WANDERERS Jupiters stora röda fläck
Vi har sett den magiska svenska kortfilmen som gjort sensation senaste veckorna, och pratat med regissören Erik om vilken som är hans egen drömrymdfilm.
Vi är mitt inne i en rymdboom. Vetenskapligt, kommersiellt och populärkulturellt har rymden vår kollektiva uppmärksamhet på ett sätt som inte varit fallet sedan 70-talet. Internets engagemang i kometlandare Philae nyligen är bara ett exempel. Men ibland, som rymdfilmsbloggare, känner jag att de snygga hollywoodfilmer jag recenserar, bara skrapar på ytan till det som får mig att fascineras så av rymden. De tar ett rymdskepp, brassar på med bombastisk musik, och technobabbel. Men de säger inget om varför vi ska utforska rymden. Interstellar ger visserligen ett konkret svar på varför: Jorden kan inte föda oss i framtiden. Men årets starkaste rymdupplevelse för mig kommer inte från Christopher Nolan, utan från det osannolika paret Carl Sagan (astronom 1934-1996) och svenske frilansregissören Erik Wernquist. Det är en sublim upplevelse, långt mer emotionellt substantiell än Interstellar.
I svenska kortfilmen Wanderers (3 minuter 50 sekunder) bild- och tonsätts Carl Sagan som själv läser sin text från A Pale Blue Dot och verkligen visar oss varför vi ska utforska rymden. Vi får se korta scener av människor som tar rymdpromenader vid Jupiter, flyger nära kryogeysrarna på Saturnus måne Enceladus, och åker rymdhiss från Mars yta. Det är ståpäls genom hela filmen, och då Sagans sista ord ”…waiting” klingar ut, drabbar mig en fullständig visshet om att vi människor en gång kommer att få se allt detta i verkligheten. Carl Sagans röst i kombination med bilderna av Wernquist och musik av Christian Sandquist berör på djupet. Här är själva filmen:
Wanderers – a short film by Erik Wernquist from Erik Wernquist on Vimeo.
Uppmärksamheten har varit stor kring filmen, som höjts till skyarna på sociala medier, Slate och io9. Många halvt resignerade sci-fi-fans satte sig plötsligt upp, yrvakna i datorstolen, och blinkade förvånat mot de majestätiska vyerna av Saturnus ringar. – Wait! What?!
WANDERERS Utgrävning av asteroid
Jag kontaktade Erik Wernquist för att höra lite mer om hur kan gjort och hur han tänker kring genren rymdfilm. Han arbetar till vardags som digital konstnär och animatör i Stockholm, och jag anar att den stora uppmärksamheten som filmen väckt eventuellt kan ha gjort det lite stressigt för Erik att hinna med. Men han svarade snabbt på mina mejl och tog sig tid att formulera utförliga svar på mina frågor. Och det visar sig att Erik Wernquist inte själv sett sig som en del av en stor rymdtrend, utan har känt sig lite ensam med sina tankar om rymdutforskning.
EW: – Jag måste erkänna att jag inte använt mig av några som helst banbrytande tekniker eller verktyg när jag gjorde filmen. Arbetet har ur ett tekniskt perspektiv varit enkelt, bara väldigt tidskrävande. Det är förvisso roligt och glädjande att även folk som arbetar med grafik och specialeffekter på hög nivå verkar tycka det jag gjort ser fint ut, men som sagt, det är inget speciellt med sättet jag gjort arbetet.
EW: – Jag har nog inte riktigt förstått att rymdintresset tycks ha växt på sista tiden, så jag har svårt att uttala mig om varför. Jag har så klart blivit glad av att se bra, genomtänkta och väl researchade filmer som Gravity och Interstellar gå upp på de stora dukarna, och det jättestora intresset för ESAs kometlandning härom veckan var uppmuntrande. Utöver vad jag läser för mig själv brukar jag annars vanligtvis känna mig ganska ensam i de här tankarna, men det verkar som jag haft lite fel där. Vilket är väldigt glädjande!
Räknar du med att göra fler rymdfilmer, med tanke på responsen du fått?
EW: – Jag är personligen väldigt intresserad av tankarna och spekulationer kring människans eventuella framtid i Solsystemet, så det är något jag hoppas kunna utveckla och jobba mer med.
Om du väljer den rymdfilm som är din egen personliga favorit, vilken är det?
EW: – Som sagt, både Gravity och Interstellar gav mig fina upplevelser, men när det kommer till realism och omfattning är det svårt att överträffa Apollo 13, vilken jag tycker är en helt fantastisk film. En annan favorit, även om den är lite mer utsvävande i tonen, är Contact. Jag väntar dock fortfarande på att ribban ska höjas rejält – någon form av filmatisering av [författaren] Kim Stanley Robinsons Mars-trilogi skulle kunna bli makalöst storartad.
På Erik Wernquists sajt kan man se stillbilder och läsa mer om inspirationen till filmen, och var det är vi egentligen ser. Konstnärlig frihet har tagits, men alla platser som förekommer i filmen baseras på verkliga platser i solsystemet.
WANDERERS Basejumping på Uranus måne Miranda
Vill du läsa mer om rymdfilm som genre? Här är några inlägg från bloggen som du kan gilla:
Därför behöver vi berättelser om rymden
Därför blev vi förälskade i Philae
Jodorowsky’s Dune – Den bästa rymdfilm som aldrig gjordes
Rymdfilm 