Michael Crichton

Sphere (1998) – bland det undermedvetnas bläckfiskar

USA 1998, regi & producent: Barry Levinson, manus: Kurt Wimmer, Stephen Hauser, Paul Attanasio, baserat på Michael Crichtons roman

Sphere

Sphere

Handlingen.

Vi fortsätter nere i havsdjupen efter att ha farit ned där med The Abyss igår. Sphere är en nio år yngre film med tre storstjärnor (Dustin Hoffman, Sharon Stone och Samuel L Jackson) i huvudrollerna som några forskare som kallas in som expertteam då amerikanska flottan finner ett kraschat rymdskepp på Stilla Havets botten. Det visar sig att psykologen Norman (Hoffman) för många år sedan skrivit en rapport om hur man bör hantera första kontakten med en utomjordisk civilisation och rekommenderat att gruppen ska bestå av en psykolog, en astrofysiker, en marinbiolog och en matematiker. Att Norman bara fabulerat ihop sin rapport avslöjar han för sina nya kolleger först då de är på väg ned i en miniubåt. Väl nere på havets botten dröjer det inte länge förrän all kontakt med omvärlden skärs av (surprise, surprise) och våra smått förvirrade forskare får själva möta den märkliga sfäriska närvaro som ruvar inne i vraket. Varje fan av filmer om first contact vet att det vanligtvis går åt skogen för en isolerad besättning som ger sig ut för att studera ett rymdskeppsvrak. Sphere är inget undantag. Det verkar som om sfären hyser en utomjordisk intelligens, ”Jerry”, och hen är allt annat än vänligt sinnad. I övriga roller ser vi en ung Liev Schreiber, Queen Latifah och den alltid stabile Peter Coyote som flottkapten. Samt Huey Lewis, från Hewey Lewis & The News.

Samuel L Jackson i Sphere

Samuel L Jackson i Sphere

Pretentionerna?

Michael Crichton gillar ju att ställa lagom svåra moraliska frågor, som risken med högteknologin i The Andromeda Strain, eller genmanipulation i Jurassic Park. Här är det människans psyke som sätts under luppen. Hur hanterar vi svår press, och om vi begåvas med mentala krafter utöver de vanliga, hur skulle vi förvalta den gåvan?

Världsbygget och rymdskeppen!

Sfären själv är ett gyllene, svävande klot med den typ av halvflytande yta som bara förekommer i science fictionfilmer från 1990-talet. Tänk en krusigare version av det som är i mitten på en Stargate.  ”Ser ut som kvicksilver, eller hur?” säger Peter Coyote, men egentligen inte. Det ser ut som en datoranimation från 1998.

Det kraschade skeppet känns välbekant till formen, ett faktum som hör till de mysterier som huvudpersonerna funderar över. Det är visserligen enormt stort, men dörrar och trappor har en mänsklig skala. Och stjärtfenan som sticker upp från korallrevet på ett pampigt vis ser ut som en uppumpad version av stjärten från ett trafikflygplan.

Ett plus i kanten får filmen för realistisk interaktionsdesign på de datorsystem som är med. Hollywood på 90-talet gjorde sig ökänt för att det alltid var fantasioperativsystem med 3D-effekt som användaren ”flög” igenom. I Sphere kör människornas utbåtar och baser vettigt nog Windows 98. Det kraschade skeppet har stora pekskärmar med ett avskalat och riktigt användbart UI, kombinerat med en 3D-projektion då det är relevant. Och sfären i sig är ett gränssnitt så avancerat att det inte längre går att identifiera som ett UI.

Ett annat plus i kanten är att vi får se ett par korta rymdscener med warpeffekt och en genomflygning av hästhuvudnebulosan.

SPHERE, Liev Schreiber, Sharon Stone

SPHERE, Liev Schreiber, Sharon Stone

Design och specialeffekter;

Precis som i The Abyss utspelas filmen till största delen i det begränsade utrymme som utgör basen på botten av havet. Men jämfört med en rostiga Deep Core från den filmen är basen i Sphere en rymlig, blankpolerad och stämningsfullt upplyst lyxresort som forskarna kan njuta av. Produktionsdesign är gjord av ett riktigt proffs, Norman Reynolds, som också gjorde Rymdimperiet slår tillbaka, Jedins Återkomst och Mission Impossible.  Men en undervattensbas är en ganska steril miljö vars stora filmiska potential framför allt ligger i hur regissören använder den tighta miljön för att skapa spänning och klaustrofobi . Jag tycker inte att Spheres regissör Barry Levinson tar till vara de vackra miljöer han har till sitt förfogande.

Mest minnesvärda scen*

En spännande och förskräcklig scen då Sharon Stone i dykardräkt bärgar liket av en besättningsmedlem som krossats totalt av en bläckfisk. Bläckfisken kommer närmare och närmare på radarn, och Sharon halkar på de stora bläckfiskägg som regnar ned mot botten. Spooky! Men vi får aldrig se själva bläckfisken. Var den för dyr att skapa?

Domen:

Jag gillar faktiskt Sphere, som klarar sig långt på karisman hos trion Hoffman-Stone-Jackson och en hyfsad twist på temat ”Forskarteam möter utomjordisk intelligens och sitt eget öde”.  Jag gillar hemligheten med det kraschade rymdskeppet, ”Jerry” och hela produktionsdesignen. Det finns också något sympatiskt i att hjältarna i Crichtons berättelser är forskare, inte militärer.

Men Sphere har också en del svaga punkter. Berättelsens raison d’etre är hur vårt undermedvetna kan manifesteras i omedvetna handlingar och hur stress kan få tankarna hos den mest upplysta person att bli mycket mörka. Men då nästan alla faror i filmen är externa (frätande maneter, läckor, jättebläckfiskar) medan huvudpersonerna på sin höjd smågrälar med varandra, förblir denna psykologiska inre kamp –  själva temat – ogestaltad. Sphere är ett exempel på varför berättarregeln Show, don’t tell är så viktig. Hade huvudpersonerna pratat mindre om att de höll på att bli galna, och istället betett sig som om de höll på att bli galna, hade filmen funkat mycket bättre som helhet. (Jag trodde aldrig jag skulle säga det, men den halvpajiga Event Horizon från året innan funkar faktiskt bättre ur den aspekten. Där blir alla heltokiga.)

Dustin Hoffman i Sphere

Dustin Hoffman i Sphere

Luckor i manus (spoilervarning),

Mindre snack hade också tillåtit filmen att undvika de många frågetecken som nu uppkommer mot slutet. Vi får veta så mycket om hur sfären hamnat i havet, och forskarna lyckas också lista ut vad det är som orsakar alla olyckor och attacker. Detta presenteras pedagogiskt för publiken i några rejäla expositionsscener. Men frågan ”varför” lämnas helt obesvarad. Varför allt våld? Varför orsakar sfären denna effekt? Om allt som sker kommer från människorna, har sfären en egen agenda eller är den bara en maskin? Det görs en stor grej av att ingen kan ha vetat om sfärens existens i framtiden, och huvudpersonerna gör stora ansträngningar för att ingen heller ska få veta – men det förklaras inte varför det är så viktigt. Det är också en smula tillskruvat att de tre vännerna plötsligt vet hur de ska kunna kontrollera sina krafter, då de helt uppenbart haft noll kontroll fram till det ögonblicket.

Se även fler filmer om första kontakten+

Europa Report, Alien, Prometheus, Andromeda Strain, The Abyss, Närkontakt av tredje graden, Event Horizon

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

The Andromeda Strain (1971) – allvarliga 70-talsforskare slåss mot rymdbakterie

USA, 1971. Regi: Robert Wise, manus: Michael Crichton/Nelson Gidding, visuella effekter: Douglas Trumbull.

Forskarteamet i Wildfiregruppen. I originalromanen var alla män, men till filmatiseringen gjordes Dr Peter Leavitt om till Ruth Leavitt

Forskarteamet i Wildfiregruppen. I originalromanen var alla män, men till filmatiseringen gjordes Dr Peter Leavitt om till Dr Ruth Leavitt

Handlingen.

Det går riktigt åt helsike då en amerikansk satellit störtar i New Mexico och sprider en utomjordisk organism i den lilla staden Piedmont. Alla människor och djur som kommer i kontakt med smittan blir galna och dör av massiv blodpropp, inom loppet av ett par minuter. Amerikanska militären kallar in ett team av forskare till en hemlig underjordisk anläggning kallad Wildfire. Det är ett medelålders, strikt och undertryckt behärskat gäng, med dagens mått helt otidsenliga som huvudrollsinnehavare i en storfilm. I nyinspelningen från 2008 var mycket riktigt forskarteamet 15 år yngre och mycket glamourösare (läs: snyggare). Men jag gillar de här 45-plussiga och småsura 70-talsforskarna mycket mer. Intressant är att en av dem är en kvinna. Dr Ruth (sic) är dessutom den rollfigur i filmen som är mest intressant och tvetydig. För att vara 1971 var en kvinnlig vetenskapshen något nytt på film.

I Wildfires högteknologiska innandöme kämpar teamet  mot klockan för att hitta ett sätt att kontrollera organismen innan hela världen påverkas. Men The Andromeda Strain, som den döps till, liknar inget liv från Jorden. Vad skulle kunna döda den? Forskarna blir i alla fall på det klara med en sak: om den amerikanska regeringen genomför en atombombning av smittoplatsen, så kommer Andromeda att föröka sig exponentiellt. Ska de hinna stoppa explosionen?

Rymdskeppet!

Så här ser Andromeda ut

Så här ser Andromeda ut

Satelliten ser verkligen inte mycket ut för världen, och liknar mest en tjock parabolantenn då räddningsteamet finner den på ett bord hemma hos Piedmonts lokala doktor, omgivet av döda människor. I The Andromeda Strain är rymdinvasionen inte något som kommer i tefat eller genom militärmakt, utan hotet är på mikroskopisk nivå.  På satellitens yta finns en liten mängd av Andromedaorganismen. Forskarna måste undersöka med hjälp av fjärrstyrda kameror och zooma in 1000 gånger för att få syn på sin fiende. Det är en grön, kristalliknande struktur.

Pretentionerna?

”Technothriller” har Michael Crichtons romanförlaga från 1969 kallats, och man kan inte låta bli att imponeras av hur väl berättelsen lyckas fånga tidsandan och teckna en vetenskapligt trovärdig hi-techvision om Det djärva forskarteamet som med sina avancerade datorer, sin analytiska förmåga och rationella syn på sin omvärld kan lösa i stort sett varje problem. Wildfireanläggningen måste ha framstått som verklig state of the art i decennieskiftet 69/70. Den styrs t ex med ett nätverk av datorer, vars terminaler till och med har ett rudimentärt grafiskt interface. Labben är  robotiserade och fjärrstyrda, och varje våningsplan har en helt automatiserad säkerhetsprocedur med en sval kvinnlig högtalarröst som kommunicerar med forskarna. Samtidigt finns i berättelsen också en tydlig samhällskritik: med rymdålderns framsteg följer också faror, som samhället inte är helt redo att hantera. Och militärens skuggiga makt finns hela tiden i bakgrunden och drar i trådarna, så att de idealistiska forskarna riskerar att åstadkomma stor förstörelse genom militärens manipulationer.

Wildfire

Wildfire

Specialeffekter och look;

Det mesta i filmen kretsar kring Wildfireanläggningen, som är kliniskt ren, fönsterlös och på många vis deprimerande och grå. Samtidigt är det en orgie i det tidiga 1970-talets högteknologi, med blinkande datorskärmar och gripklor som opereras med stora spakar. Det är lite som ett underjordiskt rymdskepp. Men scenografin har också ett tydligt släktskap med 2001, och med andra teknikfantasier från tiden, som James Bond eller Mission Impossible. Filmen nominerades till en Oscar för Bästa art direction.

De enda överlevarna

De enda överlevarna

Domen:

Forskarna använder Wildfireanläggningen för sina syften, och endast genom dess totala smittsäkerhet kan de utföra sitt uppdrag. Men samtidigt är de fångar i anläggningen. De är många nivåer under jorden, och kan inte komma ut om de ens ville. Kommunikationerna med omvärlden fungerar knappt. Och de många prylarna och tekniksystemen är på gränsen till obegripligt avancerade för teamet. Till råga på allt finns det en självförstörelsefunktion som riskerar att spränga alltsammans i luften om något går fel. (Datan räknar ned mot explosionen med en härligt avmätt röst.) Allt detta är förstås ett medvetet berättargrepp – det högteknologiska samhället som låter oss göra underverk gör oss också till slavar och blir vårt fängelse. Men någonstans blir det också lite väl utstuderat, ja krystat. Man kan inte för sitt liv fatta hur någon kan vilja konstruera en forskningsanläggning som är så omänsklig, svårjobbad och livsfarlig. Forskarna går nästan vilse nere i katakomberna, och ibland riskerar även själva filmen att göra det. Regissören Robert Wise bygger upp en enorm förväntan i filmens första två tredjedelar, om hur farligt Andromeda är, och hur viktigt det är att inte organismen kommer ut, och hur svårt det kommer att bli att fixa problemet. Men själv upplösningen hastas igenom, och mycket av det som inte fick hända händer faktiskt, utan att det blir några konsekvenser. Som drama haltar därför The Andromeda Strain lite grann. Men som teknikfantasi och dokument över en tidsanda, är den fortfarande mycket underhållande.

Se även+

TV-serieversionen från 00-talet som är en uppdatering a la CSI, och betydligt ljummare.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

The Andromeda Strain (2008) (miniserie) – CSI möter Arkiv X

En satellit kraschar, täckt med ett mystiskt material som innehåller en dödlig smitta

En satellit kraschar, täckt med ett mystiskt material som innehåller en dödlig smitta

Handlingen.

Ridley Scott och Tony Scott producerade den här påkostade miniserien baserad på Michael Crichtons roman från 1969. En satellit kraschar i Utah och sprider en dödlig smitta i en liten stad. Alla utom en alkis och ett spädbarn dör inom några sekunder. Organismen, som döps till Andromeda, sprider sig med kuslig målmedvetenhet genom den amerikanska landsbygden. Det blir en desperat kamp mot klockan.  Ska militären lyckas hålla karantänen medan forskarna i Wildfiregruppen försöker hitta ett sätt att döda Andromeda, innan Andromeda sprider sig och dödar allt liv på Jorden?

Rymdskeppet!

Forskningsledaren Stone (Benjamin Bratt) och hans team förstår att den kraschade satelliten döljer många hemligheter. Den är amerikansk, men ändamålet är oklart. På dess yta sitter en behållare av ett svart material som är mycket futuristiskt, och i denna behållare finns Andromedasmittan som inte liknar något annat på Jorden. Har satelliten infekterats av utomjordingar? Talar militären sanning då de hävdar att satelliten färdats genom ett maskhål i rymden? Var har den varit – på andra sidan galaxen, eller rentav i framtiden?

Benjamin Bratt i The Andromeda Strain

Benjamin Bratt i The Andromeda Strain

Pretentionerna?

En politisk thriller i lika hög grad som ett vetenskapsmysterium. Politikerna och militären går inte att lita på. Vetenskapsmännen är de enda som kan rädda oss, men mänskligheten får akta sig så den inte utplånar sig själv i sin utvecklingsiver. En tydlig sensmoral, som jag utan att ha läst Crichtons förlaga tycker andas 1960-tal. På ett bra sätt.

Specialeffekter och look;

Miniserien ser ut som en blandning mellan CSI och valfri amerikansk militärthriller. Kompetent utfört, men utan konstnärlig flair. Själva Andromeda är ju en mikroorganism, och därför inte så fotogenisk. Men regissören Mikael Salomon och de andra filmskaparna lyckas ändå lösa gestaltningen av hur smittan sprider sig, genom att den som blir infekterad blir galen och attackerar andra och sig själv. Andromeda gör dig alltså till en sorts zombie light, och det gör ju sig väldigt bra på film.

Luckor i manus,

Ambitionen har tydligt varit att skapa en vetenskapsthriller, med massor av exposition genom laboratoriebabbel, precis som i CSI. Allt förklaras in i minsta detalj av ett gäng snygga forskare som är stämningsfullt upplysta. Gillar man den genren så är det här helt OK underhållning. Men det ska förstås vara något annat än labbrockar i en dyr miniserie, och actionsekvenserna känns tyvärr lite krystade. Bland annat får vi följa den undersökande journalisten Jack (Eric McCormack)  som flyr från elaka militärer, och han tillför ingenting till storyn. Mot slutet måste det bli lite spännande med forskarna, så då får plötsligt en av dem ett epileptiskt anfall och ramlar rakt på den enda knappen som kan stoppa hela anläggningen från att sprängas. Nej, vänta, det fanns en annan knapp som man bara kan nå genom att klätta upp genom ett neonlyst schakt medan aroooga-tutor ljuder i bakgrunden. Ja, ni fattar.

Fler saker: Det retar mig lite att militären stänger av all kommunikation till forskningsanläggningen, men inte kollar om någon har en mobiltelefon på sig. Amatörer! Vidare så är det att sträcka trovärdigheten till det yttersta då forskarna tror sig komma på att Andromedasmittan har ett medvetande, och att varje liten smittohärd står i kommunikation med resten. Hur de kan stå där och påstå något så barockt och ändå hålla masken är imponerande. Till filmens försvar så bevisas aldrig den här teorin, och vi slipper se ett Andromedamonster på slutet.

Mest minnesvärda scen*

Då folk smittas, börjar de slå ihjäl dem omkring sig. Sådant är alltid läskigt, och spännande.

Domen:

Det finns en version i regi av självaste Robert Wise, från 1971. Den har jag inte sett, men den ska vara något av en bortglömd klassiker och den har dessutom specialeffekter signerade Douglas Trumbull. TV-versionen från 2008 som jag recenserar idag kommer säkert inte att hamna på några listor över 101 rymdfilmer du måste se. Men är du ett fan av vetenskapsfetischismen i CSI och konspirationsteorierna från Arkiv X kan du gott lägga tre timmar av din tid på The Andromeda Strain, för det är trots allt en ganska underhållande uppdatering till vår tid av en 40 år gammal historia om miljöhot och hänsynslösa maktmänniskor.

Se även+

Robert Wises original The Andromeda Strain, från 1971.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter