Matt Damon

Ny, längre trailer för The Martian av Ridley Scott

The Martian 2015

The Martian 2015

Förväntningarna växer på gamle regissörsräven Ridley Scotts filmatisering av romanen The Martian av Andy Weir. Boken publicerades så sent som 2011 och blev en indiebästsäljare. En del av hajpen beror förstås på att det är en utmärkt roman. Men jag tror också att vi börjat få smak för astronautfilmer igen, alltså ”hard science fiction” med hyfsat realistiska scenarier om mänsklig rymdfart. I varje fall realistiska i förhållande till höstens andra hett emotsedda rymdfilm: Star Wars VII.

Jag tror att ett annat skäl att man gillar konceptet så mycket är att vi längtar mer episk rymdutforskning efter förra årets Interstellar. Två av huvudpersonerna i The Martian var ju dessutom med i den filmen. Men det är bara min teori.

Nu har en andra och längre trailer släppts, och den berättar mer om historien: en ensam astronaut strandas på Mars och bestämmer sig för att överleva de år som det kommer att ta för en räddningsexpedition att nå honom. Trailern är drygt tre minuter lång, och innehåller en del spoilers. Så vill du komma till bio helt fräsch och oförstörd i höst, ska du troligen inte kolla på den.

The Martian av Ridley Scott har biopremiär 2 oktober. Manus: Drew Goddard. Huvudroll: Matt Damon.

Annonser

– I’m gonna have to science the shit out of this! Trailer för Ridley Scotts The Martian

Matt Damon i The Martian

Matt Damon i The Martian

Trots en enorm science fiction-filmvåg på senare har filmer om astronauter inte boomat på samma sätt som låt oss säga filmer om rymdmonster eller vuxna män i spandex och cape. Kanske är det inte så konstigt att stora Hollywoodstudior beroende av blockbusterserier har varit lite återhållsamma med det som brukar kallas ”hard sci-fi” – alltså vetenskapligt korrekt science fiction. För det kan ju kräva att publiken måste tänka efter lite. Men de senaste två åren har något hänt. Rymden inte bara som metafor utan som verklig skådeplats för långfilmer har gjort comeback. I kölvattnet av framgångarna för Gravity och Interstellar är det dessutom troligt att fler filmskapare ska våga sig på att förlägga sina långfilmer till yttre rymden och våga sig på att sätta astronauthjälm på sina hjältar. Först ut 2015 är ingen mindre än gamle Ridley Scott, som med hjälp av den utmärkte manusförfattaren Drew Goddard (Cloverfield, The Cabin in the Woods) har anpassat romanen The Martian av Andy Weir för vita duken. Den publicerades så sent som 2011 och blev en indiebästsäljare. Den kom ut som e-bok först och blev så sent som förra året utgiven på papper. Det är en intelligent och spännande bok. Och just att filmatisera science fictionlitteratur vill jag gärna se som nästa stora rymdfilmstrend. Alltför länge har sci-fi-filmer sett fantastiska ut men lidit av bristande manus. I litteraturen finns en enorm skattkista att plocka juveler ur.

Här är första trailern för filmen:

The Martian är berättelsen om hur den ensamme astronauten Mark Watney (Matt Damon) använder sig av sin mänskliga självbevarelsedrift och stora vetenskapliga kunnande för att överleva på Mars efter det att hans uppdrag gått åt helsike. I fyra år måste han försöka klara sig, för det är den tid det tar för NASA att skicka undsättning. ”I’m gonna have to science the shit out of this” säger Mark till sin videodagbok, väl medveten om att det är möjligt att ingen någonsin kommer att se det han spelar in.

Jessica Chastain i The Martian

Jessica Chastain i The Martian

Filmen ser självklart mycket snygg och gedigen ut i trailern, med en hel rad detaljer som jag tolkar som nickningar tillbaka till rymdfilmshistorien. Allt från de snyggt upplysta astronauthjälmarna som vi sett bland annat i Scotts tidigare rymdfilmer Alien och Prometheus, till centralperspektivet och de runda formerna som jag alltid associerar med 2001. Det är självklart medvetet – ett kommersiellt val. Scott har också anlitat en rad välkända skådespelare, varav hela två (Jessica Chastain och Matt Damon) ju hade stora roller så sent som förra året i Christopher Nolans Interstellar. Det vore nästan kul om Jessica Chastain skulle börja bli typecastad till seriösa astronautfilmer resten av karriären. Andra roller innehas av Jeff Daniels, Kristen Wiig, Kate Mara och Sean Bean.

Jag är optimistisk inför den här filmen. Med en så bra förlaga och manusförfattare borde Ridley Scott kunna ro hem det här. Biopremiär i Sverige 27 november 2015

The Martian

The Martian

Interstellar (2014) – Do not go gentle into that good night

USA 2014, regi: Christopher Nolan, manus: Jonathan och Christopher Nolan, producent: Christopher Nolan, Emma Thomas och Lynda Obst. Musik: Hans Zimmer.

Matthew McConaughey Anne Hathaway och David Gyasi i Interstellar

Matthew McConaughey Anne Hathaway och David Gyasi i Interstellar

Handlingen.

Hård science fiction möter familjemelodram i detta ganska gravallvarliga, intergalaktiska epos på tre timmar, signerat Christopher (regi) och Jonathan (manus) Nolan. På papperet är Interstellar en rättfram äventyrshistoria, om en sista rymdexpedition som kan bli räddningen för mänskligheten då Jorden hotar bli obeboelig. Vi följer ett team av astronauter som reser genom ett maskhål, under ledning av Cooper (Matthew McConaughey i högform) och Amelia (Anne Hathaway). Deras livsfarliga uppdrag på ogästvänliga planeter i en fjärran galax skildras i effektfull växelverkan mot det allt mer hopplösa ickelivet på vår egen klimatförändrade planet. Coopers förhållande till sin dotter på Jorden är filmens bultande, såriga hjärta. I ett traditionellt manligt dilemma slits han mellan upptäckardriftens längtan bort och kärleken till sin familj.

Svart hål i Interstellar

Svart hål i Interstellar

Pretentionerna?

Handlingen är visserligen en linjär berättelse i grunden, men enkelheten är skenbar. Liksom i sina tidigare filmer Inception och Memento bygger nämligen Christopher Nolan upp sin film i lager efter lager av mysterier, och som så ofta förr står den obevekliga Tiden i centrum. I Nolans värld är tidens gång det samma som personlig förlust, och sorgen över detta överskuggar allt annat. Astronauternas uppdrag för dem nämligen till randen av det svarta hålet Gargantua, där relativitetsteorins tidsförskjutning gör att varje minut motsvarar månader på Jorden. Astronauterna vet att varje timme som går motsvarar år av deras anhörigas liv, men de kan inget göra för att stoppa processen. Coopers lilla dotter Murphy hinner växa upp och själv börja arbeta för NASA, alltmedan hon med tilltagande förtvivlan väntar på ett livstecken från sin pappa. Timglasets sand rinner alltför snabbt, och astronauterna börjar tvivla på sitt uppdrag och på människans framtid. De fylls av självömkan och ånger, och vänder sig mot varandra.

Posters för Interstellar

Posters för Interstellar

Men det finns fler teman i Interstellar än den personliga tragedien. Mänsklighetens bristande dådkraft och upptäckarglädje är något som Nolan låter flera av sina huvudpersoner orera om i långa monologer. Sensmoralen är att ingen annan än vi själva kommer att rädda oss ur klistret vi fastnat i. Här upphör text och subtext att vara åtskilda, då handling och symbolik smälter ihop och blir samma sak. Den åldrande doktor Brand (Michael Caine) läser stycken ur poeten Dylan Thomas fantastiska dikt om döden, Do not go gentle into that good night. Mer tydligt än så kan inte budskapet skrivas oss på näsan.  Är det smart eller ytligt? Jag kan inte riktigt bestämma mig.

Landaren i Interstellar

Landaren i Interstellar

Rymdskepp och världsbygge!

Mer än de flesta andra filmer på senare år gör Interstellar verkligen skäl för epitetet ”rymdfilm”, endast slagen i klassen av förra årets Gravity. Inte nog med att handlingen faktiskt utspelas till stora delar ombord på olika rymdskepp – rymden får också symbolisera ett antal poänger om mänskligt liv som regissören vill göra. På så vis ansluter Interstellar till en fin tradition som den delar med science fiction-genrens klassiker, som jag tidigare skrivit om i Därför behöver vi berättelser om rymden. Utforskandet av rymden står här för människans vetenskap och vilja att ständigt förbättra sig. I det dystopiska USA där Cooper lever har historierevisionister suddat ut Apollo-expeditionerna till Månen, för att befolkningen inte ska få för sig att vetenskapen kan ge dem en utväg. Myndigheter och medborgare har istället ingått en tyst överenskommelse om att utan motstånd långsamt dö kvävingsdöden medan de vaktar över sina pestsmittade majsfält. Men Dr Brands NASA står för trotset inför det oundvikliga slutet, som får ord då Michael Caine väser fram den dikt som Dylan Thomas skrev till sin egen döende fader:

Do not go gentle into that good night,
Old age should burn and rave at close of day;
Rage, rage against the dying of the light.

Though wise men at their end know dark is right,
Because their words had forked no lightning they
Do not go gentle into that good night.

Good men, the last wave by, crying how bright
Their frail deeds might have danced in a green bay,
Rage, rage against the dying of the light.

Wild men who caught and sang the sun in flight,
And learn, too late, they grieved it on its way,
Do not go gentle into that good night.

Solklart va? Genom att Michael Caine läser dikter om döden, ska vi ta oss samman och skicka folk till ett maskhål som mycket tyder på de inte kan komma tillbaka från.

Endurance i Interstellar - ser ut som en klocka

Endurance i Interstellar – ser ut som en klocka

Robot i InterstellarFilmens rymdskepp och teknologi är verkligen coola och kan delas upp i rymdskepp och robotar. Bland skeppen är den stora, snurrande rymdstationen Endurance huvudnumret, och dess ringformade struktur där arificiell graviation kan åstadkommas med en snurrande huvuddel av skeppet. Nån påpekade för mig när vi var på bio att de tolv boxliknande strukturerna längs perimetern på Endurance liknar timmarna på en klocka, med den snurrande raketen som visaren på ett ur. Tiden tickar på, bokstavligen och symboliskt. Endurance är skeppet på vilka flera mindre dockar och tillsammans styr de genom ett artificiellt skapat maskhål vid Saturnus. Bland annat finns de aerodynamiska Lander 1 och 2, och även de bostadsmoduler som innehåller labb och sovplatser kan lyfta och ta sig upp i omloppsbana.

Robotarna CASE och TARS vars kantiga former får dem att likna vandrande bokstäver från något interstellärt typsnitt då de tultar genom snön efter de förvirrade astronauter de är satta att följa i döden. Du har antagligen aldrig sett något liknande tidigare. Roliga är de också: eller vad sägs om en robot som skojar om att den håller på att räkna ned till självförstörelse?

Landaren i Interstellar

Landaren i Interstellar

Produktionsdesign;

Oavsett om du tänder på de stora känslorna i storyn, så ka ingen förneka att Interstellar är ett fotografiskt och designmässigt storverk. Filmat på ”riktig” film av fotograf Hoyte van Hoytema, med nästan endast praktiska rymdskeppseffekter (dvs filmade modeller och byggda interiörer istället för heldigitala miljöer – allt är utsökt designat, koreograferat och fångat på film. Ljudmixningen av Gregg Landaker och Gary Rizzo håller Oscarsklass. Jag är också förtjust i musiken av Hans Zimmer, som inte har den ständiga bam-bang-blam-takten från Batman utan även har mer elektroniska partier för det inte så bombastiska. Jag tar hatten av för en lång rad scener av sådant vi aldrig sett gestaltat på detta vis förut: bilden av ett rymdskepp som surfar i utkanten av ett svart hål, bilden av en tsunami på flera hundra meter och rymdskeppet som flyr undan den för att inte krossas av vattenmassorna. Och mot slutet en flygning genom ”den femte dimensionen” som är en värdig homage till den klassiska trippade flygscenen i slutet av Stanley Kubricks 2001.

Jessica Chastain spelar Murph

Jessica Chastain spelar Murph

Domen:

Det finns stunder av sublim skönhet i Interstellar, som då Endurance surfar längs med händelsehorisonten vid det svarta hålet eller Dr Manns tårar då han får sett en människas ansikte av kött och blod efter så många år. Vissa sekvenser glömmer jag förmodligen aldrig, trots att de är korta: som den gammaltestamentligt stora våg som reser sig över rymdskeppet, eller skriften som Murphys ”spöke” lämnar efter sig i dammet på golvet i hennes flickrum.

Men det finns också andra scener där den distanslösa känslostormen slår över i det ofrivilligt parodiska. Som rymdskeppskamraten som hälsar de återvändande Brand och Cooper med grått skägg och klagar ”Ni var borta 23 år, började tro att ni inte skulle dyka upp…” Som Michael Caine med världens längsta dödsscen i extrem närbild. Matthew McConaughey balanserar för det mest på rätta sida det patetiska, men även han trillar ned i avgrunden ett par gånger, med snoret rinnande och ögonen uppspärrat fuktiga. ”Chewing the scenery” som man säger på engelska.

Interstellar är helt enkelt inte ett fläckfritt mästerverk, och det är inte Nolans starkaste film. Gravallvaret kombineras dessutom med en speltid på 2 timmar 45 minuter, och jag måste säga som det här: ibland är den lite långtråkig. Det är många utdragna akter som hade tjänat på att klippas ned tio minuter vardera. Då jag såg filmen på bio var det många i publiken som verkade få träsmak efter 2/3, och jag är helt enkelt lite orolig för att rymdfilmsgenren som helhet kommer att ta skada av så här superlånga superallvarliga filmer av det här slaget. Tre timmar med hobbyfilosoferande astronauter som talar om Kärleken som en fysisk kraft är helt enkelt inte för alla.

Jag som faktiskt är specialintresserad finner mig dock både underhållen och till slut förtrollad av Interstellar. Brister i psykologisk trovärdighet och de ytligt skildrade mellanmänskliga relationerna vägs med råge upp av den kraftfulla konstnärliga visionen, de smarta twistarna i berättelsen och det utflippade slutet med förklaringen till spökhistorien. Jag tycker att Matthew McConaugheys galna utstrålning är en av filmen stora tillgångar, som lirar fint tillsammans med den sarkastiska humorn från hans båda robotvänner CASE och TARS. Jag uppskattar de högt ställda ambitionerna, trots att de inte uppnås till varje del.

Så trots att Interstellar bitvis kan vara irriterande, kan jag inte komma med någon annan rekommendation till dig som har det minsta intresse för sci-fi: sälvklart ska du gå och se det här filmen.

Cooper och Murphy i Interstellar

Cooper och Murphy i Interstellar

Fler filmer som den här+

Mest lik i anden, men anspråkslösare i budget och framtoning är den fina, och hjärtskärande Voices of a distant star, som jag recenserade häromveckan. Även här gör tidförskjutningen att det är svårt att hålla kärleken ihop, speciellt som det blir många år mellan SMS:en. Jag drar också självklart paralleller till 2001, som handlar om nästa språng i evolutionen med hjälp av mycket högre stående varelsers hjälp. Och med Carl Sagan’s Contact från 1997 med än Jodie Foster och en viss Matthew McConaughey i huvudrollerna.

Elysium (2013) – modern Robocop

Milda spoilers i den här recensionen. USA 2013, manus och regi: Neill Blomkamp, producenter tillsammans med regissören: Bill Block, Simon Kinberg

Matt Damon (till höger) i Columbia Pictures' ELYSIUM.

Matt Damon (till höger) i Columbia Pictures’ ELYSIUM.

Handlingen.

Socialrealistisk, våldsam framtidsvision som skildrar världen om drygt 140 år. Då har den nuvarande utvecklingen med ökande klyftor och en växande global underklass fortsatt i oförminskat tempo. Hela Jorden har förvandlats till ett township, en oändlig slum där alla invånare permanent räknas som papperslösa flyktingar i sitt eget land. De rika, vackra och friska har för länge sedan gett upp livet bland oss övriga och har tagit sin tillflykt till rymdstationen Elysium. Där är livet för evigt hälsosamt, ljust och rynkfritt. Den hökaktiga försvarsministern Delacourt (Jodie Foster) gör allt för att försvara gränserna mot illegala invandrare, och tvekar inte att skjuta ned rymdskepp med flyktingar som försöker att ta sig in i Elysium för att ta del av dess avancerade medicinska teknologi. Hon tvekar inte heller över sin plan att ta makten över Elysium och skicka den galne legosoldaten Agent Kruger (Sharlto Copley, från District 9) för att döda dem som står i hennes väg. Men nere i slummen håller något på att hända. Fabriksarbetaren Max (spelad sammanbitet av Matt Damon) lever redan sedan tidigare ett liv på gränsen till misär och kriminalitet. En jobbolycka duschar honom i dödlig strålning. Max arbetsgivare avskedar honom med endast ett par dagar kvar att leva, och ger honom några värktabletter. Men den som blir ifråntagen ifrån allt kan bli desperat, och därmed farlig. Max och några gamla kumpaner bestämmer sig för att råna Elysium på dess största hemligheter. Därmed korsas Max vägar med minister Delacourts.

Elysium inifrån, i Neil Blomkamps film

Elysium inifrån, i Neill Blomkamps film

Rymdskeppet och teknologin!

En Standford Torus är en ringformad rymdstation

En Standford Torus är en ringformad rymdstation

Rymdstationen Elysium är en ringformad ”Stanford Torus” där gravitation uppnås genom att hela konstruktionen snurrar. Det är en vetenskapligt korrekt modell för hur människor skulle kunna bo på en rymdstation som förekommer mycket inom science fictionlitteraturen och i datorspel. Invånarna på Elysium bor alltså på insidan av ringarna, med en artificiell atomosfär och solljus. Klimatet verkar vara subtropiskt, och de flesta bor i modernistiska, vita villor där ett ständigt cocktaildrickande, gymmande och poolplaskande pågår. Robotar betjänar medborgarna, upprätthåller ordningen och ger medicinsk behandling så fort som minsta imperfektion upptäcks av scannern. Livet är som en ljus men långtråkig dröm.

Nere på Jorden är det inte lika muntert. Där finns det också robotar, som fungerar som en fascistisk polisstyrka som håller invånarna i schack. Här är allt smutsigt, trasigt eller hembyggt. Till och med robotarna är smutsiga. Gangsters och legosoldater bygger ihop sina egna kroppar med maskindelar för att öka sin styrka och slagkraft. Och om de får chansen, skickar de desperata invånarna iväg skrotfärdiga gamla rymdskyttlar upp i skyn, för att försöka nå fram till himmelriket.

"Better life on Elysium" - del av reklamkampanj för att bo på Elysium

”Better life on Elysium” – del av reklamkampanj för att bo på Elysium

Pretentionerna?

Tung action med ett socialt budskap gör Elysium till en ganska ovanlig film, för att komma från Hollywood år 2013. Det brukar ju numera vara antingen det ena eller det andra. Neill Blomkamp lyckas bättre än de flesta samtida regissörer att måla upp en dystopisk och trovärdig framtid.

Specialeffekter och look;

Kontrasterna mellan den moderna, ljusa Elysium och den skitiga, myllrande Jorden är det som sätter sin prägel på filmen. Rymdstationen är trots sina parker en steril miljö som vi aldrig bjuds in till eller riktigt lär känna. Vi i publiken behåller de fattiga jordmänniskornas position och får endast se de rika invånarna och deras hem på avstånd. Som i en klinisk dröm. Det är ingen tvekan om att det är i slummen som Blomkamp känner sig mest inspirerad, och han gör sitt yttersta för att vi ska identifiera oss med de som bor där. Misären som skildras är dock inte lika djup som den i District 9, vars förhärskande stämning var äcklet. I den här framtidsvisionen är det snarare våld som präglar vardagen. Stackars Matt Damons Max åker på duktigt med stryk, får maskiner inopererade i skallbenet och tvingas käka starka mediciner då konvulsionerna blir för starka av strålsjukan. Berättelsen från Max’ perspektiv är mardrömslik. Förutom att han lånar från sin egen District 9 använder Neill Blomkamp en estetik som påminner om den framtid som syns i Alfonso Cuaróns poetiska, dystra Children of Men (2006). I båda filmer ser den framtida världen ut som en förfallen version av dagens. Om inte alltför många år från nu kommer vi alltså att sluta bry oss, sluta bygga upp och istället börja riva ned. De många likheterna med nutiden gör oss i publiken osäkra på om vi inte redan hamnat i den utförsbacken. I filmen Elysium lever befolkningen i en miljö som är täckt av 140 års smuts, repor och sprickor. Budskapet är övertydligt: det här är den framtid vi håller på att bygga, just nu.

Mest minnesvärda scen*

Youtube. Max som förgäves försöker förklara för en robot varför han råkat i trubbel igen. Roboten dömer honom till förlängd villkorlig dom och man förstår att de flesta jordbor har en eller annan dom och att det alltid finns någon brottsrubricering som kan användas emot dem. Alla är skyldiga, tills motsatsen är bevisad. ”Would you like to talk to a human?” frågar roboten. Men Max inser att det inte är någon idé. Klassisk scen!

Jodie Foster spelar Secretary Delacourt i TriStar Pictures' Elysium.

Jodie Foster spelar Secretary Delacourt i TriStar Pictures’ Elysium.

Domen:

I sina bästa stunder påminner Elysium om en modern Robocop med drag av Total Recall. Blomkamp frossar också i våld på samma vis som Paul Verhoeven gjorde, men han gör det utan att lägga till föregångarens grälla satir. Han har också avgjort mindre humor än sin holländske kollega. Kanske har framtiden blivit ännu lite svartare sedan Verhoevens storhetsdagar, eller så är det regissörens sydafrikanska bakgrund som ger honom ett mer pessimistiskt perspektiv. Allvaret är i och för sig inget dåligt. Matt Damon gör sin Max till en dead man walking, en desperado med bara några timmar på sig att ställa allt till rätta. Vi ser i hans ögon att han vet att han är dödsdömd, och det ger en känsla av brådska till berättelsen. Max är heller ingen övermänsklig machohjälte som i varje ögonblick vet exakt vad han ska göra. Han levererar inga oneliners. Istället blir han tillbakaslagen, lurad och tillfångatagen, gång på gång. Men han ger sig inte.

Elysium är bara Neill Blomkamps andra film, och han är bara 33 år gammal. Det är kanske därför inte så konstigt om hans repertoar stundtals känns lite begränsad. Här och var i filmen anar man gränserna för hans nuvarande gestaltningsförmåga. Speciellt moralen blir svartvit, som i en saga. Det är de Snälla mot de Elaka, och de Elaka är så elaka att de blir karikatyrer. Jodie Foster har som alltid en stor närvaro, men får inte spela ut så mycket av sitt stora register som skådespelare, utan projicerar personan Ond Politiker på ett effektivt, men stelt sätt. Kvinnor spelar en biroll i Blomkamps värld. Alice Braga, som spelar barndomsvännen Frey, får inte särskilt mycket att göra annat än att vrida sina händer och be den manliga hjälten om hjälp. Och hon är ändå läkare. Eftersom det är en dystopi så kan man alltid hävda att allt pekar på att kvinnor kommer att förtryckas även i framtiden. Men det skulle förstås gå att göra ett starkt kvinnoporträtt även i en sådan miljö. Filmen hade tjänat på fler multidimensionella porträtt än Max.

Mot slutet av filmen läggs plötsligt berättelsetrådarna prydligt till rätta för att kunna erbjuda någon sorts lyckligt slut. Det blir som en vakendröm, där allt ställs på ända. Hur ska det tolkas? Ville Hollywood ha något ljust som balanserade svärtan i berättelsen om Max öde? Eller är hela sagan en fantasi i huvudet på pojken som i början av filmen ligger och drömmer om att en gång kunna ta sin flickvän upp till Elysium?

Neill Blomkamp är ändå något så ovanligt som en auteur som valt att verka inom science fiction. Han har efter bara två långfilmer redan en egen, tydlig vision, ett speciellt formspråk och inte minst sitt sociala patos med en stark svärta. Filmindustrin har ännu inte filat ned de vassa hörnen på hans filmkonst, Dessutom är han duktig på action och använder sin nya, större budget optimalt. Elysium infriar de flesta förväntningarna efter District 9. Om du är det minsta intresserad av science fiction är det här en film du ska se.

Alice Braga och Sharlto Copley i Elysium

Alice Braga och Sharlto Copley i Elysium

Luckor i manus,

OBS!
Spoilers för både Elysium och District 9 här nedanför

Det här är en historia med en resetknapp på slutet, och om det påverkar ditt slutbetyg för filmen beror lite på hur man ställer sig till den typen av berättelser. Det finns alltså en klassisk quest här, av typen ”släng Ringen i Domedagsberget så blir allting bra”. Sådana sagor funkar bäst då det är ett hot som ska elimineras så att status quo kan bevaras (som i Sagan om Ringen). Den variant vi ser i Elysium, att den sociala ordningen ska kastas över ända med hjälp av en enskild händelse som befriar alla i ett slag (som i Total Recall eller Häxan och Lejonet) blir lite väl sagoaktigt naiv då man applicerar den på moderna miljöer. Inte för att det är ett helt ovanligt berättargrepp inom science fictiongenren, men det beror på vad man har för smak.

Slutet på District 9 är tvetydigare, eftersom vi inte kan vara säkra på att räkpappan och hans son klarar sig, trots att Wikus offrar livet för dem. Det spelar heller inte så stor roll, eftersom den egentliga berättelsen i District 9 handlar om Wikus återupprättelse som en moralisk person och uppvaknande från sitt rasistiska tänkande. Oavsett om hans räkkompisar klarar sig, dör han försonad. Därför är Max öde i Elysium mindre intressant. Han var ju alltid en good guy.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Trailer & poster för Neill Blomkamps Elysium, nu med VIDEO

Recension av Elysium

Nu är den här! Den allra första trailern och postern för Neill Blomkamps (District 9) sprillans nya långfilm med Matt Damon och Jodie Foster.

Första postern för Elysium visar en teknologiskt förbättrad Matt Damon

Första postern för Elysium visar en teknologiskt förbättrad Matt Damon

Elysium är en dystopisk framtidaction som utspelas år 2154. Jorden tillhör de fattiga och marginaliserade, medan de rika och mäktiga för länge sedan migrerat till den luxuösa rymdstationen Elysium som ligger  som en skinande juvel i omloppsbana över vår miljöförstörda, trasiga och sopfyllda planet. Företaget Armadyne kontrollerar stationen, och bestämmer vem som kan söka om medborgarskap där. Är du medborgare, är din framtid säkrad. Men om du hör till de 99% som inte har råd, så är du screwed.

Matt Damon spelar jordkillen som får cancer, och försöker ta sig ombord på Elysium för att få ta del av deras avancerade medicinska teknologi innan han dör. Jodie Foster spelar den hårdföra politiker på rymdstationen som gör allt hon kan för att stoppa honom.

Trailern ser fantastisk ut, självklart. Men det är något mer. I mina ögon var District 9 en av 00-talets bästa science fictionfilmer, och jag är riktigt, riktigt taggad inför Elysiums biopremiär 9 augusti 2013. Blomkamp har en flair för att mixa frän samhällssatir med humor, gore och cool teknologi. De genrebloggare som fått se tio minuter av den nya filmen är eld och lågor, och påstår att Elysium behåller den råa känslan från District 9, men på en mycket grandiosare skala… låter okej med mig! Och vad som nästan är ännu viktigare: det är ett originalmanus, som inte har med en leksakstillverkare att göra, av en filmskapare som har något att säga.

Recension av Elysium

Fler biopremiärer under 2013

Hos io9 har de en skärmdumppost med bilder från trailern

Matt Damon i Elysium

Matt Damon i Elysium