Monsters Dark Continent (2015) – i kriget mot monstren, vem är monstret?

Storbritannien 2015, regi: Tom Green, producent: Alan Niblo, producent: Jay Basu

Monsters Dark Continent

Handlingen.

Gareth Edwards indiesensation Monsters från 2010 var en poetisk och romantisk dramafilm om hur ett par flyr undan enorma aliens som tagit över Mexico. Filmen gjordes på en budget av några hundratusen, och Edwards blev stjärna på kuppen (ska regissera Star Wars). Men filmbolaget har nu utan hans inblandning producerat en fristående fortsättning med militärtema. Vi följer ett gäng tuffa men vänfasta grabbar från Detroit på deras första militära uppdrag i Mellanöstern, där en utomjordisk invasion får Cthululiknande bläckfiskbestar att klampa genom öknen, trumpetandes sin utomjordiska längtan, med fara för människors liv. Hit kommer grabbarnas trupp och ska enligt uppgift skydda lokalbefolkningen, som dock vill inte ha något med amerikanerna att göra och gör allt för att skjuta skallen av dem. Två unga bröder skickas tillsammans med en överordnad officer för att frita kamrater som sitter som gisslan i bergen, och uppdraget för dem närmare lokalbefolkningen. Men tyvärr också mycket nära rymdmonstren.

Pretentionerna?

Budskapet är något luddigt men handlar troligen om de västerländska soldaternas koloniala och överlägsna syn på Mellanöstern, som de måste omvärdera då de konfronteras med den hårda verkligheten på nära håll. Rymdmonstren skulle kunna vara en metafor för mötet mellan kulturerna, alternativt skräcken som driver oss västerlänningar att gång på gång försöka dominera den här delen av världen. Men det är inte så tight skildrat.

Monsters Dark Continent

Rymdskepp och världsbygge!

Det är en hel fauna som utvecklas på Jorden i rasande takt efter att en NASA-satellit råkat få med sig utomjordiska sporer (i förra filmen). Såväl växter som djurliv med kosmiska färger och lemmar växer till gargantuiska proportioner. Folk flyr i panik inför de mardrömslika tentakelförsedda jättemonstren, men vi ser dem aldrig visa någon egentlig aggression mot människor. De är bara stora, och kommer en helikopter för nära skjuter det ut en tentakel i självförsvar. Det blir uppenbart att vi människor inte står under direkt attack. Snarare är det våra bomber och kulor som håller på att utrota ”The Monsters”. I ett par scener ser vi hur monster söker sig till sina skadade artfränder, och tycks sörja dem där de vrider sig i dödskamp. Vilka är monstren, egentligen?

Produktionsdesign;

En skakigt filmad soldataction, med inslag av sublim svindel inför de mäktiga och groteska men ändå gudalika varelserna som vrålar mot skymningen och dansar i en långsam vaggande omfamning vi aldrig kan begripa.

Monsters Dark Continent

Mest minnesvärda scen,

Slutscenen, då de sista resterna av dammig och svettig krigsfilm faller undan och vår ende överlevare konfronteras av en mur av tentakler i sandstormen.

Monsters Dark Continent

Domen:

Lite märklig och onödig som uppföljare på den mycket lågmälda originalfilmen, där den mesta action vi fick var intensiva blickar mellan huvudrollsinnehavarna och fosforicerande blad i den mexikanska djungeln. I den filmen fanns också den kraftfulla bilden av den mur som USA uppfört på gränsen till Mexico, för att hålla monstren och mexikanarna ute. Här hamnar vi i Mellanöstern, och trots flera försök lyckas Monsters Dark Continent aldrig få ur sig något intressant att säga om den miljön. Istället hamnar vi oroväckande snabbt i en ordinär pang-pang-blodsplatter-skrika över komradio-film, där alla de unga männen i hjälm ser likadana ut och vi i publiken inte alls känner deras kamraters smärta då de tar sina sista rosslande, blodiga andetag. Någonstans mitt på ger jag nästan upp, då de tre överlevarna tillfångatagna soldaterna torteras av ”onda mellanösternterrorister” och allt bara känns som våldsonani. Då är det väldigt långt från Edwards’ vision. Men mot slutet kommer vi förbi all action, och in i ett mer tvetydigt och poetiskt berättande. Det snackas inte så mycket, och vi får äntligen själva tolka vad huvudpersonerna käner. Och för några ögonblick känner vi plötsligt vördnaden inför Det stora ofattbara i magen. Slutet på denna mycket ojämna film är åtminstone värdigt att få förknippas med Monsters.

Fler filmer som den här: De bästa filmerna med tentakelförsedda, transdimensionella monster

Outpost 37 (2015) – utomjordingarnas sista strid

USA 2014, manus och regi: Jabbar Raisani, medskapare: Blake Clifton

Outpost 37 / Alien Outpost

Handlingen.

Också känd som Alien Outpost. Vi följer genom några dokumentärfilmares kamera det tuffa livet på den militära utposten 37, i en afghansk öken full av arga utomjordingar. De flesta människor antar att kriget mot utomjordingarna, med smeknamnet ”The Heavies”, är så gott som över. Människorna har vunnit, och kvar att besegra är bara några få fiender som inte hann följa med då moderskeppet retirerade från Jorden. Smutsgörat överlåts åt veteranerna på ökenutposterna. Men soldaterna på Outpost 37 råkar av en slump snubbla över en mystisk maskin i öknen, och avslöjar att The Heavies planerar en andra invasionsvåg.

Pretentionerna?

Det finns ambitioner att skapa ett hyfsat militärdrama av den grabbigare sorten, som en utomjordisk version av Jarhead eller någon gammal Vietnamfilm. Det stora persongalleriet (visserligen av sinsemellan identiska, muskulösa, rakade killar) och den myckna dialogen om grupplojalitet tyder i alla fall på det.

Alien Outpost / Outpost 37

Rymdskepp, världsbygge och produktionsdesign!

Man blir så lätt lurad då man tittar på en trailer eller postern för den här filmen, för den presenteras som en påkostad alieninvasionsrulle, där himlen fylls av svärmar av rymdskepp och städer störtar samman i mäktiga undergångsscener. På postern sträcker sig en bisarr, uppenbart utomjordisk struktur upp som en förvriden hand mot mörka moln där rymdskeppen hänger som hotfulla, svarta fåglar… Problemet är att alla rymdskepps- och invasionsscener presenteras i korta flashbacks som upptar ca 30 sekunders tid i den faktiska filmen. Invasionen är redan historia då Outpost 37 utspelas. Istället får vi se väldigt mycket svettiga soldater i en ganska intetsägande öken i Sydafrika. Visserligen förekommer det aliens, men dessa är lågbudgetvarianten (med plasthuvuden) som knallar runt i öknen snarare än åker rymdskepp. Filmen ger helt enkelt inte alls vad trailern och postern lovar.

Därmed inte sagt att effekterna är dåligt designade. Tvärtom, man kan märka att regissören Jabbar Raisani har en lång erfarenhet av att jobba just med specialeffekter i science fictionfilmer (Game of thrones, Fantastic Four, Predators, m fl). Men budgeten måste ha varit knapp, och storyn är helt fokuserade på soldaterna och deras dialog. I öknen. På marken.

Heavy i Outpost 37 / Alien Outpost

Luckor i manus,

Det är fullt med lösa trådar:

• Mänskligheten har enats mot det utomjordiska hotet, och ett rasande krig har ödelagt de flesta städer. Men våra soldater och journalister har aldrig sett någon utomjording i hela sitt liv. Detta trots att Outpost 37 uttryckligen sägs stå under ständig attack och ligga precis vid den sista frontlinjen. Vad är det de har krigat mot varje dag, i så fall?
• Heavies använder laser, säger en soldat. Men nu håller de på att få slut på ammunition. Wait, what?
• Grundläggande problem med dramatiken: kriget är nästan över, nästan alla Heavies har åkt hem, och våra soldater har aldrig träffat på en Heavy i hela sitt liv. Ändå beter sig alla som om domedagen står för dörren. Vad är det egentligen för krig som pågår, och mot vem? Om tanken är att det ska vara lika oklart för oss tittare som för soldaterna, så är det på tok för vagt gestaltat.

Soldater i Alien Outpost / Outpost 37

Domen:

Jag gillar den moderna filmvärlden där oberoende filmer kan få distibution i on demandtjänster och får samma exponering som riktiga blockbusters. Problemet är väl att det är lätt att göra en tilltalande actionposter, men svårare att skapa en film som uppfyller förväntningarna på en bra actionfilm. (Alla de c-filmer förklädda till blockbusters som filmbolaget The Asylum kräker ur sig är ett bra exempel.) Outpost 37 är visserligen ingen kalkonfilm, och bygger på en hyfsad idé med åtminstone ett visst mått av substans. Men den lider av endimensionella karaktärer, som får många repliker var men ändå inte lyckas bli några personligheter vi kan engagera oss i. Det är också en alldeles för allvarlig film, vars enda humorinslag är den grabbiga typ av förnedringslekar soldater emellan som vi redan sett i tusen gamla Vietnamfilmer. I början av filmen byggs en ganska bra spänning upp, då många okända hot börjar materialisera sig runt omkring utposten. Men så fort som de stela och personlighetsbefriade utomjordingarna visar sig i bild pyser spänning och stämning ut som luften i en gammal torr luftmadrass.

Fler filmer som den här+

Påminner mycket om World Invasion Battle Los Angeles, som också var ett försök till ”seriöst” krigsdrama med aliens som fond.

Ender’s Game (2013) – våldsförhärligande tonårsäventyr

USA 2013, manus och regi: Gavin Hood, producent: Roberto Orci, Alex Kurtzman, baserat på romanen av Orson Scott Card

ASA BUTTERFIELD och HARRISON FORD i Ender’s Game

Handlingen.

Genom sin blotta existens är detta en kontroversiell film, men mer om det senare. Jag vill beskriva Ender’s Game som en film om ungdomar för ungdomar. Handlingen kretsar kring tonårige Ender Wiggin (Asa Butterfield), som växer upp i en framtid där Jorden utsatts för förödande attacker från den utomjordiska civilisationen som går under namnet Formics. Som en följd av kriget har samhället militariserats, och alla barn som föds bedöms utifrån sina utsikter att göra karriär i rymdflottan. Ender lever för chansen att få komma till rymdstationen Battle School, en krigsakademi för blivande befälhavare. Ender är en mager, utsatt kille som får stryk av sin sadistiske storebror men har förmågan att ge igen med blodigt övervåld mot mobbarna i skolan. Och överste Graff (Harrison Ford) ser hans beslutsamhet, och bestämmer sig för att Ender är en blivande stjärnkadett. Men livet ombord på rymdstationen är nästan omänskligt tufft, och översten har inga skrupler inför att helt bryta ned sina unga adepter för att se vilka som är överlevare. Översten vet nämligen att Formics är på väg att attackera igen, och militärledningen letar desperat efter att en stark, ung ledartyp att skicka mot hotet. Långsamt men säkert växer Ender med uppgiften. Han måste inte bara komma underfund med hur han ska kunna skapa lojalitet och laganda hos sina kamrater, utan även hur han kan leda rymdflottan i en framgångsrik motattack mot fiendens övermäktiga armada.

Pretentionerna?

En klassisk utvecklingsberättelse, där övergången från barn till vuxen medför många svåra val. De flesta karaktärer är moraliskt tvetydiga, och inte minst vuxenvärlden framställs som manipulativ och cynisk.

Formics moderskepp

Världsbygget och rymdskeppen!

Vi märker fördelen av att ha en litterär förlaga till en science fictionfilm – Enders värld är en genomarbetad dystopisk framtidsvision som är rik på detaljer. Det är ett världsbygge som hänger ihop, och ger gott om antydningar om ett myllrande liv bortom kamerans omedelbara blickfång. Det är ett dystert och kallt samhälle som Ender har oturen att bo i, och det hänger ett allvar över varje huvudpersons karaktär. Den nordamerikanska småstadsmiljö där filmen har sin början har Kalla krigets kalla hand kring hjärtat. Allt barnen drömmer om är att få åka med i raketen, bort från Jorden och ut i rymden för att få lära sig att skjuta rymdvarelser. De få ljusglimtarna i storyn hittar vi i kamratskapen mellan kadetterna, som efter inledande konflikter lär sig att samarbeta som ett team.

Battle School i Ender’s Game

Filmens centrala skådeplats är rymdstationen Battle School, där barnen drillas i tyngdlösheten i den med panoramafönster försedda sfäriska träningssalen Battle Room. Här lär sig Ender att leda sina kamrater i räder mot motståndarlagen. I klassrummet ser de arkivfilmer från det stora slaget då Formics moderskepp och dess svärmar av jagare ödelade Jorden, många år tidigare. Stunden som spelas upp gång på gång är då allas hjälte, piloten Mazer Rackham (Ben Kingsley), lyckades få in en träff som slog ut fiendens moderskepp. Ska Ender lyckas upprepa Rackhams bedrift?

Design och specialeffekter;

Med producenter som Roberto Orci och Alex Kurtzman (Star Trek, Star Trek Into Darkness) och eldsjälen Gavin Hood som både manusförfattare och regissör, hade det varit konstigt om Ender’s Game hade sett något annat än supertjusig ut. Det gör den också, med utsökt foto, bra kostymer och tydlig rymdskeppsdesign där människornas industriella militärlook kontrasteras mot Formics’ mer organiska, insektslika rymdskepp. Med beröm godkänt på den visuella sidan, men lite för långsamt klippt.

Ender’s Game

Mest minnesvärda scen*

Bland science fictionelementen i filmen är ungdomarnas introduktion till tyngdlösheten i Battle Room svårslagen. Originellt för att vara en Hollywoodfilm och enligt läsare av romanförlagan ganska nära bokens version. Men det som tyvärr fastnar mest på min näthinna är då Ender misshandlar en rival i duschen, så att denne nästan dör. Lite för brutalt för en ungdomsfilm, om ni frågar mig.

Asa Butterfield som Ender

Domen:

Ett klassiskt pojkboksäventyr som lever mer på sin glittrande, högteknologiska yta mer än på sin förmenta djupsinnighet. Teman som att bli vuxen och att lära sig tolerans är förstås eviga, men allvaret förblir kvar på en sur tonårings grubbelnivå snarare än de existentiella höjder som den storslagna rymdfonden kräver. Enders stora etiska dilemma stjäls ifrån honom, och kvar av det svåra moraliska valet blir en smått apart twist på slutet.

Jag känner mig ständigt ambivalent inför den här filmen på grund av att Orson Scott Card, författare till böckerna om Ender, tillika filmens medproducent, är ett sådant praktarsel. Stundtals har jag svårt att veta om jag tolkar filmens våldsförhärligande hjältesaga som ett utslag av kryptofascism för att jag letar efter bevis på Orson Scott Cards motbjudande livsåskådning i verkliga livet. Hur ska man tolka alla huvudpersoners cynism? Förmodligen är jag överkänslig.  Jag antar att Ender’s Game egentligen är en hyfsad äventyrsfilm för unga. Men fler än jag har tvekat inför filmen, som floppade hårt ekonomiskt. Någon uppföljare lär det inte bli. Alltid något.

Se istället-

Hungerspelen är också en dystopisk framtidsvision med mycket våld, men med ett varmare hjärta.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Soldier (1998) – supersoldat slåss för surdegshippies

Kurt Russell är Todd 3465, en behaviouristiskt betingad supersoldat

Handlingen.

Dystopisk rymdaction av samma manusförfattare som Blade Runner, och det är en uttalad ”sidohistoria” till det universumet. Regissör är Paul WS Anderson som också gjort Event Horizon.  Todd 3465 (Kurt Russell) uppfostras från späd ålder till supersoldat. Redan som barn lär han sig döda utan betänkligheter, och sedan strider han tillsammans med andra supersoldater i olika operationer. Han är så betingad på att vara soldat, att han är helt nollställd inför alla vanliga, mänskliga situationer. Bland annat strider han vid Tännhauser Gates, ett välkänt namn för alla Blade Runner-fans. Todds halvonde kapten, Church (Gary Busey) blir utmanövrerad av den helonde överste Mekum (Jason Isaacs) som med genmanipulation tagit fram en ny generation superdupersoldater. Todd själv anses vara så passé att han dumpas som skräp på en planet full med sopor. Där blir han funnen av en liten, idealistisk grupp flyktingar som skapat ett utopiskt minisamhälle bland soporna. De har stickade koftor, dreadlocks, stormöten och tänder levande ljus, pussas på fårfällar och odlar sina egna grönsaker. Todd gör så gott han kan för att passa in. Men snart får han återgå till det egentligen är bra på, att döda. Överste Mekum och superdupersoldaterna landar nämligen på sopplaneten och börjar öva prickskytte på Todds surdegsbakande nya kompisar. Ska han lyckas försvara sitt nya hippieliv mot sina gamla kolleger?

Skeppen, stridsvagnarna och vapnen är i alla fall ganska grymma

Rymdskeppet!

Tungt bestyckade, tungt bepansrade, ograciösa militärskepp. Förhållandevis många rymdskeppsscener, men mest som inramning till en historia som i allt väsentligt utspelas på marken.

Pretentionerna och manus?

Det är alltså en av Blade Runners manusförfattare, David Peoples, som skrivit Soldier. Kopplingen till den klassiska filmen gör de så mycket de bara kan av. Och Peoples lyckas få till en kärna i historien som skulle kunna varit intressant: de unga pojkarna som programmeras till dödsmaskiner och sedan utför alla bestialiska handlingar med ständigt samma outgrundliga min, bara för att kastas bort i det ögonblick de inte längre är de starkaste. Det finns också ett frö till ett intressant möte mellan de snälla civilisterna och den mentalt skadade soldaten. Men dessa frön lyckas inte Peoples få att gro eller blomma. Det är en sak att säga att man har ett släktskap med Blade Runner, en helt annan att visa det, och åstadkomma något med verklig substans.

Allas vår Gary Busey är med

Specialeffekter och look;

En hyfsat påkostad 1990-talslook, med drag av Mad Max.  Som alla Paul W S Andersons filmer finns det något väldigt operaaktigt över de flesta scener, med utstuderade kameravinklar och skådisar som ständigt intar märkliga poser. Tillsammans med de väldigt kulissiga kulisserna får hela filmen en ganska fejkad känsla.

Domen:

En konstig film som med en annan regissör än Paul W S Anderson hade kunnat bli mycket bättre. Kurt Russells totalt nollställda ansikte är i fokus nästan hela tiden, och utan rätt regi blir det både långtråkigt och obegripligt att titta på. Kurt, som ju annars besitter stor charm, tycks inte ha några känslor alls i rollen som Todd. Där han borde projicera behärskad känslostorm,  lyckas han mest likna en arg skyltdocka. Filmen pendlar mellan Russells stenansikte, väldigt våldsamma (och blodsprutande) slagsmålsscener och gullig sentimentalitet i flyktingarnas stad. Det är för våldsamt för att vara gulligt, men för segt för att vara en tillfredställande action. Kvar blir mest ett stort ”meh”.

Se istället-

Pandorum  och Event Horizon är två bättre rymdfilmer av Paul W S Anderson. De Tolv apornas armé är en bättre film av manusförfattaren David Peoples. The Thing är en bättre film med Kurt Russell.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Battleship (2012) – Kitsch utan charm

Handlingen.

Under en marinövning utanför Pearl Harbor kommer några amerikanska krigsfartyg (och ett japanskt) ifrån de andra och isoleras av en mystisk energisköld. Det visar sig att det är en rymdinvasion på gång. Fem skalbaggeliknande rymdskepp har landat på Jorden och försöker använda en av NASA:s sändare på Hawaii för att kontakta sin planet och hämta fler rymdskepp. De båda machobröderna Alex (Taylor Kitsch) och Stone (Alexander Skarsgård) Hopper leder varsitt fartyg i marinövningen. Nu blir det upp till dem att stoppa de elaka rymdisarna. Det skjuts och skriks en massa.

Utomjordingarnas skepp i Battleship

Rymdskeppen!

Insektslika och jättelika. Påminner inte så lite om Transformers. Förvånansvärt dålig sjövärdighet: skeppen tar sig fram på vattnet med enorma skutt som resulterar i magplask varje gång. Man kan bara föreställa sig hur sjösjuka dessa aliens måste vara i slutet av filmen.

Pretentionerna?

Inga. Nada. De rien. Zero. Zilch.

Rihanna i Battleship

Specialeffekter och look;

En väldigt hård, kantig, skränig och metallisk film. En massa arga män skjuter i stora kanoner och ramlar och slår sig. Rymdvarelserna ser ut som orcher som snott Iron Mans rustning. Den utomjordiska teknologin låter illa, ser ondskefull ut och skär, spränger och sliter sönder allt det som är vackert och mjukt. Människorna svarar genom att spränga och förstöra så mycket de kan tillbaka. I drygt två timmar. En lätt migrän infinner sig efter en stunds tittande.

Luckor i manus,

Varför är rymdisarna här och varför är vi så rädda för dem? De sparar konsekvent alla ickefientliga och civila mål – men ändå spränger vi dem åt helvete. Om fem skepp hittade hit, varför är Jorden ”räddad” bara för att de förhindras att skicka en signal efter fler? Berättade de inte vart de skulle, innan de åkte till Jorden?

Domen:

Det här bådar inte så gott för Taylor Kitschs karriär – två gigantiska floppar (John Carter och Battleship) på mindre än ett halvår. Men så har han verkligen ingen charm och väldigt lite av skådespelartalang, denne unge man. Jag hade svårt att hitta något jag alls kunde relatera till eller tycka var sympatiskt med hans rollfigur, och eftersom han konsekvent spelar över både de ”roliga” och de ”allvarliga” scenerna så blir man till sist lite illamående, som efter att ha ätit för mycket av en vägkrogslunch.

I Battleship finns inget för en tänkande människa över 12 års ålder. Ingen story. Inga öden som engagerar. En hel massa propaganda för amerikanska flottan. Knappt något att dra på smilbanden åt, trots att ett antal karaktärer helt uppenbart ska funka som comic relief. De enda saker som är lite kul med filmen är att Rihanna spelar tuff marinsoldat och att hela rasket baseras på spelet Sänka fartyg.

Se istället-

Transformers, som är ett under av skojsighet och finess jämfört med denna långtråkiga soppa. Battlestar Galactica för marin science fiction.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Independence Day (1996) – It ain’t over till the fat lady sings

USA 1996, regi: Roland Emmerich

Mer läsning: Independence Day och den ironiska sci-fi-generationen (2016)

”It ain’t over til’ the fat lady sings” Will Smith i Independence Day (1996)

Handlingen.

I sin mörkaste stund reser sig mänskligheten för att samarbeta och med hjälp av sin intelligens slå tillbaka mot en övermäktig invasion från yttre rymden. Vägen till resningen är lång, och vi får följa en rad arketyper genom svåra stunder: Flygässet (Will Smith), Den unge blonde presidenten som får hålla sitt livs tal (Bill Pullman) och hans lidande First Lady (Mary McDonnell som senare skulle spela president i Battlestar Galactica), Det excentriska judiska datageniet (Jeff Goldblum) och hans fatalistiska judiska pappa (Judd Hirsch), Det godhjärtade fyllot (Randy Quaid), den trogna golden retrievern Boomer – och vidare i en stor och mycket välcastad ensemble. På vägen mot människans emancipation levererar våra huvudpersoner en rad ”minnesvärda” oneliners. Som då Will Smiths flygare öppnar luckan på ett kraschat rymdskepp, drar ut monstret, och knockar det samtidigt som han väser ”Welcome to earth!” Eller axiomet ”It ain’t over till the fat lady sings” som återkommer genom hela filmen.

Rymdskeppen!

Åh, här får vi ju se en hel massa olika rymdskepp! De mest ikoniska är de stora tefaten som placerar sig över varje stor stad på Jorden i filmens första akt. Sedan dess har exakt samma händelseförlopp förekommit i ett otal filmer, men 1996 kändes det fortfarande ganska häftigt. Det ser ganska häftigt ut idag också. Sen har vi de små attackskepp som flyger snabbt och skjuter laserstrålar som amerikanskt stridsflyg inte har en chans emot. (Minispoiler: Ett av dem har dessutom funnits i amerikansk ägo sedan 1950-talet.) Till sist har vi Moderskeppet som våra två hjältar Will och Jeff smyger sig in i. Överlag möter vi coola och elaka rymdskepp som även 16 år senare kan höja pulsen hos en inbiten science fictionfantast.

Elaka aliens invaderar i Independence Day

Look och specialeffekter;

Habilt hantverk med mycket matinékänsla. Kommersiell i varje ögonblick, så förvänta dig inget med någon som helst edge. Snarare är det en lite gammaldags Hollywoodkänsla över alltsammans, fast med dyra effekter. Det är inte något dåligt. Det var också en föregångare inom genren ”spränga välkända landmärken” – och det är fortfarande lite häftigt att se Vita huset flyga i luften.

Luckor i manus,

Jeff Goldblums datavirus, kanske. Eller att en elak alien väljer att telepatiskt kommunicera hela sin onda plan till USA:s president. Eller varför inte Randy Quaids hjältemodiga flight rakt uppåt? Det är bara att välja och vraka. Men eftersom det är så underhållande har man ganska mycket överseende.

Domen:

Independence Day (ID nedan) är en bra film på samma sätt som popcorn är gott. Den är filmvärldens motsvarighet till kolhydrater och salt. Det finns visserligen gott om ögonblick som gör att man vill dra fram skämskudden, t ex de scener då amerikanska flaggan halas fram och viftas med i motljus. Men det uppvägs med råge av ett kul persongalleri och att regissören Roland Emmerich ägnar sig åt det han gör bäst: att njutningsfullt skildra civilisationens undergång. Emmerich har i sina senare försök i undergångsgenren (t ex 2012) blivit mer uttalat misantropisk men i ID höll han sig från den värsta cynismen och lät en optimistisk ton genomsyra historien. Man kan lätt se det som om han på senare år om och om igen försökt skapa en ny ID, men inte riktigt nått hela vägen fram.

För Will Smith och Jeff Goldblum är ID också en höjdpunkt i karriären. De har båda haft många blockbusters men det är något med deras samspel och just den här filmens blandning mellan action, drama och komedi som gör den i åtminstone mina ögon till en större klassiker (om än cheesy) än Men in black eller Jurassic Park. Framför allt finns glimten i ögat hela tiden, och varje gång det blir för patetiskt storvulet kommer en liten scen som går över i fars eller satir. Grymt underhållande!

Mer läsning: Independence Day och den ironiska sci-figenerationen (2016)

Se även+
Mars attacks för jämförelsen. De båda filmerna kom samtidigt och har samma upplägg och tema. Men ID är överlägsen på i stort sett alla vis.