Marvel

Fantastic Four Rise of the Silver Surfer (2007) – personlighetsbefriad surfare

USA 2007, regi: Tim Story, manus: Don Payne, Mark Frost, producenter: Avi Arad, Don Eichinger, Ralph Winter

Chris Evans är Human Torch, som stöter på Silver Surfer

Chris Evans är Human Torch, som stöter på Silver Surfer

Handlingen.

Reed Richards och Susan Storm försöker gifta sig, mitt bland alla paparazzi. De överväger att upplösa Fantastic Four och leva ett vanligt Svenssonliv. Men deras planer får läggas på is då en destruktiv kosmisk kraft närmar sig Jorden och skickar ut sin härold Silversurfaren som förtrupp. Först måste Surfaren fångas in, sedan måste Fantastic Four slåss mot Dr Doom för att ta tillbaka surfbrädan, och till sist måste den onda kosmiska kraften stoppas innan Jorden går under.

Rymdskeppet!

Silversurfarens surfbräda är ju ett slags rymdskepp, om än av den mer minimalistiska sorten. Brädan ger honom hans krafter, men fungerar också som hans transportmedel, och den kan röra sig med överljushastighet. Brädan hör  till en av superhjältevärldens mer fascinerande rekvisita, men man kan tyvärr inte säga att den kommer riktigt till sin rätt i den här filmen.

Pretentionerna?

Ett hot av bokstavligen kosmiska proportioner: planetätaren Galactus (som aldrig nämns vid namn eller tar fysisk form) och dennes halvgud till sändebud. Kunde ha blivit hur maffigt som helst.

Den onda kosmiska kraften som äter planeter

Den onda kosmiska kraften som äter planeter

Specialeffekter och look;

Fortsätter på den redan inslagna banan från Fantastic Four (2005), vilket innebär att allt ser  plastigt, välkammat och artificiellt ut. Speciellt Surfaren själv är uttryckslös. Den onda kosmiska kraften, som i serierna ju är en humanoid/gud som heter Galactus, manifesteras i filmen endast som ett rymdmoln av enorma proportioner. Det gör att vi får ett par fina scener där molnet sträcker sig mot Jorden, men samtidigt blir det ganska vagt och lamt med en planetätare som mest liknar en tropisk orkan i rymden. Filmen hade tjänat på att ha en inkarnerad Galactus.

Chris Evans och Michael Chiklis

Chris Evans och Michael Chiklis byter krafter med varandra

Domen:

Faktiskt ännu lamare än den första filmen, mycket för att undergångstemat med den kosmiska demonen som äter hela planeter skär sig  mot den pladdriga och lättsamma såpoperadialog som utspelas mellan hjältarna i Fantastic Four. Hotet från rymden förblir  vagt ända fram till sista tjugo minuterna av filmen. Då kommer äntligen det kosmiska molnet fram, Fantastic Four måste slåss mot Doctor Doom, Susans liv är i fara och Silversurfaren måste välja sida. Men allt detta händer under knappa 15 minuter alldeles mot slutet, och upptakten dit är alltför händelsefattig. Det globala hotet, Susans eventuella död, superhjältegruppens upplösning – allt slarvas bort. Silversurfaren själv, som ju ska ”rise” enligt titeln, förblir helt personlighetsbefriad genom hela filmen. Regissören Tim Story lyckas inte för ett ögonblick klargöra varför Fantastic Four skulle vara relevanta för en modern publik. En av 00-talets  minst angelägna superhjältefilmer, och den känns lång trots att den klockar in på bara drygt 1 timme 30 minuter.

Se istället-

The Avengers (2012)  har allt som Fantastic Four saknar. Vi hoppas på rebooten av FF som enligt uppgift ska synkas med övriga Marvelfilmer och kommer 2015.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Fantastic Four (2005) – fyra flamsiga faller

Detta är filmen från 2005. Klicka här för rebooten Fantastic Four från 2015.

Fantastic Four

Fantastic Four

Handlingen.

Vi får se hur de fyra vännerna Reed (Ioan Gruffudd), Susan (Jessica Alba), Johnny (Chris Evans) och Ben (Michael Chiklis) tar klivet från att vara ett smått excentriskt kompisgäng till att bli superhjältar. Under ett experiment i rymden utsätts de för kosmisk strålning och får superkrafter. Men det får också den hänsynslöse Victor von Doom, Reeds gamla kompis och Susans ragg. Medan den nygrundade Fantastiska Fyran upptäcker sina egna krafter blir Victor skvatt galen och beslutar sig för världsherravälde.

Michael Chiklis som The Thing

Michael Chiklis som The Thing

Rymdskeppet!

Den tecknade serien Fantastiska Fyran har alltid haft en stark koppling till rymden, inte minst för att många av Marvels superskurkar kommer därifrån. Men gruppens ursprungshistoria är ju också rymdrelaterad och ges stort utrymme i denna första film. Victor von Doom har alltså en egen rymdstation, av någon anledning som aldrig riktigt förklaras. Den är stor som en Finlandsfärja, och tyvärr ungefär lika fantasieggande gestaltad som en sådan. Denna station är det enda stället där Reed kan studera en kosmisk storm som nalkas, så det är därför de fyra blivande hjältarna är ombord. De scener som leder upp till att Ben Grimm badas i strålning och förvandlas till The Thing är kanske inte så spektakulära, men de hör i alla fall till filmens mest spännande ögonblick.

Specialeffekter och look;

Inget att bli upphetsad över. Generisk superhjältefilm, mall 1A. The Thing ser ut att vara gjord av plast, Reeds gummiarmar är plågsamt dataanimerade och The Human Torch brinner visserligen med en snygg orange färg men är i övrigt också underväldigande. Det är som om varje designbeslut tagits av en uttråkad kommitté som bara vill ha det överstökat så fort som möjligt. Dr Doom ser mer löjeväckande än skrämmande ut.

Chris Evans är den som funkar bäst

Chris Evans är den som funkar bäst

Domen:

2005 kommer att gå till superhjältehistorien som året då Christopher Nolan revolutionerade  genren med Batman Begins och visade hur ett gammalt och slitet koncept kan omgestaltas på film –  i rätt händer. Det är märkligt att tänka sig att den fesljumma Fantastic Four kom samma år, för den känns som en mycket äldre och otidsenligare film. Den har många problem: skådespelarna är genomgående fel för sina roller (med undantag för Chris Evans) och den flamsiga dialog de får att kämpa med gör förstås inte jobbet lättare. Kanske ville filmskaparna satsa på en barnvänlig och retro komedikänsla i tilltalet, men det är helt enkelt inte tillräckligt tonsäkert eller kul. Fantastic Four kastar sig ut i det okända, och trots sina krafter faller de handlöst utan att nå fram till den campiness de siktar på. Förmodligen 00-talets minst engagerande superhjältefilm.

Se istället-

Captain America, med Chris Evans. Samma utmaning (en camp gammal hjälte från en svunnen tid) men mycket bättre utfört.

Du kan också testa den rebootade versionen Fantastic Four från 2015.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Grym trailer för Thor – The Dark World

Thor the dark world

Thor the dark world

Nu har Marvel/Disney släppt den allra första trailern för Thor The Dark World som har premiär i höst. Det är helt klart en mer fantasyinspirerad känsla den här gången, så eventuellt är den färdiga filmen inte något för Rymdfilm att recensera. Men trailern ser grym ut, i alla fall!

Thor The Dark World

Thor The Dark World

Thor (2011) – Arthur C Clarkes tredje lag åskådliggjord, i tights

USA 2011, regi: Kenneth Branagh, producent: Kevin Feige

Heimdall (Idris Elba) styr maskinen som öppnar maskhålet, AKA Bifrost

Heimdall (Idris Elba) styr maskinen som öppnar maskhålet, AKA Bifrost

Handlingen.

I denna Marvelfilm framgår det att Asgård egentligen är en högt stående och tekniskt avancerad civilisation på andra sidan galaxen. Bifrost, bron som leder mellan världarna, är ett maskhål i rymdtiden. Den unge och kaxige Thor (Chris Hemsworth) ådrar sig sin fader Odens (Anthony Hopkins) vrede och blir förvisad till Jorden. Lillebror Loke (Tom Hiddleston) konspirerar samtidigt med isjättarna för att störta Oden och själv ta makten i Asgård.

Maskhålsgeneratorn med bifrost, och Asgård i bakgrunden

Maskhålsgeneratorn med bifrost, och Asgård i bakgrunden

Teknologin!

En av science fictions allra största författare, Arthur C Clarke, har formulerat tre lagar för framtidsförutsägelser. De lyder så här:

  1. When a distinguished but elderly scientist states that something is possible, he is almost certainly right. When he states that something is impossible, he is very probably wrong.
  2. The only way of discovering the limits of the possible is to venture a little way past them into the impossible.
  3. Any sufficiently advanced technology is indistinguishable from magic.

Den tredje punkten har alltid fascinerat mig, speciellt för att den sätter fingret på att gränsen mellan genrerna ”sci-fi” och ”fantasy” inte alltid är solklar. Vid vilken nivå blir teknologin så komplex och förfinad att den framstår som magisk? Och är det inte så att teknologi från en mer avancerad civilisation ofta framstår som just magisk för människor från mer primitiva samhällen? Vi kan ta palantirerna från Sagan om Ringen som exempel. De har formen av glasklot som kan användas för att kommunicera över stora avstånd, ungefär som sfäriska iPhones med ständig uppkoppling.  I hobbitarnas ögon är det magiska stenar, men Tolkien säger uttryckligen att de tillverkats av en skicklig hantverkare. Är det teknologi, eller magi? Samma fråga kan man förstås ställa om Härskarringen också – detta under av informationsteknologi.

I Marvels version av de nordiska gudasagorna är Thor inte bara en superhjälte i tights, utan han kommer definitivt från rymden och från en civilisation så tekniskt avancerad att Clarkes tredje lag gäller. Natalie Portmans rollfigur nämner t o m Clarkes tredje lag. I Marveluniversum dyrkade de gamla vikingarna Oden och Thor som gudar i sin primitiva fruktan inför teknologi de inte förstod sig på, men asarna själva ser ned på människorna och deras vidskepelse. Thors hammare är alltså endast ett högteknologiskt vapen bland andra. En robot, The Destroyer, vaktar Asgård skattkammare med sin dödsstråle.  Bifrosts legendariske väktare, guden Heimdall (Rymdfilms älskling Idris Elba) styr i filmversionen helt enkelt en maskin, maskhålsgeneratorn, för att kontrollera vem som passerar in och ut ur Asgård.

Thor vs The Destroyer

Thor vs The Destroyer

Pretentionerna och manus?

Det är en mycket speciell och högstämd (smått uppblåst) stämning över alla scener från Asgård – förmodligen en helt medveten estetik. Och om man är ute efter det loftiga och högstämda är det förstås ett genidrag att anlita Shakespeareexperten Kenneth Branagh som regissör, och att ha Anthony Hopkins i rollen som Allfadern. Det blir den rätta pompösa känslan då. Förmodligen är det meningen att Thors gudalika högdragenhet ska konstrastera på ett kul sätt mot det amerikanskt bredbenta och vardagliga, men det funkar inte lika bra. Thor är som bäst då gudar i cape och tights står alldeles blickstilla och pratar om gudomliga ting.

Tom Hiddleston som Loke

Tom Hiddleston som Loke

Specialeffekter och look;

Asgård i Thor har ingenting med min egen inre bild av asarnas boning att göra. Jag var intresserad av nordisk mytologi som liten  och slukade den illustrerade boken ”Gudar och hjältar i nordisk mytologi”. Genom den bildade jag mig en uppfattning om Asgård som en samling stora trähus på ett bergskrön, inte alls som Marvels steroidversion med tinnar och torn, guld och marmor. På samma sätt är det med asarna själva. Tor i sagorna var ju en jordnära typ som skrattade, älskade och drack, och krigarna i Valhall har jag alltid föreställt mig som Ronjas rövarband. I Thor är asarna mer av olympisk karaktär: förnäma, renskrubbade, vältaliga och förfinade på ett vis som känns mycket ovikingskt. Men jag gillart! Det är en vansinnig, men skojig, version.

Dessutom innehåller Thor några mycket läckra rymdscener, inspirerade av de berömda nebulosafotografierna från Hubbleteleskopet. Regnbågsbron Bifrost, dess väktare och environger är filmens klart mest lyckade designkoncept.

Valhall i Thor är inget vikingahus

Valhall i Thor är inget vikingahus

Mest minnesvärda scen*

Tom Hiddleston stjäl alla scener han är med i, och framför allt Lokes konfrontation med Oden i Asgårds skattkammare är minnesvärd. Det är ingen slump att just Loke/Hiddleston fick äran att vara huvudskurk i Joss Whedons betydligt större film om Avengers.

Bifrost medan maskhålet används

Bifrost medan maskhålet används

Domen:

Så länge vi håller oss i fantasirikena Asgård och Jotunheim fungerar den färgstarka men något uppstyltade mashupen mellan science fiction och fantasy. Men Thor blir ju förvisad av sin pappa och landar på Jorden, och både han och filmen faller då platt till marken. Den småstad han landar i är så generisk att den inte har ett enda utmärkande drag eller en enda minnesvärd invånare. Han träffar på två mycket förvirrade forskare, spelade av de likaledes förvirrade Natalie Portman och Stellan Skarsgård. Manus säger till och med att Natalie ska få ihop det med Thor, men vad de ser hos varandra framgår tyvärr inte. Det är några kul scener med agenterna från S.H.I.E.L.D som räddar mitten av filmen, men det är först då Thor och Loke återvänder till Asgård som det blir engagerande igen. Det är helt enkelt rymdfilmsdelen som gör Thor sevärd.

Jag beundrar Natalie Portman mycket, men detta är inte hennes största ögonblick som skådespelare

Jag beundrar Natalie Portman mycket, men detta är inte hennes största ögonblick som skådespelare

Se även+

The Avengers (2012) för mer av Thor och Loke. Chronicles of Riddick (2004) för en space opera med ännu större rustningar. Dune (1984) för fler ädlingar i rymden.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

De 5 skälen att Disney är det bästa som hänt Star Wars

Det är ingen överdrift att säga att nyheten om att George Lucas sålt Star Wars till Walt Disney Company slog ned som en bomb bland fansen. Det gick ett samfällt sus genom science fictionvärlden. Disney?! Så nu ska Darth Vader alltså få Musse Piggöron, är det så, va va va? Men om man tänker efter lite så inser man att Disney av idag är allt annat än just Musse Pigg och Kalle Anka. I själva verket tycker jag att George Lucas beslut är ett genidrag. Förmodligen det bästa beslut angående Star Wars han har tagit på 25 år, och egentligen det enda som garanterar att hans skapelse får leva vidare i många år. Här är de fem skälen till att Disney är det bästa som kunde hända Star Wars, i det här läget.

tron-legacy

Flygplanen från Tron Legacy ser ut som om Kejsaren och Darth Vader skulle trivas i dem

5. Tron Legacy

Disney jobbar hårt på att stärka positionen hos pojkar och unga män, och blåste därför liv i gamla kultiga Tron från tidigt 1980-tal. Men resultat blev inte bara ett grabbigt dataspelsäventyr utan också en sensationellt snygg film. Egentligen kan man strunta i handlingen och bara låta bilderna och Daft Punks musik skölja över sig. Det är faktiskt en helt perfekt estetik att göra rymdfilm av. Om Disney skulle applicera samma bildmanér på Star Wars-universum, så skulle vi åtminstone visuellt få en värdig uppföljare till Rymdimperiet slår tillbaka.

John Carter

John Carter kan gå i pension, men hans specialeffekter kan vi behålla

4. John Carter of Mars

Vi vet att George Lucas inspirerades av Edgar Rice Burroughs’ äventyrshistorier från Mars då han gjorde Stjärnornas Krig. Hela pirater-i-rymden-grejen lånade Lucas rakt av från John Carter. I våras släppte så Disney långfilmen John Carter of Mars, som i sin tur är klart inspirerad av George Lucas. Så pass att den var den snyggaste Star Warsfilmen sedan Jedins återkomst, typ. Referenserna har kommit hela vägen runt. Nu var Disneys Carterfilm ganska tråkig, men looken lyckades de ju väldigt bra med. I och med köpet av Star Wars kan de få användning för alla idéer de hade tänkt ha i uppföljarna till John Carter (om den inte floppat så hårt). Vi kan få det bästa från John Carter, men låta själva figuren gå i pension.

kermit3. Mupparna

Disney har förvaltat Mupparna väl efter köpet från Jim Henson Company. De släppte en väldigt fin långfilm med dem i våras, som verkligen tar vara på det bästa från 1970-talets original men uppdaterar konceptet för en modern publik. Så det är ju i sig ett gott tecken, att Disney tar hand om sina nyförvärvade varumärken.

Men en annan fördel är att Disney har själva dockkunskapen i sin organisation. Glöm inte att Yoda var en mupp, tillverkad av The Jim Henson Company och styrd av mästaren Frank Oz själv. Något av det sämsta med Det mörka hotet och de andra två ”nya” filmerna som George Lucas gjorde var att han övergav de fina dockorna för dataanimeringar. Istället fick vi Jar Jar Binks. Förhoppningsvis kan Disney återintroduera kompetens från sina Muppar tillbaka i Star Wars. Riktiga dockor ger en helt speciell själ åt filmerna.

wall-e

2. Wall-E och Pixar

Pixar är sedan många år intimt förknippade med Disney, men de kom en gång i tiden från George Lucas (som sålde till Steve Jobs, som i sin tur sålde till Disney). Nu är det dags att återknyta banden igen. Pixar har ju på sin meritlista en av de bästa rymdfilmerna genom tiderna, tillika en av de absolut bästa robotfilmerna. Wall-E är R2D2s kusin från landet, och om han skulle dyka upp i en kommande Star Warsuppföljare skulle det inte kännas konstigt alls.

joss-whedon

1. Joss Whedon och Marvel

En annan helig populärkulturkossa som många trodde skulle slaktas av Disney är ju Marvel, serietidningsklenoden. Precis som med Star Wars så ritade lustigkurrar Musse Piggs öron på X-men då Disney köpte Marvel. Men idag har de hånfulla kommentarerna tystnat, eftersom Marvels biofilmer är sådana monumentala succéer. Marvel under Disneys ledning har uppenbarligen en plan för att förädla sina älskade figurer, och de konstnärliga kompetensen att utföra planen. Efter succén med The Avengers har Joss Whedon fått en ledande roll inom Marvel/Disney. Han får ungefär göra som han vill. Jag kan inte tänka mig någon regissör som skulle lämpa sig bättre för att göra en ny Star Wars. Nu är det plötsligt en lågoddsare att det blir verklighet.

The Avengers (2012) – Whedons triumf

Iron Man (Robert Downey JR) är riktigt badass i The Avengers

Handlingen.

Jorden hotas av den onde nordiska guden Loke (Tom Hiddleston)  i spetsen för en intergalaktisk armé från en annan dimension. Nick Fury (Samuel L Jackson) från den hemliga organisationen S.H.I.E.L.D försöker desperat samla ihop en styrka som kan göra motstånd. Problemet är bara att de han valt ut visserligen kan slåss och har superkrafter, men de är också ett gäng med ”freaks” med stora personliga issues och attitydproblem. Ska dessa disparata individer lyckas samarbeta och bilda superhjältegruppen The Avengers, innan Loke tar kontrollen över världen?

Chitaurierna skickar Leviathan mot New York

Rymdskeppen!

Lokes allierade kallas för the chitauri, och är en monsterlik ras som sänder en armé av soldater på flygande maskiner ner till New York. Ovanför staden öppnas en portal till chitauriernas dimension, och där hänger deras moderskepp som en uppsvälld måne över Manhattan, och spyr ut fler och fler invasionsskepp. De mest fruktansvärda av chitauriernas vapen är de bepansrade leviathans som bland andra Hulk (Mark Ruffalo) och Iron Man (Robert Downey JR) tvingas slåss mot. Leviathan (döpt efter ett bibliskt monster) är en sorts groteskt stor flygande mask, som kan krossa skyskrapor. De är helt absurda skapelser, och med andra ord värdiga motståndare till våra hjältar.

Dessutom har S.H.I.E.L.D också en liten kärra som de pyser omkring med, nämligen ett flygande hangarfartyg som kallas The Helicarrier. Den är så totalt överdriven att man baxnar, och därmed är den förstås en perfekt skådeplats för ett par rejäla superhjälteslagsmål.

Pretentionerna?

Inga andra än att berätta en god actionhistoria.

Specialeffekter och look;

The Avengers är något av antitesen till 2012 års andra stora science fictionäventyr, Prometheus. Där Ridley Scott mödosamt lät sitt team bygga varenda specialeffekt i verkliga världen (”praktiska effekter” har jag lärt mig att det kallas numera) så har Avengers producent Kevin Feige och regissör/författare Joss Whedon gått all in vad gäller datoranimationerna. Man kan mer än bara ana att många scener endast innehåller animerade element, och serietidningskänslan blir därför intensiv. Men effekterna görs på ett så skickligt sätt (och kombineras med rapp klippning) så att man nästan omedelbart kapitulerar inför det som känns ”overkligt”. Seriekänslan blir därför en av filmens stora tillgångar, och man måste ta hatten av för Marvel Comics,som bättre än de flesta mediahus har lyckats med klivet från papper till den digitala världen.

Hulk (Mark Ruffalo) i The Avengers

Mest minnesvärda scen*

Hulk som visar Loke vad han anser om fornnordiska gudar med storhetsvansinne. Snacka om att ta ner någon på jorden. Jag vill verkligen inte förstöra den scenen om du inte sett filmen än, men den Hulk  vi möter i The Avengers 2012 är samme Hulk som jag älskade i serietidningarna som liten  – han är brutalt rolig.

Black Widow (Scarlett Johansson) på bryggan i The Helicarrier

Domen:

Jag vet precis när den här filmen vann mitt hjärta. Det är då hjältarna första gången samlas ombord på Nick Furys hangarfartyg och turbinerna börjar snurra och det enorma fartyget lyfter om en helikopter, och skeppets brygga är som en skruvad version av Enterprise, med bara supersnygga ungdomar som technobabblar hejvilt. Fram till den stunden tyckte jag att hela spektaklet var lite väl ostigt, Lokes vansinnesleende lite för brett och alla biceps lite för inoljade. Men när The Helicarriers motorer mullrar igång samtidigt som Iron Man grälar med Captain America kunde jag inte stå emot längre. Visst är The Avengers massor av ost. Det är ost med ost ovanpå, och med ost som sidotillbehör. Men det är fantastiskt intelligent ost! Filmen är en triumf för den av många uträknade gamle geekkungen Joss Whedon (skapare av Buffy Vampyrdödaren och rymdserien Firefly). Whedon inte bara regisserar en story i ursinnigt rappt tempo (utan så mycket som en enda död minut trots en speltid på över 2 timmar och20 minuter). Han står också för manus, och i det skiner hans verkliga geni igenom. Till att börja med är grundkravet för varje seriöst drama uppfylly, då varje huvudpersons motivation är tydlig: Iron Man vågar inte vara hjälte, Captain America känner sig otidsenlig, Hulk vill bli lämnad i fred, Black Widow vill gottgöra för sina brott – och så vidare. De inbördes relationerna mellan de motvilliga är i ständig flux och utvecklas genom gräl, våld och humoristiskt gnabb som aldrig, aldrig tar slut. Whedons rappkäftade och ironiska dialog är en fullständig fröjd att lyssna på. The Avengers har fler minnesvärda oneliners än en Arnold Schwarzeneggerrulle från 80-talet, men sensationellt nog sitter de ihop logiskt och bildar en rappkäftad och ironisk dialog som är en fröjd att lyssna på. Här finns så många kul detaljer man upptäcker då man ser om filmen. Iron Man som kallar Lokes livsfarliga spira för ”the glow stick of destiny”. ”We need a plan of attack!” ”I HAVE a plan: attack”. Eller alla ordlösa som scener som adderar ett geekigt popkulturlager till berättelsen. Att Iron Man ska göra det gamla Star Trektricket ”reverse the polarity” genom att dra i en stor röd spak, exempelvis. Genius! Märks det att jag gillar den här filmen?

Joss Whedon, jag älskar dig och vill föda dina barn! Vänta, avbryt den planen. Det vore faktiskt lite motbjudande. Jag får moderera mig som fanboy och nöja mig med att säga så här: Joss, jag tycker hemskt mycket om din film!

Thor (Chris Hemsworth), Captain America (Chris Evans) och Iron Man (Robert Downey JR)

Se även-

Iron Man 1 och Iron Man 2 är de Marvelfilmer som kommer närmast i tonen. Men kolla gärna på första och enda säsongen av science fictionserien Firefly.

Visste du att?

Mannen som spelar Captain America, Chris Evans, är kanske inte någon stor skådespelare. Men han har i alla fall lyckats vara med i fler rymdfilmer än många andra. Förutom The Avengers (2012) och filmen Captain America (2011) så hade han också en av huvudrollerna i Danny Boyles Sunshine (2007) och så var han The Human Torch i Fantastic Four (2005) och Rise of the Silver Surfer (2007). En annan halvhyfsad sci-fi-film utan rymdtema med Chris är Push (2009) där han spelar mot Dakota Fanning.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter