Transformers Age of Extinction (2014) – IT-miljardär vs autobots

USA 2014, regi: Michael Bay, manus: Ehren Kruger, producenter: Don Murphy, Tom DeSanto m fl

Mark Wahlberg spelar Cade Yeager i TRANSFORMERS: AGE OF EXTINCTION, från Paramount Pictures.

Handlingen.

Som en myllrande Bayeuxtapet kryllar den fjärde Transformersfilmen av människor och robotar som intrigerar, slåss och förråder varandra. Det är några år efter slaget om Chicago i Transformers 3, och de goda autobotrobotarna har gått under jorden eller fångats in och slaktats av den korrupte CIA-chefen Attinger (Frasier, jag menar Kelsey Grammer). IT-miljardärden slash vapenfabrikanten Joyce (spelad av den obetalbart arrogante Stanley Tucci, med mer än en liten blinkning åt Robert Downey Jrs tolkning av Tony Stark) har nämligen kommit på hur man tillverkar vapen av den metall som alla transformers är gjorda av. Med hjälp av den intergalaktiske prisjägaren Lockdown fångar Attinger och Joyce in alla robotar de kan, och smälter ned dem till råmaterial. Till och med den mäktige Optimus Prime är på flykt, och hamnar av en slump på en Texasfarm som tillhör en fattig, men märkligt vältränad, loser till uppfinnare (Mark Wahlberg). Uppfinnaren, hans dotter och hennes irländskaustraliske pojkvän räddar Optimus, och ger sig ut för att försöka avslöja CIA:s konspiration. Verkar det komplicerat? Vänta bara, jag har bara beskrivit de första 20 minuterna av den nästan tre timmar långa filmen. Äventyret tar oss över hela Jorden och i ett rätt maffigt rymdskepp också ut i rymden. Och liksom i förbifarten är det en massa dinosaurier med också.

Optimus Prime i Transformers Age of Extinction

Pretentionerna?

Allt är förstås relativt, men visst försöker Michael Bay att inte vara riktigt så infantil som i tidigare Transformersfilmer. Och på något vis lyckas han. Vi slipper allt vad blackfacerobotar, metalltestiklar och en vilt skrikande Shia LaBoeuf heter. Yay!

Ett av rymdskeppen i Transformers Age of Extinction

Rymdskepp och världsbygge!

De har verkligen betonat rymdkopplingen den här gången, så är du som jag road av rymdskeppsdesign är filmen värd din tid bara för skeppens skull. Först får vi se en hel armada som för 65 miljoner år sedan attackerar Jorden och (av en aldrig förklarad anledning) utrotar dinosaurierna med en dödsståle. Senare, i nutid, dyker prisjägaren Lockdown upp i ett maffigt krigsskepp som inte bara hyser en massa dinosarierobotar, utan också fungerar som rymdfängelse och torteringsanstalt. Det är dunkelt, gotiskt, förvridet och bisarrt – och faktiskt något helt nytt för att vara en Transformersfilm. För mig just dessa scener filmens höjdpunkt: då Cade/Wahlberg med familj råkar föras upp i skeppet och smyger omkring i den absurt hotfulla robotmiljön och försöker behålla sin tuffa attityd trots den enorma övermakten. Scenen då de flyr från skeppet genom att klättra ned på en ankarkätting som sitter fast i toppen på en skyskrapa är dessutom bra spänning och action.

Stanley Tucci som Joshua Joyce och Li Bingbing som Su Yueming

Produktionsdesign och effekter;

Ett steg framåt jämfört med de tidigare filmerna, då robotarna alltid såg lätt viktlösa ut, som om de var gjorda av plast istället för metall. Nu har produktionsdesignern och animatörerna pluggat gravitation och övriga fysikens lagar, och robotarna framstår som mycket mer solida. Det finns en tyngd i Optimus Prime när han sätter ned sin enorma järnnäve i marken. Ljuddesignen är också märkbart mer kreativ denna gång, kanske beroende på att dubstepstjärnan Skrillex är den som skapat robotljuden. Vi slipper i alla fall de surranden som utmärkte Transformers I, II och III.

Luckor i manus,

Liksom i tidigare filmer (av samma manusförfattare) får man ha hög toleranströskel för logiska hål i berättelsen och framför allt oförklarliga handlingar av huvudpersonerna. Joyce drivs både av girighet och världsförbättrariver, men hans medel för att nå makt är att döda de robotar som säkert hade varit till mer hjälp för honom levande. Attinger drivs av hat mot utomjordingar för att förhindra ett nytt Chicago, vilket är fair enough. Men själv konspirerar han med helt andra utomjordingar och låter utan skrupler dessa allierade.. förstöra Chicago?! Och sen drivs han plötsligt av profithunger. Cade/Wahlberg har som främsta motivation att rädda sin lilla dotter undan CIA och robotarna, men ändå tar han med henne till fiendens högkvarter. Till och med våra autobots beter sig underligt. De skjuter först och frågar sen. Optimus Prime vacklar mellan förakt för människor och rent primitiv blodtörst. Skulle inte han vara hjälten?

Optimus Prime i sin bilgestalt, i Transformers Age of Extinction

Domen:

Genom att titta på Top Model har vi lärt oss att en bra fotomodell är den som visar upp och därmed säljer produkten. Varje foto går i grunden bara ut på att visa den där handväskan i en så fördelaktig dager som möjligt. Spelfilmerna om Transformers är science fictions motsvarighet till Top model: de är bara till för att sälja produkter åt leksakstillverkaren Hasbro. Och Optimus, Bumblebee och de andra gör sitt jobb som varje fotomodell gör: de poserar, kråmar sig och schmizear i motljus så det står härliga till. Med detta sagt: för att vara en glorifierad 2:45 timmar lång reklamfilm för plastrobotar är ändå Transformers Age of Extinction förvånansvärt underhållande. Det är en aldrig sinande kavalkad av spektakulära actionscener, snabba bilar, dundersexiga skådespelare och stora saker som exploderar. Det är långt ifrån så charmigt eller intelligent som förra årets Pacific Rim, men det är den klart bästa Transformersfilmen sedan Michael Bays första och utan tvekan en av de mer imponerande visuella spektaklen på senare år. Starkt bidragande till underhållningsvärdet är paret Attinger och Joyce – det blir så mycket roligare med två arroganta gubbar av kött och blod som skurkar, än med bara onda robotar med grov röst. Detta faktum pekar väl också på konceptets svaghet: de animerade robotarna har trots sin enorma storlek ett begränsat känsloregister, och det krävs riktiga skådisar för att verkligen engagera. Tyvärr får jag fortfarande en dålig smak i munnen av de svaga eller obefintliga kvinnorollerna i Transformers Age of Extinction. Skulle världen verkligen gå under om en av robotarna inte var en man, och om två kvinnliga, mänskliga figurer tilläts tala med varandra?

Fler filmer som den här+

Transformers, Transformers II, Transformers III, Pacific Rim, G.I Joe Retalliation

Transformers Dark of the moon (2011) – slår Chicago i småbitar

USA, 2011, regi: Michael Bay, manus: Ehren Kruger

Sam och Carly. Åter igen förstår man inte varför en så överspänd loser får så snygga tjejer gång på gång. Men det är ju science fiction..

Handlingen.

Lyckas regissören Michael Bay återupprätta något av sin ära så här tredje gången gillt? 2009 råkade ju den uppsvullna, misogyniska och rasistiska Transformers 2 ut för en berättigad hatstorm från både kritiker och fans, men den lyckades trots detta skrapa ihop många sköna miljarder till leksakstillverkaren Hasbros kassakista. Därför var det oundvikligt med en tredje film, och det blev alltså Dark of the moon, som utlovade större action och samtidigt en mer ”mänsklig sida” (något som man får förmoda betyder fler scener med karaktärer som inte är robotar). Filmen börjar med en flashback till Apollo 11-expeditionen, där vi får se att astronauterna i hemlighet utforskade ett kraschat robotskepp på den mörka sidan av Månen. Klipp till nutid. Vår hjälte Sam (Shia LaBeouf) är nu en inte längre riktigt lika ung loser, som kämpar med att få ett jobb efter college. Eftersom hans gamla flickvän spelades av Megan Fox, som klokt nog hoppade av projektet efter att totalsågat film nr 2, så får Sam en ny hottie till flickvän, Carley, spelad av Rosie Huntington-Whiteley.

Men Carleys slimige chef (Patrick Dempsey) inte bara stöter på sina anställda, utan han har också en ond konspiration ihop med de elaka Decepticonrobotarna. En plan sätts i verket som får de goda Autobots att framstå i dålig dager och lämna Jorden i en specialbyggd rymdfärja.  Målet är att använda en energikälla från skeppet som hittades på Månen, och på så vis ta över världen. Med fältet fritt slår Decepticons och Dempsey till mot Chicago. På något krystat vis placeras Sam åter tillsammans med USA:s militär och hamnar med sin flickvän mitt i skottlinjen. I en riktigt häftig final massakreras Chicagos skyskrapor av massiva monsterrobotar medan mänskliga elitsoldater glidflyger in över stan i ett desperat försök att stoppa de ondas plan: att föra robotplaneten Cybertron till Jorden för att förslava hela mänskligheten att jobba i gruvor eller yada yada. Ska människorna lyckas slå tillbaka anfallet utan sina Autobotsallierade?

The Ark, ett robotskepp som hittas på Månen av astronauter. Det innehåller en energikälla

Rymdskeppet!

Astronauter finner Ark

Visst är det något suggestivt och skrämmande att se de första astronauterna på Månen kliva över kanten på en krater och finna vraket av ett enormt, kraschat robotrymdskepp! The Ark innehåller hemlig teknologi, som i fel händer kan teleportera en hel planet till Jorden och orsaka dess undergång. I dess djup döljer sig också en sovande rival till Optimus, Sentinel Prime (igenkänningsbar på sitt helskägg av metalltuber – suck).

Något senare i filmen är det några fina scener i Florida och Kennedy Space Center. Där har Autobots beordrats att gå i exil och gör det med hjälp av en tillbiffad version av en rymdfärja. Mäktig uppskjutningsscen!

Optimus framför rymdfärjan. Inspelat på plats i Florida

Pretentionerna?

Jo, de har nog faktiskt ansträngt sig en liten smula mer den här gången. Något färre pungsparkar, inga inoljade baddräktsmodeller och ett par scener där humorn inte bara går ut på att saker av metall kraschar in i varandra. Praktiskt taget en kandidat till Guldpalmen i Cannes, jämfört med förra försöket. Men mest är det robotar som slåss.

Attack mot Chicago om natten

Specialeffekter och look;

Ser förvisso hur mäktigt ut som helst, speciellt sista 45 minuterna, i slaget om Chicago. Många av de nya robotarna är som stora insekter som vrider och borrar sig fram, rakt genom husfasader. Skyskraporna bokstavligen kramas sönder på mitten och välter långsamt – med våra hjältar ombord! Det är åtminstone något man inte ser varje dag. Men det blir så mycket som händer samtidigt, och så snabbt, att alla effekterna animeras in i varandra som ett enda blurr. Man tappar fokus efter en timme eller två, och till slut känns det som att titta på en färggrann jordbävning.

Enorma tusenfotingar av stål äter sig rakt igenom skyskraporna

Luckor i manus,

Sams förmåga att gång på gång, och utan att ha någon annan talang än att vara robotarnas kompis, hamnar mitt i stridens hetta. I första filmen var det charmigt. I andra krystat. I tredje verkar inte ens Shia LaBeouf själv tro på att hans rollkaraktär har något i filmen att göra. I den kommande fjärde filmen hoppas jag de skippar Sam och börjar om på ny kula.

Domen:

Ja, så de slipade av de vassaste hörnen, polerade sina robotar lite extra och hoppades på det bästa. Och när de västra distraktionerna från tvåan är eliminerade, så kan man njuta ostört av en lång rad mycket spännande actionscener av det mer påkostade slaget. Några sekvenser är riktigt ståtliga – som när Autobots färja stiger mot himlen i ett moln av eld. Men trots att både LaBeouf och Bay utlovade en mänskligare sida så här det de mänskliga rollfigurerna som är filmens verkliga problem. Man köper inte Sam som en verklig kille (men hans föräldrar är kul) och Carley verkar vara en helt nollställd ung kvinna som låter sig ledas med av vem som helst som vill ha henne. Vi möter också ett myller av FBI, CIA och militärer, men ingen av dem lösgör sig från massan och blir till en människa av kött och blod. Mycket är manus fel. Sams emotionella smärtpunkt, då hans Autobotskompisar dör i kraschen, fladdras bara förbi på ett par minuter och vi ges ingen tid att sörja med Sam eller ens reflektera över vad så många hjältars död betyder. Och sen vips, så är allt som vanligt igen, efter en liten stund. Nej, det blir filmens explosiva och galet storslagna final som höjer tempot och pulsen sista timmen, och då bjuds det på inget mindre än supertung action.

Se även+

Avengers, vars slutstrid i New York liknar Transformersfilmens, bara mycket mer underhållande.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Transformers Revenge of the fallen (2009) – dubbelt så stor, dubbelt så dålig

Jetfire har skägg och mustasch, och en käpp

Handlingen.

Unge Sams (Shia LeBeouf) liv håller på att återgå till det normala efter äventyren i Transformers. Han flyttar hemifrån, oroar sig för att flickvännen Mikaela (Megan Fox) ska göra slut, och skaffar nya kompisar på universitetet. Men samtidigt är det oro i robotvärlden. Dels kommer indikationer på att de onda Decepticons inte är helt besegrade. Dels börjar den amerikanska regeringen känna sig hotad av närvaron av Optimus Prime och de andra Autobots. Då Decepticons under ledning av den uråldrige och uronde The Fallen inleder en storskalig attack mot Jorden, är det upp till Sam och Autobots att försvara mänskligheten ännu en gång. Men Optimus Prime blir besegrad – är allt hopp ute?

Det jag beskriver ovan avhandlas på ca 1 timme och 10 minuter. Sedan är det 1 timme och 20 minuter kvar av filmen, som mest går ut på att saker exploderar.

Soundwave ligger omloppsbana och stör kommunikationen

Rymdskeppen!

Soundwave heter en ond robot som svävar i omloppsbana kring Jorden och attackerar närbelägna kommunikationssatelliter med långa tentakler. På så vis kan militären inte kommunicera ostört med varandra längre, åtminstone inte utan att Soundwave kan höra vad som sägs.

Specialeffekter och look;

Dubbelt så stor som första filmen. Dubbelt så mäktig. Över 40 robotar. Enorm detaljrikedom och kristallklar animation. Man kan ha många invändningar mot storyn, manuset och regin. Men ytan är det inget fel på.

Optimus Prime slår sönder många antika monument

Domen:

Oh. My. God. Jag har så mycket att säga. Vi kan börja med att filosofera lite om varför Revenge of the fallen är två och en halv timme lång. 2:30. Det finns ingen rimlig anledning till att den här filmen ska vara så lång, och jag kan inte komma på något annat skäl än att regissören Michael Bay beslutade sig för att ge mer av kvantitet, då han förstod att hans film skulle brista i kvaliteten. Han försökte rädda ett sjunkande skepp, och antagligen är det förhållandevis billigt att producera 30 minuter extra slagsmålsscener då man väl har ett animationsteam på plats. Låt datan rendera ett par extra historiska monument, som Cheopspyramiden, som flyger i luften bara. (Att halva Mellanöstern sprängs i bitar av den goda sidan spelar ju ingen som helst roll för en story som den här.) Istället för att addera en extra timmes action på slutet borde Bay och hans team ha bitit i det sura äpplet och skrivit om manus helt, för att höja Revenge of the fallen ovanför det mediokras och det rent stötandes solkiga kant.

Megan Fox

Sexismen. Jag har sällan i en modern biofilm sett en ung tjej objektifieras på det sätt som Megan Fox får finna sig i här. Om du kollar på bilden med henne på motorcykeln – ja, det är så hon faktiskt presenteras i filmen. Som en porrmodell. Och även om hon får tillfälle att slåss mot en transformer, är hon så totalt övertydligt bara där som ögongodis till den manliga tonårspubliken att man häpnar över cynismen då hon för femte gången ger slashasen och den otrogna hunden Sam en hänförd blick och förlåtande kyss. Under den spännande finalen springer alla huvudpersoner för sitt liv i den egyptiska öknen, och Megan springer hela tiden två steg bakom olika män och låter dem leda henne framåt genom ett stadigt grepp i handen. Så hon inte kommer bort. Inte ens 1981 då Indiana Jones slog igenom med all sina machismo var kvinnan så hjälplös och passiv som här. Riktigt sunkigt, med tanke på att filmen riktar sig till ungdomar.

Rasismen. Robotarna Skids och Mudflap orsakade en mindre rasismskandal då filmen släpptes och de visade sig vara de värsta rasistiska stereotyperna i en amerikansk biofilm sedan Mickey Rooney satte på sig löständer och spelade ”kines” i Breakfast at Tiffanys. Skids och Mudflap pratar den vulgäraste sortens pastisch på ”svart gangsterengelska” och både är dumma och ser korkade och fula ut. Då kritiken började hagla, så skyllde alla ifrån sig. Filmbolaget skyllde på Michael Bay, som skyllde på röstskådespelarna, som i sin tur sa att Bay själv varit väldigt engagerad i hur Skids och Mudflap skulle framställas. Men oavsett vems felet är så är de båda tvillingrarna så nära ett blackface du kan komma på en robot. Vi får också se en mimartist, men jag är inte 100% säker på att det räknas som rasism mot fransmän.

Grälsjukan. Att människor har olika åsikter är ofta en bra grogrund för intressanta konflikter som driver ett drama framåt. Men i Transformers 2 går konflikterna aldrig längre än att något av följande händer: a) Båda parter börjar skrika så högt de kan. b) den ene kallar den andra för ”Jävla dickhead” eller liknande invektiv, eller c) de börjar slåss och slå sönder allt i närheten. Så löses alla konflikter i Transformers värld, och självklart går det åt pipan för alla inblandade.

Bristen på handling. Det händer något hela tiden, men har filmen en egentlig intrig där handlingar följs av reaktioner som följs av motreaktioner? Snaraere är samtliga människor märkligt passiva och reaktiva och de springer mest bort från allt som händer, bara för att snubbla rakt på nästa tillspetsade situation. Bay bemödar sig inte ens att visa hur huvudpersonerna kommer från plats till plats, utan de släpps liksom ned från himlen, landar i en höstack, säger ”Ouch”, borstar av sig och så springer de för sina liv igen. Det är inte ett filmmanus, det är en hinderbana.

Och ja just det. Jetfire är en gammal robot. Han har böjd rygg, långt skägg och en käpp. Skämmes, filmbolag.

Skids och Mudflap är ”tvillingar” och dessutom rasistiska stereotyper

Se istället-

The Avengers för lika storslagen action, fast med handling och engagerande karaktärer.
GI Joe Retalliation (2013) som har liknande premisser men inte sänker sig till Transformers nivå

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Transformers (2007) – ihåliga jätterobotar

Robotarna är otroligt detaljerade, och glänser fint i strålkastarljuset

Handlingen.

Der här är vad vi brukade kalla för en explofilm när vi var små. Michael Bay bjuder på så mycket action att det är minst en sak som går sönder i varje scen. Tonårskillen Sam (Shia LaBeouf) har svårt att imponera på granntjejen Mikaela (Megan Fox) och kämpar hårt för att inte vara en loser. Men hans liv förändras då han köper en gammal gul Camaro, som visar sig vara den utomjordiska jätteroboten Bumblebee, som tillhör en ras av maskiner som kan transformera sig till nästan vad som helst. Snart blir Sam indragen i kampen mellan de goda Autobot-robotarna och deras onda motsvarigheter Decepticons, som är ute efter robotkraftkällan Allspark som regeringen har gömt under Hooverdammen. Men innan de kan rädda Jorden måste de övertyga försvarsministern (Jon Voight) och USA:s militär att inte alla transformers är fiender.

Shia laBeouf och Megan Fox har huvudrollerna

Rymdskeppen…?

Varje jätterobot är som ett rymdskepp i sig, och i filmen slår Optimus Prime & co ned som brinnande meteoriter och förvandlar sig först efter nedslaget till sina bilinspirerade jordiska former.

Pretentionerna?

Första prio för Michael Bay då han filmatiserar Hasbos klassiska leksaksrobotar är självklart att underhålla, framför allt en manlig publik under 22 år. Mission accomplished: applåderna stod högt i tak då vi såg den här på bio way back in 2007.

Optimus Prime är autobots ledare

Specialeffekter och look;

Man kan lugnt säga att Transformers är en film som vilar på tre pelare: 1) Shia LaBeouf som hoppar omkring och skriker, 2) Megan Fox  och så 3) superhäftiga, glänsande jätterobotar som slår sönder saker. Av dessa tre är det robotarna som funkar bäst. De är verkligen superhäftiga, och speciellt metamorforserna mellan robotform och den alternativa formen är väldigt fina. Men faktiskt har specialeffektmakarna lite problem med skalan på sina stora maskiner: ofta ser de ut som små robotmodeller som filmats med världens bästa stop-motionteknik. Det är något som saknas i 3D-renderingen, förmodligen rör sig robotarna lite för snabbt för att ögat ska uppfatta dem som stora eller så är de för perfekt i skärpa hela tiden. Följaktligen ser de lite ut som leksaksrobotar, och det slår mig nu att det möjligen är en avsiktlig effekt. Transformers är ju från början just plastleksaker för barn. En hyllning till rötterna, kanske?

Allspark är först enormt stor och tung, men sen krymper den till handväskestorlek på två sekunder

Luckor i manus,

För att alls kunna se en sådan här film måste man acceptera premissen med jätterobotar som kan förvandla sig till vad som helst, men väljer att bli bilar, lyckas leva i hemlighet trots att de slåss på gatorna, och blir kompisar med en vanlig pojke. OK, vi kör på det. Men ska vi bara svälja alla de andra hålen i manus, så stora att Optimus Prime kan köra igenom dem i sin långtradarform? Här är några av de värsta manusluckorna:

• 

  Allspark efter krympandet

  Allspark är först en megapjäs på 100 x 100 x 100 meter, som är så tung att den slagit ned genom marken till hälften. Se bilden ovan – se hur små människorna är. På ungefär två sekunder viker den så ihop sig och förvandlas till en kub med samma storlek och vikt som en rejäl handväska. Vart tar all den där massan vägen?

• En japansk mobiltelefon som bombarderas med strålning från Allspark förvandlas till en liten robot som pratar låtsasjapanska.
• Halva Los Angeles slås sönder i slutstriden, och människor flyr för sina liv längs gatorna. Men strax efter inleds en mörkläggningsoperation, där försvarsministern klappar sig själv på axeln och säger att alla bevis har förstörts. Att ingen skulle noterar (och filmat) ett krig mellan jätterobotar, ens i LA, gör att man undrar vilken värld den här storyn utspelas i. Inte vår uppkopplade i alla fall.
• Decepticons hackar Airforce One, planterar ett datavirus och slår på så vis ut hela den amerikanska militärens kommunikationssystem. Men en kvart senare hittar försvarsministern en gammal radiosändare (täckt av spindelväv!) som en nörd med hjälp av en gammal PC och en skruvmejsel får att skicka en nödsignal. Som går till flygvapnet, som helt uppenbart inte har några som helst kommunikationsproblem. Senare i filmen är det ingen som har några problem med det utomjordiska dataviruset.
• Robotarna är känsliga för kyla (blir paralyserade) men har inga problem med att åka genom den kalla rymden.
• Elitstyrkan som leds av Josh Duhamel hotar sina egna överordnade, inklusive försvarsministern, med sina vapen. Inga repressalier.
• Optimus Prime, denna magnifika robot som just flugit genom universum för att landa på jorden, kan inte flyga då han trillar ned från ett höghus i Detroit.

Mest minnesvärda scen*

Sams föräldrar

Jag är lite svag för Sams odrägliga och naiva föräldrar som ständigt hackar ned på honom, och eftersom de fick en större roll i Transformers 2 och 3 tror jag inte att jag är ensam.

Att Sam i den första filmen är en överspänd men trots allt helt vanlig pojke, i ett vanligt förortshus och med vanliga kompisar, gör att Transformers känns lite grundad i verkligheten. I de båda uppföljarna blir Sam en allmän outsider som verkar sakna allt existensberättigande utanför äventyrets ram.

Josh Duhamel och Shia laBeouf i Transformers

Domen:

Min inre elvaåring tycker att det är coolt med jätterobotar som slåss. Min yttre fyrtioåring tycker att denna första film visserligen är den klart bästa i trilogin, men att Michael Bays tolkning av Transformers på många sätt förkroppsligar allt som är fel med Hollywood i allmänhet och 00-talets sci-fi-blockbusters i synnerhet. Det ser makalöst fint ut, och är på alla sätt ett skickligt filmhantverk med bra klippning, nyskapande ljuddesign, snyggt använd musik och fantasifull art direction. Men samtidigt är det ett i stort sett själlöst projekt, där det mest går ut på att förstöra så mycket som möjligt. Filmen är två timmar och tjugofem minuter lång, och ungefär halvvägs in får man ont i skallen av alla explosioner och Shia laBeouf som försöker överrösta dem genom framvrålade repliker. Det bjuds på massor av dramatik, men ekar ihåligt. Ska du som vuxen se den här filmen? Det beror på om du har en elvaåring att se den med – en riktig, eller din egen inre.

Se istället-

Robotälskare får inte missa Jon Favreaus betydligt mer sympatiska Iron Man och Iron Man 2, eller Joss Whedons The Avengers.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

I Am Number Four (2011) – monsterbeaglar, modeller och mogadorier

Number Four (John) möter Number Six

Handlingen.

Stackars John (Alex Pettyfer). Hans styvpappa (Timothy Olyphant) tvingar honom att flytta till den tråkigaste lilla staden i Ohio och vill knappt låta honom gå i skolan för att skydda honom från stalkers. När han väl börjar i high school faller han för den vackra, smarta Sarah (Dianna Agron från Glee) men deras romans hotas av Sarahs ex, som är ledare för ett gäng sportkillar som håller skolan i skräck. Speciellt Johns nye kompis Sam (Callan McAuliffe) lider svårt av mobbarnas attacker. Så långt en helt normal high schoolfilm. Men John råkar också vara ett av de sista utomjordiska barnen från en planet som utplånats av de onda mogadorierna (som ser ut som skinheads med vassa tänder) och hans styvpappa är hans väktare som ska skydda honom tills John är vuxen. Plötsligt bryter Johns latenta superkrafter fram, och hans måste lära sig dölja dem innan han skadar någon, och innan mogadorierna hittar honom och dödar alla han tycker om. Men skurkarna är dem redan på spåren och en konfrontation är oundviklig. Sarah och Sam blir hans bundsförvanter i kampen, tillsammans med en magisk beaglehund som heter Bernie och en flicka som också har liknande krafter.

Rymdskeppet!

Inga rymdskepp, tråkigt nog. Trots att både John, hans beagle och de elaka mogadorierna är från rymden.

John och Sarah har en romans

Specialeffekter och look;

En modern look som påminner ganska mycket om TV-serien Heroes (vars tema ju filmen också delar). Superkrafter visas med hjälp av massa blå blixtar, vilket ser lite billigt och barnsligt ut i en film så pass ny som 2011. Monstereffekterna och maskerna är OK, men inte mer. I en så modern miljö, varför måste alla goda vara blonda amerikanska medelklassbarn och alla onda se ut som ryska punkare?

Sam, Bernie och John

Mest minnesvärda scen (spoilervarning!)*

Bernie i sin monsterform

Filmhistoriens enda (?) monsterbeagle! Man förstår redan från början att det är något skumt med Johns hund. Han dyker upp precis efter att de flyttat till Ohio, och man förstår att han har något att göra med en liten ödla som följde med dem i bakluckan på bilen då de flyttade från Florida. Beaglen döps till Bernie, och följer John troget genom hela filmen. Då mogadorierna till slut hinner i fatt dem på skolan så visar Bernie sitt rätta ansikte och byter skepnad till en enorm best som försvarar John mot ett mogadoriskt monster. Bernie skadas svårt och förvandlas tillbaka till beagle, och ligger avtuppad med blodet rinnande. Är det slutet för den trogna hunden? Nej, vilken tur – han klarar sig!

Mogadorierna ser ut lite som amerikanska filmer brukar skildra skinheads

Domen:

Okej, jag hör väl inte direkt till målgruppen, som jag antar är ungdomar som också gillar Twilight. Men det här är i grund och botten ett ganska konventionellt tonårsdrama där superkrafter har sprinklats som glitter på berättelsen för att få lite färg. Och så har producenten Michael Bay lagt in lite explosioner. De unga skådespelarna gör nog sitt bästa, men alla är lite för modellsnygga och lite för oengagerade (trots att de slåss för sitt liv) för att man ska köpa att deras bekymmer är äkta. De blir som talande, blonda skyltdockor. Precis som skurkarna är så utstuderat fula och onda att de också blir seriefigurer då de placeras i en nutida amerikansk miljö. Första timmen består mest av seg dialog om kärlekstrubbel och den komplicerade bakgrundshistorien. Det tar sig lite mot slutet då alla börjar slåss mot alla, och den riviga Number Six (Teresa Palmer) dyker upp tillsammans med en massa monster. Och beaglehunden liknar min egen beagle på pricken, vilket precis räddar I Am Number Four till ett godkänt betyg.

Bernie klarade sig – hurra!

Se istället-

Chronicle, för en mer realistisk vision av hur ungdomar i high school skulle ha reagerat på att få superkrafter.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Armageddon (1998) – testosteron sätter fysikens lagar ur spel

Mänsklighetens enda hopp

Handlingen.

Meteoriter hotar Jorden. Chrysler Building ryker redan efter tio minuter och Paris en stund senare. Olika länders befolkningar sätter sig framför kända turistattraktioner (som Taj Mahal) och väntar på att amerikanerna ska rädda världen innan en jätteasteroid (”the size of Texas”) utplånar allt liv.  NASA skickar upp två rymdfärjor med oljeborraren Harry (Bruce Willis) och hans dysfunktionella team av knäppgökar (bl a en ung Ben Affleck, Billy Bob Thornton, Steve Buscemi och Michael Clarke Duncan). De måste borra ett hål i asteroiden och spränga den, annars dör mänskligheten ut.

Rymdskepp och specialeffekter,

Två något upphottade rymdfärjor och den gamla go’a ryska rymdstationen MIR, som bemannas av en galen Peter Stormare. I övrigt är det mycket explosioner, och en underlig asteroid (se Manus nedan)

Pretentionerna?

För att handla om så stora frågor som civilisationens undergång så får vi se förvånansvärt lite av hur folk reagerar på nyheten om sin stundande död.  Bruce Willis biter bara ihop lite till. Regissören Michael Bay är helt enkelt bättre på explosioner än psykologi. De katastroffilmer som tyske Roland Emmerich brukar berika världen med (Day after Tomorrow, 2012) är allesammans under av gripande dramatik jämfört med Armageddon.

Chrysler Building går åt pipsvängen

Luckor i manus, 

Först undrar vän av ordning över omdömet hos NASA. Om fjorton kan världen gå under. NASAs enda plan är att i tolv av dessa dagar utbilda ett gäng tjocka, alkoholiserade och halvknasiga oljearbetare (som är ovänner med varandra) att åka upp på sitt livs första viktiga uppdrag och BORRA sönder fanskapet?  Om utbildningen tar tolv dagar, finns det ju ingen tid att utbilda en annan grupp om den första misslyckas.

Sen måste vi prata om själva den hotande himlakroppen. Alla fysikens lagar verkar vara försatta ur spel på den. Kan det vara allt testosteron som gubbarna i rymddräkter avger? Vad är det exempelvis för rökmoln som den färdas i genom rymdens vacuum? Då rymdfärjorna flyger i samma hastighet som asteroiden slungas mindre asteroider mot färjorna som projektiler. Ytan på asteroiden är bergig med djupa sprickor som öppnar sig ständigt djupare- men trots att de får akta sig så de inte trillar ned i sprickorna, så börjar Bruce Willis och de andra borra på det enda stället där det är rent urberg. Det är tydligen viktigt att de kommer exakt 240 meter ned.  Varför inte bara kasta ned bomben i en av sprickorna, eller åtminstone börja borrandet där? Asteroiden verkar vidare ha en atmosfär, och väder. Det är väldigt dimmigt, och det verkar som om ljudet från maskinerna och borren sprids som ljudvågor gör i luft. Gravitationen är helt normal då gubbarna går omkring, men ändå lyckas Ben Affleck och de andra flyga en lång bit med sin bil och håller på att flyga iväg i rymden av bara farten. Våra hjältar kan springa omkring hur länge som helst utan att luften tar slut. Alla dessa små knasigheter gör sammantaget att det är oerhört svårt att köpa att vi skulle befinna oss på en asteroid. Därmed tappar man hela idén med en rymdfilm, att skildra den yttersta gränsen för den mänskliga tillvaron.

Domen:

Vad den här filmen saknar av själ, mening och humor tar den igen på volym och testosteron. (På sätt och vis är den raka motsatsen till Deep Impact, som kom samma år och som har samma komettema.) Den illustrerar varför Michael Bay är en jobbig regissör och varför det är bra att Jerry Bruckheimers glansdagar är över. Jag måste ändå säga att jag mindes Armageddon som en helt okej film, men då jag lite aningslöst frågade på Facebook vilken av undergångsfilmerna Armageddon och Independence Day som mina vänner föredrar, steg ett ramaskri upp över sociala medier. Hur kunde jag ens jämföra kalkonen Armageddon med den alldeles underbara ID4. Nu när jag sett om dem båda, böjer jag mitt huvud i skam. Armageddon är verkligen inte nån klassiker. Man luras av att den har Willis, Thornton och Buscemi, men de kan inte rädda den här ytliga soppan.

Och är det inte lustigt, så säg, att den enda kvinnan (Liv Tyler) i början av filmen säger att hon är stark och kapabel att ta hand om sig själv, och sedan tillbringar resten av filmen gråtandes på en stol medan hennes pappa och pojkvän räddar världen?

Se istället-

Melancholia, av Lars von Trier, om du vill ha lite långsammare tempo om en komet som ska döda allt liv. Deep Impact från samma år, men med mer substans.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter