USA 2015, regi: Ridley Scott, manus: Drew Goddard baserad på Andy Weirs roman, producent: Simon Kinberg m fl
Matt Damon portrays an astronaut who faces seemingly insurmountable odds as he tries to find a way to subsist on a hostile planet.
Handlingen.
Det finns ett par tillfällen då NASA-botanikern Mark Watley, den ensammaste mannen i universum, står inför överväldigande odds. Premissen känner du troligen redan till: lämnad ensam på Mars av sina astronautkolleger som trodde han var död. Men han lever, och kämpar. Som dagen då det sker en explosion i hans egen potatisodling, tålmodigt uppdriven i den marsianska jorden, under månader av slit och med hans eget bajs som gödning. I ena stunden pysslar han med sina plantor till ljudet av droppandet av kondens från en vattenmaskin som han byggt av överblivet raketbränsle. I nästa slungas han ut genom luftslussen och spräcker sin rymdhjäms visir. Medan den kvinnliga datorrösten varnar honom för att syret är nere på 5% lappar Mark ihop hjälmen med gaffatejp, och skyndar bort till sina plantor. De ser nästan levande ut, men då han rör vid dem förvandlas de till stoft, ögonblickligen frystorkade i den iskalla marsluften. Då konsekvenserna av katastrofen står klara för Mark, tappar han för några ögonblick kontrollen, där i mörkret vid ratten till sin rover. ”God, God, God” vrålar han, med tårarna rinnande. Och då har han ändå bränt upp det enda krucifixet som fanns på Mars, i syfte att starta elden i sin vattenmaskin.
Men Mark Watley är inte den som hänger läpp för länge. Han är ju Robinson: den västerländske, vite, dådkraftige mannen som inte bara överlever en fientlig omgivning, utan som också koloniserar allt han berör. I en av sina muntrare stunder konstaterar han i sin videodagbok att ett email från hans gamla universitet påpekar att en koloni först anses vara grundlagd då grödor odlas i det nya landet. ”Eat this, Neil Armstrong” flinar Mark. Filmens redan välkända nyckelreplik är ett typexempel på Marks inställning till hur han ska överleva, och sammanfattar också det vetenskapshyllande temat i Andy Weirs romanförlaga: ”I’m gonna have to science the shit out of this” säger Mark. Lös ett problem i taget. Löser du tillräckligt många problem, får du åka hem.
Skådespelaren Matt Damon lyckas (tack vare ett bra manus av Drew Goddard) ingjuta tillräckligt med djup i sin karaktär för att vi i publiken ska engagera oss i Marks öden och äventyr. Det blir aldrig så trivialt som ”MacGyver i rymden”. Mark är inte bara den heroiske sjömannen/rymdpiraten som manligt kavlar upp ärmarna och gör vad som krävs. Han är komplex som en verklig människa, kastad mellan tvivel, uppgivenhet, existentiella grubblerier och självförebråelser då något går fel. Då vi återser honom efter sju månader på nödransoner har vår äppelkäcke, all-american boy suddats ut, och i hans ställe ser vi en utmärglad och smått fnoskig uteliggartyp, som inte längre bryr sig om att prata in i videodagbokens kamera för att hålla konversationen med sig själv igång. Han är desperat, vilket är nödvändigt. Både han och vi vet att den enda chans han har att klara sig hänger på en vansinnig plan som ingen vettig människa skulle ge sig in på. Men Mark, som varit den ende mannen på en hel planet i många månader, vet att hans vänner väntar på honom. Längtan efter att åter få tillhöra ett sammanhang, kan få en människa att försöka sig på det omöjliga. Till och med om rymdskeppet måste tätas med gaffatejp och presenningar.
Pretentionerna?
En enda lång hyllning till naturvetenskapen i allmänhet och pionjärerna i NASA i synnerhet. Dessutom en peppande argumentation för att NASA ska skicka människor till Mars. Jag tror inte att det var en slump att NASA släppte nyheten om att de funnit vatten på Mars samma vecka som filmen hade premiär. Marks ständiga uppfinningsrikedom blir ibland smått osannolik, men eftersom det ökar känslan av äventyr och bryter av den känsla av hopplöshet som annars riskerar att tränga sig på, så är det något man lätt förlåter.
Rymdskeppet Hermes i The Martian
Rymdskepp, världsbygge och produktionsdesign!
Mars förekommer i många rymdfilmer, men är ökänt svårt att få till på ett bra sätt. Antingen blir det kulisser med röd papier maché, som i Total Recall eller Ghosts of Mars. Eller så är det helt uppenbart en öken utanför Los Angeles med rött filter framför kameran. Men i The Martian är Mars majestätiskt, gigantiskt och fullkomligt öde. Det är alien i ordets främmande bemärkelse. Det ser verkligen inte ut som Jorden, och vi tror verkligen på att astronauterna befinner sig där.
Den mänskliga teknologin är grundad i verklig NASA-utrustning, som är mer praktisk än snygg, och innefattar mer vakuumförpackad kyckling sweet’n’sour än strålpistoler. Vi får till och med träffa en verklig Marsrobot: Pathfinder från 1997 gör en cameo som räddare i nöden.
Helt fiktivt är däremot det maffiga rymdskeppet Hermes, som är Aresuppdragens moderskepp som fraktar människor och utrustning mellan Jorden och Mars. Det är stort, gnistrande vitt, och visas verkligen upp i detalj med kristallklar HD-upplösning. Konstruktionen är välkänd för oss science fictionfans: en långsträckt huvudskrov med nollgravitation och en ringformad ”torus” som snurrar runt den och ger normalgravitation till besättningen. Inte olik rymdstationen och rymdskeppet Discovery från 2001 eller rymdskeppet Endurance från Interstellar.
Produktionsdesignen är fläckfri, som sig bör då Ridley Scott gör science fiction. Det förekommer flera nickningar till regissörens tidigare filmer: titeln ”The Martian” tonas in och ut på samma vis som ”Alien”, och musiken av Harry Gregson-Williams lånar både från Jerry Goldsmiths Alien-tema och Vangelis soundtrack till Blade Runner. Detta är kul för oss fans, men egentligen onödigt då The Martian står stadigt på egna ben.
Luckor i manus,
Ett av Marks stora problem är att kommunikationerna med Jorden är utslagna. Men det finns en MAV (Mars Ascent Vehicle) kvar på Mars, och i den fungerar ju radion. Han åker ju dit själv på slutet. Varför kontaktade han inte Jorden därifrån?
The Martian
Domen:
När nu The Martian verkar bli en hit hos både publik och kritiker är det tredje året i rad vi har en biosuccé om hyfsat realistiska astronauter. 2013 hade vi ju Gravity, och 2014 Interstellar. Det är självklart viktigt för att rymdfilmsboomen (som jag skrivit om tidigare, och även analyserat intäkterna) ska hålla i sig, och vi måste vara ärliga och erkänna att hård sci-fi om NASA utan aliens är långt ifrån självklart som kommersiellt framgångsrecept. Filmer om vetenskapsmän i plåtburkar riskerar att bli en smula torra. Det krävs ett bra manus och en filmskapare med ambitioner. The Martian har lyckligtvis båda.
Om man jämför The Martian med föregångarna Gravity och Interstellar så har den klart större mainstreampotential. Spelar lite säkrare, så att säga. Storyn är en variation på det klassiska Robinsontemat, och den episka handlingen har trots den ovanliga miljön ändå ett konventionellt förlopp. Jämfört med Interstellar är The Martian direkt publikfriande, med ett stort persongalleri med bifigurer som är lätta att förstå sig på och tycka om. Vi får många hjälteögonblick där karaktärerna höjer nävarna i luften i triumf. Hell, yeah! I Interstellar var tvärtom alla halvknasiga och grät i tre timmar. Som överlevnadsthriller är The Martian mindre tät än vad Gravity var: den extra timmens spellängd ger både Mark och oss fler ögonblick då vi kan pusta ut och hämta andan. Sandra Bullock i Gravity hade knappt en sekund då hon inte svävade i dödsfara. Gravity var dessutom mer unik i sitt konstnärliga uttryck, med sina långa tagningar och pulserande musik. Ridley Scott tar inte ut svängarna alls på samma vis – för honom är det visserligen en av de mer lyckade filmerna på senare år, men trots det inte en av hans topp tre, eller ens topp fem.
Vad The Martian faktiskt har är ett utmärkt manus, baserat på en utmärkt förlaga i romanform. Och Ridley Scott balanserar det talade med det agerade på ett vis som hela tiden driver handlingen framåt. Långa stunder saknas dialog, och vi får helt enkelt se Mark kämpa på där nere på Mars yta. Vi rycks med och blir engagerade, inte bara i Marks öde, utan också i framtiden för mänsklig utforskning av rymden i allmänhet och Mars i synnerhet. På ett snyggt sätt argumenterar filmen för att NASA ska få resurser för att skicka astronauter till Mars, och vi tror att vi fått se en glimt av hur det skulle kunna vara. Mot slutet, då en övertänd reporter på Times Square, med amerikanska flaggor i bakgrunden, säger att detta med människor på Mars är en stor dag för hela mänskligheten, ja, då tror vi faktiskt på honom. Och känner att Hell, yeah!
Rymdfilm 