USA 2013, regi Sebastián Cordero, producent Ben Browning, manus Philip Gelatt
Handlingen.
Något så ovanligt som en riktig science fiction-film, alltså spekulativ vetenskapsfiktion i ordets ursprungliga betydelse. Sex astronauter färdas till Jupiters måne Europa för att söka efter liv. Den internationella besättningen spelas av bland andra svenske Michael Nyqvist och sydafrikanske Sharlto Copley, som vi känner igen från Distict 9. Expeditionen anländer till Europa enligt plan, och som vetenskapligt experiment går allt först som smort . Under ett istäcke finns det flytande vatten och kanske till och med mikroorganismer. Men miljön i Europas oceaner är fientlig, och snart börjar det ske oväntade olyckor. Innan någon hunnit fatta vad som gick snett är alla astronauters liv i fara, och det blir en kamp mot klockan om de ska lyckas ta sig levande från Europa.
Rymdskeppet!
Imponerande realistiskt gestaltad farkost, som i filmen är privat finansierad och alltså bemannad av en internationell grupp med sex forskare. Vi får se hur de skjuts upp från den ryska rymdbasen. Det är inget stjärnskepp som man ser i rymdoperor, utan den har mer gemensamt med nuvarande Internationella Rymdstationen ISS. Skeppet är uppdelat i flera distinkta delar: en boendemodul och en kommandomodul. Artificiell gravitation uppnås genom att skeppet snurrar runt sin egen axel, men nära centrum råder förstås tyngdlöshet. Det är ett par fina kameravinklar där man ser mellan de båda gravitationsområdena.
Pretentionerna?
En tight utförd kombo av realistisk vetenskapsmockumentär och alienrysare. Bra fokus på människorna och den klaustrofobiska och bräckliga plåtburk som forskarna tror ska skydda dem mot universums vrede.

Expeditionens forskare vet inte hur de ska handskas med det som möter dem på Europa. I mitten Daniel Wu
Specialeffekter och look;
Förmodligen var det här en billig film att spela in, men den känns inte billig så att det stör. Filmen bygger helt på att man köper att det är skeppets egna kameror som filmat det som händer, och det bygger i sin tur på att det ser tillräckligt realistiskt ut. Jag tycker att Europa Report lyckas, och regissören går inte i fällan att låta ”upphittat filmmaterial” betyda låg bildkvalitet. Tvärtom så ser det mesta ganska snyggt ut, och de begränsade kameravinklarna och ytorna bidrar bara till realismen.
Domen:
Något av 2013 års dark horse i rymdfilmssammanhang. Den har varken en blockbusterbudget som After Earth, en kändis som Oblivion eller en superrespekterad regisssör som Gravity. Istället har Europa Report marknadsförts viralt och utan att så mycket har avslöjats. Annat än att det är en rysare. Det är till filmens fördel, för det är en anspråkslös rulle som inte hade tjänat på en fläskig annonskampanj. Regissören Cordero jobbar med ganska små medel för att skapa spänning, enligt den ofta så kloka devisen att det vi inte får se helt och hållet blir desto mer skrämmande. Du ska dock inte förvänta dig massor av huggtänder och blod, för Europa Report är mer en klaustrofobisk thriller än fullfjädrad skräckfilm. Det läskiga ligger i att se hur bräckligt människolivet är i den kalla, främmande rymdmiljön, och hur snabbt allting kan gå åt helvete. Mot slutet går det lite väl snabbt, och ska man kritisera Europa Report för något är det möjligen att den bygger upp en massa förväntan men inte riktigt lyckas leverera en klockren upplösning.
Mer i samma stil+
Påminner en del om det sena 80-talets alla undervattensfilmer, som James Camerons The Abyss eller kanske b-varianten Leviathan. Men självklart också om 2001 En rymdodyssé eller 2010 (som dessutom utspelas vid Europa, båda två).