Sorgen och symmetrin: att se om Interstellar

Interstellar: Cooper och Murphy

Läs mer: Rymdfilms recension av Interstellar

I samband med att jag fick fem blu-ray-filmer att skicka ut till vinnarna av Rymdfilms treårsquiz passade jag på att se om Christopher Nolans lilla drama som sträcker sig över 2 timmar och 45 minuters speltid – eller drygt 60 år för de huvudpersoner som stannar kvar på Jorden. Som så ofta för mig kunde jag njuta mer av filmen andra gången jag såg den, denna gång i min egen soffa på min sprillans nya TV. Jag ser definitivt helst de stora science fictionfilmerna i en riktig biosalong, men ibland är jag så spänd och uppspelt inför en ny film, att jag nästan övertänder första gången jag ser den. Det kan vara filmer som jag personligen hoppats mycket på, som Prometheus. Eller som i fallet med Interstellar: filmer som är viktiga för genren att de blir framgångsrika. Hade Interstellar floppat konstnärligt eller ekonomiskt hade det inte bara varit ett avbräck i Nolans vanligtvis så framgångsrika karriär, utan troligen hade det även avskräckt filmbolag från att satsa på seriösa sci-fi-dramer och övertygat en och annan regissör att inte ge sig ut i rymden. Hur pretentiöst det än kan låta var det därför också viktigt för mig personligen att filmen skulle bli bra, då jag satsat så mycket av min tid och energi på att nörda in mig i rymdfilmsgenren. Nu när vi vet att Interstellar dragit in 672 miljoner dollar och har 72% fresh i betyg bland kritiker på Rotten Tomatoes kan jag slappna av, luta mig tillbaka och ta in alla detaljer i detta epos i lugn och ro. Jag kan koncentrera mig på vad jag själv anser, i trygg förvissning om att framgångar för filmer som Gravity och Interstellar garanterar tillväxten i genren åtminstone några år till. Och jag märker att jag gillar filmen mer andra gången.

Gargantua i Interstellar

Som vanligt är det lite spoilervarning på mina texter.

Det första som slår mig vid omtittningen är den överväldigande känslan av förlust och saknad, så typisk för Christopher Nolans mer personliga filmer. Jag ser likheterna med Memento och Inception, som också kretsar likt svarta sorggamar kring familjefaderns urtrauma: att pappan lämnar sin egen familj och därmed för alltid går miste om dem, kanske till och med orsakar deras död. Nolans manliga huvudpersoner är plågade själar, för evigt fast i sina egna minnens labyrint, på jakt efter en icke existerande väg ut. I Inception följde vi Leonardo DiCaprios Don Cobb i en ständigt nedåtgående spiral in i vanföreställningarnas värld, där vi långsamt insåg att Cobbs dröm om att återse sina barn förmodligen bara var en smärtsam önskedröm. Samtidigt lyckades Inception aldrig förklara varför Cobb inte helt enkelt gav sig åt de amerikanska myndigheterna, om det nu var så viktigt för honom att få träffa sina barn igen? Var inte Cobbs dilemma helt hans egen skuld, och bara olösligt så länge som han satte sina egna behov före alla andras?

Matthew McConaugheys Cooper i Interstellar är också en man som själv väljer att lämna sina barn, men han framställs ändå som en mer sympatisk man. Han tackar ja till att bli pilot på rymdskeppet Endurance, trots att han förstår att han troligen aldrig kan komma hem till sin dotter Murphy igen. Men han gör det bara delvis av fåfänga och är innerst inne en idealist som vill rädda världen så att Murphy kan få en framtid på Jorden. Cooper är den sjyssta farsan med rätt värderingar som står på de svagas sida – som ändå lämnar sin familj. Och han sviker sitt ord till Murphy om att komma hem, och krossar därmed stora delar av hennes liv. Insikten drabbar Cooper mycket snabbt, redan efter två år då astronauterna måste gå ned på Millers planet och riskera att relativitetsteorins tidsförskjutning får åren att rusa förbi på Jorden. Där och då börjar Coopers sorg över det han själv sett till att han gått miste om.

Nolan utnyttjar rymden som spelplats på ett skickligt vis. Cooper och Murphy lever båda två, men kunde lika gärna vara döda för varandra på grund av de enorma avstånden. Cooper är fast i evigt ungdom, men tvingas se sin egen dotter och son åldras på de korta och alltmer bittra filmsnuttar som lyckas slinka igenom maskhålet. Med tårar i ögonen ser Cooper bokstavligen sitt liv, som det kunde ha varit, passera i revy framför sina ögon. Temat liknar mycket den fina japanska kortfilmen Voices of a distant star, där två unga älskanden för evigt är dömda att drömma om varandra, åtskilda av tid och rum. Här utvecklar Nolan sitt familjetema, i och med att han placerar dottern Murphy i centrum som ett eget subjekt, inte bara som föremål för sin pappas saknad. Han leker elegant med teorierna om maskhål och relativ tid, så att pappa och dotter genom sina minnen bokstavligen existerar utanför den vanliga rumtiden. ”Vi föräldrar är spökena i våra barns liv” suckar Cooper. ”We are the heroes of our time” svarar Måns Zelmerlöv. Ni ser, allt hänger ihop till slut i Nolans värld.

Interstellar

Nolan har också mer sympati för sin figur Cooper än han hade för Inceptions Cobb, och låter den sörjande pappan verkligen få en chans att bli hjälte för sin egen dotter. Först får han ett klädsamt moraliskt val mellan att rädda mänskligheten eller att försöka hålla sitt löfte till Murphy. Det är samma svåra val som i början av filmen: bara genom att försöka riskerar man allt, men det finns ingen garanti att man lyckas. Men till slut får Cooper sin belöning för lång och trogen tjänst, och hamnar i en bisarr transdimensionell ”tesserakt” (Hej, Madeleine L’Engle och Ett veck i tiden) där han och Murphy till slut existerar på samma plats och i samma tid. Cooper blir bokstavligen spöket i Murphys liv, men samtidigt mer levande än på många år. Är allt i filmen från det att Cooper åker in i det svarta hålet en hallucination, liksom den som Cobb kanske har i slutet av Inception? Eller når han faktiskt fram till Murphy där, genom bokhyllan? Det får vi förstås inte veta, liksom vi aldrig riktigt kommer att förstå slutet i 2001. och lika bra är det.

Jag väljer den tolkning som mitt sentimentala hjärta säger åt mig att välja: allt i berättelsen hänger ihop så fint när man väl vet att det är Cooper som är Murphys spöke i sovrummet. Alla obegripligheter i början av filmen framstår i ett förklarat ljus, elegant ihopskrivet av bröderna Nolan. Och faktum är att de många knyckiga och konstiga tempoväxlingarna i storyn, som jag retade mig på första gången, blir helt naturliga då man känner till slutet. Alla antydningar – klockor och ur precis överallt – blir blinkningar till dig som ser filmen för andra eller tredje gången. Handlingen blir plötsligt helt symmetrisk, noggrannt konstruerad som ett urverk. Precis som i Memento tjänar filmen på att man lägger märke till detaljerna, och när man väl har börjat göra det så spelar det plötsligt inte så stor roll att Interstellar bitvis är så sentimental att det slår över i patetiken. (Do not go gentle…). Sentimentaliteten kan jag svälja, som en del av den större bilden: en meditation över det omöjliga att gå tillbaka i tiden och göra gamla synder ogjorda. En betraktelse över risken att vi alla ger upp och resignerar. Och ett konstaterande att kärleken trots allt kan ge oss en liten strimma av hopp.

Läs mer: För eller emot Interstellar?

Interstellar (2014) – Do not go gentle into that good night

USA 2014, regi: Christopher Nolan, manus: Jonathan och Christopher Nolan, producent: Christopher Nolan, Emma Thomas och Lynda Obst. Musik: Hans Zimmer.

Matthew McConaughey Anne Hathaway och David Gyasi i Interstellar

Handlingen.

Hård science fiction möter familjemelodram i detta ganska gravallvarliga, intergalaktiska epos på tre timmar, signerat Christopher (regi) och Jonathan (manus) Nolan. På papperet är Interstellar en rättfram äventyrshistoria, om en sista rymdexpedition som kan bli räddningen för mänskligheten då Jorden hotar bli obeboelig. Vi följer ett team av astronauter som reser genom ett maskhål, under ledning av Cooper (Matthew McConaughey i högform) och Amelia (Anne Hathaway). Deras livsfarliga uppdrag på ogästvänliga planeter i en fjärran galax skildras i effektfull växelverkan mot det allt mer hopplösa ickelivet på vår egen klimatförändrade planet. Coopers förhållande till sin dotter på Jorden är filmens bultande, såriga hjärta. I ett traditionellt manligt dilemma slits han mellan upptäckardriftens längtan bort och kärleken till sin familj.

Svart hål i Interstellar

Pretentionerna?

Handlingen är visserligen en linjär berättelse i grunden, men enkelheten är skenbar. Liksom i sina tidigare filmer Inception och Memento bygger nämligen Christopher Nolan upp sin film i lager efter lager av mysterier, och som så ofta förr står den obevekliga Tiden i centrum. I Nolans värld är tidens gång det samma som personlig förlust, och sorgen över detta överskuggar allt annat. Astronauternas uppdrag för dem nämligen till randen av det svarta hålet Gargantua, där relativitetsteorins tidsförskjutning gör att varje minut motsvarar månader på Jorden. Astronauterna vet att varje timme som går motsvarar år av deras anhörigas liv, men de kan inget göra för att stoppa processen. Coopers lilla dotter Murphy hinner växa upp och själv börja arbeta för NASA, alltmedan hon med tilltagande förtvivlan väntar på ett livstecken från sin pappa. Timglasets sand rinner alltför snabbt, och astronauterna börjar tvivla på sitt uppdrag och på människans framtid. De fylls av självömkan och ånger, och vänder sig mot varandra.

Posters för Interstellar

Men det finns fler teman i Interstellar än den personliga tragedien. Mänsklighetens bristande dådkraft och upptäckarglädje är något som Nolan låter flera av sina huvudpersoner orera om i långa monologer. Sensmoralen är att ingen annan än vi själva kommer att rädda oss ur klistret vi fastnat i. Här upphör text och subtext att vara åtskilda, då handling och symbolik smälter ihop och blir samma sak. Den åldrande doktor Brand (Michael Caine) läser stycken ur poeten Dylan Thomas fantastiska dikt om döden, Do not go gentle into that good night. Mer tydligt än så kan inte budskapet skrivas oss på näsan.  Är det smart eller ytligt? Jag kan inte riktigt bestämma mig.

Landaren i Interstellar

Rymdskepp och världsbygge!

Mer än de flesta andra filmer på senare år gör Interstellar verkligen skäl för epitetet ”rymdfilm”, endast slagen i klassen av förra årets Gravity. Inte nog med att handlingen faktiskt utspelas till stora delar ombord på olika rymdskepp – rymden får också symbolisera ett antal poänger om mänskligt liv som regissören vill göra. På så vis ansluter Interstellar till en fin tradition som den delar med science fiction-genrens klassiker, som jag tidigare skrivit om i Därför behöver vi berättelser om rymden. Utforskandet av rymden står här för människans vetenskap och vilja att ständigt förbättra sig. I det dystopiska USA där Cooper lever har historierevisionister suddat ut Apollo-expeditionerna till Månen, för att befolkningen inte ska få för sig att vetenskapen kan ge dem en utväg. Myndigheter och medborgare har istället ingått en tyst överenskommelse om att utan motstånd långsamt dö kvävingsdöden medan de vaktar över sina pestsmittade majsfält. Men Dr Brands NASA står för trotset inför det oundvikliga slutet, som får ord då Michael Caine väser fram den dikt som Dylan Thomas skrev till sin egen döende fader:

Do not go gentle into that good night,
Old age should burn and rave at close of day;
Rage, rage against the dying of the light.

Though wise men at their end know dark is right,
Because their words had forked no lightning they
Do not go gentle into that good night.

Good men, the last wave by, crying how bright
Their frail deeds might have danced in a green bay,
Rage, rage against the dying of the light.

Wild men who caught and sang the sun in flight,
And learn, too late, they grieved it on its way,
Do not go gentle into that good night.

Solklart va? Genom att Michael Caine läser dikter om döden, ska vi ta oss samman och skicka folk till ett maskhål som mycket tyder på de inte kan komma tillbaka från.

Endurance i Interstellar – ser ut som en klocka

Filmens rymdskepp och teknologi är verkligen coola och kan delas upp i rymdskepp och robotar. Bland skeppen är den stora, snurrande rymdstationen Endurance huvudnumret, och dess ringformade struktur där arificiell graviation kan åstadkommas med en snurrande huvuddel av skeppet. Nån påpekade för mig när vi var på bio att de tolv boxliknande strukturerna längs perimetern på Endurance liknar timmarna på en klocka, med den snurrande raketen som visaren på ett ur. Tiden tickar på, bokstavligen och symboliskt. Endurance är skeppet på vilka flera mindre dockar och tillsammans styr de genom ett artificiellt skapat maskhål vid Saturnus. Bland annat finns de aerodynamiska Lander 1 och 2, och även de bostadsmoduler som innehåller labb och sovplatser kan lyfta och ta sig upp i omloppsbana.

Robotarna CASE och TARS vars kantiga former får dem att likna vandrande bokstäver från något interstellärt typsnitt då de tultar genom snön efter de förvirrade astronauter de är satta att följa i döden. Du har antagligen aldrig sett något liknande tidigare. Roliga är de också: eller vad sägs om en robot som skojar om att den håller på att räkna ned till självförstörelse?

Landaren i Interstellar

Produktionsdesign;

Oavsett om du tänder på de stora känslorna i storyn, så ka ingen förneka att Interstellar är ett fotografiskt och designmässigt storverk. Filmat på ”riktig” film av fotograf Hoyte van Hoytema, med nästan endast praktiska rymdskeppseffekter (dvs filmade modeller och byggda interiörer istället för heldigitala miljöer – allt är utsökt designat, koreograferat och fångat på film. Ljudmixningen av Gregg Landaker och Gary Rizzo håller Oscarsklass. Jag är också förtjust i musiken av Hans Zimmer, som inte har den ständiga bam-bang-blam-takten från Batman utan även har mer elektroniska partier för det inte så bombastiska. Jag tar hatten av för en lång rad scener av sådant vi aldrig sett gestaltat på detta vis förut: bilden av ett rymdskepp som surfar i utkanten av ett svart hål, bilden av en tsunami på flera hundra meter och rymdskeppet som flyr undan den för att inte krossas av vattenmassorna. Och mot slutet en flygning genom ”den femte dimensionen” som är en värdig homage till den klassiska trippade flygscenen i slutet av Stanley Kubricks 2001.

Jessica Chastain spelar Murph

Domen:

Det finns stunder av sublim skönhet i Interstellar, som då Endurance surfar längs med händelsehorisonten vid det svarta hålet eller Dr Manns tårar då han får sett en människas ansikte av kött och blod efter så många år. Vissa sekvenser glömmer jag förmodligen aldrig, trots att de är korta: som den gammaltestamentligt stora våg som reser sig över rymdskeppet, eller skriften som Murphys ”spöke” lämnar efter sig i dammet på golvet i hennes flickrum.

Men det finns också andra scener där den distanslösa känslostormen slår över i det ofrivilligt parodiska. Som rymdskeppskamraten som hälsar de återvändande Brand och Cooper med grått skägg och klagar ”Ni var borta 23 år, började tro att ni inte skulle dyka upp…” Som Michael Caine med världens längsta dödsscen i extrem närbild. Matthew McConaughey balanserar för det mest på rätta sida det patetiska, men även han trillar ned i avgrunden ett par gånger, med snoret rinnande och ögonen uppspärrat fuktiga. ”Chewing the scenery” som man säger på engelska.

Interstellar är helt enkelt inte ett fläckfritt mästerverk, och det är inte Nolans starkaste film. Gravallvaret kombineras dessutom med en speltid på 2 timmar 45 minuter, och jag måste säga som det här: ibland är den lite långtråkig. Det är många utdragna akter som hade tjänat på att klippas ned tio minuter vardera. Då jag såg filmen på bio var det många i publiken som verkade få träsmak efter 2/3, och jag är helt enkelt lite orolig för att rymdfilmsgenren som helhet kommer att ta skada av så här superlånga superallvarliga filmer av det här slaget. Tre timmar med hobbyfilosoferande astronauter som talar om Kärleken som en fysisk kraft är helt enkelt inte för alla.

Jag som faktiskt är specialintresserad finner mig dock både underhållen och till slut förtrollad av Interstellar. Brister i psykologisk trovärdighet och de ytligt skildrade mellanmänskliga relationerna vägs med råge upp av den kraftfulla konstnärliga visionen, de smarta twistarna i berättelsen och det utflippade slutet med förklaringen till spökhistorien. Jag tycker att Matthew McConaugheys galna utstrålning är en av filmen stora tillgångar, som lirar fint tillsammans med den sarkastiska humorn från hans båda robotvänner CASE och TARS. Jag uppskattar de högt ställda ambitionerna, trots att de inte uppnås till varje del.

Så trots att Interstellar bitvis kan vara irriterande, kan jag inte komma med någon annan rekommendation till dig som har det minsta intresse för sci-fi: sälvklart ska du gå och se det här filmen.

Cooper och Murphy i Interstellar

Fler filmer som den här+

Mest lik i anden, men anspråkslösare i budget och framtoning är den fina, och hjärtskärande Voices of a distant star, som jag recenserade häromveckan. Även här gör tidförskjutningen att det är svårt att hålla kärleken ihop, speciellt som det blir många år mellan SMS:en. Jag drar också självklart paralleller till 2001, som handlar om nästa språng i evolutionen med hjälp av mycket högre stående varelsers hjälp. Och med Carl Sagan’s Contact från 1997 med än Jodie Foster och en viss Matthew McConaughey i huvudrollerna.

Christopher Nolans Interstellar – allra första trailern är här

Interstellar teaser trailer

Det är ståpälsvarning på den första teasertrailern för Interstellar, regissören Christopher Nolans första långfilm sedan The Dark Knight Rises. Det är stämningen som står i centrum i det korta klippet. Smäktande musik visar bilder från rymdfartens historia under 1900-talet, arkivfoto på testpiloterna som bröt ljudvallen, Apollos månlandning och rymdfärjans sista färd. En allvarlig speakerröst manar oss att fortsätta att tro att vi fortfarande är pionjärer, att mänsklighetens främsta storverk inte ligger bakom oss utan framför oss. För vår framtid finns ovanför oss. Vi får se huvudrollsinnehavaren Matthew McConaughey köra en bil medan tårar trillar ned för hans kinder. En raket lyfter över ett fält. Och så en gnistrande stjärnhimmel med texten ”One year from now”.

Jag kan inte vänta!

Storyn bygger på verkliga vetenskapsteorier av den berömde fysikern Kip Thorne, om hur man skulle kunna färdas mellan stjärnorna med hjälp av maskhål i rymdtiden. Interstellar utspelas i ett dystopiskt framtidsscenario där mänskligheten tappat hoppet, men en liten grupp forskare genom maskhålet tror sig finna en utväg som kan ge oss en framtid. Manus av Jonathan Nolan och musik av Hans Zimmer. Filmfotograf är Hoyt van Hoytema, från Schweiz, eftersom Larry Pfister som brukar jobba med Nolan är upptagen med att göra sin egen rymdfilm Transcendence. van Hoytema är ju välkänd i Sverige för fotot till Låt den rätte komma in, Doktor Glas, Lasermannen, Tinker tailor soldier spy, Call Girl och Pistvakt. Matthew McConaughey och Anne Hathaway spelar huvudrollerna, med hjälp från Matt Damon, Casey Affleck, den store Michael Caine och John Lithgow.