Lucy (2014) – Tjejen som fick revansch och blev gudomlig

Frankrike 2014, regi och manus: Luc Besson, producent: Virginie Silla, musik: Eric Serra, foto: Thierry Arbogast

Scarlett Johansson i Lucy

Handlingen.

En futuristisk färgexplosion bjuder franske regissören Luc Besson oss på i sin sci-fi-saga om den utnyttjade tjejen som får revansch på sina förövare – och dessutom får hon så mycket mer. Scarlett Johanssons sårade men tuffa Lucy luras in i en fälla av en svekfull vän i Taiwan, och tvingas av den motbjudande brutale gangstern mr Jang (Choi Min-sik) att smuggla knark i påsar som opereras in i magen. Men drogen är helt ny, och visar sig ha undergörande effekter i större doser. Då knarkpåsarna spricker och drogen läcker ut, öppnas bokstavligen en helt ny värld för Lucy. Hon blir snabbare, smartare och starkare för var minut som går – det är inget mindre än en superkraft hon fått. Mr Jangs lönnmördare är inte längre någon match för henne. Men allteftersom drogen påverkar hennes hjärna och hon blir tusenfalt smartare, inser Lucy att hennes kropp inte kommer att klara bieffekterna av drogen. Hon har inte mycket tid på sig att rädda all den nya kunskap hon fått i gåva, och hon beslutar sig för att söka upp forskaren Professor Norman (Morgan Freeman) i Paris. Men Mr Jang och hans gangsters är henne hack i häl.

Lucy (2014)

Pretentionerna?

En fantasi kring idén att vi människor bara använder vår hjärna till 10%. Om vi bara kunde nå 100% skulle vi inte bara bli oerhört intelligenta och kunna läsa tankar och manipulera fysiska objekt i omgivningen. Vi skulle kanske till och med uppnå ett posthumant, allvetande och nästintill gudomligt stadium, där vad som helst är möjligt. Lucy frågar vad vi väljer att göra med en sådan chans, om den av en slump skulle kastas i vår väg? Luc Besson har själv sagt att hans ambition var att göra en mix av Stanley Kubricks 2001 och sin egen gangsterklassiker Leon.

Rymdscener och världsbygge!

Det förekommer inga rymdskepp i filmen, som utspelas till största delen i nutid, men däremot reser vi ut i rymden och bjuds på ett färgsprakande panorama av solsystem och galaxer. För det är inget vanligt fulknark som Lucy fått i sig, utan det är Gudarnas egen molekyl, som ger henne kraften att färdas i rymden och tiden. Då Lucys hjärna väl nått 100% tar hon enkelt ett hopp tillbaka till mänsklighetens gryning, och träffar på sin egen urmoder, grottmänniskan som ju just brukar kallas för ”Lucy”. Vår Lucy är på väg tillbaka i tiden då de möts – och den uppenbara frågan är förstås hur grott-Lucy påverkas av mötet med en modern människa? Här ser vi en tydlig parallell till scenerna med aporna och rymdmonoliten i början av 2001. Det är inte uttalat i filmen, men åtminstone är det öppet för att den moderna Lucy genom sin tidsresa blir upphovet till den mänskliga kulturen.  Sedan fortsätter Lucy baklängesresan genom tiden, hela vägen till tillbaka till Det ursprungliga ögonblicket: Big Bang.

Morgan Freeman och Scarlett Johansson i Lucy

Produktionsdesign;

En rätt bisarr blandning mellan smutsig gangsterrulle och glittrande science fiction, som trots allt hålls samman av sitt ständiga fokus på Scarlett Johansson. Här finns inga rymdskepp, robotar eller aliens – här finns bara den ständigt föränderliga Lucy, vars kropp tänjs, bubblar, sprakar och strålar av de mystiska krafter som drogen satt i rörelse. Hon leviterar, löses upp i kanterna, byter ögonfärg och kroppsform, som ett mänskligt kalejdoskop. Det är mycket fokus på hennes uppspärrade ögon, vars irisar förändras så att de liknar olika djurögon Det är genomgående kreativa specialeffekter av Nicholas Brooks på ILM, men med en något plastig känsla i detaljerna. Inte desto mindre lyckas produktionsteamet få till en unik, organisk produktionsdesign som skiljer Lucy från de mer kantigt maskulina amerikanska superhjältefilmerna med sina många maskiner.

Lucy

Domen:

Hur mycket jag än vill älska Lucy, så måste slutbetyget bli mixat eftersom filmen spretar åt så många olika håll. Luc Besson försöker trycka in element från alla sina tidigare filmer och det är minst fyra olika genrer som pågår samtidigt. Mycket är briljant: den första halvtimmen är gastkramande, rolig och oväntad. Jag faller från första sekunden pladask för Scarletts Lucy, och jag tappar trots alla knasiga förvecklingar aldrig engagemanget för henne och hennes dödsdömda kamp mot klockan och den mänskliga kroppens begränsningar. Jag uppskattar också de vansinnigt överspända utläggningarna av Morgan Freeman om den mänskliga hjärnans potential. Och jag gillar hyllningen till 2001 – vem vid sina sinnens fulla bruk kan värja sig mot en story som slutar med att huvudpersonen får träffa såväl grottmänniskor som dinosaurier och till och med upplever Big Bang i egen hög person..?

Men någonstans på vägen gapar Luc Besson efter för mycket och mister hela stycket. Då Lucy och alla gangsters landar i Paris och filmen förvandlas till en fransk snutrulle, ja då går luften tyvärr ur sufflén. De utdragna slutscenerna från något universitet där Lucy blir en dator, och tusen poliser skjuter på tusen taiwaneser, så blir det bara lite för mycket. Någon borde ha förmått Luc att klippa bort den parisiske, mestadels vettskrämde, kommissarien. Han förbleknar ändå helt i stjärnglansen från Scarlett Johansson, vars film Lucy i varje enskilt ögonblick är. Det är faktiskt mest hennes kraftfulla närvaro som gör Lucy  sevärd.

Fler filmer som den här+

Ett inte helt olikt tema om en sinnesutvidgande drog hittar vi i thrillern Limitless, som kom för ett par år sedan. I den är det en loserkille som råkar få i sig ett intelligenspiller, och snart tvingas göra vad som helst för att få tag på mer.

Mer Scarlett Johansson på Rymdfilm: Under the skin, The Avengers, Captain America 2

Lucy påminner på många sätt också om The Matrix.

Och vill man ha mer av Luc Bessons mycket speciella humor kan man titta på hans klassiska Femte elementet, (1997) eller actionrymdfilmen Lockout (2012) som han producerat.

Alla hemligheter i Oblivion (2013)

Varning för stora spoilers i den här texten!!

Om du ännu inte sett Oblivion hänvisar vi till den spoilerfria recensionen av Oblivion. Alltså: läs inte vidare om du inte vill få alla hemligheter i filmen Oblivion förklarade för dig. Posten innehåller också spoilers för Moon (2009), Matrix (1999) och flera andra filmer.

Läs vidare på egen risk!

Jack (Tom Cruise) sitter och blickar ut över de torn han är mekaniker för

Joseph Kosinski har förmodligen filat på sin historia ett tag, och anstränger sig för att överraska oss. Han lägger ut falska ledtrådar som ska få oss att tro att vi fattat vad filmen handlar om. Men här är den egentliga berättelsen, som jag tolkar den.

Vad handlar filmen egentligen om?

Kosinski låter Jacks voiceover berätta en bedräglig historia. Jack tror att han vet så mycket. Han tror han vet att Jorden invaderats av onda rymdvarelser som ödelagt planeten, men att människorna till slut vann och startade en ny koloni på Saturnus måne Titan. Att det finns några rymdvarelser kvar som attackerar människornas robotar, men från rymdstationen Tet organiseras ett antal tekniker som fungerar som mänsklighetens eftertrupper. Jack och Vic drömmer om då de får lämna sitt uppdrag och resa med de andra via Tet till Titan. Men Jack vet egentligen ingenting, och ljuger omedvetet för oss i publiken.

Vad Jack upptäcker (och Vic förmodligen har anat hela tiden) är att de båda inte alls arbetar för Jordens bästa. De torn som samlar upp vatten och som det är deras uppdrag att hålla igång är i själva verket helvetesmaskiner som håller på att tömma planeten på den sista fuktigheten. Deras chef Sally, vars stela leende dyker upp på monitorn varje morgon, jobbar inte för människorna. Sally existerar förmodligen inte ens, annat än som en simulering. Rymdstationen Tet, dit Jack och Vic har planerat att resa då deras uppdrag tar slut, är inte människornas sista bas på Jorden. Nej, allt i Jacks och Vics liv är en lögn. I synnerhet deras eget äktenskap.

Drönarna ska döda så många människor som möjligt

Tet är egentligen basen för den främmande maskincivilisation som sprängt Månen och besegrat Jordens befolkning. Jack och Vic är kloner, speciellt framavlade som arbetare av utomjordingarna. Klonerna föds upp på Tet, där det finns stora rum med tusentals examplar av ”Jack” och ”Vic”. Alla sätts de i arbete nere på planetens karga yta, matade med en fejkad bakgrundshistoria och ett fejkat äktenskap som ska göra dem till ett effektivt team. De hålls i schack av simuleringen ”Sally” som skrämmer dem från att röra sig utanför sitt tilldelade område genom falska strålningsvärden i omkringliggande sektorer. Men i själva verket får Jack inte flyga över gränsen till grannsektorn för att den innehåller ytterligare en klonad Jack och ett torn med ytterligare en klonad Vic. De aggressiva drönarrobotarna som Jack reparerar har egentligen som uppdrag att döda så många människor som möjligt. Vi anar redan från början att det är något skumt med dem, eftersom de ständigt verkar ha lust till att skjuta Jack också.

Scavengers: Morgan Freeman spelar Beech, Zoe Bell spelar Kara och Nikolaj Coster-Waldau spelar Jaime..förlåt Sykes.

Vilka är The Scavengers?

Oblivion lägger avsiktligt ut rökridåer kring The Scavengers, som Jack i början av filmen hävdar är de rymdvarelser som invaderat Jorden och som nu gömmer sig i mörka hålor och attackerar bakifrån. I en inledande scen där Jack trillar ned i ett underjordiskt rum, så visas The Scavengers bara till hälften, men de porträtteras som djurlika i rörelserna och i skuggorna tycks tentakler växa fram. I efterhand är det meningen att vi ska förstå att det bara var Jacks uppskrämda fantasi som fyllde i det han inte kunde se. För The Scavengers är en sorts underjordisk motståndrörelse, och de är helt och hållet mänskliga. Det är här vi träffar på Nikolaj Coster-Waldau och Morgan Freeman. De är faktiskt de allra sista människorna som existerar, och de för en hopplös kamp mot maskincivilisationen från Tet. Det sägs aldrig rent ut i filmen, men det finns alltså inga organiska rymdvarelser med i filmen, utan invasionsstyrkan tycks vara helt artificiell till sin natur.

Tet i Oblivion. Öppningen är också en tetraeder

Vem är kvinnan Julia, som Jack hittar?

Hon är en astronaut, som är en ur originalbesättningen på rymdfärjan Odyssey som skickades till Titan nära Saturnus många år tidigare. Julia känner igen klonen Jack, eftersom förlagan till honom också var besättningsman på Odyssey. Det var rymdfärjan som hittade Tet, och Jack och Vic blev tillfångatagna medan resten av besättningen skickades iväg i kryosömn. I filmen får vi aldrig en riktigt bra förklaring till varför Odyssey kraschlandar just när den gör det. Scavengers verkar få den att krascha, men varför de skulle vilja göra det fattade åtminstone inte jag. Om Jacks original blev tillfångatagen av Tets aliens och resten av besättningen har sovit sedan dess blir det en smula oförklarligt hur någon på Jorden kan ha vetat vad som hände för så många år sedan. Julias ankomst väcker i alla fall slumrande minnen till liv hos Jack, och hans klonade kropp tycks minnas vem hans DNA en gång har varit.

Likheter med andra filmer

Sam Rockwell i Moon

Moon (2009) är förmodligen den film som mest liknar Oblivion, i det att båda filmer skildrar den hänsynslöshet med vilken kloner kommer att utnyttjas i framtiden. Sam i Moon (Sam Rockwell) tror ju själv att han är en riktig man, som är på uppdrag på Månen och kommer att få komma hem till flickvännen igen. Men egentligen är han en klon med begränsad livslängd och kommer snart att avlivas och ersättas av en likadan. Men något går fel, och han får precis som Oblivions Jack syn på sin egen dubbelgångare. Men sedan skiljer sig filmerna åt. Oblivion är  en Hollywoodberättelse vars logik stipulerar att det i science fiction måste finnas en hjälte, som offrar sig och återställer status quo. Alltså måste det finnas en fru, Julia, som återförenas med Jack och som också hinner skaffa barn med honom innan han offrar sitt liv för att spränga Tet och återställa balansen i världen (och ge mänskligheten en andra chans på kuppen). Det är förmodligen just den typen av hjältemod som kan locka en stjärna som Tom Cruise att ta rollen. Men Moon är en indiefilm, och kan kosta på sig att vara mer pessimistisk. Sam på Månen har nämligen ingen flickvän som väntar. Alltsammans är falska minnen, och det finns inget hopp för Sam. Däremot finns det vänskap, eftersom de olika versionerna av Sam börjar samarbeta för att skicka ett meddelande till Jorden om arbetsförhållandena för kloner på Månen. De redan döende klonerna har inte mycket att förlora, men mycket att vinna för sina bröder. Så även om Tom Cruises film är glättigare och mindre mörk, är parallellerna ändå tydliga.

Borgdrottningen är det bästa tillskottet till Star Trekuniversum på tio år

Star Trek First Contact (1996) och övriga berättelser om maskinrasen The Borg är den andra uppenbara inspirationskällan till Oblivion. Utan att ha alltför mycket fantasi kan man föreställa sig att Tet är en Borgkub och att Jorden helt enkelt blivit assimilerad vid första kontakt. Speciellt scenerna ombord på Tet, mot slutet av filmen, refererar på ett ganska elegant sätt till liknande scener från exempelvis Star Trek Voyager då kapten Janeway & Co tar sin in i The Borgs allra heligaste, där borgdrottningen väntar på dem. Likheterna är många: båda har en kvinnlig frontfigur (drottningen/Sally), en geometriskt format och helt automatiserad rymdbas som rör sig från värld till värld och ersätter originalcivilisationen med sina egna och med drönare. I borgkubens/Tets inre finns en inre kammare där den kollektiva maskinintelligensen manifesterar sig i form av en Gudslik varelse med allsmäktighetsanspråk. Dessutom har vi likheter med gamla Star Trek The Motion Picture, där en enorm farkost utskickad från en maskincivilisation hotar Jorden eftersom de betraktar USA:s rymdfarkost Voyager som en sorts gud.  Jag antar att Kosinski är fullt medveten om likheterna, och att man skulle kunna betrakta Oblivion som en jobbansökan. Regijobbet för nya Trekfilmer är ju ledigt nu, när JJ Abrams gått vidare. Kanske hoppas Kosinski på att få göra en film om The Borg?

Morpheus i The Matrix

The Matrix (1999) och Dark City (1998) är två konspirationsthrillerssom förmodligen också inspirerat Kosinski. Matrix är ju förmodligen de senaste femton årens mest inflytelserika och ikoniska science fictionfilm, och Neos långsamma upptäckt att inte allt är vad det verkar vara ekar på många vis genom Oblivion. Inte minst har The Scavengers tydligt släktskap med Morpheus och de andra från Zion i Matrix. Allt från attityden till kläderna hänger liksom ihop. Morgan Freeman gör till och med sin bästa Laurence Fishburneimitation. Också Jacks story, som Den utvalde som ska återställa balansen i världen, gör att han liknar Neo. Dark City är inte lika känd som Matrix, men påminner mycket om den, med ett adderat rymdinvasionstema. I Dark City kontrolleras samhället av en ras onda utomjordingar, och allas liv är egentligen en charad. Känns det igen?

2001 A Space Odyssey (1968) har förstås också en del likheter med Oblivion. Det uppdrag som rymdfärjan Odyssey (notera namnet) skickas på till Saturnus  för att undersöka tecken på intelligent liv, påminner om den resa som Discovery gör i 2001. Båda filmer tar upp samspelet mellan de bräckliga men uppfinningsrika människorna och de kyliga, ytterst farliga maskinerna. Båda filmer skildrar mötet med en  mycket mer avancerad civilisation som en religiös upplevelse av transcendens. Men om monolitens aliens är hyfsat välvilliga i Kubricks film, så är Kosinskis motsvarigheter mer aggressiva och påminner i sitt vattenstjälande om moderskeppens aliens  i Independence Day.

Planet of the Apes (1968) visar hur Charlton Heston upptäcker att aporna kunnat ta över eftersom människorna sprängt sig till evigheten. I Oblivion försvarade sig människorna mot invasionen med kärnvapen. I båda filmer ser vi ett ödelagt Manhattan.

Robocop (1987) skildrar också en avprogrammerad människa som gör revolt mot sina instruktioner, mot alla odds. I Verhoevens klassiker är det en död polis som återupplivas som en cyborg, men vars känsla för rättvisa och medmänsklighet till slut kommer upp till ytan. I Oblivion är ju Jack en klon, som inte har egna minnen alls egentligen. Men vars känsla för rättvisa och medmänsklighet till slut kommer upp till ytan. (Det är också den enda konflikten inom Jack, vilket gör Tom Cruises karaktär tråkig i jämförelse med Robocop.)

Tips från Albin Wesley:

@rymdfilm väldigt fint letat och poängterat, men liksom många andra har du missat den jag själv finner mest påtaglig, Chris Markers Terassen

— Albin Wesley (@AlbinWesley) June 23, 2013

Luckor i manus:

• Varför har Tet ingen fjärrstyrning på sina kloner? Varken svävarfarkosten eller Jack och hans utrustning verkar gå att kontrollera då väl Jack valt att gå över till andra sidan.
• Hur kan Scavengers veta vad som hände på Odyssey för så många år sedan? Jack har ju varit en klon sedan dess, och Julia har precis kraschlandat.
• Varför dödas Vic då Sally förstår att de inte längre är ett effektivt team? Varför sparas Jacks liv?
• Vad gör filmens Jack unik? Han måste ha ungefär samma minnen som resten av klonerna, men det är han som hämtat all memorabilia från New York och sparat i en stuga. Är det för att det är något speciellt med honom, eller är det bara en slump att han råkar vara i närheten av Manhattan och att det bara råkar vara där hans fru kraschlandar?

Läs också: Den spoilerfria recensionen av Oblivion

Event horizon (1997) – The Shining i rymden

USA 1997, regi: Paul WS Anderson

Event horizon

Handlingen.

Räddningsskeppet Lois & Clark skickas till omloppsbana kring Neptunus för att undersöka en nödsignal från det mystiska rymdskeppet Event Horizon som försvann åratal tidigare medan det testade sin transdimensionella hyperdrift som skapar ett artificiellt svart hål. Kapten Miller (Laurence Fishburne) och hans besättning har sällskap ombord av Event Horizons skapare, Dr Weir (Sam Neill). Mycket riktigt hittar Lois & Clarks räddningsteam det försvunna experimentskeppet och tar sig ombord. Snart börjar de förstå att Event Horizons besättning gått ett våldsamt öde till mötes. Här finns likheter med sentida efterföljare, Sunshine av Danny Boyle och med Paul WS Andersons egen Pandorum. Skrämmande hallucinationer börjar plåga räddningteamet, och då en av dem dras in i den transdimensionella hyprdriften  i maskinrummet förstår de – alltför sent! – att Event Horizon öppnat en port till en väldigt främmande och farlig plats.

Rymdskeppet!

Skeppet som gett filmen sin titel liknar lite en klingonsk Bird of prey från Star Trek. Den har en lång hals med ett bulligt huvud och två vingar. Lite aerodynamiskt, och lite elakt, och ganska snyggt. På insidan är det ett väldigt tydligt resultat av Hollywoodscenografi från 1990-talet: vi får hela paketet av mystiskt dunkla gångar, neonbelysning underifrån, grönsvarta kuber och katedralliknande maskinrum. Det är visserligen suggestivt, men också en klichéfestival som formligen skriker ”Varning! Dyr B-film! Ta inget på allvar som händer här!”. Stil sätts före substans, både i skeppsdesign och vad gäller allt annat i denna film.

Pretentionerna?

Manusförfattaren Philip Eisner försökte uttalat skriva ”The Shining i rymden” och han har nog ansträngt sig för att få till en psykologisk thriller med psykologiskt trovärdiga huvudpersoner. Men det räcker inte hela vägen fram. Inte ens halvvägs, faktiskt.

Specialeffekter och look;

Jag har en hatkärlek, som mest är hat, till Paul WS Anderson, mannen som också gett oss filmatiseringarna av Resident Evil samt Aliens vs Predators. Hans filmer liknar alla varandra, med mycket svart och grönt, mycket ljus från sidan och en hel massa poserande i motljus. Tilltalar 13-åringen i mig, men det är också ganska billiga och smaklösa visuella tricks, genomgående. Om The Matrix filmats i Ullared, så hade den sett ut ungefär så här.

Sam Neill blir omilt behandlad i början av filmen

Luckor i manus,

Som många spökfilmer (för det är vad Event Horizon framför allt är) bygger alltsammans mer på stämning än på logik. Det ska vara spöklikt och man ska hoppa till när det händer nåt läskigt. Men filmen dras med en överdrivet komplicerat science fictionhistoria om experimentdriften som öppnar portaler till helvetet (!) och tillsammans med spökerierna blir det tillgjort och förvirrande.

Domen:

En solklar flopp, som ändå har sina ljusa stunder. Speciellt i början av filmen byggs spänningen upp ganska skickligt. Men sedan blir det för många trådar att hålla reda på, med drömscener och galenskap och folk som flyr från ingenting i mörka korridorer. Eftersom det saknas en tydlig skurk/monster/motståndare hänger hela filmen på att man blir tillräckligt engagerad i huvudpersonernas psykologiska vedermödor, men de blir aldrig mer än endimensionella pappfigurer som springer omkring och svettas och skriker och dör på de mest gruvliga sätt. Lite för substanslöst och alldeles för omotiverat våldsamt för min smak.

Hedersomnämnande till Sam Neill, som likt en efterföljare till Max von Sydow lyckas vara med i den ena b-filmen efter den andra men ändå behålla någon sorts air av karaktärsskådespelare.

Se istället-

Alien för originalrymdthrillern, Sunshine för en sentida efterföljare, eller Pandorum för en mer postapokayptisk vision.