klassiker

Forbidden Planet (1956) – den banbrytande föregångaren

USA 1956, regi: Fred M Wilcox, producent: Nicholas Nayfack, manus: Cyril Hume, musik: Louis & Bebe Barron, foto: George J Folsey

Robbie the Robot är den första roboten med en personlighet i amerikansk film

Robbie the Robot är den första roboten med en personlighet i amerikansk film

Handlingen.

Jag vill börja med att understryka att Forbidden Planet inte är någon mossig skåpmat jag plockat fram i brist på bättre, utan en av sci-fi-historiens verkliga klassiker som står sig än idag. Det är filmen som inspirerade Gene Roddenberry att skapa Star Trek tio år senare, men som är betydligt snyggare än sin efterföljare. Postern med den avsvimmade kvinnan i Robbie the Robots armar är idag kanske mer känd än själva filmen, och kan ge intrycket av att det här är en cheesy historia i stil med Attack of the 50 foot woman. Men faktum är att Forbidden planet är mer exploration än exploitation. Storyn är löst baserat på Shakespeares Stormen. Våra hjältar är stjärnskeppkapten Adams (en ung och snygg Leslie Nielsen, bara en sån sak) och hans underofficare Farman och Doc Ostrow, som tillsammans med sin besättning på rymdskeppet C57-D landar på planeten Altair IV där ett annat skepp försvunnit tjugo år tidigare. Där möts de av den mystiske Dr Morbius (Walter Pidgeon) och dennes blonda och naiva bombnedslag till dotter, Altaira (Anne Francis). Morbius har byggt sig ett hem i ruinerna av den utdöda Krell-civilisationens avancerade maskiner, och har på artificiell väg förbättrat sina mentala förmågor tills hans kan genomskåda Krells mysterier. Han har också konstruerat roboten Robby, som gör allt från att laga mat till att sy kortkorta klänningar åt Altaira.

Kapten Adams och hans besättning fascineras av de utomjordiska artefakter som Morbius visar dem, men samtidigt hotas rymdskeppets besättning av en blodtörstig och osynlig fiende. De börjar ana att Morbius vet mer om detta monster än han först vill erkänna.

Postern är ikonisk, och kanske mer känd än filmen idag

Postern är ikonisk, och kanske mer känd än filmen idag

Pretentionerna?

Berättelsen ser sig så här 57 år senare som ganska ordinär science fiction. Ungefär som ett helt vanligt avsnitt av Star Trek. Men man ska betänka att Forbidden Planet var först: det är den första långfilmen om människor som reser interstellärt i ett eget rymdskepp. Det är den första filmen som helt utspelas på en annan planet, långt från Jorden. Robby the robot är ett av de tidigaste exemplen på en filmrobot som är en karaktär med en egen personlighet. Det var också den allra första långfilmen som har helt elektronisk filmmusik. En banbrytande film, på så många vis. Storyn har också vissa vetenskapliga anspråk: den handlar om det undermedvetnas kraft (a la Jung) och vikt har lagt vid många av de detaljer, som kryosömn för långa rymdfärder, som vi vant oss vid i senare tiders rymdfilmer.

United Planets Cruiser C57-D

United Planets Cruiser C57-D

Världsbygget och rymdskeppen!

The Great Machine

The Great Machine

United Planets Cruiser C57-D är ett flygande tefat! Kanske är det alla flygande tefats moder? Men det är alltså ett mänskligt flygande tefat, inte ett utomjordiskt som man kanske skulle kunnat tro med tanke på att tefat senare förknippats med besök från andra planeter. Här är det dock vi som är aliens på besök i det okända. Skeppet är oerhört likt USS Enterprise på insidan, och har till och med den typ av teleportationsmaskin (”Beam me up!”) som Scottie skulle göra så känt i Star Trek många år senare. Besättningen är dock homogenare och mer militariska än sina efterföljare i Trek: de är alla unga, allvarliga, manliga soldater i likadana ljusblå uniformer.

Altair är en något anonym och öde planet, vars karga landskap mest är en exotisk fond till våra hjältars äventyr. Det verkligt spännande finns dock inne i Dr Morbius bas, som är byggd vägg i vägg med en enorm, underjordisk Krellanläggning kallad The Great Machine. Det är ett kubformat komplex som är 30 kilometer tvärs över, och där 9200 kärnreaktorer genererar oändligt med energi. The Great Machine är fortfarande en mäktig syn!

Robby är värd ett hedersomnämnande. Han är utrustad med en replikator som kan återskapa allting, inklusive whiskyflaskor och aftonklänningar. Och dessutom styrs han av en variant på Asimovs robotlagar: han måste vara människor till lags, men är förhindrad från att skada dem.

Krell-labbet ser senstationellt ut

Krell-labbet ser sensationellt ut

Design och specialeffekter;

Det ska erkännas att allt i Forbidden Planet inte har åldrats med välbehag: de målade bergslandskapen, den glamourösa 50-talslooken på Anne Francis, ja själva det faktum att de flyger i ett flygande fucking tefat. Men jag blir ändå imponerad av omsorgen om detaljer och hur före sin tid designen var. Mobrius Krell-laboratorium med sina runda, metalliska former skulle inte skämts för sig i en film från 80- eller 90-talen. Interiörerna från The Great Machine, med sin enorma skala och rörliga delar, ser fortfarande sensationellt bra ut. Och många saker vi ser här kopierades rakt av i senare tv-serier och filmer: rörliga dörrar och sköldar som blixsnabbt täcker alla fönster, laserpistoler, transportstrålar, rymdskeppsbryggan med sin stora dataskärm.. Allt i fräschaste 50-talstappning. Jag är smått förstummad över kvaliteten.

Altaira har inte varit med om särskilt mycket

Altaira har inte varit med om särskilt mycket

Mest minnesvärda scen*

Dött lopp mellan scenen då kaptenen och Doc får en rundtur bland de uråldriga Krellruinerna (och filmen går från rymdmelodrama till riktig science fiction) och scenen då en liderlig besättningsman lär Altaira att kyssas. Den första scenen ger fortfarande ståpäls pga mäktighet. Och den andra är pinsam på ett oskyldigt sätt för oss i en modern publik.

Domen:

Ingen rymdfilmsälskare med självaktning kan missa Forbidden Planet. Den är fortfarande spännande och rolig, och framför allt hittar vi i den massor av frön till det som senare skulle blomma ut till en hel rymdfilmsgenre. Värd att söka upp (finns online att kolla på) och definitivt värd att lägga 1,5 timme på att se.

Skjut på det osynliga monstret

Skjut på det osynliga monstret

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Resan till månen (1902) – gästblogg med Stumfilmsbloggen!

Se filmen på Hagabion i Göteborg 19-27 sept 2012

Min kollega Ada har en blogg: Stumfilmsbloggen, som jag verkligen kan rekommendera. Idag samarbetar vi för första gången och skriver en gemensam post om en av de allra tidigaste science fiction-filmerna: Georges Méliès Resan till månen (Le Voyage dans la Lune) från år 1902.

(Videon ovan är hela filmen)

Stumfilmsbloggen:

Regissören Méliès, som kom från en familj av välbärgade skofabrikörer och själv arbetade i fabriken en period, hade också ett brinnande intresse för teckning och trolleri. (Runt sekelskiftet var nog magishower något av den fräsigaste underhållning folk kunde se). Méliès själv arbetade även som illusionist, på sin egen teater, något som satt avtryck i hans filmer. I “Resan till månen” är det scenografin och effekterna, minst lika mycket som själva historien – och mer än rollfigurerna som fångar tittaren. Berättelsen framförs också som på en teaterscen, med kameran på behörigt avstånd.

Filmen, som är löst baserad på två böcker av en annan science fiction-pionjär: Jules Vernes, berättar om en samling astronomer som efter en vild debatt bestämmer sig för att bygga en rymdfarkost och resa till månen. Eftersom hela expeditionen består av män har Méliès, liksom många av sina efterkommande kollegor, petat in kvinnor i minimala dräkter i osannolika roller. Här som assistenter vid raketuppskjutningen. Farkosten lyckas faktiskt ta sin besättning till månen, där de stöter på krigiska utomjordingar som dock visar sig vara rätt lätta att slå ihjäl.

För den som tycker att storyn är tunn kan det vara värt att tänka på filmens utgivningsår, 1902. “Resan till månen” kom till när filmmediet var nyfött. Att visa filmer för en betalande publik började bli någorlunda vanligt i skiftet mellan 1800 och 1900-talet och då ofta som en del av shower med vanliga teatersketcher, dans och annan underhållning. Sju år innan rymdäventyrets premiär betalade amerikansk publik för att se en några minuter lång film av en kroppsbyggare i olika poser. Att filmer hade en sammanhängande historia, istället för att bara visa en scen eller en serie sketcher, var fortfarande en ny relativt ny företeelse, där Méliès låg i framkant.

Kanske kan en modern tittare bortse från historien och betrakta “Resan till månen” som ett konstverk. Scenerna i rymden, på månens yta eller i astronomernas palats är genomtänkta, kluriga och uppenbarligen skapade av någon som hade vana av att handskas med teaterscenografi. Den nyrestaurerade versionen visar hur filmen var tänkt att visas, när varenda ruta var handkolorerad. Att få se det efter mer än 100 år är nästan lika magiskt som det måste varit att för första gången uppleva rörliga bilder.
/Ada, Stumfilmsbloggen

Den mest kända bilden från Resan till månen

Rymdfilm:

Så här 110 år efter premiären kan även en luttrad science fictionfantast skratta till förtjust över alla finurligheter som Méliès bjuder på under de fjorton minuter som hans rymdepos klockar in på. Le Voyage är nämligen inte bara världens första rymdfilm utan också ett veritabelt storverk på specialeffektsfronten. Méliès använder hela arsenalen av rök och speglar från teatervärlden och kombinerar det med snabba klipp och fusk med perspektiven som får de selenitiska krigarna att explodera då man slår dem i huvudet med sitt paraply, och rymdraketen att falla fritt från månen ned under vattnet med en av professorerna hängandes i ett rep på släp. I filmens allra mest berömda scen ser vi månens skiva tonas över i ett ansikte som plötsligt får en rymdraket i ögat. Det är helt enkelt många money shots på kort tid. Denna äldsta sorts stumfilm påminner förstås mycket om pantominteater, och varietékänslan är stundtals påtaglig. Men de många optiska villorna och tricken som endast möjliggörs av den då supermoderna filmkonstens hjälp, gör Le Voyage dans la Lune till en helt banbrytande film och en milstolpe i science fictionhistorien.

Dessutom är den enormt rolig, på ett absurt sätt. Den ena scenen är galnare än den andra. Gänget av ”astronomer” i yviga lösskägg och struthattar med stjärnor måste gå till filmhistorien som tidernas mest överspelande statistgrupp. Armarna flaxar och kropparna vaggar som om de var ett gäng höns som försökte lyfta från marken i en stark orkan. I scenen där raketen ska skjutas iväg som en kanonkula (en idé från Verne) strömmar dessa stolliga professorer in i raketen och vinkas farväl av ett gäng med lättklädda damer. Sekunden senare landar farkosten på månen och gubbarna strömmar ut, vilt gestikulerande. De viftar med paraplyer och hattar, bugandes och bockandes. Snart blir det natt och alla tar fram varsitt täcke från ingenstans och lägger sig ned och somnar sött. Dagen efter möter de filmhistoriens första rymdvarelser, vars knasiga men våldsamma beteende och stamkrigarlook mer är inspirerad av tidens kolonialistiska syn på ”vilden” än av förebilderna HG Wells och Jules Vernes. Både Wells och Verne skriver förhållandevis modern science fiction som strävar efter att säga något om sin tid. Méliès har inga sådana pretentioner utan vill underhålla och förbluffa.  Det lyckas han med! Hans film slutar med en stor strid mellan våra galna professorer och de vilda seleniterna, med mycket rök och blixtar. Utan att avslöja allt för mycket så kan jag säga att det som så ofta i litteratur från det framtidsinriktade tidiga nittonhundratalet blir vetenskapen som går segrande ur striden.
/Henrik

Hugo Cabret

Hugo Cabret

Se också: ”Hugo Cabret” av Martin Scorsese

En film om den föräldralöse pojken Hugo, som lär känna den åldrande Georges Méliès och får honom att leva upp igen. En kärleksfull hyllning av Scorsese till sin äldre kollegas fantasi. Bland annat får vi se bitar ur från Jorden till Månen. Rekommenderas varmt!

Fler filmer om Månen:
Moon (2009)
Apollo 18 (2011)
Iron Sky (2012)

Tips på mer från Rymdfilm:
Alla rymdfilmer A-Ö
Nya rymdfilmer
Varför är Battlestar Galactica den bästa rymdserien?
8 mentalt störda robotar från science fiction
5 skäl till att Disney är det bästa som har hänt Star Wars

John Carter (2012) of Mars

Stackars John Carter som tappar sina kläder i början av filmen och sen inte återfinner dem.

Handlingen.

Ett klassiskt pojkboksäventyr som är så rotat i förra sekelskiftet att det är tveksamt om det ens går att göra relevant för en ung publik idag. Planeten Mars är hur som helst befolkad av olika varelser som kallar sitt hem för Barsoom och krigar om de få resurser som finns kvar. Här har vi de fyrarmade ”infödingarna” tharkerna/Green Martians som lever i ett strikt klansamhälle. Vi hittar också Red Martians som ser ut som människor i plastiga romerska kläder och som är uppdelade på en ädla staden Helium och den otäcka, miljöförstörande staden Zodanga. Plus en hel massa andra underliga varelser. Alla verkar ogilla alla, och krigar mot varandra. En mystisk grupp av flygande trollkarlar ger vapen till den onda sidan för att den ska få övertaget. Mitt i denna svåröverblickbara intrig landar den plågade och cyniske John Carter (Taylor Kitsch). Han är en surmulen jordman som genom att snubbla på en amulett i Arizonaöknen förflyttas genom världsrymden till Mars/Barsoom. Här tappar han snabbt både tröja och byxor och tillbringar resten av filmen klädd i sina underkläder. Carter har övermänskliga krafter på Mars eftersom gravitationen är lägre där än på Jorden. Efter ett mindre lyckat mellanspel hos de brutala tharkerna träffar han på en prinsessa (Lynn Collins) som rymt hemifrån från Helium eftersom hon inte vill gifta sig med den onde kungen av Zodanga (Dominic West från The Wire). Hon är dessutom vetenskapligt lagd och stod på gränsen till ett genombrott inom energiforskningen men hennes experiment saboterades av onda trollkarlar, som…

Ja, så där håller det på. Det är enormt mycket att hålla reda på, men tyvärr ganska lite man orkar bry sig riktigt om. Vår hjälte springer och hoppar väldigt mycket, och slåss med svärd. Hans hjärta smälter för prinsessan. Slemma monster biter i gräset. En mycket ful men godhjärtad rymdhund springer väldigt snabbt. Och så vidare i  all oändlighet…

Rymdskeppen!

Vackra och smäckra luftskepp med insektsliknande vingar. Steampunk möter piratskepp. En behållning med filmen!

Pretentionerna?

Swashbuckling möter Tarzan möter sword and sorcery möter Errol Flynn. Så nej, inga pretentioner.

Specialeffekterna;

Både ja och nej. Det är storslaget och färggrannt, men samtidigt ser det väldigt dataanimerat ut och plastigt på ett sätt jag inte kan tänka mig är avsiktligt. Intrycket dras dessutom ned mycket av den blaskiga 3D-konverteringen som hör till den sämsta jag sett (tillsammans med Clash of the titans). Med tanke på att John Carter kostade över 2 miljarder att spela in, så fick Disney ut förvånansvärt lite för pengarna.

Luckor i manus,

Man får kanske ha lite överseende med tanke på att böckerna om Barsoom är nästan hundra år gamla. Men en liten sak som retade mig gäller John Carters hud. Trots stekande sol och inga kläder fortsätter han att vara likblek genom hela filmen. Alla andra är brunbrända. Vad har han för solskyddsfaktor egentlligen?

En ful men snäll rymdhund

Trots att den här filmen hör till de allra största ekonomiska fiaskona på senare år, så är inte John Carter en total kalkonfilm. Tempot är förhållandevis högt, scen0grafi och produktionsdesign har en viss grace och prinsessan har en viss Leiaaktig charm. Men filmen lider av en överdriven respekt för Edgar Rice Borroughs originalmaterial, vilket ger filmen en lite mossig karaktär. Ska man år 2012 filma en story med prinsessor, barbarer och onda kungar i luftskepp så gäller det att man filtrerar materialet för en modern publik, speciellt som förlagan är en radda äventyrsböcker avsedda för 12-åriga pojkar.  Man skulle kunna hävda att det var just en modern version av Barsoom som George Lucas redan på 1970-talet bjöd på med sin Star Wars, och de filmerna är enormt mycket mer sevärda än den här överlastade soppan. Till stor del beror det nog på att huvudpersonen John Carter för en modern publik framstår som andefattig och sur. Taylor Kitsch lyckas sitt eget fantastiska namn till trots inte tolka sin John med rätt campnivå. Efter ungefär halva filmen börjar jag skruva på mig och önska att den skulle ta slut nån gång.

Se istället-

Stjärnornas Krig, Rymdimperiet slår tillbaka och Jedins återkomst