Natalie Portman

Thor The Dark World (2013) – bland gudar, gudinnor och rymdskepp

USA 2013, regi: Alan Taylor, producent: Kevin Feige, manus: Christopher Yost, Christopher Markus, Stepgen McFeely, musik: Brian Tyler

Mörkalvernas kung har ett mäktigt rymdskepp och en tung medhjälpare

Svartalvernas kung har ett mäktigt rymdskepp och en tung medhjälpare

Handlingen.

I en väldigt trevlig blandning av space opera, high fantasy, komedi och superhjältefilm får vi mer av allt jämfört med den första filmen Thor: pampigare krig, mäktigare vyer över Asgård och dess gyllene invånare, en mognare men samtidigt kraftfullare Thor (Chris Hemsworth), en camp huvudskurk i Malekith, Svartalvernas konung (Christopher Eccleston), och inte minst fler och roligare scener från vårt vardagliga Jorden där Jane Foster (Natalie Portman) med hjälp av sina två praktikanter (charmigt inkompetenta) och en spritt språngande galen Stellan Skarsgård försöker lösa gåtan om varför själva verkligheten tycks lösas upp. Allt hänger förstås ihop: Svartalverna har brutit sig ur det fängelse dit Oden (Anthony Hopkins) förvisade dem, och nu samlar de ihop sin rymdskeppsflotta och går till attack mot själva Valhall för att stjäla tillbaka en substans med vilken kung Malekith kan få mörkret att sänka sig över universums nio riken. Thor blir tvungen att ta hjälp av sin gamle fiende och bror, Loki, för att försöka slå tillbaka attacken.

Dr. Erik Selvig (Stellan Skarsgard), Ian Boothby (Jonathan Howard), Darcy Lewis (Kat Dennings)

Dr. Erik Selvig (Stellan Skarsgard), Ian Boothby (Jonathan Howard), Darcy Lewis (Kat Dennings)

Pretentionerna?

Jag är imponerad över hur väl Marvel numera lyckas ta gamla, i Thors fall mer än lovligt mossiga superhjältar, och filmatisera dem med originalseriens stora dramatik intakt. De tar sina fantasyhjältar på djupaste allvar, och att produktionsdesignen är så fabulös att det tar andan ur en hjälper förstås också till.  Samtidigt adderar Marvel, genom exempelvis Janes tre klantiga och oheroiska medhjälpare, ett humoristiskt metalager som fungerar som en blinkning till den moderna publiken: ” Jo, vi vet att Thor är kitschig som tusan och att hela konceptet egentligen är superknasigt, men vi kan väl gilla det ändå, fans emellan?”

Fantasy möter sci-fi på ett aptitligt vis: mörkalvernas rymdskepp invaderar Valhall

Fantasy möter sci-fi på ett aptitligt vis: svartalvernas rymdskepp invaderar Valhall

Världsbygget och rymdskeppen!

Bygger vidare på den science-fantasyvärld där Asgård är en avancerad rymdcivlisation och regnbågsbron Bifrost är en maskhålsgenerator. Den här gången får vi se mer av de nio riken som Oden härskar över: ett krig i Vanahem inleder hela filmen, där Thor får chansen att besegra den största krigaren i fiendearmén med ett enda slag från Mjölner.

Svartalvernas civilisation är den äldsta av alla, och existerade i det eviga kosmiska mörkret innan Oden kom med sina arméer och besegrade kung Malekith. Den riktigt stora nyheten i The Dark World är mängden rena science fiction-element som integreras i fantasyvärlden.  Svartalverna är högteknologiska och färdas mellan planeter i  ett stort taggliknande rymdskepp som landar vertikalt och blir som ett svart torn som dominerar sin omgivning, inte helt olikt Barad Dûr. Från det stora skeppet sänder svartalverna ut trekantiga attackskepp mot Asgård, som förstör Valhall. Dessa scener är mer Star Wars än Sagan om Ringen. Jag tänker också på rymdfantasyklassiker som Krull eller Stargate.

Thor får svinga Mjölner både en och två gånger

Thor får svinga Mjölner både en och två gånger

Design och specialeffekter;

På de flesta vis överlägsen sin redan utmärkta föregångare. Fler scener mixar utomhusscenerier (bl a från Norge) med det animerade, vilket skänker mer verklighetstrogenhet mitt uppe i allt det kosmiska. Vi får se en fin variation i miljöer, färger och former, huvudpersonerna hoppar genom dimensionsportar mellan världar som Vanahem, Svartalfhem, Asgård och Jorden – allt från det guldglittrande till rena mardrömsplatser. På det hela taget ser det fabulöst ut, och det bidrar utan tvekan till att vi accepterar den skruvade storyn. Fotot, filmat med klassiska Panavisionlinser, är signerat Kramer Morgenthau, som tidigare arbetat med regissören på Game of Thrones. Produktionsdesigner är Charles Wood, som tidigare arbetat med bl a Wrath of the Titans och A-team, medan art directorn Ray Chan bl a jobbat med Children of men. Båda de sistnämnda är involverade i den kommande Guardians of the Galaxy, vilket bådar gott.

Natalie Portman och Tom Hiddleston

Natalie Portman och Tom Hiddleston

Mest minnesvärda scen*

Det behövs inte slagsmål och explosioner för att det ska bli bra science fiction. Jane och hennes dumma assistenter blir av några barn visade till en plats där verkligheten tycks suddas ut. I ett övergivet hus, kan man släppa en flaska på marken, och den tycks försvinna och kommer istället fallande uppifrån. Fångar man den inte då, fortsätter den att falla, snabbare och snabbare. Både forskare och ungar fascineras, och människan är ju lekande till sin natur. Men vart tar egentligen de där sakerna vägen medan de är borta. Och vad händer om en människa skulle ta sig igenom portalen?

Heimdall (Idris Elba) vs Svartalvernas skepp

Heimdall (Idris Elba) vs Svartalvernas skepp

Domen:

En självsäker film, från ett team som vet exakt hur de kan leka med genreblandningarna. Att låta Game of Thrones‘ Alan Taylor regissera skänker hela spektaklet en viss pondus som passar utmärkt med de mytologiska miljöerna och den episka handlingen. Det högtravande balanseras fint med den geekiga humor som vi känner igen från bland annat The Avengers. I The Dark World är S.H.I.E.L.D i stort sett helt frånvarande, vilket är ganska skönt. Det är många turer och personer att hålla reda på ändå, utan att amerikanska myndigheter också behöver stjäla fokus från handlingen. (Jag är personligen lite emot hur S.H.I.E.L.D skildras i Marvelfilmerna, men det är en annan historia.)

Ska jag hitta en negativ punkt med The Dark World är det möjligen att Svartalvernas kung är en ganska blek – bokstavligen och bildlikt – skurk. Han är ond, intensiv och allvarlig, och sen är det inte så mycket mer än så. En rätt ointressant figur, helt enkelt. Tur att Loki också är med på ett hörn – utan honom hade filmen inte alls haft den lyskraften.

Filmen klarar trevligt nog Bechdeltestet. Det är minst fyra scener där kvinnor talar med varandra, och i flera av fallen handlar inte hela samtalet alls om en man (i något fall kommer de in på en man efter ett tag). Kvinnorna talar bl a om vetenskap, om ett experiment de just utfört, samt om en plan de ska sätta i verket. Gudinnan Frigga besegrar dessutom Svartalvernas kung i närstrid, vilket faktiskt är kinda cool.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Grym trailer för Thor – The Dark World

Thor the dark world

Thor the dark world

Nu har Marvel/Disney släppt den allra första trailern för Thor The Dark World som har premiär i höst. Det är helt klart en mer fantasyinspirerad känsla den här gången, så eventuellt är den färdiga filmen inte något för Rymdfilm att recensera. Men trailern ser grym ut, i alla fall!

Thor The Dark World

Thor The Dark World

Star Wars III (2005) – Underhållande mörkerhämnd med rynkade ögonbryn

Onde Anakin står i centrum för filmen

Onde Anakin står i centrum för filmen. Se så ond han är.

Handlingen.

Nu hettar Darth Vaders bakgrundshistoria äntligen till och börjar glöda. Alla spelpjäser är utplacerade inför prequeltrilogins stora katastrof, som också utgör deras enda existensberättigande. Nu ska vi få bevittna Anakin Skywalkers fall. Den mörka sidan av Kraften manipulerar och intrigerar för att locka Anakin (Hayden Christensen) närmare och förgiftar hans sinne.  Kansler Palpatine (Ian McDiarmid, som får chansen att göra sitt ondaste kacklande skratt om och om igen) att spela på hans oro för Padmés (Natalie Portman) säkerhet. Anakin slits mellan sin lojalitet mot Obi wan Kenobi (Ewan McGregor) och känslan av att han skulle kunna få obegränsad makt om bara Jedirådet slutade hålla honom tillbaka. Skywalkers själsliga strid märks främst på att Hayden Christensen rynkar ögonbrynen mer och mer, (Arga ögonbryn är ju, som alla vet, ett tecken på ondska.) men snart har Palpatine/kejsaren lockat den unge Jedin till att begå fruktansvärda illdåd. Detta mänskliga drama utspelas mot en storslagen bakgrund av myllrande krig, episka slag och landskap med mättade färger.

Öppningen är storslagen, strid ovanför Coruscant för att frita senator Palpatine

Öppningen är storslagen, strid ovanför Coruscant för att frita kansler Palpatine

Rymdskeppen!

Invisible Hand är General Grievous flaggskepp

Invisible Hand är General Grievous flaggskepp

Baby! Nu börjar vi ju närma oss tiden för Stjärnornas Krig, och rymdskeppen börjar därför också se ut som de gjorde i de klassiska filmerna. Det är kära återseenden då vi får syn på tidiga protoversioner av Star Destroyers (med rundare nos och orange linje på taket) och X-wings. Filmen inleds med ett stort rymdslag ovanför Coruscant, där Obi wan och Anakin tillsammans med R4 och R2 kämpar sig fram mot General Grievous’ flaggskepp som håller kansler Palpatine fången. Det är en tempofylld början, med ett myller av skepp och många kul detaljer (som de elaka buzzdroids som landar på skeppsvingarna och börjar plocka isär skeppet). De båda Jediriddarna tar sig ändå ombord på Invisible Hand, och kämpar sig fram mot salen där fången hålls. Efter en många strider slutar denna första del av Mörkrets hämnd med att Anakin själv styr Invisible Hand och kraschlandar den i Coruscants rymdhamn.

Pretentionerna?

Kanske insåg George Lucas att det här var hans sista chans att rädda äran, efter de båda mycket svagare Star Wars I Det mörka hotet och Star Wars II Klonerna anfaller. Kanske var det egentligen bara den här historien han hade att berätta redan från början, och när han väl kom fram till den föll bitarna på plats av sig själv? Hur det än förhåller sig är det ett faktum att Mörkrets hämnd har en helt annan tyngd än de båda tidigare filmerna. Här finns en story värd att berätta och inte bara en serie äventyr i högteknologisk miljö. Hur den arrogante Anakin korrumperas av maktens lockelse är filmens självklara huvudtema. Det vävs ihop med berättelsen om Palpatine som lyckas manipulera demokratin att avskaffa sig själv, och om Jediorden som drivs allt mer mot desperation och maktfullkomlighet. På det hela är det en fin klassisk rymdopera med alla känslor uppskruvade till max. Tyvärr överskrider George Lucas ambitioner hans förmåga till gestaltning.  Dialog och regi är de svagaste länkarna. Mer om detta längre ned.

Coruscant har en rätt tjusig art deco-look nu, som kunde vara hämtad från Flash Gordon

Coruscant har en rätt tjusig art deco-look nu, som kunde vara hämtad från Flash Gordon

Specialeffekter och look;

Även designers och effektmakare verkar ha varit mer inspirerade i arbetet med denna tredje film, för i Mörkrets hämnd lyckas de äntligen få till en look som håller, och som stannar kvar i minnet. Framför allt älskar jag hur de givit huvudstaden Coruscant en retrofuturistisk art deco-touch som ser ut som hämtad från 1920- eller 1930-talens klassiska science fiction, fast i HD-kvalitet. Plötsligt är allt på Coruscant supersnyggt: lampor, flygande bilar, möbler och skyskrapor. C3P0 passar perfekt in i denna Metropolisvärld. Produktionsdesignen håller genomgående hög klass, och förutom storstadens ljus är speciellt lavafloderna på Mustafar läckra och ger en värdig inramning till slutstriden mellan Anakin och Obi wan. Animationer och rendering är inte lika vasst utförda som designen. Fortfarande är det en påtaglig känsla av blue screen, och de har uppenbara problem att inkorporera de små imperfektioner som gör att animationer ser verkliga ut för ögat. I de animerade sekvenserna saknar man därför kameraskakningar, rörelseoskärpa, luftfuktighet, lens flares.. ja, allt det som sci-fi-skapare efter 2005 har blivit så duktiga på att lägga in som slutlig touch.

Coruscant har en snygg art deco-look i den tredje filmen. Framförallt är ljuset snyggt

Coruscant har en snygg art deco-look i den tredje filmen, där C3p0 passar bra in. Foto, ljus och klippning är genomgående fina.

Luckor i manus,

Nöjer mig med en irriterande detalj: i rymdstriden ovanför Coruscant jagar R2D2 bort buzzdroids från Anakins skepp, som flyger i full hastighet genom rymdens vacuum. Men då de går sönder så åker de liksom bakåt på vingarna och försvinner i fjärran, ungefär som om fartvinden dragit med dem. Det finns ingen fartvind i rymden, och rimligtvis borde de ha följt med rymdskeppet i samma hastighet. Men visst, rymdskepp låter ingenting i lufttomhet heller, och det har aldrig bekymrat George Lucas tidigare.

Kenobi mot Grievous

Kenobi mot Grievous

Mest minnesvärda scen*

De sista minuterna av filmen, då Darth Vader fått sin hjälm på.  Plötsligt ändras miljöerna, uniformerna och musiken, och man inser att scenen står uppställd för film fyra, fem och sex. Vi får bara några minuter då Kejsaren och Vader står och blickar ut över Dödsstjärnan som håller på att byggas, men det räcker för att höja min puls till det dubbla. Det var ju det här vi ville se hela tiden, men fick istället tre hela långfilmer med palatsintriger, animerade djur och irriterande snorvalpar. Jag kommer nog aldrig att förstå hur George Lucas tänkte.

Kejsaren och Darth Vader

Kejsaren och Darth Vader

Domen (spoliers!)

Mörkrets hämnd innebär en massa förlorade chanser, som George Lucas aldrig tog. Vi får därför aldrig se Padmés rollfigur utvecklas eller fördjupas bortom Vacker Orolig Fru som passivt vrider sina händer medan hennes man är ute och räddar världen. Padmé har en enda intressant scen, mot slutet av filmen. Vi får heller aldrig veta mer om Obi wan Kenobi, trots att han är med lika mycket som Anakin. Påverkas Obi wan av det som händer? Förändras han? Det får vi aldrig veta. Allt fokus ligger istället på Anakins resa, och han utvecklas förvisso. Men Lucas missar också chansen att nyansera ondskan. Trots att Jediriddarnas helighet får sig en rejäl törn, så är deras motsats, Sitherna, fortfarande lika endimensionellt kacklande onda som de alltid varit. De är så onda att man inte kan förstå hur någon, inklusive Anakin, kan låta sig luras av dem. Kejsaren är så over the top att han blir löjlig, inte skrämmande. I och med att George Lucas kräver av sina skurkar att de ska vara SÅ onda, så blir det väldigt abrupt då Anakin ska gå från att vara en ung man på glid till att bli den som stryper sin egen gravida fru. Hur kan Padmé inte märka något, förrän det är för sent?  Kanske är det Hayden Christensens begränsade skådespelartalanger som gör att man inte tror riktigt på honom, eller så är det manuset och dialogen som inte riktigt motsvarar de krav på pregnans som en rymdopera av den här kalibern ställer. Det går i varje fall inte riktigt ihop

Trots en del brister så blev Mörkrets hämnd ändå en värdig avslutning på Darth Vaders bakgrundshistoria. Det filmen saknar i psykologiskt djup tar den igen på ren maffighet. Star Wars universum kommer verkligen till liv framför våra ögon på ett underhållande sätt, och allt hänger snyggt ihop med de efterföljande men mycket äldre delarna. Av de tre prequelfilmerna är det här förmodligen den enda som folk kommer att bry sig om i framtiden, och det är i sig ett gott betyg.

Se Star Wars-filmer+

Det mörka hotet, Klonerna anfaller, Mörkrets hämndStjärnornas krig, Rymdimperiet slår tillbaka, Jedins återkomst

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Thor (2011) – Arthur C Clarkes tredje lag åskådliggjord, i tights

USA 2011, regi: Kenneth Branagh, producent: Kevin Feige

Heimdall (Idris Elba) styr maskinen som öppnar maskhålet, AKA Bifrost

Heimdall (Idris Elba) styr maskinen som öppnar maskhålet, AKA Bifrost

Handlingen.

I denna Marvelfilm framgår det att Asgård egentligen är en högt stående och tekniskt avancerad civilisation på andra sidan galaxen. Bifrost, bron som leder mellan världarna, är ett maskhål i rymdtiden. Den unge och kaxige Thor (Chris Hemsworth) ådrar sig sin fader Odens (Anthony Hopkins) vrede och blir förvisad till Jorden. Lillebror Loke (Tom Hiddleston) konspirerar samtidigt med isjättarna för att störta Oden och själv ta makten i Asgård.

Maskhålsgeneratorn med bifrost, och Asgård i bakgrunden

Maskhålsgeneratorn med bifrost, och Asgård i bakgrunden

Teknologin!

En av science fictions allra största författare, Arthur C Clarke, har formulerat tre lagar för framtidsförutsägelser. De lyder så här:

  1. When a distinguished but elderly scientist states that something is possible, he is almost certainly right. When he states that something is impossible, he is very probably wrong.
  2. The only way of discovering the limits of the possible is to venture a little way past them into the impossible.
  3. Any sufficiently advanced technology is indistinguishable from magic.

Den tredje punkten har alltid fascinerat mig, speciellt för att den sätter fingret på att gränsen mellan genrerna ”sci-fi” och ”fantasy” inte alltid är solklar. Vid vilken nivå blir teknologin så komplex och förfinad att den framstår som magisk? Och är det inte så att teknologi från en mer avancerad civilisation ofta framstår som just magisk för människor från mer primitiva samhällen? Vi kan ta palantirerna från Sagan om Ringen som exempel. De har formen av glasklot som kan användas för att kommunicera över stora avstånd, ungefär som sfäriska iPhones med ständig uppkoppling.  I hobbitarnas ögon är det magiska stenar, men Tolkien säger uttryckligen att de tillverkats av en skicklig hantverkare. Är det teknologi, eller magi? Samma fråga kan man förstås ställa om Härskarringen också – detta under av informationsteknologi.

I Marvels version av de nordiska gudasagorna är Thor inte bara en superhjälte i tights, utan han kommer definitivt från rymden och från en civilisation så tekniskt avancerad att Clarkes tredje lag gäller. Natalie Portmans rollfigur nämner t o m Clarkes tredje lag. I Marveluniversum dyrkade de gamla vikingarna Oden och Thor som gudar i sin primitiva fruktan inför teknologi de inte förstod sig på, men asarna själva ser ned på människorna och deras vidskepelse. Thors hammare är alltså endast ett högteknologiskt vapen bland andra. En robot, The Destroyer, vaktar Asgård skattkammare med sin dödsstråle.  Bifrosts legendariske väktare, guden Heimdall (Rymdfilms älskling Idris Elba) styr i filmversionen helt enkelt en maskin, maskhålsgeneratorn, för att kontrollera vem som passerar in och ut ur Asgård.

Thor vs The Destroyer

Thor vs The Destroyer

Pretentionerna och manus?

Det är en mycket speciell och högstämd (smått uppblåst) stämning över alla scener från Asgård – förmodligen en helt medveten estetik. Och om man är ute efter det loftiga och högstämda är det förstås ett genidrag att anlita Shakespeareexperten Kenneth Branagh som regissör, och att ha Anthony Hopkins i rollen som Allfadern. Det blir den rätta pompösa känslan då. Förmodligen är det meningen att Thors gudalika högdragenhet ska konstrastera på ett kul sätt mot det amerikanskt bredbenta och vardagliga, men det funkar inte lika bra. Thor är som bäst då gudar i cape och tights står alldeles blickstilla och pratar om gudomliga ting.

Tom Hiddleston som Loke

Tom Hiddleston som Loke

Specialeffekter och look;

Asgård i Thor har ingenting med min egen inre bild av asarnas boning att göra. Jag var intresserad av nordisk mytologi som liten  och slukade den illustrerade boken ”Gudar och hjältar i nordisk mytologi”. Genom den bildade jag mig en uppfattning om Asgård som en samling stora trähus på ett bergskrön, inte alls som Marvels steroidversion med tinnar och torn, guld och marmor. På samma sätt är det med asarna själva. Tor i sagorna var ju en jordnära typ som skrattade, älskade och drack, och krigarna i Valhall har jag alltid föreställt mig som Ronjas rövarband. I Thor är asarna mer av olympisk karaktär: förnäma, renskrubbade, vältaliga och förfinade på ett vis som känns mycket ovikingskt. Men jag gillart! Det är en vansinnig, men skojig, version.

Dessutom innehåller Thor några mycket läckra rymdscener, inspirerade av de berömda nebulosafotografierna från Hubbleteleskopet. Regnbågsbron Bifrost, dess väktare och environger är filmens klart mest lyckade designkoncept.

Valhall i Thor är inget vikingahus

Valhall i Thor är inget vikingahus

Mest minnesvärda scen*

Tom Hiddleston stjäl alla scener han är med i, och framför allt Lokes konfrontation med Oden i Asgårds skattkammare är minnesvärd. Det är ingen slump att just Loke/Hiddleston fick äran att vara huvudskurk i Joss Whedons betydligt större film om Avengers.

Bifrost medan maskhålet används

Bifrost medan maskhålet används

Domen:

Så länge vi håller oss i fantasirikena Asgård och Jotunheim fungerar den färgstarka men något uppstyltade mashupen mellan science fiction och fantasy. Men Thor blir ju förvisad av sin pappa och landar på Jorden, och både han och filmen faller då platt till marken. Den småstad han landar i är så generisk att den inte har ett enda utmärkande drag eller en enda minnesvärd invånare. Han träffar på två mycket förvirrade forskare, spelade av de likaledes förvirrade Natalie Portman och Stellan Skarsgård. Manus säger till och med att Natalie ska få ihop det med Thor, men vad de ser hos varandra framgår tyvärr inte. Det är några kul scener med agenterna från S.H.I.E.L.D som räddar mitten av filmen, men det är först då Thor och Loke återvänder till Asgård som det blir engagerande igen. Det är helt enkelt rymdfilmsdelen som gör Thor sevärd.

Jag beundrar Natalie Portman mycket, men detta är inte hennes största ögonblick som skådespelare

Jag beundrar Natalie Portman mycket, men detta är inte hennes största ögonblick som skådespelare

Se även+

The Avengers (2012) för mer av Thor och Loke. Chronicles of Riddick (2004) för en space opera med ännu större rustningar. Dune (1984) för fler ädlingar i rymden.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter