mutanter

District 9 (2009) – universell rasism och förvandling

Sydafrika 2009, Regi: Neill Blomkamp, manus: Neill Blomkamp och Terri Tatchell, producent: Peter Jackson, Carolynne Cunningham, production designer: Philip Ivey

Wikus van de Merwe upptäcker att han börjat förvandlas till en alien. Och att hans kolleger på alienkontrollbyrån börjar behandla honom som en

Handlingen.

Det går inte så bra för den djupt osympatiske Wikus van de Merwe, invånare i Johannesburg.  Han blir smittad av en åkomma som får honom att spy och tappa tänderna. En främmande svart svulst växer ut på armen, och han sätts i karantän och behandlas som ett djur av sina kolleger. Wikus fru tar avstånd från honom och hans chef (tillika svärfar) beordrar hans avrättning.

Till saken hör att Wikus jobbar för en säkerhetsfirma som har sydafrikanska statens uppdrag att upprätthålla apartheid mot de 1,9 miljoner räklika aliens som bor i kåkstaden District 9 utanför Jo’burg. Hans jobb är att trakassera ”räkorna” där de lever i djupaste degenererad misär. Människor av alla hudfärger föraktar och fruktar räkorna, och betraktar dem som samhällets bottenskrap. Förvirrade och svältande ger räkorna bort sina utomjordiska vapen till gangsters i utbyte mot kattmat. Men teknologin är obrukbara för människor, ända till den dagen då alltså Wikus råkar få alienbränsle sprutat över sig och börjar förvandlas till en räka. Då kan han plötsligt avfyra vapnen och blir högvilt både för sin paramilitära arbetsgivare och för de skrupelfria nigerianer som sköter den illegala vapenhandeln i District 9. Han måste fly för sitt liv.

Räkornas skepp hänger orörligt och trasigt över Johannesburg i Sydafrika

Rymdskeppet!

Filmen är delvis uppbyggd som en dokumentär som handlar om ”räkornas” ankomst till Johannesburg för tjugo år sedan, då deras moderskepps motor skar ihop över miljonstaden och sydafrikanska militären fick rädda en miljon räkor från en säker död i de pestdrabbade moderskeppet. Filmen igenom hänger skeppet tyst och stilla över staden, en till synes död och rostig klump av metallskrot. Skeppet släpper ifrån sig delar. De samlas ihop av de intelligentare räkorna, som gömmer dem i sina patetiska skjul och försöker snickra ihop en skyttel som kan ta dem tillbaka till skeppet och bort från helvetet i District 9.

Pretentionerna/manuset?

Människornas brutala rasism mot rymdräkorna får en extra dimension med tanke på det sydafrikanska samhällets historia. Vi har sett bilderna på brinnande townships i Jo’burg många gånger förut, och man accepterar därför blixtsnabbt räkorna som de goda/förtryckta och människorna som de onda/förtryckarna. Filmens kärna är dehumaniseringen av Den Andre – ett evigt mänskligt tema med en riktigt snygg science fictiontwist. Wikus personliga resa från översittarbyråkrat till avhumaniserad och fredlös gör mig härligt ambivalent: samtidigt som jag njuter av att få se det svinet smaka på sin egen medicin, så är de fasor han tvingas genomgå så fruktansvärda att jag ganska snart börjar tycka synd om honom. På samma tvetydiga sätt skildras räkorna: de är onekligen motbjudande, våldsamma, ointelligenta och patetiska. Och samtidigt offer för sina omständigheter. Bilden som ”dokumentären” i filmen visar av räkorna skiljer sig förmodligen inte särskilt mycket från hur den vita apartheidregimen skildrade svarta på 1980-talet.

Den kärleksfulla räkpappan som tillsammans med sin son kämpar för att fly blir en välkommen identifikationspunkt för mig, och jag inser att de båda rymdvarelserna är de enda verkligt sympatiska figurerna i hela filmen.

Wikus är ett svin, en översittare som med byråkratins hjälp trakasserar invånarna i District 9

Specialeffekter och look;

District 9:s look är en triumf av trovärdighet och skitig autenticitet, vilket säkert kommer sig av att debuterande regissören Neill Blomkamp tidigare jobbade med visuella effekter, att filmens producent heter Peter Jackson och att produktionsdesignern tidigare jobbat med The Lord of the rings.  Filmskaparna använder räkornas ryckiga insektsrörelser till sin fördel, och man köper dessa groteska figurers individualitet och autonomi. Räkorna talar ett för oss obgripligt språk och har ingen synlig mun, men deras ögon är stora och uttrycksfulla, och deras kroppsspråk universellt. I övrigt är District 9 en skön blandning av gräslig smuts, ruttet kött och hi-techleksaker – bland annat ett härligt exoskelett/robot med räkhuvud.

Alienräkorna har ett klickande språk, och ett uttrycksfullt ansikte. Men de är ganska gross!

Mest minnesvärda scen*

Det här är en stark film med både gripande och upprörande scener som stannar kvar. Men ska jag välja en, så är det Wikus’ insjuknande, som gör att hans tidigare inställsamma kolleger vänder sig mot honom, torterar honom och planerar att skörda organen från hans kropp för att kunna tillverka vapen. Den scenen säger allt om en människosyn som tyvärr inte är hämtad från science fiction, utan från vår egen verkliga värld.

En härlig jätterobot med räkansikte

Domen:

En av de bästa och mest intelligenta rymdfilmerna från de senaste tio åren. Dessutom en afrikansk film, av en debutregissör, som lyckas säga något allvarligt om det mänskliga tillståndet utan att för den skull lida brist på humor, action och ståpälsögonblick. Jag är helt enkelt hemskt förtjust i District 9, eftersom den visar på kraften hos tankeväckande science fiction. Det kommer att bli spännande att se regissören Neill Blomkamps nästa långfilm Elysium, som utspelas på en rymdstation.

Nigerianska gangsters kidnappar Wikus, för att få tag på hans arm, så att deras ledare kan få äta upp den och få magiska krafter

Se även+

Neill Blomkamps nya film Elysium (2013) med Matt Damon och Jodie Foster. TV-serien Battlestar Galactica, vars look och rappa klippning har inspirerat District 9. Dessutom finns ett liknande men ändå annorlunda rastema i BSG. Eller varför inte The Thing, för en mer traditionell förvandlingsskräckis.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Total Recall (1990) – Verhoevens mutanter från Mars

Mutanterna på Mars i Verhoevens Total Recall. Den trippelbröstade glädeflickan är en blikning till Liftarens guide till galaxen, men hon är även med i Total Recall 2012, till unga fans glädje.

Handlingen.

Arnold Schwarzenegger spelar en mesig byggnadsarbetare med en toppsnygg fru (Sharon Stone) och konstiga drömmar om Mars på nätterna. Han längtar efter nåt mer. Han går  därför till Rekall, firman som utlovar artificiella minnen för en billig slant, och ber dem att ge honom minnen av ett äventyr som hemlig agent på den röda planeten. Strax därefter börjar allt gå åt helvete för Arnold. Skurkar försöker döda honom, han har en stor radiosändare i näsan och han utpekas som ledare för en komplott att störta Mars diktator. Men är det dröm, eller verklighet? Sökandet efter svar tar honom till slut till själva Mars, där han löper amok bland mutanter och mördare.

Rymdskeppet?

Ska man vara ärlig så åker de bara rymdskepp en liten stund i den här filmen, men temat kretsar ju kring kolonisation av främmande planeter och rymdresor som alla önskar de hade råd med. Och så är det utomjordiska artefakter på Mars med på slutet.

Pretentionerna (?)

Både ja, och nej. En hel planets befolkning ska räddas och världshistoriens gång ändras. Samtidigt är det en Arnoldfilm, vilket säger det mesta.

Specialeffekter / visuellt;

Visuellt är Total Recall daterad vid det här laget, men eftersom den inte ens då den var ny levde på sina specialeffekter utan på manus och glimt i ögat, så funkar den ändå hyfsat idag. Verhoeven lyckas  skapa en helt egen look för Total Recall med ganska små medel. Början av filmen, som utspelas på Jorden, är allt olika nyanser av grå och betong. Science fictionmarkörerna är små och ibland 80-talscorny (3D-gympingen som Sharon Stone ägnar sig åt) eller eleganta (receptionistens självmålande naglar). Men det är först när Arnold anländer till Mars som filmen får färg: metaforiskt och konkret. Total recall blir mer och mer skruvad visuellt hela tiden, och till slut är allt insvept i ett rött dis och den ena groteska mutanten efter den andra paraderar förbi – och det är mutanterna som stannar kvar i minnet.

Method acting?

Domen:

Holländaren Paul Verhoeven gjorde mellan 1987 och 1997 hela tre klassiska science fictionfilmer: Robocop, Total Recall och Starship Troopers. På alla sätt är Total Recall den svagaste av dessa tre. Den saknar inte goda sidor: manus är tight och skruvat, och baseras ju på en idé av Philip K Dick som också skrev boken som blev Blade Runner. Filmen saknar nästan helt döda stunder och galopperar på i högt tempo med massor av pang-pang och teaterblod. Våldet är groteskt och splattrigt, men bör inte lämna några bestående ärr i själen hos en vuxen publik, utan roas man av sånt kan en kille som blir spetsad av Arnold på en bergborr med repliken ”Screw you!” vara riktigt uppiggande.

Men den har också två stora problem. Det första och största är Arnold Schwarzenegger, som är gör en av sina första mer ”seriösa” (allt är relativt) roller som den vanlige killen Quinn som inte vet om han är hemlig agent eller inte. Försöken att faktiskt skådespela är absurt dåliga: han grimaserar, grymtar och vrålar. Kyssscenen med Sharon Stone är en smaskfest. Man kan bara genom att skratta åt eländet, men som Jonas påpekade: undrar hur filmen blivit med t ex Bruce Willis i huvudrollen?.  Som bäst är Arnold sista 20 minuterna då han är täckt med blod och bara är stenhård.

Filmens andra andra problem är mer subtilt, och visar sig som en sorts alldaglighet i framtidsskildringen. Det är en ganska ful och trist framtidsvärld som målas upp, med klara drag av sent 80-tal i scenografi och personskildringar:  Många av birollerna förblir tyvärr endimensionella klichéer som hämtade från vilken Snuten i Hollywood som helst.  (Men Michael Ironside är bra, som alltid.) Då saknar man den satiriska svärtan från Robocop eller det det våldsamt trippiga överdådet från Starship troopers.

I juli 2012 har en ny version baserad på Dicks ”We can remember it for you wholesale” premiär.

Se även +

Robocop eller Starship Troopers.
Den nya versionen av Total Recall  (2012) med Colin Farrell.

Regissör: Paul Verhoeven