Laurence Fishburne

The Signal (2014) – unga hackare blir försökskaniner

USA 2014, regi och manus: William Eubank, producenter: Brian Kavanaugh-Jones och Tyler Davidson

Brenton Thwaites som Nic i The Signal

Brenton Thwaites som Nic i The Signal

Handlingen.

En indie-sci-fi-thriller från årets Sundancefestival, som tjänar på att du inte känner till för mycket då du ser den. Jag ska därför undvika att spoila för mycket. Vi följer tre unga studenter på roadtrip genom den amerikanska öknen. Haley (Olivia Cooke) ska börja på college i en annan delstat och får skjuts av sin smådeprimerade pojkvän Nic (Brenton Thwaites) och dennes bäste vän Jonah (Beau Knapp). Nic lider av en muskelsjukdom som gradvis får hans ben att förtvina och är, troligen med rätta, orolig för att Haley ska hitta en ny, mindre handikappad kille i Kalifornien. Men bilresan har också ett annat syfte. Nic och Jonah har länge retat sig på en mystisk hacker som kallar sig Nomad, som gång på gång lyckas hacka sig in i killarnas datorer och förstöra servrarna på MIT. Nu har de äntligen på en karta lyckats lokalisera signalen från Nomad, och de tre kompisarna beslutar sig för att göra en liten avstickare och konfrontera sin motståndare. Spåret leder till ett övergivet hus mitt ute i ingenstans, och tar inte många minuter i ökennattens mörker för våra vänner att de just har begått sitt livs misstag. Nomad visar sig vara något helt annat än en vanlig hackare. Nic, Jonah och Haley blir infångade av män i skyddsdräkter, och isolerade som försökskaniner i en mycket olycksbådadande forskningsanläggning av det slag som förekommer i skräckfilmer och som det är svårt att ta sig levande ifrån. Och i skuggorna lurar något farligt.

The Signal

The Signal

Pretentionerna?

Siktet är inställt högt. Ett genomgående tema är hjärtat vs hjärnan. Magkänslan mot logiken. Och ytterst kanske kärleken kontra intellektet. Den plågade Nic ställs inför många val, och blir hela tiden hunsad av Dr Wallace Damon (Laurence Fishburne) som gång efter gång försöker bryta Nics motståndskraft och tvinga honom att samarbeta. För sin egen skull, så klart. Men ingen är den se ser ut att vara i The Signal, och till slut då täckelset har fallit måste Nic själv bestämma vilken sorts människa han ska bli.

Rymdskepp och världsbygge!

Jag har lovat spoilerfritt, men det finns en stark rymdkoppling, och även om det tar god tid på sig att dyka upp så är filmens rymdskepp väl värt väntan.

Produktionsdesign;

En indiefilm gjord på blott 4 miljoner dollar, av en regissör som tidigare gjort en ännu billigare rymdfilm (Love från 2011) där han faktiskt var både regissör, produktionsdesigner, kameraman och producent. William Eubank vet helt enkelt hur man använder sina korvören väl, och The Signal ser fenomenalt bra ut för den budgeten. De få specialeffekterna är fint integrerade i resten av filmen, och känns som en helt naturlig del av berättelsen. Jag är imponerad. Bra foto av David Lanzenberg.

The Signal

The Signal

Luckor i manus,

Kritiker pekar på att vi aldrig får de många mysterietrådarna förklarade för oss. Och det stämmer. En del saker, som en röd väska som dyker upp med jämna mellanrum men aldrig förklaras, hade jag önskat att det fanns en motivering till. Men jag kan också förlåta en del poetisk frihet och villospår, eftersom The Signal är en film som är avsedd att tala lika mycket till hjärtat som till hjärnan. I en poetisk betraktelse om universums stora mysterier kan vi inte begära få precis allt förklarat för oss på ett silverfat.

Domen.

En mystisk liten film som inte så många har sett, och som bjuder på tillräckligt många bra thrillerögonblick och överraskningar för att stå sig bland betydligt dyrare och kändare rymdfilmer. Den är också hemtrevligt geekig, med den smått asociale hackern Nic i huvudrollen. Relationerna mellan vännerna har en varm botten. Den stora överraskningen i storyn ska jag inte avslöja här, men om du är ett stort av av sci-fi kanske du i och för sig inte blir superöverraskad när väl hemligheten avslöjas. Men vägen fram till det något utflippade slutet är nog så underhållande, med fina prestationer av de unga skådespelarna, läskiga laboratoriemiljöer och ett mycket färgstarkt persongalleri av bifigurer. För mig blev The Signal en oväntat trevlig bekantskap.

 

The Signal

The Signal

Fler filmer som den här+

(varning för mindre spoilers här nedanför!)

Påminner lite om Chronicle, om ungdomar som får superkrafter genom att närma sig en asteroid. Jag ser också drag av District 9, Andromeda Strain, Lucy och Hanna.

Man of Steel (2013) – Nolan frälser Superman

USA, 2013, manus: David S Goyer och Christopher Nolan, regi: Zack Snyder, producenter: Christopher Nolan, Charles Roven, Emma Thomas, Deborah Snyder

HENRY CAVILL som Superman  i Man of steel

HENRY CAVILL som Superman i Man of steel

Handlingen.

Tillbaka till rötterna i denna reboot av Stålmannen, den första sedan Superman 1978. Detta är en fullfjädrad rymdopera, och vi får följa Kal-El från födseln på den dödsdömda planeten Krypton, där hans pappa Jor-El (Russell Crowe) kämpar desperat för att rädda sin ende son undan det dekadenta kryptonska samhället i allmänhet och den brutale general Zod i synnerhet. Kal skickas till Kansas, och efter några få scener från hans barndom i Smallville möter vi den vuxne Clark Kent (Henry Cavill). Han lever gömd men då och då utför han hjältedåd i det tysta. Journalisten Lois Lane (Amy Adams) kommer snart Clark på spåren, och det något omaka paret dras magnetiskt till varandra. Den blyge Clark ställs inför svåra val då han ska besluta sig för om han vill avslöja sin existens för världen eller inte. Av både sin biologiska far och sin adoptivpappa (Kevin Costner) har han fått inpräntat att han kommer att bli som en Messiasgestalt för Jordens människor. Men orkar en enda man med ett sådant ansvar, och vill människorna verkligen ha en ny Messias? Då Clark finner ett kryptonskt spaningsskepp och aktiverar det, orsakar han ofrivilligt en händelsekedja som snabbt reducerar hans val. Skeppet lockar nämligen till sig Clarks pappas mördare, general Zod, som raskt bestämmer sig för att erövra Jorden och återupprätta Krypton. Clark måste komma ut som frälsare inför människorna samtidigt som han försöker försvara dem mot sina egna, mycket mäktiga, kryptonska fränder.

Clark ombord på det kryptonska spaningsskeppet

Clark ombord på det kryptonska spaningsskeppet

Rymdskeppen!

Det är fullt krig på Krypton

Det är fullt krig på Krypton

Jag är glatt överraskad av filmens stora fokus på Krypton, dess rymdskepp och teknologi. En riktig rymdskeppsfest, där filmskaparna maxar designen utifrån förutsättningen att det är en utomjordisk och mycket förfinad civilisation som ska visas upp. Det finns inga räta linjer någonstans i skeppen, och linjerna är hämtade från naturen: såväl en skalbagges skal som en snäcka kan anas i kurvorna på spaningsskeppet som Clark hittar på Nordpolen. General Zods olika skepp är baserade på tretalet: de ”World Engines” (terraformerare) som släpps lös över Metropolis och Indiska Oceanen är tripoder, och liknar en sorts stora krabbor. Trots detta organiska formspråk gör de många rustningarna, vapnen och rymdskeppen Man of Steel till en betydligt mer ”teknologisk” vision av Stålmannen än vi sett i de tidigare filmerna, mer lik den tecknade serien.

Är vi i Kansas?

Är vi i Kansas?

Pretentionerna?

Jor-Els ambitioner för sin son är lika enorma som de är motstridiga: å ena sidan vänder han sig emot Kryptons rigida predestinerade reproduktionssystem, där varje barn har ett förutbestämt öde. Hans son ska minsann få bestämma själv vad han vill göra. Men sedan satsar Jor-El ändå allt – sitt eget liv, sin sons liv, Kryptons samlade genetiska grundmaterial och hela kultur – på att Kal/Clark ska vilja axla Messiasmanteln på Jorden och frälsa oss människor ifrån ondo. Stackars Stålis har inte mycket val, när allt kommer omkring. Det är i spänningsfältet mellan Ödet och Clarks egen fria vilja som Man of Steel får sitt dramatiska bränsle. Kryptonierna framstår som absurt, operaaktigt pompösa, men filmen kommer liksom undan med det genom att Clark själv står så främmande inför det bombastiska drag som är hans utomjordiska arv.

ANTJE TRAUE som Faora-Ul

ANTJE TRAUE som Faora-Ul

Specialeffekter och look;

Flygande best FTW

Flygande best FTW

Jag retar mig lite på Henry Cavills nya, lätt utstående Hollywoodtänder. Är de en specialeffekt? Jag gillar däremot Krypton, med dess teknologi, vulkaner och fantasidjur. Högklassig produktionsdesign under ledning av Alex McDowell, art direction av Chris Farmer och kostym av James Acheson. Det är bl a Weta som står för animation. Krypton delar DNA med Asgård i Marvels Thor (2011). De svulstiga dräkterna med små huvuden påminner om rustningarna från Chronicles of Riddick (2004) eller figurer från Mass Effect, Halo och liknande spel. Det är så over the top, att det nästan blir skrattretande. Då vi kommer till Jorden bygger mycket av det visuella på Henry Cavills förmåga att projicera majestätiskt lugn (utan att det sömngångaraktigt) i kontrast med de våldsamma striderna med den kryptonska Faora-Ul. Slagsmålen som krossar hela städer är den explosion som behövs för att uppväga Supermans i övrigt så milda framtoning.

Ibland öser Zack Snyder på med effekterna att det nästan blir psykedeliskt, speciellt då Superman ger sig i kast med The World Engine. I sina sämsta stunder liknar det då en blandning mellan Matrix Revolutions och Transformers, och det kan väl ändå inte ha varit meningen?

MICHAEL SHANNON är General Zod

MICHAEL SHANNON som General Zod

Luckor i manus,

Som drama fungerar den första halvan av filmen bäst: Lois Lanes detektivarbete för att finna Superman, Clarks minnen från barndomen och första möten med spöket av sin egen pappa. Även Zods ankomst till Jorden behåller det mänskliga perspektivet i storyn, och påminner på så vis en hel del om Independence Day. Men då väl titanerna börjar slåss drabbas Man of Steel av samma problem som Marvels The Avengers: hur kan vanliga, mänskliga karaktärer i filmen få något vettigt att pyssla med under tiden som gudar och halvgudar kastar varandra genom skyskraporna? I Avengers var det Black Widow och Captain America som kom bort medan Hulk slogs med kosmiska jätteormar. I Man of Steel famlar manusförfattarna David S Goyer och Christopher Nolan (som ju samarbetat tidigare om de tre Batmanfilmerna) desperat för att ge Lois Lane, Perry White och övriga dödliga en roll att spela. Att Superman är så gudalik gör honom förstås mycket svårare att skriva ett vettigt, dramatiskt manus kring, än låt oss säga Batman. Alltså får manusförfattarna ta till de trick de kan: en liten kryptonsk artefakt som bara MÅSTE pressas in i ett hål (egentligen motsvarande att trycka på en knapp) av flera olika rollfigurer, bara för den dramatiska effektens skull. Tidningschefen White (Laurence Fishburne) får hålla på en lång stund att rädda en av sina kolleger från att krossas under en skyskrapa, men det påverkar egentligen inte handlingen. Sammantaget känns inte storyn helt vattentät den sista halvtimmen, utan ganska spretig och vag. Kanske mest som ett nödvändigt ont, för att få visa så maffiga slagsmålsscener som möjligt…

RUSSELL CROWE som Jor-El

RUSSELL CROWE som Jor-El

Domen:

Låt oss slå fast: det här är ingen ny Dark Knight, eller ens Batman Begins. Det är en lättviktigare film. Jag känner mig trots allt lättad, då jag inte är något fan av regissören Zack Snyder (300, Watchmen) och var rädd att nya Superman skulle bli endast yta utan substans. Men det verkar som om radarparet Nolan/Goyer (producent/manus) räddade Man of Steel och resultatet är en film som för det mesta lyckas balansera det operatiskt överdrivna med en mer mänsklig sida. Till det kommer att allt det utomjordiska är överraskande fantasifullt gestaltat. Henry Cavill gör en bra imitation av Christopher Reeve, och Amy Adams är utmärkt som den moderna Lois Lane. Trots att storyn blir lite krystad mot slutet känns aldrig de 2 timmarna och 25 minuterna långdragna. Här finns tillräckligt mycket av modernitet och originalitet för att ge denna klassiska superhjälte ett nytt liv som rymdopera på vita duken, något som Bryan Singers Superman Returns (2006) aldrig lyckades med. Förmodligen räcker det i flera år framöver.

Se även+

Superman och Superman II (där general Zod också är med)

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter