild, men ungefär så här överdriven ser filmen ut

Visserligen en posterbild, men ungefär så här överdriven ser filmen ut

Handlingen.

Ok, så världen gick inte under. Så lämnar vi de sentimentala undergångsfilmerna. Vilket bättre sätt att vakna upp ur juldvalan än med en äkta space opera – en episk blandning av science fiction, fantasy och kostymdrama? David Twohy gör här en uppföljare – med extra allt – till sin kultthriller Pitch Black (2000). Antihjälten Riddick (Vin Diesel) tar sig an ett hot av kosmiska dimensioner. De fasanfullt ondskefulla necromongers invaderar planet efter planet och kräver omvändelse eller döden av de erövrade. The Lord Marshal (Colm Feore) är necromongernas allsmäktige ledare, men palatsintrigerna surrar bakom hans rygg, och Lord och Lady Vaako (Karl Urban från Star Trek och Thandie Newton) konspirerar för att ta makten. Då Riddick hamnar i invasionens väg och visar sig komma från en civilisation som Lord Marshal utplånat, blir han en bricka i spelet om tronen. Och just det, det skjuts med stora vapen och Riddick slår legosoldater på käften så det står härliga till.

Prisjägaren Toombs jagar Riddick i sitt skepp

Prisjägaren Toombs jagar Riddick i sitt skepp

Rymdskeppen!

Du kan definitivt kolla på The Chronicles of Riddick bara för att se alla fina rymdskepp. Legosoldaterna och prisjägarna har små, skrangliga skorvar som verkar kunna slitas i bitar vilket ögonblick som helst. Necromongers har en oändlig flotta av hotfullt mörkgrå stridsskepp, som likt en komet på himlen blir ett järtecken för deras offer att slutet är nära. Man skulle gärna ha sett mer av skeppen och få ett par stridsscener i rymden – nu blir rymdscenerna mest ögongodis.

Pretentionerna?

För stora, anser en del kritiker. Till viss del håller jag med, eftersom det blir lite för gravallvarligt ibland och det komplexa universumet förklaras i långdragna expositionsscener. Men jag förstår ändå David Twohy. Pitch Black blev en enorm succé, och han fick en fem gånger så hög budget till uppföljaren. Självklart gör han vad varje sci-fi-skapare som får helt fria händer gör – han freakar ut och vill få med precis allt i sin film. Twohy siktade följaktligen på mer pompösa masscener än i David Lynchs Dune. Han ville vara Wagner i rymden, och kom i alla fall en bit på vägen. Man måste älska det, på något plan.

Karl Urban i Chronicles of Riddick

Karl Urban i Chronicles of Riddick

Specialeffekter och look;

Uppskruvat till max och med större influenser från fantasy än science fiction. Conan möter Dune möter Jedins återkomst möter Masters of the Universe. Det är väldigt cheesy, med en estetik som hämtad från omslaget till någon heavy metal-LP från 80-talet. Här snackar vi ständigt motljus, ständig slow motion och plastrustning så stor att Karl Urbans huvud ser ut förkrympt ut. Om de dataanimerat Vin Diesels biceps vet jag inte, men de är av samma dimension som rustningen. Jag gillar verkligen när filmskapare drar sin estetik till det yttersta på det här viset, och på sätt och vis drar nytta av det artificiella i looken och inkorporerar det i sin sci-fi-värld. The Chronicles of Riddick påminner därför lite om finska Iron Sky.

Minuspoäng för editering och ljus. Fajtscenerna i första halvan av filmen är omöjliga att kolla på utan att bli sjösjuk. Stroboskop, vilt fäktande handkamera och hysteriska klipp frammanar nära på epileptiska anfall.

En homage till Dune - så ser jag det i alla fall

En homage till Dune – så ser jag det i alla fall

Luckor i manus,

På sitt absurda vis sitter den här berättelsen faktiskt ihop. Det är ju ändå bara en ursäkt för Vin Diesel att få klå upp folk, och för Karl Urban att rynka på pannan. Men jag retar mig på dialogen, som är en total klichéfest, och på onödigt töntiga namn som den väldigt varma planeten Krematoria. Och varför i alla söta små helgons namn måste Riddick brumma och grymta som en best hela tiden? Man får lite känslan av att Diesel inte lyckades framstå som riktigt så hänsynslös som avsett, och därför fick brumma sig igenom sina scener för att verka elakare. Not working, guys!

Riddick träffar nån som morrar lika mycket som han

Riddick träffar nån som morrar lika mycket som han

Domen:

En äkta space opera, men är den bra? Är det en kul blandning av rymdmelodram och tuff action? Eller är den bara ett misslyckat och bisarrt försök att skapa ett gripande fantasy där varje scen spårar ur och slutar med att de inblandade slår varandra på käften?  Jag väljer att tolka filmen humoristiskt. Låter man bli att ta den på allvar och ser den som en hyllning till klassisk pulp-sci-fi, så är den riktigt underhållande, om än lite lång. Håll i hatten och skruva upp volymen, bara.

Se även/istället+

Vill du se mer av Riddick, se Pitch Black, en skräckthriller i rymdmiljö. Nästa år kommer uppföljaren Riddick 3, som ryktas bli en blandning mellan Riddick 1 och 2. Jämfört med klassiker som Superman II eller Star Wars så håller Chronicles of Riddick inte måttet. Men den är betydligt bättre än John Carter

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter