kosmisk skräck

Stranger Things (TV-serie 2016) – science fiction möter uppväxtdrama möter tentakler

USA/Netflix 2016. Manus, regi och producenter: Duffer Brothers

Stranger Things (2016)

Stranger Things (2016)

Handlingen.

Livet för stans unga i småstaden Hawkins, Indiana är tufft den där ruggiga höstkvällen 1983 då 12-årige Will Byers försvinner i skogen på väg hem från en rollspelskväll. Så tufft att hans ensamstående mamma Joyce (Winona Ryder) och hans storebror inte ens märker att han är borta förrän vid frukosten dagen efter. De måste ju jobba natt för att klara livhanken. Utomstående rycker på axlarna och tror att Will bara rymt hemifrån. Men Joyce känner att något är fel, och visar sig vara en formidabel kraft då det gäller att skydda sin son. Genom att kanalisera moderskärleken till vrede lyckas hon till slut väcka upp stans neddekade sheriff så pass att polisen påbörjar ett seriöst sökande. Samtidigt börjar Wills lilla tätt sammansvetsade kompisgäng av nördar och freaks att notera att märkliga saker pågår i Hawkins. En främmande flicka med rakat huvud och ovanliga förmågor dyker upp från ingenstans, tatuerad med siffran 11 på armen. Och i den lilla skog som rollspelsnördarna döpt till Mörkmården rör sig något stort och hotfullt i skuggorna. Något med långa, starka armar och vassa tänder. Spåren leder till ett kraftverk som ligger precis utanför stan. Kompassnålar vrider sig mot byggnaden på ett oförklarligt sätt. Och militärer vaktar utanför. Det är då som meddelandena från Will, som befinner sig på en mörk plats, börjar komma.

Stranger Things (2016)

Stranger Things (2016)

Pretentionerna?

Stranger Things är ett originalmanus för Netflix.  Brödraparet Duffers vision är ett mörkt drama om vänskap, kärlek, lojalitet och svek, som dessutom får en extra, utsökt surrealistisk ton genom de bisarra händelser då själva verklighetens väv börjar rivas upp. Jag är imponerad av hur uppväxtdramat mixas med science fiction och bildar en större helhet. Det finns en släktskap mellan Stranger Things och den betydligt mer skrämmande It Follows (2015) i det att ungdomarnas värld visas som en parallell verklighet, bortom vuxenvärldens intresse och inflytande.

Världsbygge och produktionsdesign!

Det är en fin återgestaltning av perioden 1982-84, så som den såg ut inom sci-fi, och skräckgenren på den tiden. Influenserna är tydliga från bland annat Stephen King, Steven Spielberg, John Carpenter och andra skildrare från början av 1980-talet av mörkret som lurar under ytan i den amerikanska småstaden. Jag drar också paralleller till Super 8, som ju var en produktion av Spielberg och JJ Abrams, och i nästan ännu högre grad till de första tio minuterna av Guardians of the Galaxy.  Vi får se torftiga pojkrum, furubeklädda gillestugor, fluffiga flickrum och massor av tidstypiska vardagliga objekt laddade med popkulturell betydelse: fasta väggtelefoner, walkie-talkies, filmkameror, Drakar och Demoner-tärningar och bmx-cyklar. Det spelas The Clash på skivspelaren i storebrors rum, och foton framkallas i mörkrum. Bilar är stora, bruna och lådlika. Till detta adderar bröderna Duffer en lagom dos från genrerna kosmisk skräck och body horror: tentakler, jord, blod, membran och skräckslagna människor i gasmask. Aldrig så att det tar över, vilket också gör det mer effektivt för att skrämma upp oss i publiken. Stranger Things är alltså inte en klassisk skräckberättelse som ständigt trappar upp hotet. Utan dess återkommande tema är hur skilda världar, vackra och fula, vänliga eller dödliga, hela tiden existerar jämte varandra. Precis utom synhåll, men åtkomliga för den som lärt sig hur man letar.

Musiken av Kyle Dixon och Michael Stein förtjänar ett omnämnande, för sin synthiga, varma ton som både är retro och 2016 samtidigt.

Stranger Things (2016)

Stranger Things (2016)

Mest minnesvärda scen,

Under de åtta avsnitten är det fullt av minnesvärda detaljer och underfundigheter. Men jag fastnar speciellt för Joyce (Winona) och hennes relation till Will. Vi får se den mest som flashbacks till en ljusare tid som står i brutal kontrast till det ödelagda nattlandskap som breder ut sig allt mer ju längre in i den andra dimensionen Joyce letar sig.

Domen:

Stranger Things är liten pärla till science fiction-serie som jag rekommenderar alla med intresse för genren att se med ett öppet hjärta. Äventyrsberättelsen i sig är tillräcklig för att det ständigt ska hända något spännande, samtidigt som storyn har många lager och mycket subtext att upptäcka för den som är intresserad av det. Invävt i handlingen får vi tankar kring normbrytande, manligt och kvinnligt och att gå emellan dessa, den romantiska kärlekens många problem, svek, ilska, hopp och förtvivlan, klass och klassförakt, svek och hämnd, ömsinthet och den sorts kärlek som övervinner alla hinder.

Fler filmer som den här+

Stephen Kings ande svävar över Stranger Things, och då kanske framför allt barndomsskildringar som Stand by me och It. Men också Carrie.

Från sci-fi-historien kan jag nämna ET, Närkontakt av tredje graden, Flight of the Navigator, Explorers, Super 8, Guardians of the galaxy

Topplista: Skrämmande filmer där gränsen mellan dimensionerna rasar

Bland modernare ungdomsskildringar finns Chronicle, The Signal och It follows

15 blodiga och bisarra rymdskräckisar till Halloween

I rymden kan ingen höra dig skrika som en flickscout, så det är bara att dra ned persiennerna, krypa ned under ett täcke i soffan och sträckkolla hela Halloweenhelgen på dessa morbida, skruvade och blodiga rymdfilmer. Inget för den med svaga nerver.

Evil Aliens

Evil Aliens

15. Evil Aliens

Walesisk splatter/gorefilm där blod bara är en av de många kroppsvätskor som oavbrutet sprutar. Onda aliens mot walesiska hillbillies i ett försök att vara rolig och samtidigt framkalla så mycket äckel som möjligt hos publiken. Möjligen genom att kombinera dessa båda.

14. Dreamcatcher

En högst ojämn Stephen King-filmatisering som har många kritiker. Men trots det vill jag hävda att det finns många bra och läskiga skräckscener i början av filmen. Rymdmaskarna som kommer upp genom toan är fortfarande fruktansvärda.

Leviathan - Grrrr!

Leviathan – Grrrr!

13. Leviathan

En del av den djuphavsboom som drabbade världen i slutet av 1980-talet. Här upptäcks ett riktigt läbbigt rymdmonster på havets botten. Alien och The Thing fast under vattnet!

12. Event Horizon

The Shining i rymden, med ett öde rymdskepp som visar sig innehålla en portal till helvetet. Med Sam Neil. Paul WS Andersons första film på listan.

11. Grabbers

Charmig skräckkomedi om tentakelmonster som börjar käka upp invånarna i en irländsk by.

10. Pandorum

I ett arkrymdskepp med otroligt komplicerad planlösning flyr en ensam soldat från paranoia och monster. Paul WS Andersons andra film på listan.

Här behövs något starkare än Clearasil i Species

Här behövs något starkare än Clearasil i Species

9. Species

I en sorts mash-up mellan Alien, Contact, V och en mjukporrfilm får forskarna på SETI-institutet svar på signalen som skickats ut som hälsning i världsrymden. Det är en instruktion till att skapa en hybrid av ett mänskligt embryo och utomjordiskt DNA. Barnet växer blixtsnabbt upp till ett mördarmonster. Slakten kan börja.

8. They Live

Genom ett par speciella solglasögon upptäcker vår huvudperson att de flesta människor är onda aliens. Nu ska han få sin hämnd. John Carpenters första film på listan.

Saturn 3 har en del skräckfyllda ögonblick

Saturn 3 har en del skräckfyllda ögonblick

7. Saturn 3

80-talsextravaganza! En mördarrobot och en fullblodspsykopat (kapten Benson, spelad av den unge Harvey Keitel) anländer till forskningsstationen Saturn 3, där forskarparet Adam (Kirk Douglas) och Alex (Farrah Fawcett) dittills har levt i lycklig och självpåtagen isolation tillsammans med sin lilla hund.

6. The Faculty

Ett gäng high schoolelever på kant med tillvaron är de enda som märker att skolan håller på att tas över av bodysnatchers från rymden. Som alla riktiga geeks har de tillräckligt koll på gamla science fictionskräckisar för att känna igen en rymdinvasion när de ser den. Av Wes Craven (Scream)

Monstret i Xtro är förstås en variant på Alien

Monstret i Xtro är förstås en variant på Alien

5. Xtro

En genuint bisarr brittisk rysare från tidigt 80-tal som lånar friskt från det föregående decenniets många skräckfilm och blandar in element från E.T och Alien. Mixat med välartikulerade engelska b-skådisar med frissigt hår. Innehåller en djupt skrämmande födselscen.

4. Lifeforce

Vi stannar i Storbritannien och vältrar oss i halvnakna skådespelare och rymdvampyrer. Av regissören till Poltergeist. Jag skulle inte gå så långt som att beskriva Lifeforce som en Bra Film, men jag hade kul när jag såg den. Den förtjänar lätt sin status som kultklassiker.

The Blob 1988

The Blob 1988

3. The Blob

Två separata filmer, från 1958 och 1988, som båda är fruktansvärt bra och fruktansvärt äckliga. Det är småstadens amerikaner mot en amorf rymdamöba. Rymdamöban har övertaget hela vägen.

2. The Thing

John Carpenters andra film på listan är en svettig mardröm till skräckklassiker. Ett gäng forskare på Antarktis råkar på filmhistoriens mest groteska rymdmonster.

1.  Alien

Kanske är jag förutsägbar, men ingen rymdthrillerlista är komplett utan en xenomorph som tronar överst. Den första filmen är möjligen den bästa (beroende på om man är ett Cameronfan eller inte) men den är definitivt den läskigaste.

20 bodyhorror-rymdfilmer som inte är Alien

Forskarna hamnar i kloakerna i Species

Species

I genren bodyhorror är Alien bäst, ingen protest. Den och dess efterföljare Aliens, Alien 3, Alien Resurrection och Prometheus regerar också genren rymdthrillers. Den som följer bloggen vet att jag är en Ridley Scott-fanboy av stora mått, och att bloggen kom till som en yta för mig att skriva om min upphetsning inför Prometheus. Just för att jag redan varit så Alienfokuserad, så kan det vara kul att titta lite närmare på genren som den ser ut bortom Ellen Ripley och xenomorpherna.

Body horror är en skräckgenre som hör till kulturens verkliga klassiker. Den fokuserar på kroppens fysiska degenerering, förvandling eller förmonstrigande. Från början har vi mytologiska varelser som varulven, vampyren och zombien. Senare kom den galne vetenskapsmannen in i bilden och gav oss Frankenstein, Dr Jekyll och Mr Hyde, Flugan och The Island of Dr Moreau. Och då människan började fantisera om att åka ut i rymden fick vi den specifika genre som dagens topplista handlar om: den kosmiska kroppsskräcken. Ofta lånar science fictiongenren element från skräcklitteraturen, för att understryka faran i rymden och det alldeles främmande med utomjordingar. Därför hittar vi exempel på bodyhorror i rymdfilmer som i stort inte alls är några skräckfilmer. Här har vi tjugo sådana filmer som Rymdfilm har recenserat, och som inte har det minsta med Alien-universum att göra. Klicka på filmtiteln för att läsa mer. Vi börjar med den sämsta och går mot de bättre.

Bl a Liev Schreiber i Last days on Mars

Bl a Liev Schreiber i Last days on Mars

20 THE LAST DAYS ON MARS (2013) – ASTRONAUTER SOM INTE KÄNNER IGEN EN ZOMBIE

Hade astronauterna i den här filmen sett på rymdfilm, hade de förstås vetat att man aldrig, aldrig, aldrig får släppa ombord en astronautkollega som påträffas livlös och infekterad av en främmande organism.

19 SCREAMERS (1995) – PETER WELLER SLÅSS MOT MORDISKA ROBOTAR

Dystopisk framtid där ett ont företag koloniserar – och ödelägger – planeter i jakt på värdefull mineral och endast en råbarkad hjälte kan avslöja komplotten. Peter Weller slåss mot mordiska robotar som inte bara sågar folk itu utan dessutom kan förklä sig till människor.

18 SUPERNOVA (2000) – SNYGGA ASTRONAUTER RÅKAR ILLA UT

Nu möter vi utomjordiskt liv som ställer till det för ett räddningsuppdrag – igen. SjukhusskeppetNightingale får en nödsignal från en gruvstation 3000 ljusår bort och hoppar dit med ett ”dimensionshopp” som dödar kaptenen (Robert Forster) på det mest gruvliga deformerande vis. Resten av filmen är mer av en thriller än en ren skräckfilm.

17 DOOM (2005) – THE ROCK OCH KARL URBAN STIRRAR PÅ VARANDRA

En styrka med kaxiga och konstant svärande marinsoldater skickas till Mars för att undsätta forskare som råkat ut för en mystisk massaker. I truppen ingår Reaper (Karl Urban), son till grundarna av forskningsstationen, och den argsint stirrande Sarge (The Rock). Väl på plats på Mars går kaxigheten dock snabbt över, eftersom forskarna har förvandlats till monster som dödar soldaterna, en efter en.

Benjamin Bratt i The Andromeda Strain

Benjamin Bratt i The Andromeda Strain

16 THE ANDROMEDA STRAIN (2008) (MINISERIE) – CSI MÖTER ARKIV X

En satellit kraschar i Utah och sprider en dödlig smitta i en liten stad. Alla utom en alkis och ett spädbarn dör inom några sekunder. Organismen, som döps till Andromeda, sprider sig med kuslig målmedvetenhet genom den amerikanska landsbygden.

15 XTRO (1983) – BISARR ENGELSK MONSTERFILM

En genuint bisarr brittisk rysare från tidigt 80-tal som lånar friskt från det föregående decenniets många skräckfilm och blandar in element från E.T och Alien. Mixat med välartikulerade engelska b-skådisar med frissigt hår. Mycket tentakler, kroppsförvandlingar, hallucinationer och allmänt rymdmonsteräckel.

14 ANDROID (1982) – DRÖMMANDE OCH MORDISK HIPSTERROBOT

Jag blev lite kär i den här knasläskiga filmen från 1982, som lånar skamlöst från Blade Runner,Frankenstein och Alien. Max 404 (Don Keith Opper) är en uttråkad android som bor på en rymdstation tillsammans med sin skapare, den galne vetenskapsmannen Doktor Daniel (Klaus Kinski). I den här filmen är ingen person och ingen kropp vad den synes vara.

Argh, min hand blir ett monster! (Leviathan)

Argh, min hand blir ett monster! (Leviathan)

13 LEVIATHAN (1989)- NOSTROMO UNDER VATTNET

Alien under vattnet. En liten besättning av gruvarbetare försöker undsätta ett annat skepp, men blir infekterade av en främmande organism. Det dröjer inte länge förrän ett litet monster visar sig, och flyr in i skuggorna. Där växer det i raketfart, och börjar döda besättningsmedlemmarna, en efter en.

12 DREAMCATCHER (2003) – AKTA DIG FÖR MR GRAY

En av Stephen Kings berättelser om ett gammalt kompisgäng som slåss mot utomjordiska krafter. Inte en av hans bästa, men det finns några riktigt smaskiga skräckscener. Ute i skogen träffar två av vännerna på en förvirrad man, som de räddar undan snön och tar in till stugan. Han visar sig dock vara infekterad av en utomjordisk mask som tar sig ut den naturliga vägen genom toaletten, och samtidigt dödar sin värd. Sen ger den sig på våra huvudpersoner.

11 THE FACULTY (1998) – KÄMPA FÖR DIN INDIVIDUALISM!

Ett gäng high schoolelever på kant med tillvaron är de enda som märker att skolan håller på att tas över av bodysnatchers från rymden. Som alla riktiga geeks har de tillräckligt koll på gamla science fictionskräckisar för att känna igen en rymdinvasion när de ser den.

10 PANDORUM (2009) – BLODIG RYMDTHRILLER

Ett arkskepp, Elysium, fraktar de sista 60 000 människorna mot en oviss framtid på en ny planet. Jorden har gått under. Korpral Bower vaknar på detta skepp från sin hypersömn. Han lider av minnesförlust men förstår snart att något gått fruktansvärt snett på skeppet: det är mörklagt, hemsökt av våld och barbari. Här är det degenerering som är bodyhorrortemat.

EVENT HORIZON (1997) – THE SHINING I RYMDEN

Skrämmande hallucinationer börjar plåga en rymdskeppsbesättning, och då en av dem dras in i den transdimensionella hyperdriften  i maskinrummet förstår de – alltför sent! – att Event Horizon öppnat en port till en väldigt främmande och farlig plats. Med Sam Neil.

LIFEFORCE (1985) – FLIPPADE RYMDVAMPYRER ÖVER LONDON

En kultfilm om brittiska astronauter som råkar få första kontakten med utomjordiska varelser. Men istället för filosofiska funderingar om livets uppkomst bjuder regissören Tobe Hooper (Poltergeist,Motorsågsmassakern) på en kavalkad av nakna bröst, sprutande blod, övervåld, homoerotiska övertoner och en fullfjädrad zombieapokalyps på Londons gator. Om 2001 står bland klassikerna i videobutiken så återfinns Lifeforce på hyllan för guilty pleasures. Du måste se den.

MOON (2009) – ASTRONAUT PÅ GRÄNSEN TILL NERVSAMMANBROTT

En filosofisk och djupt tragisk modern klassiker, och en av de bästa rymdfilmerna efter milennieskiftet. Utan att spoila, kan jag säga att den har starka drag av bodyhorror, då Sams kropp sviker honom allt mer.

SUNSHINE (2007) – DRÖMMAR OM ATT STÖRTA MOT SOLENS YTA

Danny Boyles enda rymdfilm är en episk undergångsthriller, med metafysiska övertoner och en klar tendens hos sina huvudpersoner att bli skvatt galna då de skådar rakt in i den slocknande solens strålar. Ombord på ett av de två Ikarosskeppen lever i hemlighet en förvriden varelse, som borde vara död av sina strålskador.

SPECIES (1995) – TENTAKELSEX I HOLLYWOOD

I en sorts mash-up mellan Alien, Contact, V och en mjukporrfilm får forskarna på SETI-institutet svar på signalen som skickats ut som hälsning i världsrymden. Det är en instruktion till att skapa en hybrid av ett mänskligt embryo och utomjordiskt DNA.

THE BLOB (1958 OCH 1988) – SMALLTOWN USA VS KOSMISK JÄTTEAMÖBA

Efter ett meteoritnedslag hotas alla i en amerikansk småstad av en amöbaliknande, slemmig rymdvarelse som attackerar människor och löser upp deras kroppar på det mest gruvliga vis.

Under the skin

Under the skin

UNDER THE SKIN (2013) – SKOTSK SOCIALREALISTISK ALIEN FILM NOIR

Är det en kvinnlig seriemördare (namnlös, spelad av Scarlett Johansson) som går lös i Glasgow, och siktar in sig på ensamma män? Eller är hon en del av en utomjordisk invasion som lockar männen till en övergiven byggnad och där skördar deras kött som mat till övriga aliens?

DISTRICT 9 (2009) – UNIVERSELL RASISM OCH FÖRVANDLING

Det går inte så bra för den djupt osympatiske Wikus van de Merwe, invånare i Johannesburg. Han blir smittad av en åkomma som får honom att spy och tappa tänderna. En främmande svart svulst växer ut på armen, och han sätts i karantän och behandlas som ett djur av sina kolleger. Wikus fru tar avstånd från honom och hans chef (tillika svärfar) beordrar hans avrättning. Han håller på att förvandlas till en rymdvarelse.

The Thing

The Thing

THE THING (1982) – SPLATTER OCH SKÄGG

En verkligt ruggig klassiker. Ett gäng långhåriga, griniga och smått luggslitna män som bemannar USA:s forskningsstation på Sydpolen hittar något i snön. En obduktion visar att det är liket av en människa, stadd i fruktansvärd förvandling till något annat. Snart börjar alla förvandlas.

Lifeforce (1985) – flippade rymdvampyrer över London

Storbritannien 1985 , regi: Tobe Hooper, producent: Yoram Globus och Menahem Golam, manus: Dan O’Bannon och Don Jakoby

Rymdvampyrerna stjäl människors livskraft och gör zombies av dem

Rymdvampyrerna stjäl människors livskraft och gör zombies av dem

Handlingen.

Efter den majestätiska men gravallvarliga 2001 piggar vi upp oss med en kultfilm som har ett snarlikt tema: astronauter som råkar få första kontakten med utomjordiska varelser. Men istället för filosofiska funderingar om livets uppkomst bjuder regissören Tobe Hooper (Poltergeist, Motorsågsmassakern) på en kavalkad av nakna bröst, sprutande blod, övervåld, homoerotiska övertoner och en fullfjädrad zombieapokalyps på Londons gator. Om 2001 står bland klassikerna i videobutiken så återfinns Lifeforce på hyllan för guilty pleasures.

Rymdvampyrernas drottning

Rymdvampyrernas drottning

Den brittisk/amerikanska rymdfärjan Churchill undersöker Halleys komet och finner gömt i kometsvansen ett enormt och till synes övergivet rymdskepp. Astronauter som utforskar skeppets inre träffar först på döda, monsterlika varelser och sedan finner de tre glaskistor med perfekt bevarade unga människor i. Kistorna bärgas, och expeditionen tappar strax därefter markkontakt. Så småningom hittas Churchill drivande i rymden, med besättningen död. Glaskistorna transporteras till ett labb i London, där ett team av forskare försöker ta reda på hemligheten med de till synes sovande människorna från det utomjordiska skeppet. Det visar sig att de är vampyrer från rymden, som suger i sig av livskraften hos människor, och samtidigt smittar dem och gör zombies av dem. Den som blivit smittad attackerar inom ett par timmar andra, och detta leder snabbt till kaos i den brittiska huvudstaden. Den kvinnliga vampyren (Mathilda May) använder sin sexuella attraktionsförmåga för att förvrida huvudet på både forskare och soldater, innan hon suger musten ur dem. Framför allt är hon intresserad av mannen som hittade henne och de andra vampyrerna där i kometens svans: den ende överlevaren från Churchill, astronauten Carlsen (Steve Railsback). Han slits mellan fascinationen för den vackra vampyrdrottningen och lojaliteten med mänskligheten. Tillsammans med en hårdför SAS-överste (Peter Firth) kämpar Carlsen desperat för att stoppa de tre vampyrerna innan de hunnit suga livskraften ur hela Londons befolkning. Vampyrernas rymdskepp visar sig nämligen vara specialdesignat för i en massiv skala samla in själarna från vampyrernas offer.

Astronauterna bärgar kistorna

Astronauterna bärgar kistorna

Pretentionerna?

En obeskrivlig mix av pampig rymdopera och skräck/exploitation – man måste se den för att förstå hur flippad och over the top den faktiskt är. Element av hård science fiction och detektivhistoria blandas hejvilt med grovhångel och rena chockeffekter.

Vampyrernas rymdskepp är designat för att suga livskraft från planetens yta

Vampyrernas rymdskepp är designat för att suga livskraft från planetens yta

Världsbygget och rymdskeppen!

Churchill närmar sig vampyrskeppet

Churchill närmar sig vampyrskeppet

Det utomjordiska skeppet är 150 miles långt, och liknar ett paraply i nosen. Konstruktionen får sin förklaring: hela skeppet är en stor antenn som färdas från planet till planet för att helt tömma dem på livskraft. Vampyrerna antar skepnaden av planeternas befolkning för att lättare ställa sig in hos dem, men de ser egentligen ut som de stora monstervarelser som astronauterna först träffar på. Insidan av skeppet påminner inte så lite om det hästskoformade Space Jockey-skeppet från Alien, och det är kanske inte så konstigt eftersom Dan O’Bannon är manusförfattare till båda filmer.

Rymdfärjan Churchill får vi se allt för lite av. Ursprungstanken var att vi skulle få följa hela dess väg från Halleys komet tillbaka till Jorden, men av tidsskäl klipptes dessa scener bort. Det vi får se är ett skepp som bär tydliga drag av NASAs rymdskyttlar på 80-talet.

Så här förstörd blir man av att träffa en rymdvampyr

Så här förstörd blir man av att träffa en rymdvampyr

Design och specialeffekter;

Rymdscenerna är överraskande snygga, läckert ljussatta och med en fin känsla för hur stort vampyrernas skepp är i förhållande till astronauterna. Man hade gärna sett mer. Men det är monstren och deras offer som är mest minnesvärda bland filmens effekter och produktionsdesign. De levande lik som vampyrernas offer förvandlas till är riktigt läskiga, på det där sättet som bara påtagliga, ickedigitala effekter kan vara. Filmen fläskar så småningom på med hela skräckkabinettet: zombies, blod och jättefladdermöss.

Luckor i manus,

Vampyrdrottningens dragning till Carlsen förblir oförklarad. ”Du är en av oss” säger hon, men om han nu var det skulle han väl inte bekämpa henne? Hans inre strid, om det finns någon, gestaltas inte. Det finns en stor svacka i mitten av filmen, då Carlsen och SAS-översten letar efter vampyrerna. Då blir handlingen för en stund vag och seg. Men sedan tar apokalypsen fart igen och så även filmen.

Astronauten Carlsen träffar på en besatt läkare, spelad av Patrick Stewart

Astronauten Carlsen träffar på en besatt läkare, spelad av Patrick Stewart

Mest minnesvärda scen*

Självaste kapten Picard (Patrick Stewart) spelar en psykiater som är föreståndare på ett mentalsjukhus. Men istället för att hjälpa militären att hitta de förrymda vampyrerna, blir han själv besatt av en vampyr. Soldaterna tror sig inte ha något annat val än att söva ned doktorn och ta med sig honom. Det blir en sorts kidnappning och ett övergrepp. Det är ganska obehagligt, med våldsamma scener, som genom sin oförutsägbarhet gör att man vrider sig i TV-soffan. Avslutas dock med en riktig dålig specialeffekt.

Zombieapokalyps

Zombieapokalyps

Domen:

Regissören Tobe Hooper ville nog mer med Lifeforce än vad som till slut blev fallet Hans första version av filmen var hela 128 minuter lång och visade betydligt mer av vampyrernas attack på rymdfärjan Churchill. Men filmbolaget tyckte det var för många scener i yttre rymden, och tvingade Hooper att skildra detta som en flashback istället. Därmed känns de inledande rymdscenerna något rumphuggna i den färdiga filmen, och merparten av filmen utspelas i London. Förmodligen var det ändå rätt prioritering, eftersom det även i nedklippt form är en komplicerad story med många oväntade vändningar. I och med att filmen klippts händer det trots allt något spektakulärt nästan hela tiden. Forskarna förlorar snabbt kontrollen över situationen, och mycket av underhållningsvärdet med filmen går ut på att se hur det går käpprätt åt skogen. Att brittiska myndigheter skulle lyckas ta kontroll över rymdvampyrerna förstår vi är uteslutet då självaste premiärministern sätter tänderna i sin sekreterare. Kaoset tilltar hela tiden, och finalen på de bloddränkta gatorna vid St Paul’s cathedral är passande skruvad. Jag skulle inte gå så långt som att beskriva Lifeforce som en Bra Film, men jag hade kul när jag såg den. Den förtjänar lätt sin status som kultklassiker.

Astronauterna på väg in i vampyrskeppet

Astronauterna på väg in i vampyrskeppet

Se även fler filmer med manus av Dan O’Bannon+

Dark star, Alien, Invaders from Mars, The Return of the living dead, Total recall, Screamers, Alien vs Predator.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

The Blob (1958 och 1988) – Smalltown USA vs kosmisk jätteamöba

Originalfilmen: USA 1958, regi Irvin Yeaworth, producent Jack H. Harris, manus Kay Linaker. Nyinspelningen: USA 1988, regi Chuck Russell, producent Jack H. Harris

Steve McQueen i The Blob 1958, en av de första rollerna

Steve McQueen i The Blob 1958, en av de första rollerna han gjorde

Handlingen.

Efter ett meteoritnedslag hotas alla i en amerikansk småstad av en amöbaliknande, slemmig rymdvarelse som attackerar människor och löser upp deras kroppar på det mest gruvliga vis. För varje byte den tar, växer Blobben tills den kan svälja hela hus. Av en slump upptäcker ett ungt par vad som håller på att hända. I originalfilmen från 1958 spelas de av Steve McQueen (i en av sina allra första roller) och Aneta Corsaut. I remaken görs rollerna av Kevin Dillon och Shawnee Smith. Men de båda tonåringarna har stora problem att få stadens medborgare att ha hotet från den amorfa och ständigt växande monsterbobban på allvar. Inte förrän det är alldeles för sent..

The Blob 1988

The Blob 1988

Världsbygget, design och specialeffekter!

Det skiljer trettio år mellan 1958 och 1988 års versioner, och bägge filmer visar sin eras ”Smalltown USA”, med bilburna och rebelliska ungdomar, trögtänkta poliser och stadens sömniga små diners och biografer som gemensam nämnare. Båda filmer har samma producent, Jack H Harris, och kanske är det därför det faktiskt finns en röd tråd i hur livet i den sömniga och till synes så trygga lilla småstaden gestaltas. En av filmens charmigare element är blinkningen till skräckfilmsgenren. På 50-talet attackeras stans biograf av Blobben, under en föreställning av en vamyprfilm med Bela Lugosi. På 80-talet är det en drive-in-bio där den senaste Fredagen den 13e får traktens ungdomar att mysrysa.

The Blob 1958

The Blob 1958

Själva Blobben är alltså en amöbaliknande varelse som slukar allt i sin väg. Den anländer i en meteorit i originalfilmen, och på en störtad satellit i remaken. I originalfilmen är Blobben misstänkt lik stopmotionfilmad sylt, och blir aldrig riktigt läskig ens då den täcker en människa helt och skådisen skriker allt vad den kan. Men i remaken har de fått till en groteskare version, klart inspirerad av nyare klassiker som John Carpenters The Thing (1982) och aliendrottningens barnkammare i Aliens (1986). 80-talsblobben skulle i sina bästa stunder kunna vara hämtad från Lovecrafts universum, då den långsamt smälter sina offer under stor smärta för dessa, och skickar ut köttiga tentakler för att sluka allt fler. Den börjar som en slemhög och slutar som en pulserande, köttig massa. Att filmen är gjord 1988 placerar den precis innan 90-talets halvyxiga datoranimerade effekter, och det är förmodligen till filmens fördel. Det är något visst med 80-talets gummimonster.

The Blob (1988) Directed by Chuck Russell Shown: Ricky Paull Goldin

The Blob (1988) Directed by Chuck Russell Shown: Ricky Paull Goldin

Mest minnesvärda scen*

I 80-talsversionen, då den unge tjejtjusaren lockar med en brud i bilen, sweettalkar henne, bjuder på drinkar och knäpper upp hennes blus – bara för att alltför sent upptäcka att hon håller på att smälta bort och är en del av The Blob. Groteskt och ganska kul.

Domen:

The Blob 1958

The Blob 1958

50-talsversionen har klart mer oskyldig charm. Även de rebelliska ungdomarna är välkammade och har strukna skjortor, och även om det tar ett tag för myndigheterna att vakna så samarbetar till sist hela staden för att skydda sig mot det utomjordiska hotet. Det är naturen mot den amerikanska kulturen, och både ungdomar, poliser och brandmän är på samma sida. Men som skräckfilm är 1958 års version inte mycket att hänga i julgran idag.

80-talsversionen är klart läskigare, med ett par riktiga nagelbitarscener. Det är trots den lätta retrovibben modern bodyhorror, en genre som jag är svag för. Dessutom är monstret verkligt monstruöst.

Den största förändringen  är dock i hur vanligt folks förhållande till myndigheterna skildras. Borta är troskyldigheten från originalet. 1988 finns det skrupelfria militärer som vill utnyttja Blobben och göra ett vapen av den. De har forskare med sig, men det är inte de idealistiska världsförbättrarna från Andromeda Strain. Nej, vare sig forskare eller miliätrer har något emot att offra befolkningen för att uppnå sina syften. Det är var och en för sig, och rädda sig bäst den som kan. Vad var det egentligen som hände där i USA, under de trettio åren mellan 1958 och 1988?

The Blob 1988

The Blob 1988

Se även andra kosmiska skräckfilmer+

The Thing, Dimman, Aliens, Grabbers

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Xtro (1983) – bisarr engelsk monsterfilm

Storbritannien 1983, manus, regi och musik: Harry Bromley Davenport, producent: Mark Forstater

Monstret i Xtro är förstås en variant på Alien

Monstret i Xtro är förstås en variant på Alien

Handlingen.

En genuint bisarr brittisk rysare från tidigt 80-tal som lånar friskt från det föregående decenniets många skräckfilm och blandar in element från E.T och Alien. Mixat med välartikulerade engelska b-skådisar med frissigt hår. Pojken Tony står i centrum. Hans pappa har enligt mamman lämnat familjen, men Tony drömmer på nätterna om hur aliens kidnappade honom. Och när pappan kommer tillbaka dröjer det inte många minuter innan vi förstår att det är något allvarligt fel på den mannen. Vi förstår att utomjordingarna har infekterat honom med sin alien-DNA och gjort ett monster av honom, och att han är tillbaka för att sprida smittan vidare till andra. Skräckeffekterna är mer äckliga och chockerande än spännande. Särskilt motbjudande är monstrens ovana att suga ut och pumpa in kroppsvätskor i sina offer, med några djupt störande scener som följd. Processen då en människa förvandlas till monster har självklart sexuella undertoner men anspelar även på graviditet, födelse och amning. Exakt vad som händer i filmen är lite oklart, men monsterpappan har i alla fall ha kommit för att hämta sin egen son. Och för att ta livet av så många människor som möjligt.

Xtros poster

Xtros poster

Pretentionerna?

Berättelsen är  bara ett derivat på Alien, men formmässigt har regissören Davenport trots allt vissa ambitioner. Somliga scener strävar efter att vara någon sorts surrealistisk art house-film. Som då Tonys leksaker överraskande blir besatta, och en clown, en G.I Joe i full människostorlek och en plaststridsvagn börjar förfölja husets invånare.

Världsbygget och rymdskeppen!

Rymdskeppet syns bara som ett starkt ljus. Monstret i dess olika faser syns desto tydligare, även om det för det mesta är mycket skuggigt då det är i bild. Tidsfärgen från ett regngrått England 1982 är stark. En känsla av hopplöshet lägger sig som en våt filt över Xtro.

Design och specialeffekter;

Blod och gore i överflöd, med en distinkt b-filmskänsla.

Luckor i manus,

Omöjligt att säga, eftersom själva filmberättandet är så otydligt att det är svårt att hänga med i svängarna. Många scener är ordlösa och utspelas på natten, så man ser inte riktigt vad som egentligen händer.

Födelsescenen i Xtro är rätt äcklig

Födelsescenen i Xtro är rätt äcklig

Mest minnesvärda scen*

Om målet är att chocka får Xtro högt betyg för scenen där en kvinna som blivit infekterad av utomjordingen föder fram en fullvuxen man som sedan börjar slicka i sig av blodet och slemmet. Inget att ha i bakgrunden på en romantisk dejt, precis.

Domen:

Inget för den med svaga nerver, men tyvärr heller inte särskilt effektivt som skräckfilm. Snarare en serie löst sammansatta scener med olika variationer på äckliga alienattacker. Som kultfilm för den specialintresserade har Xtro dock många kuriösa detaljer att roas av: apatiska engelsmän, levande leksaker, tokiga tanter, en ond clown, konstiga TV-program, hemskt dålig elektronisk filmmusik, hinkar med slem..

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Stranded (2013) – från regissören som gav oss Battlefield Earth och Jar Jar Binks

USA 2013, regi: Roger Christian, manus: Roger Christian och Christian Piers Betley, producent: Isabella Battiston

Amy Matysio som Ava och Michael Therriault som Bruce i Stranded

Amy Matysio som Ava och Michael Therriault som Bruce i Stranded

Handlingen.

Fyra astronauter på en månbas får oönskat besök då en asteroid slår ned i deras maskinrum och slår ut både el och kommunikationer. Till råga på allt är själva stenen infekterad med sporer som smittar Ava (Amy Matysio) och gör henne turbogravid. Hennes manliga kolleger, under ledning av den aggressive överste Brauchman (Christian Slater), tror dock att Ava bara är hysterisk och spärrar in henne på sjukavdelningen. De tror henne heller inte då hon svär på att ett monster fötts fram. (Påminner en smula om Prometheus, inte sant?)  ”Det är bara en cysta som spruckit” spekulerar doktor Krauss (Brendan Fehr). Men det finns verkligen ett monster, och det biter Bruce (Michael Therriault). De övriga tror dock inte på honom heller. ”Du har bara skurit dig på glas” tror doktorn. Generellt beter sig alla så irrationellt och överspänt att man blir lite otålig. Ska inte det där monstret sätta tänderna i dem allihop någon gång?

Rymdskeppet, specialeffekter och look;

En av dess posters som visar rymdskepp som inte är med i den färdiga filmen

En av dess posters som visar rymdskepp som inte är med i den färdiga filmen

På ett av de många varianterna på omslag/poster till filmen står det ”From The Oscar Nominated And Creative Mind Behind Alien”. I klartext betyder det att regissören till Stranded är samme man som var art director med ansvar för rymdskeppsinteriörer till Ridley Scotts Alien. Jepp, Roger Christian designade Nostromos insida. Det är faktiskt ganska coolt. Dessutom var han ansvarig för scenografin till Stjärnornas krig, och det vann han en Oscar för. Hur coolt är inte det? Vilken kille, den där Roger Christian. Tyvärr märks inte detta i Stranded, förmodligen för att filmen är inspelad på en mikrobudget. Att asteroiden slår ut elektriciteten i början av filmen är mycket lägligt, eftersom korridorerna därför ligger i mörker. Det blir billigare att spela in då. Hela filmen utspelas inom samma, lilla kulissbygge. Först springer de åt ena hållet i den mörka korridoren, och sen åt det andra. Blinkande ljus och kolsyrerök bidrar till den ”läskiga” stämningen, men allt har man sett förut.

Trots begränsningarna har filmskaparna använt sin budget klokt, för Stranded ser helt OK ut. Men den ser också ut som tusen och en andra rymdfilmer som producerats efter Alien.  Roger Christian var en gång i tiden en stor förnyare av scenografikonsten, men det magiska handlaget har han inte kvar idag.

På några av de tidiga promotionaffischerna som förekommer på nätet ser man bilder av mäktiga, stora rymdskepp. Inga av dessa finns med i den färdiga filmen. De få skepp vi får se är faktiskt inte datoranimerade utan miniatyrmodeller som filmats på riktigt. Det ger dessa korta scener en retrokänsla, som förhöjer känslan av b-film från 80-talet. Man undrar vart de stora skeppen på affischerna tog vägen? Blev det slut på pengar innan specialeffekterna skulle göras? Det är kuriöst, eftersom snygga effekter numera brukar vara det minsta problemet för science fiction-skapare. Varför göra en b-film 2013 som ser ut som en b-film från 1989?

Luckor i manus,

En film som konstant fuskar sig fram. Allt är tillrättalagt. Elen är borta så att de inte kan kontakta någon, och heller inte röntga Avas mage för att se om hon är gravid eller har en tumör. Huvudpersonerna pratar oavbrutet och förklarar handlingen för varandra, så att det inte finns några som helst möjligheter för publiken att själv tolka vad som händer. Alla pratar, men ingen lyssnar, så trots att två personer av fyra intygar att de sett ett monster så passar det handlingen bättre om de båda andra inte tror på dem. Sedan blir de båda infekterade huvudpersonerna plötsligt allvetande och kan i detalj förklara vad monstret är och vad det tänker göra. Då tror de andra på allt, av någon anledning. Och först efter tre fjärdedelar av filmtiden så kommer någon på att ja visst ja, det finns ju en räddningskapsel som det bara är att sätta sig i så åker den automatiskt till Jorden. Ursäkta mig, men varför gick ni inte och satte er i den från början istället för att famla omkring i mörkret på en trasig rymdstation i en och en halv timme?

En bisarr och ganska obehaglig scen, som påminner mycket om ett övergrepp

En bisarr och ganska obehaglig scen, som påminner mycket om ett övergrepp

Domen:

Vad skulle du helst se: en film av mannen som designade rymdskeppen i Alien och Stjärnornas krig, eller en film av regissören till Battlefield Earth och skaparen av alla scener med Jar Jar Binks? Du behöver inte välja, för Roger Christian har gjort allt detta! Jepp, han är inte bara Oscarsvinnande rymdskeppssnille. Han har också regisserat alla tiders sämsta långfilm, och var andreregissör till Star Wars I Det mörka hotet. Men det skriver de minsann inget om på affischerna. Nu är inte Stranded så illa som Battlefield Earth. För att bli en kalkonfilm måste man ha några pretentioner till att börja med, och Stranded strävar inte efter att vara något mer än ett derivat av Event Horizon möter Andromeda Strain möter Alien möter Apollo 18 osv. En klassisk bodyhorror/kosmisk skräck, helt enkelt.

Det betyder inte att Stranded är bra på något vis. Tvärtom, det är en häpnadsväckande usel film som bara är värd din tid om du är road över att leta efter klichéer. Filmen saknar helt humor, men ibland lockar den ändå till hånskratt då skådisarna levererar sina platta repliker med väsande gravallvar. Ava vaknar upp efter att ha svimmat av. ”Var är jag?” frågar hon kollegerna som vakar över henne. Doktorn tittar henne länge i ögonen, och säger med allvarlig röst. ”Du är på… (konstpaus) sjukmottagningen.” Christian Slater spelar sin överste på ett osympatiskt vis. Scenerna där han dominerar och låser fast Ava, låter henne genomgå monsterfödseln ensam och sedan skäller ut henne efter noter, påminner mest om ett övergrepp. Hur de manliga besättningsmedlemmarna behandlar sin kvinnliga kollega är det som är mest obehagligt med Stranded, trots att det är fullt med monsterslem och blod.

Se istället-

Vilken som helst av ovan länkade filmer.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter