The Tree of Life (2011) – Enastående rymdscener i anti-Melancholia

USA 2011, manus och regi: Terrence Malick

Brad Pitt i The Tree of Life

Handlingen.

Ett innerligt och livsbejakande allkonstverk i videoform, av den excentriske regissören Terrence Malick. Genom minnen hos en medelålders businessman (Sean Penn) upplever vi hans barndom i 1960-talets Texas där han slits mellan sin omtänksamma mamma (Jessica Chastain) och hårda pappa (Brad Pitt med ovanligt stort underbett). Men Malick tar oss också med på en mysterieresa som bokstavligen visar universums födelse, livets uppkomst på Jorden och dinosaurernas död, allt till ljudet av överjordiskt vacker musik och meditativa röster som talar direkt till Gud om livets mening. Sean Penns vuxne man bearbetar sina traumatiska minnen av sin broders död och sitt eget uppror mot pappan. Till slut når han eventuellt försoning och finner Guds avsikt med existensen. Som ni förstår är det här en film man antingen går igång på totalt, eller stänger av i vämjelse. Jag valde att betrakta den som en meditation, och såg den främst för dess rymdscener.

Enastående rymdscener i The Tree of Life

Oförglömliga rymdscener av Douglas Trumbull!

Vad du än gör: om du börjat titta på The Tree of Life, se till att åtminstone se så långt som till avsnittet som visar universums födelse och livets uppkomst. Det är ungefär 15 minuter långt och kommer efter mindre än en timme. Jag lovar att det är de vackraste rymdscener du sett, och tillsammans med överjordisk körmusik som Lacrimosa av Zbigniew Preisner blir det ännu mäktigare.

Enastående rymdscener i The Tree of Life

Jag kan utan omsvep erkänna att det var namnet Douglas Trumbull som lockade mig till The Tree of Life. Han är ansvarig för visual effects i filmen, och är den som skapade den unika rymdlooken med hjälp av helt odigital filmkonst. Hans galaxer och nebulosor är alltså inte datoranimerade, utan består av många tagningar av bl a rök, bubblor i vatten och annat praktiskt filmbart. Resultatet är enastående och oförglömligt.

Om du inte känner till Trumbull, så kan jag berätta att han endast varit ”visual effects supervisor” i tio filmer sedan 1968. Men det är bland andra följande filmer:

• 2001 A space odyssey
• Silent Running (som han också regisserade)
• Närkontakt av tredje graden
• Star Trek The Motion Picture
• Blade Runner
• och så The Tree of Life…

Ni kanske förstår varför jag bara var tvungen att se den första filmen sedan 1982 där Trumbull gjort effekterna?

Dinosaurier i The Tree of Life

Pretentionerna?

Förmodligen den mest pretentiösa film jag sett, eftersom både formen och budskapet är så sprängfulla av Godheten och Skönheten och Nåden att filmen nästan spricker i sömmarna av all godhet och nåd. Text och subtext samspelar i en skimrande dröm, där det förflutna och framtiden existerar simultant och det är möjligt att få förlåtelse och få en andra chans. Det är i mastigaste laget, och framförs oändligt långsamt och med en hyperestetik som man antingen älskar eller hatar.

Specialeffekter och look;

Jag har ju redan nämnt rymdscenerna som något alldeles speciellt, men resten av filmen är också mycket vacker. Fotot är utsökt, och det är ett speciellt ljus över scenerna från 1960-talet. Varje detalj i scenografin bidrar till helheten, från stolarna runt matbordet ned till minsta grässtrå. Ett mycket utstuderat konstverk.

Sean Penn i The Tree of Life

Domen:

Filmen vann Guldpalmen i 2011 års Cannesfestival, vilket är samma festival som Lars von Triers Melancholia visades vid. Ett lustigt sammanträffande, för Melancholia och The Tree of Life är på sätt och vis varandras motpoler, och ändå förbundna. Båda filmer skildrar födelse och död i hyperestetiska och suggestiva bilder – i slow motion till vacker klassisk musik. De visar båda himlakroppar som koliderar. Men om Lars von Trier hatar mänskligheten, vill Terrence Malick omfamna den, och med ren och skär viljestyrka visa att en nåd är möjlig, bortom själva döden. The Tree of Life är alltså anti-Melancholia. Om du känner för en riktig utmaning  ser du dem efter varandra. Personligen tycker jag att mörker oftast är intressantare än ljus, åtminstone inom fiktionen. Det är en anledning till att jag anser  att von Triers verk är överlägset Malicks. Någonstans i allt det sakrala och heliga, tappar The Tree of Life bort den dramatik som trots allt bör vara kärnan i varje drama. Om von Trier kan man säga många saker, men han är åtminstone alltid underhållande. Malicks film är vacker, men ack så tråkig.

Se även+

Ovanstående filmer där Douglas Trumbull gjort effekterna.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Melancholia (2011) – förtrollande undergångsporr

Familjen spanar mot Melancholia. John vägrar inse faktum. Claire är skräckslagen. Justine längtar.

Handlingen.

En överklassfamilj av oklar nationalitet kämpar för sitt liv i den här poetiska och hyperestetiska undergångsskildringen signerad Lars von Trier. Claire (Charlotte Gainsbourg) försöker förgäves hjälpa sin syster Justine (Kirsten Dunst) till ett normalt familjeliv genom att ordna ett överdådigt och högborgerligt bröllop för henne och Michael (Alexander Skarsgård) på sin lantegendom. Men Justine är psykiskt sjuk och bryter sakta samman under kvällen, med förödande konsekvenser. Samma natt visar sig en röd prick på himlen, som ett järtecken. Det är planeten Melancholia som rör sig genom solsystemet, förmodligen på kollisionskurs med Jorden. Allt medan Melancholia växer på himlen ökar spänningarna mellan den krisande Justine och Claire och hennes man John (Kiefer Sutherland). Både familjen och mänskligheten i stort står på undergångens brant, och liksom i Deep Impact får vi följa huvudpersonernas diametralt olika reaktioner på hotet om stundande världsödeläggelse.

Pretentionerna?

En film om Jordens undergång av Lars von Trier har väl inga pretentioner? Ha ha, har påven en lustig mössa? Oavsett vad man tycker om von Trier som filmskapare eller som person, så kan man aldrig någonsin beskylla honom för att inte försöka. Och här siktar han verkligen mot stjärnorna. Melancholia är många saker: en sorts allegori över depression, en misantropisk fantasi om hur den futtiga och motbjudande mänskligheten får vad den förtjänar, och en meditation över motsatspar i existensen – ljus och mörker, hopp och förtvivlan, kärlek och hat, lojalitet och svek, egoism och uppoffring. Alltsammans förpackat med vackrast tänkbara bildberättande som omslagspapper.

Melancholia växer på himlen

Specialeffekter och look;

En oändligt vacker film, på ett oändligt utstuderat kokett vis. Inledningsscenerna är filmade i extrem slow motion och utgör nästan en sorts stilleben där huvudpersonerna symboliskt springer över perfekt ansade gräsmattor som snärjer deras ben eller försöker uppsluka dem. Kirsten Dunst får på hundra olika vis luta sig bakåt och stirra med halvslutna ögon upp i rymden, medan blomblad och insekter virvlar över hennes barm. Det går att se Melancholia som ett två timmars meditativt videokonstverk, om man vill.

Mest minnesvärda scen*

Det finns flera scener som kommer att stanna kvar i mitt minne i kraft av sin visuella skönhet. Men det finns också ögonblick av drama som stannar kvar. En av de mer obehagliga är då Justine i impotent vrede och uppgivenhet piskar sin älskade häst Abraham, som svarar med att lägga sig ned i tyst protest. Då önskar man att kometen ska komma snabbt.

Kirsten vilar sig

Domen:

För mig var Melancholia inte så mycket engagerande som hypnotiserande. Även om jag tyckte mycket mer om den än Antichrist, så går det inte att förneka att Melancholia långa stycken är ganska seg. De två timmarna kändes långa, och Kirsten Dunsts letargiska uppsyn visas i slow motion minst ett par gånger för mycket. Det inledande bröllopet är en mycket märklig scen, med massor av bra skådisar i små och osympatiska roller. Justines irrationella och hänsynslösa beteende är svårt att begripa och acceptera, även efter det att man har förstått att det är något fel på henne. Är hon sjuk, eller bara ett egoistiskt svin? Men filmens andra halva, som fokuserar på Clarie, är i mitt tycke betydligt starkare. Allt eftersom den främmande planeten växer på himlen och mullret från undergången närmar sig så lyckas von Trier till sist få mig på kroken. Sista halvtimmen sitter  jag som förtrollad inför undergångsporren. Och i slutögonblicken finns en försoning, även för Justine.

Det jag tycker är synd är att Lars von Trier i så hög grad prioriterar det estetiska och symboliska framför dramatiken. Han placerar sin story i en extrem överklassmiljö på ett slott, inte för att han har något att säga om livet för människor som är rika, utan för att det ser snyggt ut. Detta val av skönhet framför trovärdighet orsakar tyvärr ett avstånd mellan mig och personerna som skildras. De blir lite som karikatyrer. Det finns tillräckligt mycket substans i manus för att von Trier hade kunnat låta Melancholia handla om människor av kött och blod. Då hade filmen förmodligen blivit ett verkligt mästerverk som gått till filmhistorien. Istället gör alla golfgreener, silke och franska fönster att alltsammans blir en smula… ytligt.

Se även+

Komet- och undergångsfilmer i samma andra: Seeking a friend for the end of the world, Another Earth, Deep Impact, Sunshine. En annan film som är relevant är Sofia Coppolas Marie Antoinette, med Kirsten Dunst. De båda filmerna påminner ganska mycket om varandra.

Regi: Lars von Trier
Producent: Meta Louise Foldager, Louise Vesth
Musik: Mycket från Wagners Tristan och Isolde, overtyr.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Seeking a Friend for the End of the World (2012) – kärlek på den yttersta dagen

Keira Knightley och Steve Carell hamnar på en knasig restaurang

Handlingen.

Lorene Scafarias debutfilm börjar med chockbeskedet att Jorden kommer att krossas av en asteroid om bara några veckor, och att NASA:s rymdfärja som skulle stoppa den har exploderat. Flygen slutar gå, TV slutar sända och människor försöker förbereda sig för att dö. Det dödsmärkta amerikanska samhället blir snabbt en mycket jobbig plats att vara på. Folk tar livet av sig, lämnar sina familjer, partajar, plundrar, knarkar eller knullar runt. Dodge (Steve Carell) hör till dem som blir lämnade, och han lever sina sista dagar i ett tillstånd av dödlig besvikelse över vad livet gav honom. ”I regret my entire life” säger han till sin hushållerska. Ända tills hans småknasiga granne Penny (Keira Knightley) trillar in i hans lägenhet. Tillsammans försöker de göra dagarna fram till Jordens undergång värda att leva. Adam Brody och Martin Sheen skymtar förbi i mindre roller.

Rymdskeppet!

Vi får bara höra talas om rymdfärjan Deliverance, som exploderat under sitt uppdrag att rädda världen.

Pretentionerna?

Det finns några tankar i filmen som är intressanta. Hur skulle vi leva våra sista veckor, om vi verkligen visste att allt var kört? Det är förstås samma tema som i Lars von Triers Melancholia, men här i mindre pretentiös förpackning. Scafaria håller, till skillnad från sin danska kollega, igen på melodramat och jobbar mer med spänningen mellan hopplösheten och kärleken. Hon lämnar också plats för en del mer absurda inslag.

Seeking A Friend For The End Of The World visar inte asteroiden annat än på affischen

Specialeffekter och look;

Inte en enda specialeffekt, vad jag kan se. Själva asteroiden är aldrig i bild utom på filmaffischen (ovan), och vi slipper se Empire State Building förvandlas till aska.

Domen:

Mycket är bra. Steve Carell är alltid duktig på att spela uppgivna medelålders män, och här håller han sig ovanligt lågmäld och skänker stadga åt en komedi som annars kunde ha fallit ned i ren parodi. Det finns också ett par cyniskt underfundiga scener som visar hur olika människor väljer att spendera sina sista dagar. Som medelklassfesten där alla tar heroin och lyssnar på Radiohead, eller restaurangen där man bestämt sig för att vara superpositiva in i det sista och kramas medan man serverar helt crazy mat.

Men det räcker inte hela vägen, för då filmen övergår i en ren kärlekshistoria då infinner sig aldrig kemin mellan Dodge och Penny. Han är för tråkig och hon för ung för honom, och för quirky, för att man ska tro på dem båda tillsammans. Och eftersom en trovärdig kärlekshistoria saknas, hjälper det inte att övriga ingredienser (ett bra soundtrack, fina skådisar i biroller) är på plats. Ett gott försök är det i alla fall.

Se även+

Melancholia eller Deep Impact

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter