Kurt Russell

Stargate (1994) – guilty pleasure då Indiana Jones möter Star Wars

Frankrike/USA 1994, manus: Dean Devlin och Roland Emmerlich, producenter: Dean Devlin, Oliver Eberle, Joel B Michaels, regi: Roland Emmerich

James Spader och Kurt Russell i Stargate 1994

James Spader och Kurt Russell i Stargate 1994

Handlingen.

Hur kunde faraonerna förmå tusentals slavar att bygga de enorma pyramiderna i forntidens Egytpen? I Roland Emmerichs genombrottsfilm får vi veta att det var utomjordiska tyranner som iklädde sig rollen som egypternas gudar och kungar. Med terrorns och teknologins hjälp behärskade de forntidens människor, och deras rike varar ännu på andra håll i galaxen. Några svenska forskare (bl a Viveca Lindfors) finner en cirkelformad port under ökensanden som öppnar en väg genom rymden till en planet vid en avlägsen stjärna. En trupp skickas igenom för att undersöka vad som finns på andra sidan. Den naive fornforskaren Daniel (James Spader) får följa med för att han är den ende som kan tyda inskriptionerna på porten. Men överste Jack O’Neil (Kurt Russell) tänker inte låta någon långhårig vetenskapsman stå i vägen för hans uppdrag. Ingen vet att översten fått order att spränga en atombomb för att förhindra att något utomjordiskt tar sig igenom stjärnporten. Mötet med den unge pojken Skaara från den förslavade befolkningen på den främmande planeten får dock överste Jack att tveka. Skaara är i samma ålder som Jacks döde son skulle ha varit, och han och de andra infödingspojkarna ser genast upp till Jack och hans soldater. Men hur ska de kunna rädda planeten från gudarnas vrede?

Ras rymdskepp använder pyramiderna som landningsplats

Ras rymdskepp använder pyramiderna som landningsplats

Rymdskeppet!

Pyramiderna är endast landningsplatser för ”gudarnas” moderskepp, som då och då sänker sig ned från himlen. Då darrar alla människor, och lägger sig med pannan i sanden i vidskeplig skräck. Från pyramidskeppet skickar solguden Ra ut sina jaktplan som bestraffar upproriskhet med bomber och laserstrålar. Vi bjuds endast på några få sekunder med rymdskeppen i rörelse, och får aldrig se några kontrollrum eller andra högteknologiska miljöer. Förmodligen grundar det sig i budgetbegränsningar, men jag tolkar det också som ett estetiskt val: det är människorna som är moderna i sin look, och de onda gudarna är mer ”magiska”. Emmerich skulle komma att förfina sin rymdskeppsdesign rejält till sin nästa film, Independence Day, som kom bara två år senare.

Pretentionerna?

Här har vi en film som verkligen vill vara en påkostad Hollywoodmatiné av den gamla skolan, mer för att underhålla än för att väcka några djupare funderingar. Devlin och Emmerich går ut hårt och brer på tjockt med klichéer som de lyckats samla på sig från filmhistorien. Ibland blir det överdrivet sentimentalt, som då ökenpojkarna gör honnör för överste Jack. Men den ständiga glimten i ögat gör att Stargate håller nosen ovanför det patetiskas vattenyta.

Alexis Cruz spelar pojken Skaara, som blir överstens bäste vän och stand-in-son

Alexis Cruz spelar pojken Skaara, som blir överstens bäste vän och stand-in-son

Specialeffekter och look;

Beast, en vänlig rymdkossa

Beast, en vänlig rymdkossa

Indiana Jones möter Lawrence of Arabia möter Stjärnornas Krig. Fint utnyttjande av masscener, med folkmassor som myllrar över öknen. Jag älskar den vänliga rymdkossan som får en Snickers av Daniel och sedan återkommer vid flera tillfällen i berättelsen och räddar våra huvudpersoner. Det är en sådan där nästan-Star-wars-detalj som skänker charm åt Stargate.

Svagast designmässigt är Ra och hans egyptiska ”gudar”. Horus och Anubis är ju  här inga egentliga gudar, utan soldater i plastiga djurhjälmar. Effekten då man kommer nära är tyvärr mer komisk än vördnadsbjudande eller gudalik. Även Ras palats gör sig bäst på håll.

Anubis är en sjakalgud

Anubis är en sjakalgud, med huvud av plast

Luckor i manus,

Det sägs att Stargate började som två separata manus: Emmerichs idé var den om att urtida aliens dominerat Egypten, ett tema han många år senare skulle återvända till i 10.000 BC. Dean Devlin hade en vision om ”Lawrence of Arabia i rymden”. Dessa båda trådar vävdes så ihop till en enda film. Men den färdiga Stargate är tveklöst en splittrad historia. Det inledande mysteriet, med Daniel i centrum som söker svaret på gåtan om vad denna stjärnport är, klipps abrupt av då soldaterna kliver genom porten och tumlar ut i öknen på andra sidan galaxen. Vi får inte se mer av fina Viveca Lindfors, tyvärr. Istället är det som om filmen börjar om, och överste Jack blir huvudpersonen. Då tappar filmen i tempo, eftersom nya miljöer och karaktärer måste presenteras. Sedan blir det inte så mycket tid kvar åt Ra och hans soldater att bygga upp ett påtagligt hot. Ra i Jaye Davidsons androgyna gestalt blir en visuellt anslående men i övrigt rätt blek huvudskurk, som egentligen aldrig tar initiativet utan mest skrider omkring i sina luftiga salar och schmizear i motljus.

Jaye Davidson som Ra i Stargate

Jaye Davidson som Ra i Stargate

Domen:

För mig är Stargate en guilty pleasure. Förr brukade jag räkna den till De Stora Rymdfilmerna, men nu är jag inte lika säker på att den förtjänat en sådan klassikerstatus. Den hör förstås till 90-talets viktigare science fiction-filmer, eftersom den gav upphov till flera TV-serier och kickstartade Rolans Emmerichs Hollywoodkarriär. Utan Stargate, ingen Independence Day. Men denna egyptiska alienhistoria är både emotionellt och berättartekniskt ett mycket mindre moget verk. Om Independence Day verkligen satte fingret på pulsen på 90-talets amerikanska tidsanda, är Stargate en saga som är märkligt frikopplad från sin tid – varken modern eller omodern. Som ett potpurri av klassiska äventyrsfilmer från fyra decennier, med mer än lovligt lånat från Star Wars. Den är en bagatell, på många vis, och inte så spännande som jag kom ihåg den som. Men även den omogne Emmerich var en konsekvent och omsorgsfull regissör, och filmen myllrar av underhållande detaljer och blinkningar till publiken. Förutom en del etniska klichéer är Stargate en i grunden mycket snäll film, som utger sig för att vara ett tufft actionäventyr. Tack vare Emmerichs entusiasm och ett duktigt radarpar av huvudrollsinnehavare (Russell/Spader) så står sig den första Stargate fortfarande som en kul film.

Viveca Lindfors försvinner lite abrupt

Viveca Lindfors försvinner lite abrupt

Se även+

Independence Day för Emmerichs hittills största stund. 10 000 BC för en variant på samma tema som Stargate.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Soldier (1998) – supersoldat slåss för surdegshippies

Kurt Russell är Todd 3465, en behaviouristiskt betingad supersoldat

Kurt Russell är Todd 3465, en behaviouristiskt betingad supersoldat

Handlingen.

Dystopisk rymdaction av samma manusförfattare som Blade Runner, och det är en uttalad ”sidohistoria” till det universumet. Regissör är Paul WS Anderson som också gjort Event Horizon.  Todd 3465 (Kurt Russell) uppfostras från späd ålder till supersoldat. Redan som barn lär han sig döda utan betänkligheter, och sedan strider han tillsammans med andra supersoldater i olika operationer. Han är så betingad på att vara soldat, att han är helt nollställd inför alla vanliga, mänskliga situationer. Bland annat strider han vid Tännhauser Gates, ett välkänt namn för alla Blade Runner-fans. Todds halvonde kapten, Church (Gary Busey) blir utmanövrerad av den helonde överste Mekum (Jason Isaacs) som med genmanipulation tagit fram en ny generation superdupersoldater. Todd själv anses vara så passé att han dumpas som skräp på en planet full med sopor. Där blir han funnen av en liten, idealistisk grupp flyktingar som skapat ett utopiskt minisamhälle bland soporna. De har stickade koftor, dreadlocks, stormöten och tänder levande ljus, pussas på fårfällar och odlar sina egna grönsaker. Todd gör så gott han kan för att passa in. Men snart får han återgå till det egentligen är bra på, att döda. Överste Mekum och superdupersoldaterna landar nämligen på sopplaneten och börjar öva prickskytte på Todds surdegsbakande nya kompisar. Ska han lyckas försvara sitt nya hippieliv mot sina gamla kolleger?

Skeppen, stridsvagnarna och vapnen är i alla fall ganska grymma

Skeppen, stridsvagnarna och vapnen är i alla fall ganska grymma

Rymdskeppet!

Tungt bestyckade, tungt bepansrade, ograciösa militärskepp. Förhållandevis många rymdskeppsscener, men mest som inramning till en historia som i allt väsentligt utspelas på marken.

Pretentionerna och manus?

Det är alltså en av Blade Runners manusförfattare, David Peoples, som skrivit Soldier. Kopplingen till den klassiska filmen gör de så mycket de bara kan av. Och Peoples lyckas få till en kärna i historien som skulle kunna varit intressant: de unga pojkarna som programmeras till dödsmaskiner och sedan utför alla bestialiska handlingar med ständigt samma outgrundliga min, bara för att kastas bort i det ögonblick de inte längre är de starkaste. Det finns också ett frö till ett intressant möte mellan de snälla civilisterna och den mentalt skadade soldaten. Men dessa frön lyckas inte Peoples få att gro eller blomma. Det är en sak att säga att man har ett släktskap med Blade Runner, en helt annan att visa det, och åstadkomma något med verklig substans.

Allas vår Gary Busey är med

Allas vår Gary Busey är med

Specialeffekter och look;

En hyfsat påkostad 1990-talslook, med drag av Mad Max.  Som alla Paul W S Andersons filmer finns det något väldigt operaaktigt över de flesta scener, med utstuderade kameravinklar och skådisar som ständigt intar märkliga poser. Tillsammans med de väldigt kulissiga kulisserna får hela filmen en ganska fejkad känsla.

Domen:

En konstig film som med en annan regissör än Paul W S Anderson hade kunnat bli mycket bättre. Kurt Russells totalt nollställda ansikte är i fokus nästan hela tiden, och utan rätt regi blir det både långtråkigt och obegripligt att titta på. Kurt, som ju annars besitter stor charm, tycks inte ha några känslor alls i rollen som Todd. Där han borde projicera behärskad känslostorm,  lyckas han mest likna en arg skyltdocka. Filmen pendlar mellan Russells stenansikte, väldigt våldsamma (och blodsprutande) slagsmålsscener och gullig sentimentalitet i flyktingarnas stad. Det är för våldsamt för att vara gulligt, men för segt för att vara en tillfredställande action. Kvar blir mest ett stort ”meh”.

Se istället-

Pandorum  och Event Horizon är två bättre rymdfilmer av Paul W S Anderson. De Tolv apornas armé är en bättre film av manusförfattaren David Peoples. The Thing är en bättre film med Kurt Russell.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter