litteratur

Trailer för dokumentären ‘Worlds of Ursula K Le Guin’ med tio års unika intervjuer med den stora sci-fi-författaren

Ursula-K-Le-GuinI vintras gick en av alla tiders största science fiction- och fantasyförfattare, amerikanen Ursula K Le Guin, ur tiden. Hon råkar också vara min och många andras mest betydelsefulla författare på ett personligt plan. I trailern till en ny dokumentär om Le Guins författarskap får vi en av förklaringarna: hon är en av få som kan ge dig något underbart att läsa när du är tio år gammal, och fortfarande vara med dig när du är 45. Hon är en mästerlig världsbyggare som gång på gång utforskar teman om sociologi och samhällsbyggen, psykologi, filosofi, personlig mognad, könsroller, anarkism, taoism, miljömedvetenhet. Le Guin säger själv att hon ser det som science fictions ansvar att försöka bryta ned existerande murar för vårt tänkande, och sedan genast fortsätta och bryta ned muren som ligger bortom den, och bortom den..

Nu har filmaren Arwen Curry släppt trailern för sin långfilmsdokumentär Worlds of Ursula K Le Guin, som innehåller nästan tio års intervjuer med den åldrande författaren. I filmen ser vi också nutida författare och kulturpersonligheter som berättar vad Le Guin betytt för dem, inklusive The Handmaid’s Tales Margaret Atwood, David Mitchell, Neil Gaiman, Samuel R. Delany, Michael Chabon, Vonda N. McIntyre, Adrienne Maree Brown, China Miéville, Annalee Newitz, och Theodora Goss.

Från 2009 fram till sin död 2018 berättade Le Guin om hur hon fick slå sig fram som kvinnlig författare i en mansdominerad sci-fi-genre, men långsamt vann allt större självförtroende, respekt och med åren även kärlek från en bred publik. Hon berättar också om de världar hon frammanat med sin penna.

Ursula Le Guin är för svenska läsare kanske mest känd för sin fantasyserie A Wizard of Earthsea (Trollkarlen från Övärlden) som många generationer unga läsare transformerats av. Men hon skrev under fem decennier mycket science fiction för vuxna, inklusive klassiker som The Left Hand of Darkness (Mörkrets vänstra hand), The Dispossessed och The Lathe of Heaven. Även Earthsea går med behållning att läsa första gången som vuxen. Hon blev 88 år gammal.

 

Annonser

War of the worlds (2005) – Spielberg tolkar klassisk sci-fi

USA 2005, regi: Steven Spielberg, manus: Josh Friedman och David Koepp baserat på HG Wells, producent: Kathleen Kennedy. Musik: John Williams.

Tom Cruise och Dakota Fanning i Världarnas krig

Tom Cruise och Dakota Fanning i Världarnas krig

Handlingen.

Mystiska väderfenomen och bisarra olyckor som drabbar USA förebådar en större katastrof: en fullskalig invasion av grymma och tekniskt överlägsna utomjordingar. Den frånskilde hamnarbetaren Ray (Tom Cruise) är redan hårt prövad man, med ekonomiska bekymmer och en son och en dotter (Justin Chatwin och Dakota Fanning) som distanserar sig från honom. Då de hamnar mitt i invasionens väg måste Ray uppbåda alla sina krafter för att rädda sina barn. Men för att det ska lyckas, måste de börja lita på sin pappa.

Världarnas krig

Världarnas krig

Pretentionerna?

Steven Spielbergs tredje film om utomjordisk invasion, efter Närkontakt av tredje graden och E.T. Hans ambition här är att förnya sig, och han har själv sagt i intervjuer att han i Världarnas krig försöker skapa en inverterad Närkontakt, med tydligt ondsinta utomjordingar (istället för goda) och en pappa som försöker hålla ihop familjen snarare än att lämna den (som Richard Dreyfuss gjorde i Närkontakt). Men den klassiska goda-mot-onda-storyn gör Världarnas krig mer enkelspårig än föregångarna, och mer beroende av vårt engagemang i huvudpersonerna. Lyckligtvis är Spielberg alltid skicklig på att skapa detta engagemang.

Världarnas krig

Världarnas krig

Rymdskepp och världsbygge!

Manusförfattarna Josh Friedman och David Koepp förlägger sin tolkning av HG Wells klassiker till nutidens USA istället för det viktorianska England. Det är nog helt logiskt ur ett blockbusterperspektiv, även om jag gärna hade sett en högbudgettolkning av originalet. De är för övrigt i gott sällskap – självaste Orson Welles ansåg redan 1938 att berättelsen tjänade på att flyttas över Atlanten. I Spielbergs version står en frånskild pappa och hans barn i centrum. Det är ett klokt drag, då det ger berättelsen mer hjärta än i HG Wells kyligt betraktande original. Andra förändringar tycker jag är mindre motiverade, och då främst att rymdtemat tonas ned så mycket. Istället för i rymdskepp från Mars anländer filmens utomjordingar i ”blixtar” som slår ned i marken och aktiverar krigsmaskiner som har legat begravda där i miljoner år. Man anar att Spielberg inte ville göra Independence Day 2, men det är ändå lite trist att originalet bland rymdinvasioner inte visar en invasion från rymden. Men de utomjordiska krigsmaskinerna är spot on: vi känner tveklöst igen HG Wells berömda tripoder, inklusive en grym dödsstråle och rödaktiga, utomjordiska sporer som sprider sig som en pest över landskapet.

Produktionsdesign;

Utmärkt hantverk på den höga nivå som vi lärt oss att förvänta oss då Spielberg är involverad. Genomgående fotorealistiska effekter, och fullt av skuggor, rök och dimma. Filmfotot är utsökt, signerat Spielbergs mångårige samarbetspartner Janusz Kamiński, som filmat alla Spielbergs filmer sedan Schindler’s List. Produktionsdesign av Rick Carter, känd från Avatar, A.I och Jurassic Park. Effekter av Industrial Light and magic.

Världarnas krig

Världarnas krig

Domen:

En genomarbetad och bländande vacker nytolkning av en av alla tiders största science fictionklassiker, i regi av en regissör som verkligen vet hur man maxar spänningen i en story om en familj i fara. Dakota Fanning är toppen i rollen som det överspända skilsmässobarnet, och de partier i mitten av filmen som berör familjens flykt genom folkmassor i panik griper tag i mig på djupet. Trots de många goda förutsättningarna lyfter War of the worlds aldrig till de riktiga höjderna, och det är inte en av Spielbergs bättre filmer. Det sägs att Spielberg och Tom Cruise ville upprepa succén från Minority Report genom att skapa en till sci-fi-film tillsammans, och att Cruise valde War of the worlds. Därefter satte Spielberg sina medarbetare på att göra ett kommersiellt gångbart manus. Precis så känns filmen: som ett projekt av två Hollwoodmoguler som vill göra en film ihop. Inte för att de har något speciellt att berätta, utan för att de kan.

Men dödsstrålen är fin.

Luckor i manus OBS! Spoiler om du inte känner till historien,

Deus ex machina deluxe, helt i HG Wells anda. Men om marsianerna varit på Jorden förut och begravt krigsmaskiner, varför märkte de inte att de är allergiska mot jordiska bakterier?

Fler filmer och TV-serier om rymdinvasion+

Roligast: Independence Day. Bäst av Tom Cruise: Edge of tomorrow. Värst: Battlefield Earth. Tonårigast: Ender’s game och The host. Plastigast: Evolution. Mest socialistisk: They live! Spanskast: Extraterrestrial. Mer Spielberg och Dakota Fanning: Taken (TV-serie)

Ender’s Game (2013) – våldsförhärligande tonårsäventyr

USA 2013, manus och regi: Gavin Hood, producent: Roberto Orci, Alex Kurtzman, baserat på romanen av Orson Scott Card

ASA BUTTERFIELD och HARRISON FORD

ASA BUTTERFIELD och HARRISON FORD i Ender’s Game

Handlingen.

Genom sin blotta existens är detta en kontroversiell film, men mer om det senare. Jag vill beskriva Ender’s Game som en film om ungdomar för ungdomar. Handlingen kretsar kring tonårige Ender Wiggin (Asa Butterfield), som växer upp i en framtid där Jorden utsatts för förödande attacker från den utomjordiska civilisationen som går under namnet Formics. Som en följd av kriget har samhället militariserats, och alla barn som föds bedöms utifrån sina utsikter att göra karriär i rymdflottan. Ender lever för chansen att få komma till rymdstationen Battle School, en krigsakademi för blivande befälhavare. Ender är en mager, utsatt kille som får stryk av sin sadistiske storebror men har förmågan att ge igen med blodigt övervåld mot mobbarna i skolan. Och överste Graff (Harrison Ford) ser hans beslutsamhet, och bestämmer sig för att Ender är en blivande stjärnkadett. Men livet ombord på rymdstationen är nästan omänskligt tufft, och översten har inga skrupler inför att helt bryta ned sina unga adepter för att se vilka som är överlevare. Översten vet nämligen att Formics är på väg att attackera igen, och militärledningen letar desperat efter att en stark, ung ledartyp att skicka mot hotet. Långsamt men säkert växer Ender med uppgiften. Han måste inte bara komma underfund med hur han ska kunna skapa lojalitet och laganda hos sina kamrater, utan även hur han kan leda rymdflottan i en framgångsrik motattack mot fiendens övermäktiga armada.

Pretentionerna?

En klassisk utvecklingsberättelse, där övergången från barn till vuxen medför många svåra val. De flesta karaktärer är moraliskt tvetydiga, och inte minst vuxenvärlden framställs som manipulativ och cynisk.

Formics moderskepp

Formics moderskepp

Världsbygget och rymdskeppen!

Vi märker fördelen av att ha en litterär förlaga till en science fictionfilm – Enders värld är en genomarbetad dystopisk framtidsvision som är rik på detaljer. Det är ett världsbygge som hänger ihop, och ger gott om antydningar om ett myllrande liv bortom kamerans omedelbara blickfång. Det är ett dystert och kallt samhälle som Ender har oturen att bo i, och det hänger ett allvar över varje huvudpersons karaktär. Den nordamerikanska småstadsmiljö där filmen har sin början har Kalla krigets kalla hand kring hjärtat. Allt barnen drömmer om är att få åka med i raketen, bort från Jorden och ut i rymden för att få lära sig att skjuta rymdvarelser. De få ljusglimtarna i storyn hittar vi i kamratskapen mellan kadetterna, som efter inledande konflikter lär sig att samarbeta som ett team.

Battle School i Ender's Game

Battle School i Ender’s Game

Filmens centrala skådeplats är rymdstationen Battle School, där barnen drillas i tyngdlösheten i den med panoramafönster försedda sfäriska träningssalen Battle Room. Här lär sig Ender att leda sina kamrater i räder mot motståndarlagen. I klassrummet ser de arkivfilmer från det stora slaget då Formics moderskepp och dess svärmar av jagare ödelade Jorden, många år tidigare. Stunden som spelas upp gång på gång är då allas hjälte, piloten Mazer Rackham (Ben Kingsley), lyckades få in en träff som slog ut fiendens moderskepp. Ska Ender lyckas upprepa Rackhams bedrift?

Design och specialeffekter;

Med producenter som Roberto Orci och Alex Kurtzman (Star Trek, Star Trek Into Darkness) och eldsjälen Gavin Hood som både manusförfattare och regissör, hade det varit konstigt om Ender’s Game hade sett något annat än supertjusig ut. Det gör den också, med utsökt foto, bra kostymer och tydlig rymdskeppsdesign där människornas industriella militärlook kontrasteras mot Formics’ mer organiska, insektslika rymdskepp. Med beröm godkänt på den visuella sidan, men lite för långsamt klippt.

Ender's Game

Ender’s Game

Mest minnesvärda scen*

Bland science fictionelementen i filmen är ungdomarnas introduktion till tyngdlösheten i Battle Room svårslagen. Originellt för att vara en Hollywoodfilm och enligt läsare av romanförlagan ganska nära bokens version. Men det som tyvärr fastnar mest på min näthinna är då Ender misshandlar en rival i duschen, så att denne nästan dör. Lite för brutalt för en ungdomsfilm, om ni frågar mig.

Asa Butterfield som Ender

Asa Butterfield som Ender

Domen:

Ett klassiskt pojkboksäventyr som lever mer på sin glittrande, högteknologiska yta mer än på sin förmenta djupsinnighet. Teman som att bli vuxen och att lära sig tolerans är förstås eviga, men allvaret förblir kvar på en sur tonårings grubbelnivå snarare än de existentiella höjder som den storslagna rymdfonden kräver. Enders stora etiska dilemma stjäls ifrån honom, och kvar av det svåra moraliska valet blir en smått apart twist på slutet.

Jag känner mig ständigt ambivalent inför den här filmen på grund av att Orson Scott Card, författare till böckerna om Ender, tillika filmens medproducent, är ett sådant praktarsel. Stundtals har jag svårt att veta om jag tolkar filmens våldsförhärligande hjältesaga som ett utslag av kryptofascism för att jag letar efter bevis på Orson Scott Cards motbjudande livsåskådning i verkliga livet. Hur ska man tolka alla huvudpersoners cynism? Förmodligen är jag överkänslig.  Jag antar att Ender’s Game egentligen är en hyfsad äventyrsfilm för unga. Men fler än jag har tvekat inför filmen, som floppade hårt ekonomiskt. Någon uppföljare lär det inte bli. Alltid något.

Se istället-

Hungerspelen är också en dystopisk framtidsvision med mycket våld, men med ett varmare hjärta.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter