Mary MacDonnell

12 anledningar att Battlestar Galactica (2003-2009) är den bästa rymdserien i TV-historien

Battlestar Galactica

Nu när Blood & Chrome börjat sändas så kan det vara läge att upptäcka 00-talets Battlestar Galactica som började med en miniserie 2003 och sedan sändes i fyra säsonger mellan 2004 och 2009. Den serien är för science fiction vad Sopranos är för gangsterdramat eller The Wire för polisserien: en vändpunkt, en uppenbarelse, den nya måttstocken.

Om du inte är bekant med BSG från 00-talet så har du eventuellt ett suddigt minne av att det var en B-version av Star Wars i gränslandet mellan 1970- och 80-talen. Då har du rätt. Originalserien är en idag camp upplevelse, men med tillräckligt mycket substans för att det skulle gå att reboota med kärnan i berättelsen intakt. Men det är den moderna BSG, skapad av producenten David Eick och manusförfattaren/regissören Ronald D Moore, som kommer att bli ihågkommen. De vann totalt 23 Emmy Awards (bl a bästa drama, regi, ljud och effekter) samt en lång rad sci-fipriser.

Genrefilm måste ofta bedömas utifrån genrens förutsättningar, men BSG var något så ovanligt som en riktigt bra dramaserie, som också råkade utspelas ombord på rymdskepp. Här är min topplista med skäl till varför 00-talets BSG är den bästa rymdserien ever:

Världen går under i första scenen

12. Det börjar med slutet för människorna

Mycket sci-fi/fantasy handlar om att hindra Jorden från att gå under, men det är svårt för författare och filmskapare att övertyga publiken om hur mycket som står på spel. Miniserien BSG inleds med att de cylonerna (robotar och androider) bombar brallorna av människornas tolv kolonier och ödelägger dem.

Befolkningen decimeras från miljarder till endast 50 000 individer, som genom resten av serien flyr undan cylonerna i en hastigt hopsamlad flotta av stora och små skepp. Med en sådan början vet man som tittare att vad som helst kan hända.

Lucy Lawless spelar i BSG. Henne kan man ju lita på, eller?

11. Underläget

Kolonialisternas enda försvar mot cylonerna är det urmodiga gamla stridsskeppet Galactica, en rostig relik från mer krigiska tider. Både skeppet och dess kapten är färdiga för pension då cylonattacken utplånar människornas hela militärmakt. Cylonerna har till synes oändliga resurser, är sluga och hänsynslösa –  och fast beslutna att utplåna de sista resterna av sina forna herrar. De överväldigande dåliga oddsen ger en känsla av akut läge till TV-serien.

10. Massor av skjutande

Galactica skjuter inte laserstrålar, hon skjuter kulor med kanon. Viperpiloterna är de tuffaste du sett på film.

9. Livets stora frågor

Religion, synd/förlåtelse/botgörning, demokrati mot diktatur, makt som korrumperar, kärlek som blir till hat och tvärtom, rasism, dödsstraff, hämnd, plikt, besatthet, medmänsklighet, tortyr… för en gångs skulle får vi sci-fi där alla dessa frågor tas upp. Gång på gång. Intensivt!

8. Du kan inte lita på någon

BSG har starka drag av spionhistoria, eftersom cylonerna är så lika oss människor att de kan gömma sig ombord på Galactica och konspirera, intrigera och utföra sabotage. Inte nog med att varje främling kan vara en cylon, utan det finns också sleeper agents som inte själva vet om att de är cyloner utan lever som människor i år tills ordern som aktiverar dem kommer. Då läget blir mer desperat ökar paranoian ombord på kolonialisternas skepp. Vem är förrädare?

Edward James Olmos

7. Edward James Olmos som William Adama

Galacticas kapten Adama spelas med enorm pondus av Olmos, som annas kanske är mest känd som polischefen i Miami Vice. Adama skildras som en mycket trött gammal hök, redo att dra sig tillbaka från aktiv tjänst då ödet tvingar honom att axla rollen som mänsklighetens siste befälhavare. Lågmäld men benhård, envis men empatisk – det är inte lätt att placera den mångfacetterade Adama i ett fack. Hans komplicerade förhållanden till andra människor – till sin heroiske son, sin alkoholiserade sekond och till presidenten – utgör mycket av den bästa dramatiken i BSG.

Cylonernas bastestars hoppar in från hyperrymden och går till attack

6. Handkamera i rymden

Ett ständigt problem med datoranimationer är att de lätt ser för perfekta ut. Använder man riktig kamera så blir det alltid en del skavanker i upptagningen och det tolkar tittaren som äkthet. BSG bröt ny mark genom att införa skakig handkamera i sina rymdscener, scener som självklart aldrig filmats i traditionell mening. Tack vare att ”kameramannen” zoomar lite snett och filmar lite fel blir realismen betydligt högre än i tidigare science fiction på film/TV, och BSG:s manér är numera standard i branschen. (JJ Abrams’ Star Trek från 2009 är en tydlig efterföljare.)

5. Mary McDonnell som president Laura Roslin

Då cylonerna slår till dödas hela regeringen utom utbildningsminister Laura Roslin, en till synes timid kvinna som aldrig haft något större inflytande eller spelat det politiska spelet skickligt. Då bomberna slutat falla inser Roslin att hennes stund i rampljuset har kommit. Hon svär presidenteden. Kommer denna medelålders lärare med dem mjuka rösten att klara av att återta regeringsmakten från militären, och kommer makten att korrumpera hennes idealism då det visar sig vara svårt att bli vald med helt demokratiska metoder? McDonnell gör en plågad men beslutsam Roslin, med både fina och osympatiska sidor.

Kolonialflottan hyser de sista 50 000 människorna. Galactica i mitten

4. Rymdskeppen

En rymdskeppsfest av stora mått! Designers har låtit de små jaktskeppen Vipers behålla mycket 1970-talskänsla, vilket gör dem både trovärdigare (de kommer ju från ett omodernt skepp som legat i malpåse) och skänker dem ett visst släktskap med X-wings från Star Wars eftersom de ursprungligen hade samma designer. Och då har vi själva ladyn själv: den magnifika Galactica i all sin stålgrå glans. Det är verkligen en gammal skrov, men mäktig i kraft av sin enorma storlek, och utrustad med skvadroner av jaktvipers som kan sparka cylonrumpa.  Den övriga kolonialflottan består av en salig blandning av passagerarskepp, lastfartyg och gamla pråmar.

Cylonernas främsta skepp är de stjärnformade basestars, och cylonjaktskeppen som är både pilot och skepp i en och samma varelse.

3. Cylonernas sjuka hjärnor

Vartefter vi får lära känna cylonkulturen genom dess fasta modeller (de finns bara några olika varianter, som var och en finns i många exemplar) så lär vi oss snart att varje cylonmodell har ett verkligt neurotiskt förhållande till människor, deras ursprungliga skapare. Number Six (se nedan) blir kär i människor. Number Eight vill gärna rädda människorna. Andra cyloner drivs av hat, makthunger eller rasism. Cylonernas intriger och eget politiska spel sinsemellan är fascinerande och väldigt skruvat, och inte olikt vampyrernas Authority i True Blood.

Gaius och Number Six är tillsammans. Eller är de?

2. Gaius’ och Numbers Six’ kärlekshistoria

Århundradets mest destruktiva kärlekshistoria. Gaius Baltar är vetenskapsmannen som blir förförd av cylonen Number Six, och ger bort koderna till koloniernas försvarssystem. Han orsakar alltså genom oaktsamhet mänsklighetens utrotning. Men han är så egofixerad och borderline psykotisk att allt han gör är att försöka rädda sitt eget skinn. Tillsammans med Number Six flyr han ombord på Galactica, och hoppas att ingen ska komma på att han hjälpt cylonerna. Men är Number Six verkligen där med honom, eller är hon bara ett fantasifoster?  Jag skriver mer om dem i 8 mentalt störda robotar.

Starbuck!

1. Katee Sackhoff som Starbuck

Stenhård. Oansvarig, Dricker för mycket. Barnslig humor och skrattar hela tiden. Slåss med sina överordnade. Vågar skälla ut kaptenen och tar gärna tid i arresten för det. Emotionellt störd. Livsfarlig jaktpilot. Våldsam. Charmig. Modig. Ouppnåelig emotionellt. Ja, Kara Thrace med flygkod Starbuck är en av science fictionhistoriens allra starkaste och bästa kvinnliga hjältar, alla kategorier. Hon backar inte för någon, eller något, och Ellen Ripley har äntligen fått en syster av samma kaliber.

Vad ska du se?

Börja om du kan med ”mini series” från 2003 och fortsätt i rask takt med säsong 1 och 2. De första avsnitten på säsong 1 går också att ha som en start på tittandet, de är fruktansvärt spännande. Episoden 33 är en av de kanske bästa TV-serieepisoderna jag har sett, och sätter många bollar i rullning. De båda första säsongerna och halva säsong tre är verkligen amerikanskt TV-drama när det är som bäst. Sista säsongen håller inte riktigt, men jag lovar att om du kommit så långt, så fortsätter du av bara farten.

Independence Day (1996) – It ain’t over till the fat lady sings

USA 1996, regi: Roland Emmerich

Mer läsning: Independence Day och den ironiska sci-fi-generationen (2016)

”It ain’t over til’ the fat lady sings” Will Smith i Independence Day (1996)

Handlingen.

I sin mörkaste stund reser sig mänskligheten för att samarbeta och med hjälp av sin intelligens slå tillbaka mot en övermäktig invasion från yttre rymden. Vägen till resningen är lång, och vi får följa en rad arketyper genom svåra stunder: Flygässet (Will Smith), Den unge blonde presidenten som får hålla sitt livs tal (Bill Pullman) och hans lidande First Lady (Mary McDonnell som senare skulle spela president i Battlestar Galactica), Det excentriska judiska datageniet (Jeff Goldblum) och hans fatalistiska judiska pappa (Judd Hirsch), Det godhjärtade fyllot (Randy Quaid), den trogna golden retrievern Boomer – och vidare i en stor och mycket välcastad ensemble. På vägen mot människans emancipation levererar våra huvudpersoner en rad ”minnesvärda” oneliners. Som då Will Smiths flygare öppnar luckan på ett kraschat rymdskepp, drar ut monstret, och knockar det samtidigt som han väser ”Welcome to earth!” Eller axiomet ”It ain’t over till the fat lady sings” som återkommer genom hela filmen.

Rymdskeppen!

Åh, här får vi ju se en hel massa olika rymdskepp! De mest ikoniska är de stora tefaten som placerar sig över varje stor stad på Jorden i filmens första akt. Sedan dess har exakt samma händelseförlopp förekommit i ett otal filmer, men 1996 kändes det fortfarande ganska häftigt. Det ser ganska häftigt ut idag också. Sen har vi de små attackskepp som flyger snabbt och skjuter laserstrålar som amerikanskt stridsflyg inte har en chans emot. (Minispoiler: Ett av dem har dessutom funnits i amerikansk ägo sedan 1950-talet.) Till sist har vi Moderskeppet som våra två hjältar Will och Jeff smyger sig in i. Överlag möter vi coola och elaka rymdskepp som även 16 år senare kan höja pulsen hos en inbiten science fictionfantast.

Elaka aliens invaderar i Independence Day

Look och specialeffekter;

Habilt hantverk med mycket matinékänsla. Kommersiell i varje ögonblick, så förvänta dig inget med någon som helst edge. Snarare är det en lite gammaldags Hollywoodkänsla över alltsammans, fast med dyra effekter. Det är inte något dåligt. Det var också en föregångare inom genren ”spränga välkända landmärken” – och det är fortfarande lite häftigt att se Vita huset flyga i luften.

Luckor i manus,

Jeff Goldblums datavirus, kanske. Eller att en elak alien väljer att telepatiskt kommunicera hela sin onda plan till USA:s president. Eller varför inte Randy Quaids hjältemodiga flight rakt uppåt? Det är bara att välja och vraka. Men eftersom det är så underhållande har man ganska mycket överseende.

Domen:

Independence Day (ID nedan) är en bra film på samma sätt som popcorn är gott. Den är filmvärldens motsvarighet till kolhydrater och salt. Det finns visserligen gott om ögonblick som gör att man vill dra fram skämskudden, t ex de scener då amerikanska flaggan halas fram och viftas med i motljus. Men det uppvägs med råge av ett kul persongalleri och att regissören Roland Emmerich ägnar sig åt det han gör bäst: att njutningsfullt skildra civilisationens undergång. Emmerich har i sina senare försök i undergångsgenren (t ex 2012) blivit mer uttalat misantropisk men i ID höll han sig från den värsta cynismen och lät en optimistisk ton genomsyra historien. Man kan lätt se det som om han på senare år om och om igen försökt skapa en ny ID, men inte riktigt nått hela vägen fram.

För Will Smith och Jeff Goldblum är ID också en höjdpunkt i karriären. De har båda haft många blockbusters men det är något med deras samspel och just den här filmens blandning mellan action, drama och komedi som gör den i åtminstone mina ögon till en större klassiker (om än cheesy) än Men in black eller Jurassic Park. Framför allt finns glimten i ögat hela tiden, och varje gång det blir för patetiskt storvulet kommer en liten scen som går över i fars eller satir. Grymt underhållande!

Mer läsning: Independence Day och den ironiska sci-figenerationen (2016)

Se även+
Mars attacks för jämförelsen. De båda filmerna kom samtidigt och har samma upplägg och tema. Men ID är överlägsen på i stort sett alla vis.