Katee Sackhoff

Riddick (2013) – tillbaka till thrillerrötterna

Storbritannien/USA 2013, manus och regi: David Twohy, producent: Vin Diesel

Riddick skaffar sig en "hund" - en valp till en rymdsjakal. Den blir hans oskiljaktige följeslagare

Riddick skaffar sig en ”hund” – en valp till en rymdsjakal. Den blir hans oskiljaktige följeslagare

Handlingen.

Antihjälten Riddick (Vin Diesel) har en legendariskt dålig dag. Han har blivit av med titeln som universums härskare (händelser i The Chronicles of Riddick), förrådd av sina samvetslösa undersåtar och strandsatt på en ökenplanet utan vatten eller utrustning. Vilda djur och slemmiga monster försöker  slita honom i stycken, och han är tvungen att förgifta sig själv med monstergift för att bli immun och överleva vandringen. Då han sätter igång en nödsignal i en övergiven ökenbas lockar det till sig brutala prisjägare från rymdens alla hörn, inställda på att skära huvudet av honom. Men det vore inte Riddick om han inte tog ödet i egna händer och hittade på en plan för att ta sig ifrån ödeplaneten. För att göra det behöver han prisjägarnas rymdskepp.

Pretentionerna?

Diesels och Twohys kärleksbarn, som de förmodligen gjort mest för sitt eget samvetes skull. Diesel bytte till sig alla rättigheter till Riddick-varumärket från Universal redan 2006, och hans och Twohys ambition har sedan dess varit att kunna göra en värdig uppföljare till den första Riddickthrillern Pitch Black (2000) – en uppföljare som skulle få oss att förlåta den överkokta Dune-pastischen Chronicles of Riddick.

Prisjägarna i Riddick

Prisjägarna i Riddick

Världsbygget och rymdskeppen!

Det är tillbaka till rötterna som gäller – precis som Pitch Black utspelas Riddick på en ökenplanet utan civilisation, med endast en övergiven rymdhamn. Öknen kryllar av olika monster, som alla har stora tänder, giftiga taggar och sylvassa klor. Hit lockas två rymdskepp av Riddicks nödsignal. Först kommer den oborstade och galne Santana (Jordi Mollà) med sitt råbarkade gäng, i ett gammalt skraltigt skepp. De är som hämtade från Mad Max. Sedan kommer ett glänsande hi-techskepp, vars besättning har uniform och vars ledare, Boss Johns (Matthew Nable), drivs av noblare motiv än bara att casha in lösensumman för Riddicks döda kropp. Oddsen verkar vara till Riddicks nackdel, men han jämnar snart ut dem genom att plocka prisjägarna en efter en. Och då ett regnoväder närmar sig hotas människorna av fuktlevande jätteskorpioner, sugna på människoblod. Då tvingas såväl jägare som jagad att slå sig samman för att överleva. Förutom skorpionerna förtjänar Riddicks ”hund” – en sjakalvalp som växer upp i rekordfart – ett omnämnande. Den är uttrycksfull som en seriefigur och ger en lätt Disneykänsla till de scener där den är med.

Huvudskurkarna från Chronicles of Riddick, Necromongers, förekommer bara i periferin. Vi får ett en kort glimt av Karl Urban som Commander Vaako, som lurar Riddick att lämna sitt säkra palats för att finna sin hemplanet. Han får en trupp soldater och ett necromongerskepp med sig, men de lurar honom in i ett bakhåll på ökenplaneten.

Grrr! Riddick mot slemt monster

Grrr! Riddick mot slemt monster

Design och specialeffekter;

En nedstrippad, nästan monokrom värld av gul sand, bruna klippor, gyttjiga vattenpölar och rostiga industrilokaler. Borta är de pompösa masscenerna och väldiga kulisserna från förra filmen. Här går kameran nära inpå skådespelarna, och fokus för specialeffekterna är de många datoranimerade monstren. Dessa är tyvärr lite generiska, som om någon korsat en xenomorph med en ”bug” från Starship Troopers, och sedan placerat dem i en damm. De funkar som lagom läskigt hot,  men vi får se alltför mycket av dem, alltför tidigt. Ibland verkar monsterfilmskapare glömma att det som man inte ser ofta är det mest skrämmande. Det var ju framgångsreceptet i Pitch Black.

Monstren vill ha det fuktigt, så i regnet trivs de

Monstren vill ha det fuktigt, så i regnet trivs de

Domen:

Det här är en film som håller ihop i stunden – paret Twohy/Diesel vet helt klart hur man skapar spänning, action och thrillerögonblick. De har ofta glimten i ögat med en mycket speciell, übercynisk humor. Speciellt filmens första del, då Riddick och hunden vandrar genom öknen, är en underhållande och – vågar jag säga det? – gullig Robinsonstory.  Men det retar mig att de låtsas som om förra filmen inte existerar. Istället försöker de bygga vidare direkt på Pitch Black. Visst, jag borde låta dem ha skoj och göra sin grej, men om de senaste tio åren som Universums Härskare inte satt  några som helst avtryck i figuren Riddick, då blir han alltför träaktigt hård för att behålla mitt intresse. Någon enda liten utveckling av karaktären kan vi väl ändå begära i den tredje långfilmen?

Betyget dras också ned av klichéfaktorn på prisjägarna. Vi har sett dem alla förut: den rasande hedersmannen, den slemme skurken, den unge idealisten och den store, tyste. De är allesammans som hämtade rakt från en gammal westernfilm, och bortglömda i samma ögonblick som eftertexterna börjar rulla. Det finns egentligen ingen man kan identifiera sig med. Jag känner mig verkligt besviken på den stereotypt manshatande lesbiska rollfigur som coola Katee Sackhoff gör sitt bästa för att fylla med någon sorts liv. Det är den enda kvinnliga karaktären i filmen, och hon skildras genomgående som ett sexobjekt. Vi hade hellre sett henne göra en repris av Starbuck från Battlestar Galactica.

På det hela taget har Twohy/Diesel förmodligen ändå lyckats med sin föresats, och räddat Riddicks rykte åt eftervärlden. Thrillerformatet passar figuren bättre än rymdopera gjorde. Men jag är inte så säker på att det kommer en fjärde film. Det känns som om de har slut på idéer.

Se även+

Pitch Black (2000) och Chronicles of Riddick (2004)

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Blod, slem, tentakler och Katee Sackhoff i ny trailer för Riddick Rule The Dark

De nya monstren i Rule the Dark är större än i Pitch Black

De nya monstren i Rule the Dark är större än i Pitch Black

I dessa Comic-Con-dagar kommer det många nya trailers, och så även för den nya Riddickfilmen med Vin Diesel som ska ha amerikansk biopremiär i september. En av de andra huvudrollerna innehas av Katee Sackhoff, mest känd som Starbuck från Battlestar Galactica.

Riddicks motvilliga kompanjoner, bl a Katee Sackhoff

Riddicks motvilliga kompanjoner, bl a Katee Sackhoff

Den nya trailern har klassificerats som ”R-rated” eftersom den är så våldsam. Jepp, man får se blod och en stor kniv som spetsar en man huvud. Och en jäkla massa stora monster med tentakler. Jag lägger upp både den nya R-rated-trailern och den som saknar blodet och har varit i omlopp ett tag.

Rule the dark ska enligt Riddicks skapare David Twohy vara mer lik originalfilmen Pitch Black, alltså en våldsam skräckfilm med mycket monster, svek och svordomar. . Det kommer säkert vara några element från Chronicles of Riddick, den överlastade rymdoperan från 2004, också. Men både Twohy och Diesel har i intervjuer lovat att Rule the dark ska vara en välbehövlig återgång till thillerrötterna. Storyn går ut på att Riddick är strandad på en ökenplanet och måste aktivera en nödsignal för att ta sig därifrån. Men vilka dyker upp, om inte ett gäng hänsynslösa legosoldater (vad annars..). Och sedan brakar helvetet loss då en massa tentakelförsedda och slemmiga monster attackerar. Ni fattar upplägget.

Först: den nya, blodiga trailern för Riddick Rule The Dark (från 19 juli 2013)

och sen…

Den lite snällare versionen av samma trailer (från maj 2013)

Riddick går tillbaka till Pitch Black-rötterna i ny trailer

Riddick poster

Riddick poster

I höst är Vin Diesel tillbaka som antihjälten Riddick i en tredje film, och den här gången vill Riddickserien gå tillbaka till sina rötter. Det betyder att vi låtsas som om den pompösa och överlastade Chronicles of Riddick aldrig har hänt och får en sorts forsättning på skräckactionfilmen Pitch Black.

Regissör är David Twohy, som vanligt. I övriga roller ser vi bl a Karl Urban och Katee Sackhoff, mest känd som Starbuck från Battlestar Galactica.

Biopremiär i höst!