10 skrämmande filmer där väggen mellan dimensionerna rasar

Vad är ungdomarna i Cabin in the woods villiga att offra för att blidka gudarna?

Vad är världsrymden, egentligen? Är det bara utrymmet mellan stjärnor och planeter i vårt eget universum, eller skulle det kunna vara utrymmet mellan alla världar i alla tänkbara universa? Från vårt mänskliga perspektiv, spelar det någon roll? För även om vi hävdar att ”rymden” är begränsad till det vi kan observera med mänsklig teknologi (t ex i ett teleskop) så förutsäger forskarnas teorier att det finns betydligt mer precis bortom horisonten. Om strängteorin stämmer finns det kanske 26 dimensioner, och kvantmekaniken förutsäger att det existerar många parallella universa. Och vilken sträcka är egentligen kortast: 26 ljusår, eller 26 dimensioner? Så även om min rymdfilmsblogg (och rymdfilmsgenren i stort) framför allt rör sig i vår egen rymdtid, så finns inom science fiction den närbesläktade premissen att väggarna mellan dimensioner och parallella världar ständigt riskerar att kollapsa och släppa igenom något från Andra sidan. From Beyond, som HP Lovecraft skulle ha sagt.

Cthulhu

I inlägget Därför behöver vi berättelser om rymden har jag redan skrivit lite om genren kosmisk skräck, som kännetecknas av att människan ställs inför det totalt främmande från en annan värld. Framför allt menade jag då filmer som utspelar sig i vår egen fysiska rymd, med paradexemplen Alien och Prometheus. Men just idag tänkte jag alltså vidga rymdbegreppet till att omfatta samtliga 26 dimensioner och tipsa om ett antal kosmiska skräckfilmer där Något Fruktansvärt lyckas bryta ned barriären till vår värld och tränga sig igenom från en annan dimension. Häng med på en spoilerfylld resa till tentakelland!

Hellboy (2004)
regi: Guillermo del Toro, producent: Lawrence Gordon m fl

OgdruJahad frambringar apokalypsen

Handlingen? Ockultister och nazister försöker frambringa apokalypsen genom att öppna en portal ut i rymden, där de fruktansvärda Ogdru Jahad bidar sin tid, inspärrade i ett kristallfängelse. De råkar av misstag ta med sig demonen Hellboy över gränsen till vår värld, och världens öde hänger på om han bejakar sin helvetiska sida eller följer sin fosterfars goda föredöme.

Tentaklerna? Om det är någon som vet hur man gestaltar uråldriga, ondskefulla gudar så är det mexikanska regissören Guillermo del Toro. Han har läst på sin lovecraftiska Cthulhu-mytologi och ger Ogdru Jahad-gudarna groteska proportioner. Man kan förstås, i sann kosmisk skräckanda, bara ana dem, då deras gigantiska tentakler sträcker sig ned från stormskyarna över ödelagda städer. Mot slutet av filmen får vi också se Hellboy bekämpa ”the behemoth”, en av bläckfiskgudarna nedstigen i köttet.

OgdruJahad är de gamla gudarna som vill slippa fria från fängelset

Cloverfield (2008)
regi: Matt Reeves, producent: JJ Abrams

Cloverfieldmonstret verkar förvirrad och ledsen. Och arg!

Handlingen? Genom en handkamera får vi följa några ungdomars helg i New York, då plötsligt något enormt slår ned i staden och går lös mellan skyskraporna. Snart råder kaos i miljonstaden, och våra huvudpersoner tvingas fly för sina liv. Cloverfield var en kultfilm redan innan sin release, på grund av den kryptiska marknadsföringen som inte avslöjade annat än att det var någon sorts katastroffilm. I mitt tycke en av de bättre monsterfilmer som gjorts, och egentligen värdig en egen full recension på Rymdfilm.

Tentaklerna? Strikt talat vet vi inte om Cloverfieldmonstret kommer från rymden eller från en annan dimension (den trillar i varje fall ned från himlen). Proportionerna är enorma, men några tentakler ser vi inte. Snarare liknar vår vän en jättelik, vinglös fladdermus som går på knogarna. Den verkar väldigt sur, ungefär som om den inte riktigt förstår varför den hamnat på ett så ogästvänligt ställe som New York. Jag tycker nästan lite synd om den. Nej, förresten.

The Mist (2007)
regi, manus och producent: Matt Darabont

Behemoth i The Mist är det största av alla monster

Handlingen? En pappa och hans son fångas tillsammans med andra småstadsbor i en stormarknad då en tjock dimma väller in över stan bortifrån armébasen. I dimman döljer sig fasor som arméns experiment släppt igenom från andra dimensioner. The Mist baseras på en av mina favoriter bland Stephen Kings långa noveller, men med ett antal nya, riktigt ondskefulla twistar mot slutet, helt i den tidige Kings anda. Jag har alltid tyckt att skräckberättelser ska sluta olyckligt för att riktigt kännas.

Tentaklerna? Det kryllar av hungriga monster i alla storlekar, från sådana man kan krossa med sin känga till enorma, åttafotade spindellika varelser som tornar upp sig över trädtopparna. Huggtandsförsedda tentakler slår sig genom garagedörren och sliter ut människorna i dimman. Här har verkligen alla barriärer mot en sjuk och mycket fasansfull värld raserats.

Ghostbusters (1984)
regi och producent: Ivan Reitman, manus: Dan Aykroyd och Harold Ramis

Marshmallowgubben från Ghostbusters är en klassiker

Handlingen? Du har sett den här, men jag vill påminna om att huvudskurken är den sumeriske förstörelseguden Gozer, en typisk figur från en annan dimension. Spökena som invaderar stan är bara Gozers förlöpare.

Tentaklerna? Mot slutet tar Gozer formen av den enorme marhmallowgubben som hotar New York med ödeläggelse.

John dies at the end (2012)
Regi, manus och producent: Don Coscarelli

Dave i John Dies At The End

Handlingen? En journalist kommer en märklig story på spåren. Är det bara ungdomar som knarkar och hallucinerar eller har kompisarna Dave och John verkligen kommit i kontakt med en parallell och demonisk verklighet? Ett antal riktigt våldsamma dödsfall där flera personer exploderat efter att ha injicerat en svart vätska tyder på något annat än vanlig överdos. En stundtals riktigt charmig (tro’t eller ej) och rolig surrealistisk skräckkomedi, som en hipsterversion av Bill and Ted’s Excellent Adventure, eller något sådant.

Köttmonstret i John dies at the end

Tentaklerna? Mest minnesvärd är demonen av kött som vi får träffa alldeles i början av John dies at the end. Han har en kalkon som huvud, biffar och laxar som kropp och korvar som fingrar. Gross out! Som grand finale får vi för en gångs skull färdas in i den andra dimensionen och träffar på – surprise, surprise – ett enormt, tentakelförsett monstrum!

Hellraiser (1987)
Manus och regi: Clive Barker

Pinhead från Hellraiser

Handlingen? En girig man och hans älskarinna råkar öppna en dörr till helvetet med en magisk box. Deras liv och död blir snart en oändlig plåga. Av brittiske författaren Clive Barker, som har en hängiven fanskara. Rekommenderas, men inte för den svagmagade. Du är inte ett fan av kultskräckfilmer om du inte har sett den här i oklippt version. Själv såg jag den på en så skraltig VHS-kassett att det knappt gick att urskilja slakten som pågick. Lika bra det kanske, för min oskyldiga 16-åriga själs skull.

Tentaklerna? Nja, mer spikar i skallbenet och krokar som sliter köttet från kroppen. Demonernas ledare heter Pinhead, och är en av skräckfilmshistoriens stora ikoner. Synd bara att Hellraiser följdes av så erbarmligt dåliga uppföljare. Endast ettan är sevärd.

HP Lovecrafts From Beyond (1987)
Manus (del) och regi: Stuart Gordon

I Lovecrafts From Beyond öppnas en portal till en annan dimension och förvandlar forskarna

Handlingen? Mycket löst baserad på en novell med samma namn av Lovecraft, i regi av Stuart Gordon som gjort sig en liten och mycket våldsam filmkarriär på att göra vansinnigt blodiga adaptioner av skräckmästarens berättelser (Re-Animator är också Stuart Gordons verk). I From Beyond öppnar några forskare en portal till – du gissade det – en annan dimension – och förvandlas till – du gissade det – tentakelförsedda kannibalmonster.

Tentaklerna? Ett veritabelt filmskräckkabinett från 80-talet, med de knasigaste plastmonster du kan tänka dig. Idag upplever man det som mer bisarrt än verkligt skrämmande. I filmen fungerar det så att de som blir bitna av varelser från Andra sidan förvandlas själva och får en liten tentakel i pannan, där all deras kraft sitter. Biter du av den, så besegrar du monstret.

The Ancient Ones, urgamla gudar, bryter sig fria

Cabin in the woods (2012)
Manus, regi och producent: Drew Goddard och Joss Whedon

Handlingen? Här är en film jag verkligen inte vill spoila, så jag nöjer mig med att säga att det är en dubbeltwist på varje skräckfilmskliché du någonsin sett.

Tentaklerna? Mycket Cthulhu igen – ”the ancient ones” är inspärrade i väntan på att få slippa lös och ödelägga världen. Vad är vi villiga att göra för att hålla deras fängelse intakt? En enorm hand som sveper fram över himlen är den glimt vi hinner få.

Pacific Rim (2013)
regi, manus och producent: Guillermo del Toro, Travis Beacham

Guillermo del Toros Pacific Rim

Handlingen? Guillermo är enda regissören med två filmer på listan, och den här kommer först i sommar. Det är en hyllning till japanska genren kaiju (som Godzilla är mest kända exemplet på) och går ut på att en dimensionsportal öppnas på havets botten och släpper igenom ett antal bestar. Mänskligheten måste försvara sig med det enda logiska vapnet: jätterobotar!

Tentaklerna? Jag har inte sett filmen än, men i klippen förekommer åtminstone två monster, vart och ett i samma storlek som en Finlandsfärja. Den ena av dem ser mycket tentakelförsedd ut. 17 juli får vi se närmare hur hen ser ut.

Event Horizon (1997)
regi: Paul WS Anderson

Event horizon

Av filmerna jag skriver om idag är Event Horizon den jag tycker minst om, eftersom jag inte riktigt gillar Paul WS Andersons effektsökeri. Men det är otvetydigt en äkta rymdfilm (med massor av fina skepp och rymdfärder) om forskare som öppnar en port till helvetet. Full pott, så att säga. Och Sam Neill lyckas alltid vara sevärd. Läs hela Rymdfilms recension.

Bubblare:

Pahvålnaderna och profeterna från maskhålet, i Star Trek Deep Space Nine
Jättemaskarna i Beetlejuice

Mer kosmisk skräck på Rymdfilm:

Alien, Aliens, Alien 3, Alien 4, Prometheus, The thing, Dreamcatcher, Doom, Alien Cargo, The Faculty, The Darkest Hour, Grabbers

Prometheus (2012) – den moderna Frankenstein

Som äkta fanboy har jag haft skrivkramp efter att jag såg filmen i lördags. Som andra geeks som debatterar filmens kvaliteter på nätforum är jag kluven. Prometheus dock varken det fläckfria mästerverk som fans hoppats på eller magplasket som en del hävdar. Däremot är den en underhållande rymdopera med tillräckligt mycket orginellt och dubbeltydigt stoff för att kunna fortsätta vara bränsle för debatter under lång tid framöver. Och den ser fullkomligt magnifikt mindblowing ut. Funderar du fortfarande på om du ska ta dig till bion och se den i 3D, så kan jag lova att du inte kommer att ånga dig.

Varning för spoilers. Läs inte resten om du är rädd för att få veta detaljer!

Shaw är ute på jakt efter sin skapare

Det här är inte Alien
Ridley Scott har inte gjort en remake av Alien. Det har han påpekat flera gånger, men det är som om en ny version av klassikern ändå var vad många hoppades på. Den nya filmen står dock, på gott och ont, på egna ben. Det är en större, grällare, komplexare och samtidigt dramatiskt mer ofokuserad film än Alien. Visuellt har Prometheus faktiskt mer gemensamt med  Rymdimperiet slår tillbaka än just Alien.

Enligt flera recensenter skulle temat för filmen Prometheus vara Elizabeth Shaws (Noomi Rapace) religiösa tro och frågan om varifrån vi, den mänskliga rasen, egentligen kommer. En del kritiker verkar besvikna på att dessa frågor ställs på ett taffligt sätt av filmens karaktärer och att det yttersta svaret – att vi är skapade av en ras stora, vita, muskulösa män – är trivialt. Men då tycker jag faktiskt att man ser filmen alltför ytligt. Sant är att Shaw och hennes kolleger aldrig får de svar hon hoppats på, men att deras barnatro och existensiella grubblerier inte har någon relevans i ett kosmiskt sammanhang är också själva poängen. Temat för Prometheus är inte Shaws personliga sökande efter Gud eller hennes frälsning. Det är Skaparnas möte med Skapelsen som är filmens kärna, och i det mötet saknas såväl frälsning som mening för tillvaron. Den som ger liv till någon annan betalar i Scotts universum ett högt pris, och även om människan skulle ha tillkommit genom intelligent design finns det inget högre syfte bakom. Och vår, liksom resten av skapelsens, respons på den livets gåva vi fått, är förstörelse och våld.

Cykeln av skapande och förintande löper som den röda tråden genom filmen. I inledningsscenen iakttar vi den varelse som ger upphov till liv på Jorden och därmed också dömer sig själv till döden genom att hans kropp blir näring åt nya livsformer. Det är ett tema vi känner igen från bl a den nordiska mytologin där jätten Ymers kropp utgör världens fundament. Senare i filmen möter vi en annan skapad varelse, androiden David, satt till jorden av en åldrande miljardär som ersättning för en son som aldrig kom. Men David är också hela mänsklighetens avkomma, och han vänder sig emot sina upphovsmän i sina försök att skapa eget liv. Varför? Helt enkelt för att han kan. I filmens nyckelscen är det David som uttrycker filmens moral: Vilka barn vill inte se sina föräldrar döda? Det går inte att skapa eld utan att själv förtäras av den.

Genom något krystade flashbacks får vi som filmpublik följdriktigt vara med då den mäktiga rasen av spacejockeys förintas av sitt eget biologiska vapen: den svarta substans med livets gnista som är så kraftfull att minsta droppe sprider sig genom värdorganismen som ett virus. Filmen visar oss cykler av skapelse och förintelse, i ett allt mer rasande tempo, tills vi bokstavligen bevittnar evolutionen av en ny monstruös art, i fast-forward genom generationerna.

Kosmisk skräck
Titanen Prometheus i den grekiska mytologin skapade först människan av lera och vatten, och skänkte sedan elden (kulturen) till oss. För detta straffade Olympen honom med evig plåga. En tolkning av filmen som vissa har gjort är att det skulle vara besättningen på Prometheus som ”upptäcker elden” genom att finna människans ursprung. Men filmens berättelse kan inte tolkas så bokstavligt nära de forntida grekernas naivt antropocentriska

Denna moderna myt är har mycket mer gemensamt med den kosmiska skräcken i HP Lovecrafts At the mountains of madness än med klassisk mytologi. (Bläckfiskmonstret har även en stark släktskap till Cthulhu.) Människan är bara en bifigur, oändligt liten inför gudarnas likgiltighet och olycksalig om hon kommer i vägen för deras planer. Samtidigt är människan en del av det höga pris som gudarna/spacejockeys får betala. Både människorna och den svarta substansen (sedemera monstren) är ju barn till filmens gudar och avkomman vänder sig gemensamt emot dem. När den ensamme upphovsmannen till livet på Jorden i början av filmen sprider sin svarta ”säd” så dömer han både sig själv och sina gelikar till döden. Om inte den svarta substansen dödar dem alla, så kommer människorna förr eller senare att göra det.

Frankensteins monster, det är vi
Förutom likheterna med teman från Lovecraft är det i romanen Frankenstein vi finner en tydlig föregångare till filmen. Mary Shelleys gotiska klassiker har ju undertiteln Den moderne Prometheus och om man betraktar Scotts film som Frankensteins arvtagare så faller faktiskt de flesta bitar på plats. Shelleys Victor Frankenstein försöker genom vetenskapen göra sig själv till gudarnas jämlike och skapar liv från död materia. Monstret som uppstår är en vetenskaplig triumf, och Victor tror in i det sista på sin skapelse och ser i honom en ädel själ som behöver vägledning. Men högmod går före fall, och ”den moderne Prometheus” Victor straffas likt titanen hårt. I Shelleys version kommer straffet mot skaparen inte direkt från gudarna, utan från det skapade, Monstret.

Vi människor, tillsammans med Alien-varelsernaoch den svarta substansen, är Frankensteins monster. Våra skapare stod förmodligen där i åskvädret och ropade likt Victor Frankensten ”It’s alive!”. Och vi kommer att hämnas gruvligt på dem för den saken. På samma sätt är David vårt eget monster, som längtar efter en far som älskar honom och en mening med sin existens. När det står uppenbart att han inte kommer att få något av det, återstår bara tillfredställandet av de egna drifterna.

Berättigad kritik
Den hårdaste kritiken mot filmen rör manusets brister. Somliga retar upp sig på beteendet hos filmens huvudpersoner, som man tycker agerar ologiskt eller slumpartat. Och visst finns det sådana exempel, som då skeppets biolog utsätter sig själv för helt onödiga risker genom att försöka gosa med första bästa rymdreptil som kommer krälande. Andra kritiker påpekar luckor i berättelsens grundlogik, som det faktum att nästan ingen i besättningen på en rymdresa för biljoner dollar får veta vad uppdraget handlar om. Det finns vidare inte mycket till gruppdynamik ombord, utan alla kör sina egna race, till synes ointresserade av vad som händer med kollegerna. Efter en dramatisk höjdpunkt som involverar en monstruös operation så får Shaw irra omkring nedblodad utan att någon frågar hur det är med henne, trots att hon är helt nedblodad. Och så vidare. Läs mer: De 9 värsta misstagen som Prometheus besättning gör.

Ridley Scott är ökänd för att inte alltid få till klippningen till bioversionerna av sina egna filmer. Blade Runner är det mest välkända exemplet, där numera ingen ser bioversionen utan någon av alla de olika director’s cut som kommit genom åren. Specialversionen av Alien är mycket längre (och bättre) än gamla bioversionen. Prometheus kommer förmodligen också bli en sådan film. Jag gissar på att filmbolaget krävt att den ska klippas ned till 2 timmar och att Scott har fått kapa i viktiga scener eller helt ta bort andra som (möjligen) bättre förklarar huvudpersonernas motivation för att agera som de gör. Filmen är märkligt rumphuggen i vissa scener. De 10 största gåtorna i filmen.

Men om man inte förväntar sig att filmens huvudpersoner ska få svar på sina frågor om Gud, utan istället betraktar Prometheus som en film som ställer en massa frågor om priset man får betala för att försöka vara Gud, så kan man ha mycket stor behållning av den trots dess svagheter. Det är för långt mellan de intelligenta science fictionfilmerna, och vi borde få se fler filmer som Prometheus, inte färre.

Rymdskeppet med samma namn

Handlingen.
Rymdskeppet Prometheus utforskar en avlägsen måne på jakt efter en utomjordisk ras som den idealistiska forskaren Shaw tror har skapat mänskligheten. De finner en pyramid med spår från en tekniskt avancerad civilisation. Men det finns personer i besättningen som har en farlig agenda, och utomjordingarna verkar ha dödats av något okänt som fortfarande finns kvar i pyramiden. Sen går allt käpprätt åt helvete.

Rymdskepp och specialeffekter!
Visuellt nästan helt fulländad. Ridley Scott har sin vana trogen bemödat sig om att så mycket av scenografin som möjligt byggdes upp av fysiska kulisser, istället för datoranimationer. Det gör att filmen får en i ordets bästa bemärkelse gammaldags påtaglighet i miljöerna. Skeppet Prometheus är rymdens Ferrari: muskulös och elegant. Vridbara motorer och en flygplansliknande cockpit ger skeppet en realistisk profil, samtidigt som interiörerna är så maffigt futuristiska att man tänker att så här ska en riktig science fictionfilm se ut. Vi får också stifta bekantskap med ett utomjordiskt skepp som vi känner igen från Alien och Aliens: den hästskoformade modell där alienäggen hittades i de tidigare filmerna. Men är det samma skepp, eller bara ett likadant?

Regi: Ridley Scott
Producenter: Ridley Scott, David Giler, Walter Hill
Musik: Marc Streitenfeld
Foto: Dariusz Wolski

Lästips för dig som inte fått nog av flummiga tolkningar av filmen: Prometheus Unbound: What The Movie Was Actually About

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter