kathleen kennedy

USA 2005, regi: Steven Spielberg, manus: Josh Friedman och David Koepp baserat på HG Wells, producent: Kathleen Kennedy. Musik: John Williams.

Tom Cruise och Dakota Fanning i Världarnas krig

Handlingen.

Mystiska väderfenomen och bisarra olyckor som drabbar USA förebådar en större katastrof: en fullskalig invasion av grymma och tekniskt överlägsna utomjordingar. Den frånskilde hamnarbetaren Ray (Tom Cruise) är redan hårt prövad man, med ekonomiska bekymmer och en son och en dotter (Justin Chatwin och Dakota Fanning) som distanserar sig från honom. Då de hamnar mitt i invasionens väg måste Ray uppbåda alla sina krafter för att rädda sina barn. Men för att det ska lyckas, måste de börja lita på sin pappa.

Världarnas krig

Pretentionerna?

Steven Spielbergs tredje film om utomjordisk invasion, efter Närkontakt av tredje graden och E.T. Hans ambition här är att förnya sig, och han har själv sagt i intervjuer att han i Världarnas krig försöker skapa en inverterad Närkontakt, med tydligt ondsinta utomjordingar (istället för goda) och en pappa som försöker hålla ihop familjen snarare än att lämna den (som Richard Dreyfuss gjorde i Närkontakt). Men den klassiska goda-mot-onda-storyn gör Världarnas krig mer enkelspårig än föregångarna, och mer beroende av vårt engagemang i huvudpersonerna. Lyckligtvis är Spielberg alltid skicklig på att skapa detta engagemang.

Världarnas krig

Rymdskepp och världsbygge!

Manusförfattarna Josh Friedman och David Koepp förlägger sin tolkning av HG Wells klassiker till nutidens USA istället för det viktorianska England. Det är nog helt logiskt ur ett blockbusterperspektiv, även om jag gärna hade sett en högbudgettolkning av originalet. De är för övrigt i gott sällskap – självaste Orson Welles ansåg redan 1938 att berättelsen tjänade på att flyttas över Atlanten. I Spielbergs version står en frånskild pappa och hans barn i centrum. Det är ett klokt drag, då det ger berättelsen mer hjärta än i HG Wells kyligt betraktande original. Andra förändringar tycker jag är mindre motiverade, och då främst att rymdtemat tonas ned så mycket. Istället för i rymdskepp från Mars anländer filmens utomjordingar i ”blixtar” som slår ned i marken och aktiverar krigsmaskiner som har legat begravda där i miljoner år. Man anar att Spielberg inte ville göra Independence Day 2, men det är ändå lite trist att originalet bland rymdinvasioner inte visar en invasion från rymden. Men de utomjordiska krigsmaskinerna är spot on: vi känner tveklöst igen HG Wells berömda tripoder, inklusive en grym dödsstråle och rödaktiga, utomjordiska sporer som sprider sig som en pest över landskapet.

Produktionsdesign;

Utmärkt hantverk på den höga nivå som vi lärt oss att förvänta oss då Spielberg är involverad. Genomgående fotorealistiska effekter, och fullt av skuggor, rök och dimma. Filmfotot är utsökt, signerat Spielbergs mångårige samarbetspartner Janusz Kamiński, som filmat alla Spielbergs filmer sedan Schindler’s List. Produktionsdesign av Rick Carter, känd från Avatar, A.I och Jurassic Park. Effekter av Industrial Light and magic.

Världarnas krig

Domen:

En genomarbetad och bländande vacker nytolkning av en av alla tiders största science fictionklassiker, i regi av en regissör som verkligen vet hur man maxar spänningen i en story om en familj i fara. Dakota Fanning är toppen i rollen som det överspända skilsmässobarnet, och de partier i mitten av filmen som berör familjens flykt genom folkmassor i panik griper tag i mig på djupet. Trots de många goda förutsättningarna lyfter War of the worlds aldrig till de riktiga höjderna, och det är inte en av Spielbergs bättre filmer. Det sägs att Spielberg och Tom Cruise ville upprepa succén från Minority Report genom att skapa en till sci-fi-film tillsammans, och att Cruise valde War of the worlds. Därefter satte Spielberg sina medarbetare på att göra ett kommersiellt gångbart manus. Precis så känns filmen: som ett projekt av två Hollwoodmoguler som vill göra en film ihop. Inte för att de har något speciellt att berätta, utan för att de kan.

Men dödsstrålen är fin.

Luckor i manus OBS! Spoiler om du inte känner till historien,

Deus ex machina deluxe, helt i HG Wells anda. Men om marsianerna varit på Jorden förut och begravt krigsmaskiner, varför märkte de inte att de är allergiska mot jordiska bakterier?

Fler filmer och TV-serier om rymdinvasion+

Roligast: Independence Day. Bäst av Tom Cruise: Edge of tomorrow. Värst: Battlefield Earth. Tonårigast: Ender’s game och The host. Plastigast: Evolution. Mest socialistisk: They live! Spanskast: Extraterrestrial. Mer Spielberg och Dakota Fanning: Taken (TV-serie)

USA 1982. Regi: Steven Spielberg, producent: Steven Spielberg och Kathleen Kennedy. Musik: John Williams

Drew Barrymore och ET

Poster för E.T The Extra-Terrestrial

Popkulturikon

Bland alla filmer som släpps varje år är det förstås många som blir framgångsrika, och några är riktiga blockbusters. Men betydligt färre filmer lyckas göra ett avtryck i populärkulturen och stanna kvar i vårt gemensamma kulturella medvetande, och det är endast runt en handfull filmer som etsat sig fast på populärkulturens näthinna som Spielbergs E.T The Extra-terrestrial från 1982. Den är där uppe i filmpantheon tillsammans med Trollkarlen från Oz, Borta med vinden och andra verkliga Hollywoodklassiker. Det betyder inte nödvändigtvis att E.T är en av de bästa filmer som har gjorts, men den är onekligen en av de mest ikoniska. Spielberg lyckas trycka på alla känsloknappar samtidigt – och resultatet är sentimentalt, spooky, absurt, gulligt, sorgligt, barnsligt, gripande och spännande.

När jag såg om filmen med mina rymdfilmsglasögon på slogs jag av två saker. Nummer ett är hur många gånger jag sett andra filmer, tv-serier, böcker, tecknade serier och spel referera till den här filmen. E.T är ett sorts ground zero för moderna sci-fi-klichéer, men det var här vi såg dem först.

Nummer två: vad mörk filmen är! När den kom var jag nio år gammal och fick egentligen inte se den, då det under stor mediadebatt sattes elvaårsgräns på bio. (Jag var däremot i Elliots ålder, vilket förstås var helt perfekt.) Men min snälla mamma smugglade in mig, och jag minns att även om jag älskade den, så kunde jag inte sova på flera veckor efteråt. Nu, när jag som vuxen ser om filmen för Rymdfilms räkning, inser jag varför den nioårige Henrik blev så skraj. Det är inte alls bara Drew Barrymore som ser söt ut och E.T som pekar med sitt lysande långfinger. Så istället för en vanlig recension så listar jag de mörkaste aspekterna av denna inte alls så gulliga barnfilm.

Elliot lämnas vind för våg

Spielberg har ofta trasiga familjer, även i sina mest familjevänliga filmer. I E.T är barnens pappa i Mexico, och bryr sig inte alls om sin familj. Mamman är på grund av skilsmässan på gränsen till nervsammanbrott och så upptagen med sina egna bekymmer att hon inte ens märker att barnen tagit med en rymdvarelse hem. Hon lyssnar inte en enda gång på vad hennes egna barn berättar för henne. Materiellt lider familjen ingen nöd: snarare vadar de fram i ett överflöd av färdigförpackad skräpmat, tomburkar och trasiga plastleksaker. De är olyckliga konsumenter, fast i sitt Suburbia. Elliot lämnas ofta helt vind för våg, och att han är outsidern till och med i sin egen familj är ett av filmens viktigaste teman. Elliot lever i en fantasivärld, är ute om nätterna och ränner, ljuger och ställer till fuffens. E.T är faktiskt hans ende riktiga vän.

Modern films mest ikoniska scen?

Rymdskeppet överger E.T

Det pratas inte så mycket om det, men vad är det för typ av kompisar som E.T har egentligen? De lämnar honom på Jorden, och kommer inte tillbaka och letar.

Hotfulla och opålitliga vuxna

Genom hela filmen löper en röd tråd av hot. Från första scenen ser vi hur ansiktslösa män (de filmas från midjan och nedåt) söker med bilar och strålkastare efter rymdskeppet. Vi förstår att de går metodiskt till väga och närmar sig huset där E.T gömmer sig. Då de till sist slår till är det i astronautdräkter, med usträckta armar som en sorts vetenskapens zombies, ute efter att dissekera E.T. Kontrasten till de snälla vetenskapsmännen från Närkontakt av tredje graden kunde inte vara större. Eftersom varken Elliots föräldrar eller några andra vuxna går att räkna med att få stöd ifrån, måste de tre syskonen själva ta allt ansvar för att ta hand om den skadade och förvirrade rymdvarelsen. Tänker man efter så är det först då de rymdklädda vetenskapsmännen kommer in som vi får det bekräftat att inte Elliot inbillat sig alltsammans och dragit med sig sina syskon i fantasin. Ingen vuxen ser eller interagerar med E.T förrän myndigheterna anländer. Tänker man bort rymdvarelsen uppvisar Elliot snarast klassiska symptom på att vara ett barn som utsätts för övergrepp. För oss i publiken blir det därför en lättnad då vetenskapen kommer in i filmen. Då vet vi äntligen att Elliot inte är psykiskt sjuk.

E.T blir sjuk och dör

E.T blir sjuk och dör

E.T och Elliot kopplas psykiskt och fysiskt ihop, och den ene känner vad den andra känner. Det står ganska snart klart att E.T inte mår så bra, och ungefär tre fjärdedelar in i filmen dör han faktiskt också, vilket resulterar i en nära dödenupplevelse för hans själsfrände Elliot. Innan dess är båda två ganska sjuka och allmänt medtagna och ångestfyllda. En blomma som vissnar och dör förebådar ögonblicket då E.T kollapsar, blir läskigt vit i skinnet och förlorar medvetandet. Människorna runt omkring Elliot och E.T reagerar med skrik och panik, vilket inte verkar särskilt lugnande eller tröstande för ett barn som tittar.. Och Elliot själv bryter ihop av sorg. (Sedan tillfrisknar båda två förstås.)

Grod- och suparscenen

Panik i klassrummet

En av de mer bisarra scenerna är också en av de roligaste. Men det är svart humor. E.Ts och Elliots psykologiska band kopplar ihop deras upplevelser även då Elliot är i skolan och E.T är hemma och råkar dricka en platta öl från kylskåpet. Rymdvarelsen blir aspackad, och pojken likaså. Detta händer mitt under en biologilektion där klassen ska först söva och sen dissekera grodor. Elliot drabbas i sitt fulla tillstånd av altruism och släpper lös alla grodorna. Panik i klassrummet! Styrkt av framgången försöker han också kyssa snyggaste tjejen. Dråpligt, ja visst. Men också en väldigt obekväm scen, med Elliots berusning och de andra barnens illa dolda sadistiska glädje över att få skära i grodorna.

Domen:

Jag antar att jag skulle behövt kolla på E.T tillsammans med en nutida pojke i Elliots ålder för att få reda på hur pass väl Spielbergs äventyr har stått sig på 31 år. För mig blir det lite som att se på Kalle Anka på Julafton – det blir aldrig riktigt så kul som man kom ihåg det och man vet vad som ska hända. Men med mina vuxenögon uppskattar jag att filmen är så väldesignad att och den visar hur lite som har förändrats i våra hem sedan tidigt 1980-tal. Det är bara läsplattor och datorer som saknas, annars skulle Elliots hem kunna vara från igår. Kan det vara så att vi modellerat vårt västerländska idealhem utifrån Spielbergs filmer?

Vad jag också kan se är hur starkt symboliskt det här dramat är. Som nioåring tog jag ju allt som hände i filmen på fullt allvar, och reagerade då förstås kraftigt på den rätt jobbiga situationen som E.T och Elliot befinner sig i. Nu kan jag se att filmen egentligen handlar om Elliots övergivenhetskänslor och utanförskap, och att Spielberg utformat filmen som en klassisk saga: hur ett magiskt (förmodligen inbillat!) djur från skogen blir den utstötte pojkens hemliga allierade, och hur han endast genom att växa upp och ta ansvar kan gå vidare från sin fantasivärld in i vuxenlivet, och på samma gång får tillbaka sin familj. Det är en klassisk fairy tale, skickligt uppdaterad för en tid som vi i allt väsentligt fortfarande lever i.

Se även+

Poltergeist, en fullständigt utflippad version av Spielbergs tema med invasion av förortslivet (han regisserade inte den, producerade den bara, men jag har alltid ansett den vara en riktig Spielberg). Närkontakt av tredje graden, hans första försök i rymdgenren, berättad ur ett vuxenperspektiv. Super 8 av Spielberg och Abrams, den film som kanske närmast återskapar den magiska realismen från E.T.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter