Michael Piller

För och emot Star Trek Deep Space Nine (tv-serie 1993-1999)

Jadzia Dax (Terry Farrell) är en av de coolaste Trekkaraktärerna någonsin

Jadzia Dax (Terry Farrell) är en av de coolaste Trekkaraktärerna någonsin

Jag var inte så intresserad av Star Trek i mitten av 90-talet, efter att originalbesättningen pensionerats 1991 och kapten Picard från The Next Generation blev huvudpersonen i biofilmerna. Har alltid tyckt att Picard och Data är lite irriterande. Kirk och Spock gick inte att ersätta. Så när en kompis 1994 pratade om nya Star Trek med entusiasm, flammade inte intresset omedelbart upp i mitt bröst. ”Nej, inte Picard” sa kompisen. ”Det här är en helt ny tv-serie som heter Deep Space Nine, som är något helt annat. Mycket mörkare och intressantare. Det är längre berättelser, och karaktärerna utvecklas med tiden.” Bland de många DS9-fansen har serien än idag rykte om sig att vara den djupa och mörka Star Trek-serien. Den där avsnitten hänger ihop och bildar en längre story, och där inte allt är svart eller vitt utan såväl hjältar som skurkar ställs inför moraliska dilemman. En äkta DS9-fantast framhåller de långa berättelsetrådarna som löper över hela säsonger som en idealisk berättelseform för Star Trek. Fantasten hånar därför gärna efterföljande serien Voyager (1995-2001) som återgick till det gamla upplägget med ett avslutat äventyr per avsnitt. Eftersom korta äventyr är det samma som ytlighet, right? Och långa berättelser är det samma som kvalitetsdrama, right? Jag är inte helt övertygad.

Huvudpersonerna i Deep Space Nine

Huvudpersonerna i Deep Space Nine, kapten Sisko i mitten

Bäst: karaktärerna

Helt klart är i alla fall att DS9 förnyade Star Trek i ett läge då The Next Generation kändes gammalt och konceptet  ”kaptenen på Enterprise löser veckans problem”  började bli uttjatat. Det hade inte räckt att starta en ny tv-serie som utspelades ombord på ett annat rymdskepp.  Det var klokt av skaparna Rick Berman och Michael Piller att förlägga handlingen i sin nya serie till en fast rymdstation, Deep Space Nine, och placera denna station i utkanten av Federationen, på gränsen till fiendeland. På en sådan rymdstation bor många fler än på ett rymdskepp, vilket ökar variationsmöjligheterna avsnitt för avsnitt. Och eftersom det är en utpost får vi på köpet också en större mångfald av yrken, kulturer och livsöden än vad som kunde rymmas ombord på gamla USS Enterprise. Berman och Piller sådde många frön till berättelsetrådar i en bördig mylla av kulturkrockar, maktkamper, kärleksgnabb, krigshot, femtekolonnare och afterwork-häng på Quarks Bar. DS9 lyckades också med det som föregångarna misslyckats med: att visa upp sina huvudpersoners civila liv, vid sidan om Starfleet. Det gör att serien periodvis liknar en såpa, och det ger en lite rundare, varmare framtoning jämfört med The Next Generation.

Quark i Deep Space Nine

Quark i Deep Space Nine

Det bästa med DS9 är de centrala karaktärerna kring den smått överspände och känslostyrde kapten Sisko (Avery Brooks).  Det finns en fin personkemi mellan dem alla, och de får utvecklas och fördjupas under seriens sju säsonger. Det gäller både de ”goda” och de ”onda”. Här är de intressantaste:

  • Sisko (Avery Brooks) är DS9:s kapten, och den klart knasigaste av alla befälhavare under 50 års Trekhistoria. Han har en intensitet som gränsar till det maniska (något som skådespelaren Avery Brooks i allra högsta grad har i verkliga livet också). Han har en förkärlek för pompösa monologer och en intonation som i en Shakespeare-pastisch. Egentligen är det obegripligt hur Sisko kan ha fått befälet över rymdstationen, men han är helt klart underhållande att titta på.
  • Odo (René Auberjonois), stationens säkerhetschef, är en fnösktorr lagens väktare med mycket lite till övers för fifflare och skurkar. Men han är också en opportunist som överlevt många herrar och inte tvekar att tjäna Federationens fiender så de tar över Deep Space Nine.  Han är en hamnskiftare, vilket gör honom ensam och utsatt. Odo blir så småningom tillsammans med…
  • Lt Kira Nerys (Nana Visitor) som är Odos motsats i det att hon är passionerad och ideologisk. Hon är en bajoransk militär som efter Bajors frigörelse från Cardassia blir Siskos närmaste och en av stationens tongivande officerare. Odos och Kiras förhållande utvecklas långsamt och med mycket undertryckta känslor.
  • Dax (Terry Farrell) är en av Star Treks coolaste karaktärer någonsin. ”Hon” är en symbiont: en ung kvinnas kropp med en symbiotisk mask inopererad i bröstet, och det är den som är hennes ”själ”. Dax har haft många kroppar, både män och kvinnor, under flera hundra år. Sisko kallar henne genomgående för Old Man, för det var Dax då de lärde känna varandra. Terry Farrell spelar Dax avmätt, ironiskt och bestämt, ett kvinnoporträtt som inte låter sig bestämmas av några som helst könsroller eller normer.
  • Quark (Armin Shimerman) är en småfifflare, bedragare och allmänt shady figur som också äger stationens bar. Det är till Quark man kommer om man vill ha skvaller, vill intrigera mot någon, eller köpa något olagligt. Quark är ferengi, och hans jobbiga ferengifamilj står i centrum i många episoder. Från början är Quark mest osympatisk, men utvecklas över säsongerna till en av DS9:s viktigaste karaktärer. Dödsfiende med Odo, eller?
  • Gul Dukat (Marc Alaimo) är en cardassier som är seriens huvudskurk, och periodvis också diktator över Deep Space Nine. Han har många djupt osympatiska drag, och är hänsynslös som få. Men samtidigt kan man inte låta bli att känna viss sympati för honom då hans dotter tar avstånd ifrån honom eller då han hamnar i klorna på de ännu mer hänsynslösa The Dominion som kommer genom ett maskhål från gammakvadranten.
Maskhålet och rymdstationen

Maskhålet och rymdstationen

Sämst: de kulturella motsättningarna

De så berömda långa berättelsetrådarna tycker jag är seriens svaghet. Framför allt läggs det ned oändligt mycket tid på motsättningen mellan Bajor och Cardassia, men det är inte en engagerande konflikt utan känns uppstyltat och tillgjort. Bajor ska vara seriens idealvärld, ett folk med stoiskt temperament och andlig resning. Men bajoransk religion är plågsamt new ageig, pompös och tråkig. Ett typiskt Bajoravsnitt kan handla om en bajoransk överstepräst i långa kåpor, som har seanser där de kontaktar bajoranska gudar, och håller långa monologer om hur viktigt det är att hedra sitt folks traditioner. Snark! Tyvärr dras även kapten Sisko in i detta, då han genom en tillfällighet utses till profet för Bajors gudar, som bor i maskhålet bredvid stationen. Dessa gudar har en urgammal rivalitet med bajoranska demoner, och även denna story upptar många avsnitt av DS9. Snark igen.

Vad som däremot fungerar ganska bra, och som präglar säsong fyra och framåt,  är hotet från det maskhål som rymdstationen ligger placerad vid. Maskhålet leder till gammakvadranten, där ett ständigt expanderande imperium kallat The Dominon gör sig redo att invadera och besegra Federationen. Kriget mellan The Dominon och Federationen dominerar de sista säsongerna. Cardassierna lierar sig med The Dominion, och tar över Deep Space Nine och inför militärdiktatur. Federationens officerare flyr naturligtvis, men många huvudpersoner stannar kvar och försöker skapa sig en dräglig tillvaro under de nya herrarna. Vi bjuds på gott om drama och ett par rejäla rymdslag med hundratals skepp som en del av The Dominion War.  I delarna som avhandlar hotet från Dominion fungerar Deep Space Nine utmärkt, och lyckas också väva in de gamla bekanta romulanerna och klingonerna utan att det blir för krystat.

The Dominions ledargarnityr

The Dominions ledargarnityr

Det här ska du se

Jag tycker att man kan hoppa över de båda första säsongerna, med undantag för sista avsnittet i säsong 2, ”The Jem’Hadar”. Där introduceras krigarna från The Dominion för första gången, och det är här DS9 riktigt hettar till för första gången. Från och med säsong 3 introduceras rymdskeppet Defiant, som blir seriens motsvarighet till Enterprise. Förmodligen upplevdes DS9 som lite för statisk, och vips så skaffar Sisko ett eget rymdskepp som de kan åka på uppdrag i till gammakvadranten. I den utmärkta säsong 4 spelar Klingon en större roll, och vi får dessutom en fördjupad bild av Dominions samhälle där olika raser härskar över varandra i en strikt hierarki.  Säsong 5 fortsätter och fördjupar Dominionberättelsen, men vi bjuds också på ett helt bedårande tidsreseavsnitt där Sisko och de andra besöker USS Enterprise, 1960-talsversionen (”Trials and tribble-ations”). I säsong 6 har Dominion och Cardassia kontroll över Deep Space Nine, och ett stort krig utspelas i mitten av säsongen. I säsong 7 är det (tyvärr) ganska mycket intriger och bajoransk politik, men alla trådar knyts ihop på ett elegant sätt till slut.

The Dominion War

The Dominion War

Domen:

Inte riktigt den Stora Dramaserie som en del fans tycks betrakta den som, men med en intressant premiss som låter manusförfattarna spinna många separata trådar som tillsammans bildar en rik väv av berättelser om livet på rymdstationen. Sevärd främst för sitt detaljerade persongalleri av rollfigurer, som tillåts utvecklas med tiden.

Serien klarar Bechdeltestet med råge.

Läs också om min favoritserie Star Trek Voyager

Star Trek Insurrection (1998) – menlöst Utopia lagom hotat

Andhar Ru'afo vill vara evigt ung

Andhar Ru’afo vill vara evigt ung

Handlingen.

Data (Brent Spiner) råkar avslöja en konspiration mellan en skrupelfri amiral och de krigiska Son’a, vars groteska ledare Adhar spelas av F Murray Abraham. I hemlighet vill denna oheliga allians exploatera en paradisplanet vars ringar innehåller ett ämne som fungerar som Ungdomens källa. Kapten Picard (Patrick Stewart) och de andra får kontakt med Bak’ufolket, planetens lilla idylliska civilisation. Picard beslutar sig för att hjälpa dem att få stanna kvar i sina hem och förhindra exploateringen. Detta ställer USS Enterprise i direkt konfrontation med order från den skurkaktige amiralen.

Son'a battlecruiser - de ser åtminstone grymma ut

Son’a battlecruiser – de ser åtminstone grymma ut

Rymdskeppet!

En av de första Star Trekfilmerna med helt digitala rymdskepp. Enligt uppgift är det bara en enda rymdskeppsscen där vi ser en filmad miniatyrmodell. I övrigt är det ett påkostat CGI-spektakel, där några designers uppenbarligen har gjort sitt bästa för att skapa så grymma skepp de bara kan. Son’a-skeppen ser verkligen elaka ut, på ett lågupplöst 1990-talssätt. Men deras vågade linjer och hotfullhet gör dem också lite aparta i förhållande till den ganska ljumma storyn, där själva Son’akrigarna som styr skeppen inte alls är så tuffa eller farliga. De olika delarna av filmen bildar därför inte riktigt en helhet.

Enterprise-E är snyggt i Insurrection, det kan man verkligen inte säga något negativt om.

USS Enterprise-E

USS Enterprise-E

Pretentionerna?

Folket Bak’u ska föreställa ett idealsamhälle. De bor i en liten socialdemokratisk by där de går omkring med lagom behagfulla miner, odlar sina egna grödor, reciterar poesi och har blonda, blåögda barn. Så småningom kommer det fram att de är odödliga eftersom de bor på en planet som skänker långt liv. Hela filmen hänger egentligen på att vi tycker att Bak’ufolket är tillräckligt ädla och fina för att vi ska unna dem att fortsätta leva sina världsfrånvända liv och ensamma i hela universum vara förskonade från att åldras och dö. Men de framstår mest som navelskådande gröna vågare, och engagemanget för deras väl och ve vill inte riktigt infinna sig. Är det missunnsamt av mig, eller är det helt enkelt nästan omöjligt att skildra Utopia på film utan att det blir tråkigt?

Specialeffekter och look;

The Pillars of Creation, ett foto från Hubble

The Pillars of Creation, ett foto från Hubble

Ömsom vin, ömsom vatten. Det är några riktigt snygga scener med Enterprise, där något NASA-fan låter skeppet flyga runt i Örnnebulosan och ”The Pillars of Creation” (som alltså är ett berömt foto från Hubble, som Rymdfilm också klippt ut en bit av till bloggens vinjett). Det är alltid härligt då någon tänker till lite hur de gestaltar den inte så tomma rymden. Med tanke på att filmen är 15 år gammal har de datoranimerade scenerna verkligen stått sig väl.

Men annat känns slappt gestaltat, framför allt Bak’ubyn som känns lika autentisk som kärlekstunneln på Gröna Lund, och de papier machégrottor som hela gänget tar sin tillflykt till alldeles för länge. Konceptet med de groteskt ansiktslyfta Son’a är mest bisarrt, och känns som en idé som förmodligen framstod som genial på någon manusworkshop men som inte gick att realisera på ett vettigt sätt.

Picard i Pippiperuk

Picard i Pippiperuk

Mest minnesvärda scen*

Kapten Picard i en sorts Pippiperuk, vid en diplomatisk mottagning, alldeles i början av filmen.

Domen:

Med rätta en av de mest bortglömda av Star Trek-filmerna. Det ser ut som en storslagen space opera, och det låter som en storslagen space opera (Jerry Goldsmiths musik är lika pampig som alltid) men handlingen är på tok för tunn för att bära upp den dramatiska inramningen. Storyn med de menlösa Bak’u och de blott småhotfulla Son’a skulle på sin höjd ha räckt till ett ordinärt avsnitt av gamla The Next Generation och definitivt inte till den långfilm som skulle vara uppföljaren till den utmärkta Star Trek First Contact. Tänker man efter lite så är det väldigt många lösa trådar i manus, och hotet mot Bak’u är inte ens så särskilt allvarligt. Det enda som skurkarna vill göra är att i hemlighet flytta på idealsamhället. Inte ens då komplotten avslöjats och alla är på flykt gör de grymma Son’askeppen något mer än att flyga på låg höjd och skjuta i luften. Riskerar egentligen någon, någonting?  Gång på gång försöker filmen bygga upp dramatik och hot, bara för att i nästa stund undanröja hotet och påbörja nästa scen, och de många ”djupa” scenerna är bara en stor klichéorgie. Det väloljade teamet med manusförfattaren Michael Piller, producenten Rick Berman och regissören Jonathan Frakes är alltför inkört i  gamla spår för att orka gestalta en historia där man som publik verkligen tror att något står på spel för Enterprises besättning. Tyvärr blev det också som om luften gick ur hela Next Generation i och med den här filmen. De gjorde ett tappert försök med Nemesis några år senare, men tyvärr överträffade de aldrig First Contact igen.

Se istället-

Star Trek II The wrath of Khan, Star Trek IV The voyage home, Star Trek VI The undiscovered country, Star Trek VII First Contact

Regi: Jonathan Frakes (som också spelar Number One)
Producent: Rick Berman
Manus: Michael Piller
Musik: Jerry Goldsmith

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter