Michael Paré i Moon 44, som undercoverpolisen Stone
Tyskland 1990, regi, manus och producent: Roland Emmerich, manus: Oliver Eberle, producent: Dean Heyde.
Handlingen.
Flera år innan Stargate och Independence Day lärde oss vem regissören Roland Emmerich är, gjorde han ett första försök att skapa en fullödig rymdaction i sitt hemland Västtyskland. Filmen är på engelska, men släpptes direkt till video på en amerikanska marknaden. Det är år 2038 och det har redan hunnit bli en riktigt dystopisk framtid à la Blade Runner. Ständigt dimmig natt råder på Jorden, och strålkastare lyser upp allting snett nerifrån. Alla är klädda i svart, röker cigaretter och sitter i dunkelt upplysta konferensrum. Det hänsynslösa gruvbolaget Galactic Mining är desperata, eftersom konkurrenter med våld låter sina robotdrönare ta över de månar där viktiga råvaror bryts. Nu finns bara gruvan på Moon 44 kvar, och alla jaktpiloter som var stationerade där har redan skjutits ned. Kvar på den viktiga månen finns bara några officerare och ett antal tonårspojkar som jobbat som navigatörer åt de nu avlidna piloterna. Hela Galactic Minings framtid står på spel, och dessutom är råvarorna på Jorden slut så själva civilisationen är i fara. Vad göra?
Lösningen är lika oväntad som bisarr: Man skickar ett antal dömda mördare, tjuvar och våldtäktsmän till Moon 44, för att träna upp dem som nya piloter. Och man skickar med en ensam undercoverpolis, Stone (Michael Paré), som ska undersöka ett rykte om att någon på basen samarbetar med robotarna från Pyrate. Jag säger det igen: det här är galaxens viktigaste och sista råvarukälla, och man överlämnar dess framtid i händerna på kriminella och tonåringar. Vem som helst kan ju förutsäga att den planen kommer att misslyckas.
Rymdskeppen!
Malmen transporteras från Moon 44 på fraktskepp som detta
Ganska snyggt gjorda och filmade minatyrmodeller (det här är ju en film från 1990, alltså precis innan rymdskepp blev datoranimerade på film). Designen på Galactic Minings transportskepp är en ohöljd hyllning till legender i rymdskeppsbranschen, och speciellt då Sulaco från James Camerons Aliens och Nostromo från Ridley Scotts Alien. Det är mattsvarta ytor med mängder av brutalistiska utbuktningar, hårda vinklar och vassa antenner. Vi bjuds också på en klassisk åkning längs med skrovet, medan skeppet närmar sig månen. Det är en sådan där tagning där skeppet aldrig tar slut, och man förväntar sig nästan att det ska finnas en bumpersticker med orden ”We brake for nobody” tillsammans med raketmotorerna längst bak…
På själva Moon 44 består gruvbolagets försvarssystem av ett antal attackhelikoptrar som bara kan röra sig i atmosfären. Det är dessa som ska flygas av ett antal brutala kriminella och ”navigeras” av bolagets anställda unga ”hackers”. Systemet är upplagt så att piloten klättrar ombord på helikoptern och är den som drar i spakarna. Men nere på marken sitter navigatören, och det är han som har alla instrument och ger röstkommandon över radion för att piloten ska veta vart han ska flyga. Det känns som ett onödigt krångligt system, och vi får aldrig någon förklaring till varför piloten inte har instrument ombord för att kunna navigera, eller varför navigatören måste vara ”hacker”. Varför måste någon alls vara ombord om alla instrument går att styra från marken..?
Å andra sidan får vi heller ingen föklaring till varför hur det konkurrerande Pyratebolaget tänkte då man designade fientliga robotdrönarna. De är nämligen helt automatiserade, men har ändå en cockpit med en förarplats. Och i den sitter en liten antropomorfiserad robot med huvud och armar. Det är många mysterier på Moon 44.
Det är inte en vacker värld som Moon 44 visar oss
Pretentionerna?
Stora företag är onda, eftersom de inte bryr sig om sina anställda utan bara tänker på profiten. Rättväsendet, som bara tänker på att låsa in, brutaliserar sina kriminella, och skapar bara värre brottslingar. Dessa två sensmoraler uttalas (utan större finess) av polisen Stone, som innehar den nominella hjälterollen, trots att han inte är en särskilt sympatisk typ. Men det förblir bara vackra ord, som klistrats på ett ganska lökigt actionmanus.
Planetens yta på Moon 44 påminner inte så lite om LV426 i Alienuniversum
Specialeffekter och look;
Den jordiska staden i Moon 44 är som hämtad direkt från Blade Runner
Roland Emmerich visar redan här, under sent 80-talet och medan han är kvar i Tyskland, att han är duktig på världsbyggen. Han skapar en tydlig look åt Moon 44 med begränsade resurser och helt utan datoranimering. Färgskalan är reducerad till svart, lila och blått, och kolsyredimma fyller alla skrymslen och skapar en lätt trolsk stämning. Självklart har vi sett det tidigare. De stora förebilderna är för både interiörer och exteriörer, som redan nämnts, Blade Runner, Alien och Aliens. Men sämre förebilder kan man ju ha då man gör rymdfilm. Det är nästan som om Emmerich ville ge Hollywood ett arbetsprov, ett första försök för att visa vad han kan göra.
Luckor i manus,
Det finns helt enkelt ingen rimlig anledning att skicka straffångar till en gruvkoloni för att försvara den mot väpnat hot, och dessutom sätta pojkar att utbilda och guida fångarna. Det är en helt barock handling, som det inte går att bortse från då man bedömer Moon 44. Jag tror att filmskaparna ville visa en brutal utpost som Storföretaget utnyttjar hänsynslöst, utan att bry sig om hur det går för människorna där. Men hade manusförfattarna varit lite skickligare hade de kunnat skildra ett sådant samhälle, och sådana sluskar, utan att behöva ta till det billiga knepet att göra hälften av huvudpersonerna till dömda brottslingar. Moon 44 som ett gråskalesamhälle, med ett antal mer eller mindre sympatiska karaktärer, hade blivit en riktigt intressant berättelse. Istället serveras vi en svartvit värld och denna mycket krystade premiss med fångar kontra tonåringar. Vi får heller inte mycket till karaktärsutveckling för de många rollfigurerna. Speciellt Malcolm McDowells karaktär, som är någon sorts huvudskurk, är blaskig som lättmjölk och stel som en skyltdocka.
Mest minnesvärda scen*
Tyvärr en sidohistoria med en våldtäkt, som känns onödigt spekulativ.
Dean Devlin och Michael Paré i Moon 44
Domen:
En idag i stort sett bortglömd film, som trots allt har ett visst kultvärde med tanke på Roland Emmerichs efterföljande blockbusterkarriär. Han har alltid jobbat med klichéer, och det här är en mycket råare och mindre förfinad variant än den som skulle komma senare. Den har också mindre humor, även om Dean Devlins rollfigur Tyler (den enda sympatiska personen i hela filmen) har en rappkäftad streetsmarthet som fick mig att le ett par gånger. Actionscenerna håller förhållandevis god klass, och är rappt klippta. Men den svartvita människosynen, den töntiga dialogen och de grovhugget skildrade och genomgående rätt obehagliga straffångarna sänker underhållningsvärdet. Moon 44 är mest sevärd som ett tidsdokument över Emmerichs tidiga karriär, och som pastisch på Alienuniversum.
Se istället-
Många likheter med en annan rymdgruvfilm, nämligen Outland från 1981 med Sean Connery. Även den skildrar en koloni i en avkrok av solsystemet där det i stort sett har blivit laglöst land och där droger och våld präglar vardagen. Men i Outland är människorna något mer realistiskt ambivalenta, och det finns en trovärdig socialpsykologi som gör att den filmen håller som drama än idag. Inte ens Connerys polis är helt igenom god eller ond. Dessutom är Outland minst lika inspirerad av Alien som Moon 44. De båda filmerna skulle faktiskt utan problem kunna utspelas i samma universum.
Rymdfilm 