Les Maîtres du temps (1982) – Moebius och Lalouxs mörka saga

Frankrike/Ungern 1982, regi: René Laloux, manus: Moebius, producent: Miklós Salunsinsky, produktionsdesign: Moebius

Les Maîtres du temps

Handlingen.

Les Maîtres du temps

En drömsk och i många stycken surrealistisk aminerad filmversion av Stefan Wuls science fictionroman L’Orphelin de Perdide från 1958.

Pojken Piel överlever en krasch på planeten Perdide. Olyckan tar livet av hans pappa och lämnar pojken föräldralös, men i sista stund lyckas pappan överlämna en interstellär kommunikationsapparat till pojken. Han förmår också sända en nödsignal till rymdskeppet Double Triangle 22, som tillhör hans gamle vän Moffar.

Tillsammans med prins Matton och prinsessan Belle håller Moffar kontakten med Piel, samtidigt som de försöker komma på en plan för att rädda barnet. På vägen besöker de den gamle mannen Silbad, som en gång bott på Perdide. Ska de lyckas nå fram till pojken innan utomjordiska jättegetingar sticker ihjäl honom?

Les Maîtres du temps

Pretentionerna?

En starkt symbolisk historia i cirkelform: den börjar liksom där den slutar, och man kan ana att äventyren kommer att kunna upprepa sig i evigheter under överinseende av de mystiska Tidsmästarna (Les Maîtres du temps i titeln). Till detta adderar René Laloux sin egen och konstnären Moebius visuella visioner, och resultatet är både bisarrt och vackert – en sorts blandning mellan barnbok och Hieronymus Bosch.  De konstnärliga kvaliteterna är inte så stora som i Laloux tidigare mästerverk La Planète sauvage, men inte desto mindre stannar många scener kvar i minnet efteråt, som om de anknyter direkt till mer obskyra vindlingar i mitt undermedvetna.

Les Maîtres du temps

Rymdskepp, världsbygge och produktionsdesign;

Filmens look och animationer baseras på förlagor av den franske tecknaren och designern Jean Giraud, eller Moebius. Han är förstås mest känd för sina science fiction- och westernserier (inte minst Blueberry). Men hans inflytande över rymdfilmsgenren går knappast att överskatta. Det var Moebius som gjorde skisserna till Jodorowsky’s Dune, och han har designat för filmer som Alien, Rymdimperiet slår tillbaka, Femte elementet och Tron. Det är bara att jämföra en teckning av Moebius med en Star Wars-film för att fatta hur viktig han var för rymdfilmsutvecklingen. I Les Maîtres du temps är Moebius stil tydligt närvarande i de mänskliga karaktärerna, och i teknologi, skepp och rymdstationer Den äggformade kommunikatorn är typisk, liksom det rundnätta rymdskeppet Double Triangle 22. Moebius detaljerade stil mixas med en mer naiv och akvarellig animationsstil som jag tolkar som Laloux’s egen. De båda stilarna bildar kanske aldrig riktigt en helhet, men varje element är var för sig av hög kvalitet.

Les Maîtres du temps

Domen:

René Laloux kommer med rätta alltid främst att bli ihågkommen för sin första animerade långfilm från 1973, La Planète sauvage, som var en djupt originell och bisarr framtidsvision som skulle komma att inspirera bland andra Terry Gilliam. Möjligen skriver jag mer om den vid ett annat tillfälle. I jämförelse är Les Maîtres du temps konventionell, och självklart inte lika inflytelserik. Den är som en mörk saga, på samma gång barnsligt gullig och vuxet distanserad. Tonlägesmässigt är den ärligt talat ett enda trassel: starkt symboliska händelser varvas med oändligt pratiga partier, sublim skönt kommer sida vid sida med rent komiska inslag. Ibland är min förvirring total.

Les Maîtres du temps

Men den har ändå det där Något som gör att jag anser att den förtjänar ett bättre öde än att glömmas bort som en parantes. Samarbetet mellan Laloux och Moebius är ju faktiskt ett möte mellan två franska giganter inom den mer konstnärliga, europeiska inriktningen av science fiction: den som inte nödvändigtvis spelade in de stora pengarna på bio, men ändå influerat  film- och serieskapare över hela världen. Och mitt i det förvirrade och surrealistiska väcks en alldeles sann känsla av något som går oss alla förlorat då vi växer upp. Kan det vara barnets förtjusning inför det nyupptäckta?

Les Maîtres du temps

Les Maîtres du temps

Les Maîtres du temps

Jodorowsky’s Dune (2013) – Mind blown – inspirerade Star Wars, Alien, Robocop, Total Recall och hundra andra filmer

Dokumentär USA 2013, regi och producent: Frank Pavich

Chris Foss rymdskeppsdesign till Dune

OK, mind officially blown! En charmerande och ytterligt fascinerande berättelse om den viktigaste rymdfilm som aldrig gjordes, filmen som skulle ha förändrat mänsklighetens historia för evigt om den bara blivit gjord. Och som trots det faktum att den inte finns mer än någon annan film har påverkat science fiction på vita duken. Ja, kanske mer än Star Wars. Jag rekommenderar den varmt för var och en som har det minsta intresse för rymdfilm. Det förekommer inga färdiga filmsekvenser i dokumentären, men desto fler teckningar och storyboards av filmens tre konceptdesigners Moebius, Chris Foss och HR Giger. Dessa tecknade stillbilder är i all sin enkelhet mer suggestiva än 95% av alla färdiga rymdfilmer som producerats sedan 70-talet. Jodorowskys egen åsikt är att filmen skulle blivit som en profet för den unga generationen och öppnat deras sinnen.

Jodorowsky idag

Jodorowsky på 70-talet

För att förstå något av den enorma karisma som den nu 84-årige regissören Alejandro Jodorowsky måste ha besuttit i mitten av 70-talet, måste vi gå på vittnesbörden från hans samarbetspartners under den period som han försökte filmatisera Frank Herberts rymdroman Dune. I dokumentären berättar Dan O’Bannon, som anställts som filmens specialeffektmakare, hur han fick en metafysisk och pseudoreligiös upplevelse första gången han mötte den surrealistiska filmregissören från Chile. Under en röksession med ”special marijuana” ser O’Bannon blixtar slå ut från Jodorowsky’s huvud och regissören säger åt den unge amerikanen att sälja allt han äger och har och flytta till Paris. Han har blivit utvalt att bli en själens krigare och förändra människors medvetande för gott.

Moebius Dune concept art 03

Moebius för Dune

Här hade berättelsen kunnat sluta som en anekdot om en karismatisk hippiekonstnär med omöjliga projekt. Men här finns ett djup och en substans mitt i all galenskap. Det var inte vilka flummiga kulturarbetare som helst som flyttade till Paris för att arbeta med att realisera Jodorowskys rymdopera, utan de människor som senare skulle komma att definiera science fictiongenren på film. Jag har redan nämnt producenten och manusförfattaren Dan O’Bannon som senare skulle bli en av upphovsmännen till Alien, specialeffekttmakare till Star Wars, regissera Return of the living dead och skriva manus till Total Recall. Men vi har också alla tiders främste sci-fi-seriekonstnär, fransmannen Moebius, som gjorde detaljerade storyboards för hela filmen (som skulle blivit 12 timmar lång om den slutförts) samt i detalj designade alla kostymer. Vi har också engelsmannen Chris Foss, en visionär rymdskeppsdesigner som gjort sig ett namn på att göra omslag till Isaac Asimov.

HR Giger för Dune

 

Och sist men inte minst anlitades den okända schweizaren HR Giger, vars mardrömslika bildspråk skulle utgöra den onda familjen Harkonnens hemplanet. Giger slog sig bara ett par år efteråt samman med O’Bannon och formgav spacejockeyn och monstret i Alien. Alla dessa begåvade science fiction-konstnärer accepterade Jodorowsky som sin egen lilla sektledare och beslutade sig för att åtstadkomma ett fantastiskt äventyr som filmhistorien vare sig tidigare eller senare skådat maken till. Vi får se en glimt av deras arbete, då ett exemplar av filmboken som producenten reste runt till Hollywoodstudior med finns bevarad.

Moebius Dune storyboard

Boken är tjock som en telefonkatalog, och innehåller fantastiska målningar, ett komplett manus med anvisningar för kameraåkningar, ritningar för hur scenografin kunde byggas och de tekniska problemen lösas. Den är hela filmen, komplett på papper. Många människor (inklusive regissörens tolvårige son, som tränade kampsport sju dagar per vecka för att spela huvudrollen) la ned två år av sina liv på projektet. I slutänden tackade filmbolagen nej, rädda för den annorlunda visionen och maniske regissören. Istället löstes teamet upp och gick vidare och gjorde andra rymdfilmer som blev stora succéer.

HR Giger för Dune

I dokumentären får vi möta den gamle Jodorowsky, som fortfarande har lysande ögon och ett knivskarpt intellekt. Han återberättar sina minnesbilder med smittande entusiasm: – Dune would have been a GOD. A cinematic GOD! Och det är inte utan att jag börjar tro på honom. Tänk om det varit hans film som blivit gjord och inte Star Wars. Om han fått göra Dune (1984), istället för David Lynch? Hur hade filmhistorien sett ut då?

Även för den som inte vanligtvis gillar dokumentärer finns det mycket att hämta i Jodorowsky’s Dune. Du får garanterat se snygga rymdskepp och vansinnig kostymdesign. Och prototypen till xenomorphen.

Men framför allt får du en nyckel till hur rymdfilmen utvecklats de senaste 40 åren, och hur den dolda filmhistorien kan vara rikare och betydelsefullare än du och jag någonsin anat.

De var också inblandade i projektet: Pink Floyd, Magma, Orson Welles, Salvador Dali, Amanda Lear

Chris Foss för Dune

Chris Foss för Dune

Chris Foss för Dune

Cannes: Jodorowsky’s Dune, om rymdfilmen som hade förändrat konsten för evigt

Konceptdesign av Moebius för Dune

På Cannesfestivalen har filmaren Frank Pavich haft premiär på en dokumentär om den mest konstnärligt inflytelserika science fiction-film som aldrig gjorts. Det gäller självklart regissören Alejandro Jodorowskys Dune, en filmatsering av Frank Herberts filosofiska och pseudoreligiösa sci-fi-epos. I dokumentären får bl a Jodorowsky själv berätta som sina enorma ambitioner med filmen. Han ville skapa en profet. En konstnärlig Gud.

Det intressanta är att han nästan lyckades göra sin film där i mitten på 1970-talet. Det skapades produktionsdesign och en massa duktiga människor sattes i arbete, vara flera senare skulle komma att skapa egna sci-fi-klassiker: Dan O’Bannon från Alien och Star Trek, HR Giger som senare gjorde design till Alien, franske serieskaparen Moebius skulle göra kostymerna. Salvador Dali skulle spela med, liksom Mick Jagger och Orson Welles.  Pink Floyd skulle göra soundtracket. Filmen, om den hade gjorts färdig, hade förmodligen blivit fabulös. Den Dunefilm som 1984 faktiskt gjordes, i regi av David Lynch, var blott ett vagt eko. Men frågan är förstås om Jodorowskys profetiska vision någonsin hade gått att realisera. Enligt uppgift var manuset så komplext att det skulle ha mynnat ut i en fjortontimmarsfilm.

Men nu, 2013, nu kommer vi alltså att få se en dokumentär om Jodorowskys Dune. Här ovanför hittar du trailern. Om du är intresserad av att få veta mer om dokumentären, läs den här bra artikeln på Salon.com eller lyssna på Roger Wilson som pratar mer stor inlevelse om sin upplevelse av dokumentären i Kinos festivalpodd från Cannes (Kino i P1).

Själv blir jag lite sugen på en Dune-reboot.

Femte elementet (1997) – Ruby Rhod FTW

Moebius designade detta skepp i Femte elementet

Handlingen.

Jorden står i centrum för en interstellär kamp mellan gott och ont i denna galna rymdopera av Luc Besson. Korben Dallas (Bruce Willis i toppform) är en hårt prövad taxichaffis i 2300-talets New York. En dag landar den till synes oskyldiga Leelo (Milla Jovovich) i hans taxi. Därefter är inget sig likt. Leelo visar sig vara en Överlägsen varelse, utsänd av de goda mondoshawans för att stoppa ett ondskans eldklot som hotar Jorden. Tillsammans med en förvirrad mondoshawanpräst (Ian Holm i toppform) letar de efter fyra heliga stenar som ska hjälpa Leelo att utföra sitt uppdrag. Men det finns många hinder på vägen: de brutala mangalores, den ondskefulla affärsmannen Zorg (Gary Oldman i toppform) och sist men inte minst: den spritt språngande galne videobloggaren Ruby Rhod (Chris Tucker i legendarisk form. Legendarisk!).

Zorg i Femte elementet

Rymdskeppen, specialeffekter och look

Femte elementet

Håren reser sig på armarna då jag tänker på att två av de allra mest inflytelserika franska serietecknarna designade rymdskepp och varelser för Femte elementet. Först har vi Jean-Claude Mézières, som är för svenskar känd som skaparen av  rymdserien Linda och Valentin och en av Luc Bessons stora idoler. Hans stil är lätt igenkännbar som en stor influens genom hela filmen, och de flygande taxibilarna  är hämtade direkt från ett Linda och Valentin-album. Och sen har vi självaste Moebius, som är en av filmens officiella designers och bland annat formgav mondashawanskeppet som vi ser landa alldeles i början. Det är fullkomligt magnifik science fictiondesign och de korta scener där det är med är helt magiska. Värda att nämna är också de brutala slagskepp som Jorden skickar mot eldklotet, och det svävande lyxhotellet. Tyvärr är det någon utan Moebius gudomliga begåvning som formgivit de ganska mediokra rymdskeppsinteriörerna. Dessa liknar mest överblivna kulisser från Star Trek och lever inte alls upp till övrig scenografis konstnärliga kvalitet.

Konstnärligheten är desto större på kostym- och hårsidan. Jean Paul Gaultier skapade över 900 kostymer till Femte elementet, som utan konkurrens är den mest modefierca scifirullen i filmhistorien. Det enda minuset är Milla Jovovics fruktansvärda orange hår, men det får man kanske skylla på 90-talet. Guldstjärnan går till Chris Tuckers helt hysteriska Ruby. Liknar han inte Makode Linde lite grann?

Bruce Willis och Milla Jovovic i Femte Elementet

Pretentionerna?

Ett anspråksfullt anslag finns ju där, någonstans i historien om livskraftens kamp mot döden. Men då Luc Besson inte verkar kunna bestämma sig för om han vill göra en fars eller spännande rymdopera, så försvinner all eventuell seriositet bland skriken och explosionerna.

Luckor i manus,

Ganska många. Framför allt saknas det en riktig handling. Vi får redan i första minuten veta att den Överlägsna varelsen bör ta sig till Egypten med fyra stenar, för att rädda världen. Sedan passerar en lång rad karaktärer i revy genom en serie helt osannolika sammanträffanden så att denna premiss kan bli verklighet. Våra hjältar irrar mest omkring, och få saker de tar sig för har någon egentlig påverkan för att de ska uppnå sitt mål. Uppdraget utför de (pliktskyldigt) under filmens sista minuter. På samma luddiga vis är skurkarnas bara vagt inskrivna i berättelsen, i perfierin. Det onda och opersonliga eldklotet gör ju ingenting alls, utom att som ett väderfenomen närma sig Jorden. Och hur cool Gary Oldman än är som Zorg, så lyckas Besson aldrig riktigt sälja in honom som ett reellt hot, och Zorg försvinner ur berättelsen på ett högst snöpligt vis.

Mest minnesvärda scen*

Då Ruby Rhod gör entré, speedad som en hackspett. Obeskrivligt kul! Se klippet ovan.

Domen:

Åh, nej, det här som kunde ha blivit en superklassiker! Visuellt är det förstås en riktig fest, och det är riktiga topprestationer från Bruce Willis, Chris Tucker och Gary Oldman. Men vad gäller berättelsen är det helt enkelt för mycket som pågår samtidigt och alldeles för tunn historia. Milla Jovovic spelar över så till den milda grad att det är oerhört svårt att köpa henne som Överlägsen varelse. Dramat drunknar i fånerierna.

Därmed inte sagt att Femte elementet inte går att njuta av. Det är gott om vass satir, roliga bifigurer (den galna rånaren med hatten), spektakulära kläder och kul dialog. Rymdvarelserna är top notch. Det räcker fortfarande för en fredagkväll framför TVn.

Se även+

Blade Runner för icke komediversionen av framtiden, som Besson ”lånat” väldigt mycket ifrån. Robocop för svartare satir

Mondoshawan

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Utdrag från manus

Loc/Ruby Rhods (Chris Tuckers) första repliker från filmen:

	In walks LOC RHOD amidst a tornado of music and security guards.  He is
young, good-looking, eccentric, charming as an elf or sly as a fox.  A
bundle of energy.  He is the 24th century's most popular DJ.

						LOC RHOD
					(speedy, in rhythm)
				Korben Dallas! Here he is The most hated
				man in the universe. The one and only winner
				of the Gemini Croquette contest! Ladies, start
				melting 'cause the boy's hot! Hot! Hot! The boy
				is perfect..
					(he feels his muscles)
				...The right size, right build, right hair.  Right on!
				Say something-to those 50 billion pair of ears out
				there D-man!

	An ASSISTANT hands a totally lost Korben a mike.

						KORBEN
					(hesitant)
				...Hi.

						LOC RHOD
				Does it get any better or what!

	Loc Rhod grabs Korben's arm and leads him down the hallway, as fast as
the music.

						LOC RHOD
				...Quiver ladies, he's gonna set the world on
				fire right here from 5 to 7! You'll know
				everything there is to know about the D-man.
				His dreams, his desires, his most intimate of
				intimates.  And from what I'm looking at
				intimate is the stud muffin's middle name.
				So tell me my main man... you nervous in the
				service?

						KORBEN
				Uh... not really.

	Loc Rhod lets go of Korben's arm and grabs the Stewardess.

						LOC RHOD
				Freeze those knees, my chickadees, 'cause
				Korben is on the case with a major face...

	Loc Rhod rubs up against the stewardess.
						LOC RHOD
				...Start drooling, ladies! My man here is a
				sharp-tongued Sire who's gonna stroke your
				every desire.

	They come to an intersection.  The airline company has prepared drinks
for them.  Loc Rhod pushes on, grabs a glass of champagne, scribbles his
autograph.

						LOC RHOD
				Yesterday's unknown will be tomorrow's Prince
				of Fhloston Paradise, the hotel of a thousand and
				one follies, home of luxury and beauty.  A magic
				fountain flowing with non-stop wine, women and
				Bootchie Koochie Koo...

	He tosses away his champagne glass.

						LOC RHOD
				Beware out there puppy dogs my man is on
				the prowl. Owwww!

	Howling, Loc Rhod grabs another stewardess by the arm.

						LOC RHOD
				...And start licking your stamps little girls,
				this guy's gonna have you writing home to
				Momma! Tomorrow from 5 to 7, I'll be your
				voice, your tongue and I'll be hot on the tail
				of the sexiest man of the year... D-man...
				Your man... My man.

	The stewardess shivers.  A BEEP is heard.

						VOCODER (O.S.)
				End of transmission.

	The MUSIC suddenly stops.  Several assistants come and compliment Loc
Rhod who sighs, lights up a cigarette, and drops his pretense.

						LOC RHOD
				Korben sweetheart do me a favor I know this
				is probably the biggest thing that ever happened
				to you in your inconsequential life. But I've got
				a show to do here and it's got to pop. So tomorrow,
				when we're on air, give me a hand... Try to make
				believe you have more than a one word vocabulary.
				OK pal?

Rymdimperiet slår tillbaka (1980) – den bästa av de bästa

USA 1980, regi: Irvin Kershner, producent: Gary Kurtz, musik: John Williams.

Darth Vader mot Luke Skywalker, i luftschaktet i Cloud City

Handlingen.

Rebellerna är på flykt undan Imperiet och har etablerat en bas på isplaneten Hoth.  Luke Skywalker (Mark Hamill) patrullerar de snöiga vidderna och råkar ut för en attack från ett slemt monster. Han Solo (Harrison Ford) räddar honom, men Luke hinner knappt återhämta sig förrän de kejserliga trupperna hittar basen och går till spektakulärt anfall med sina stora AT-AT. I kaoset medan rebellerna försöker rädda vad som räddas kan, blir det tydligt att en romans har börjat spira mellan Han Solo och prinsessan Leia (Carrie Fisher). Alla flyr i sista stund. Luke beger sig för att finna jedimästaren Yoda medan Han och Leia söker skydd i den svävande staden Cloud City. Men förräderi inträffar, och filmen slutar i katastrof och mörker.

Rymdskeppen!

Jag säger bara: The Executor! Det är Darth Vaders egen stjärnkryssare, och den är riktigt maffig. Enligt specifikationerna är den 16 km lång.  Dess enorma storlek framgår i klippet ovan, där en grupp skepp av typen star destroyer helt skuggas av Vaders flaggskepp. Vi får också se den kejserliga skytteln för första gången, då Vader anländer i den.

Pretentionerna?

Om Stjärnornas krig var en ond-mot-god-saga för barn så är Rymdimperiet slår tillbaka den punkt då Star Wars blir också för vuxna (nåja!) och bjuder på lite karaktärsdjup och riktig dramatik. Det sagoaktiga går inte för ett ögonblick förlorat, men här får vi som publik också möta moraliskt tvivelaktiga figurer och svåra val där alla alternativ har fruktansvärda konsekvenser. Ingen av huvudpersonerna är riktigt den samma i början av filmen som de är i slutet, och det är som om inte bara Luke utan hela Star Wars genomgår en mognadsprocess i Rymdimperiet. Allt är inte längre bara svart eller vitt.

Yoda och Luke i Rymdimperiet slår tillbaka

Specialeffekter och look;

Om man idag kollar på Stjärnornas Krig och Rymdimperiet slår tillbaka alldeles efter varandra så slås man av hur otroligt mycket bättre Rymdimperiet ser ut. Det är en väldig klasskillnad som inte bara har med budgeten att göra (även om 3 gånger pengarna säkert hjälpte till). George Lucas och hans designteam skruvade upp det bombastiska och mörka i bildspråket, och arbetade mycket mer medvetet än i första filmen med en helhet av specialeffekter, foto, ljussättning och klippning.  Youtubeklippet ovan är ett bra exempel på den storslagna, operaaktiga och Wagnerinspirerade berättarstil som vi numera förknippar så starkt med Star Wars. Om man ser filmen med bra bild är den fortfarande bland det snyggaste som gjorts i science fictionväg. Förutom de fina partier som utspelas i rymden finns det många minnesvärda scener som var och en har en egen look: filmens inledning på isviddernas Hoth, Cloud Citys luftiga korridorer och neonupplysta luftschakt där slutstriden står – och så förstås Yodas träsk.

AT-AT från Rymdimperiet slår tillbaka

Visste du att?

Skådespelaren Mark Hamill som spelar Luke var med om en svår trafikolycka i uppehållet mellan första och andra filmen. Han var tvungen att genomgå omnfattande plastikkirurgi som för alltid förändrade hans utseende i ansiktet. Jämför man Luke i första och andra filmen så ser han många år äldre ut. För att förklara Lukes ärriga ansikte skrev man in scenen i början av Rymdimperiet där Luke skadas svårt av ett monster.

Serietecknaren Moebius hjälpte till och skissade på den sond som hittar rebellbasen på Hoth.

Leia och Han

Domen:

Mittenfilmer kritiseras ibland för att sakna riktiga början och slut, men det betyder också att de slipper start- och bromssträckor och kan köra på med stenhård action från första sekunden. Det utnyttjas skickligt i Rymdimperiet, som börjar och slutar mitt i äventyret. Vi vet ju idag att det kommer en fortsättning, där allt ordnar sig, men 1980 års biopublik måste ha blivit chockad över vilken mörk historia Rymdimperiet ändå är: från första stund är våra hjältar på flykt och saknar både medel och en plan för att slå tillbaka. Fienden ligger hela tiden två steg före. Då filmen slutar är alla vi tycker om antingen besegrade, i fångenskap eller till synes döda. Det är briljant berättat och i mina ögon höjdpunkten för hela Star Wars-sagan. I mångas ögon är det den kanske bästa science fictionfilmen, alla kategorier. George Lucas vare sig producerade eller regisserade, vilket förmodligen förklarar den vuxnare tonen. Jobbet gick istället till den ganska oetablerade Irvin Kershner, vars karriär Rymdimperiet blev höjdpunkten på. Barn gillar ofta Jedins Återkomst bättre, för den har gölliga ewoker. Men jag väljer hellre svärta och mörker, varje dag i veckan. Dessutom är det här en film där personkemin mellan Leia och Han bäst kommer fram, och deras gnabbande förhållande är liksom hjärtat i hela Star Wars.

Se Star Wars-filmer+

Det mörka hotet, Klonerna anfaller, Mörkrets hämnd, Stjärnornas krig, Rymdimperiet slår tillbaka, Jedins återkomst, Pigs in space

En nyckelscen från Rymdimperiet slår tillbaka.. eller vänta lite grann..?