Independence Day Resurgence (2016) – rakt på klimax i steroidmaxad invasionsuppföljare

USA 2016, regi: Roland Emmerich, manus och producent: Roland Emmerich och Dean Devlin

Dr. Catherine Marceaux (Charlotte Gainsbourg) och David Levinson (Jeff Goldblum)

Här recenserar jag uppföljaren till Independence Day, som i veckan som gått fyllde exakt tjugo år och bidrog till att göra rymdfilmsgenren relevant för den första generationen post-Star Wars. Mer om den ironiska rymdfilmsgenerationen här. Men funkar succétricket än en gång? Recensionen innehåller mindre spoilers.

Handlingen.

– We always knew they would come back, skriker David Levinson med uppspärrade ögon, och han vet vad han talar om. För tjugo år sen var han en outsider: en arbetslös datorprogrammerare som genom en serie tillfälligheter kom att spela en nyckelroll för att rädda planeten från en rymdinvasion.  Som nationalhjälte fick David en ordentlig skjuts i karriären och blev till sist chef för hela Jordens rymdförsvar: vårt första och enda skydd mot utomjordisk aggression. Då tjugoårsjubileet nalkas börjar onda järtecken hopa sig. Gamle president Whitmore (Bill Pullman) drabbas av skräckvisioner som han hävdar är budskap från utomjordingarna, och till synes slumpmässiga människor börjar samtidigt att rita bilder av ett mystiskt objekt. Över hela världen finns utomjordiska artefakter från den första invasionen, och nu är det som om de håller på att vakna till liv. I militärbasen vid Area 51 iakttar allt mer oroade forskare hur de få tillfångatagna aliens som lever där blir allt mer exalterade. Något nalkas. Något stort. Människornas bas på månen är först att drabbas. Så det är kanske inte så konstigt om David Levinson får gäll röst och en viss panik i blicken då han inser vilket ansvar som nu vilar på hans axlar. Det, eller så är det bara Jeff Goldblums egna känslor inför att ens försöka ta situationen på allvar som lyser igenom.

Independence Day Resurgence

När ”de” väl dyker upp igen är det med ännu mera eld och rök än sist, och vi i publiken förstår hur illa det kommer att gå en liten stund innan människorna i filmen gör det. För det är stort den här gången. Mycket stort.  Det nya skeppet är tusentals kilometer i diameter och sänker sig över Jorden som en blänkande rovstekel som sätter sina tänder i en försvarslös nyckelpiga. Det går inte ens att ta in hela skeppet på en gång: det är för vidsträckt, till hälften dolt bland molnen.

– Den går ned i Atlanten, Sir! – Var i Atlanten, soldat? – Hela Atlanten, Sir!

Månbasen utplånas på ett kick, Tower Bridge knäcks på mitten, och i filmens först riktigt hisnande scen av flera svävar skyskrapor, båtar, hus och tåg uppåt mot moderskeppets artificiella gravitation, medan den nya generationens rymdkadetter försöker ta sig hem från den förstörda månen. Ödeläggelsen är långsam, obeveklig och total. Regissören Emmerich är som alltid på hemmaplan då han får frossa i undergångsromantik.

När väl det fientliga skeppet är på plats, är spelplanen uppställd för ett rakt (och ärligt talat förutsägbart) drama där gott ställs mot ont och arketyperna dominerar rollgalleriet. Vi har Unga hjältar – mod och testosteron i förpackat i ett gäng rymdpiloter (Liam Hemsworth, Jessie Usher, Travis Tope och Angelababy). Vi har Mogna hjältar i form av Goldblums rollfigur som tillsammans med telepatiforskaren Dr Marceaux (Charlotte Gainsbourg) står för 100% av det lilla tänkande som trots allt äger rum under handlingens gång. Vi har Komiska bifigurer, den ena mer farsartat överspelande än den andra. De är bara såå knasiga. Dr Okun (Brent Spiner) plus pojkvän i spetsen, tätt följda av Davids stereotypt judiske pappa (Judd Hirsch). Och inte minst så har vi Goda rymdvarelser vs Onda rymdvarelser – i rymden finns inga nyanser av grått.

Brent Spiner som Dr Okun

Pretentionerna?

På ett sätt är det absurt att ens diskutera pretentioner i samband med den här filmen. Den är oerhört larvig, och medvetet så. Man kan göra som Jeff Goldblum och bara strunta i nyanserna och skrika fram varje replik – och komma undan med det. Det är den sortens film. Men om man ska diskutera filmskaparens ambition med Resurgence, så måste man naturligtvis göra det utifrån dess egna förutsättningar, som faktumet att den är uppföljare till en annan oerhört larvig film, som dessutom är en kultklassiker och en stor ekonomisk framgång samtidigt som den sågades av en enig kritikerkår då det begav sig. Så uppföljaren måste inte bara vara tillräckligt bra för att attrahera en egen publik, utan måste också vara larvig på precis samma sätt som originalet. Vare sig för bra eller för dålig. Så det tror jag har varit producentparet Emmerich och Devlins ambition: att göra en uppföljare som är precis på rätt nivå av dålig. Inte så lätt som man kanske kan tro.

Den här gången är det stort. Mycket stort.

Rymdskepp och världsbygge!

Roland Emmerich är en mysko figur rent berättarmässigt. Han är besatt av (och skicklig på) att skildra Jordens undergång i extrem förstoring. Men hans vision är i grunden utopisk i det att den återkommer till idén att mänskligheten, genom att ta sig samman på sin yttersta domedag, inte bara kan men kommer att överleva och gå stärkt ur katastrofen. Temat finns med i 1996 års Indepdencence Day och i filmerna The Day After Tomorrow och 2012. I Resurgence får vi till och med se livet efter katastrofen, och det är inte så pjåkigt. Mänskligheten visar sig ha använt de tjugo åren klokt. Medvetna om sin egen litenhet inför universums mysterier slöt man fred mellan Jordens länder, samtidigt som man förberedde sig på en ny invasionsvåg. Mänsklig högteknologi har sammanfogats med utomjordisk, och i ruinerna från 90-talets stora flygande tefat växer en till hälften futuristisk och till hälften 90-talsretro framtidscivilisation fram. Då Resurgence börjar har människorna såväl månbas med dödsstrålekanon som en skvadron rymdskepp på standby. Vi åker fortfarade helikopter, men de drivs av fusionsreaktorer snarare än rotorer och fossila bränslen. Och inte minst har vi tagit steget in i en utopisk framtid där krig och elände är ett minne blott.

Det nya moderskeppet är så stort att det har sin egen gravitation. Det får själva jordskorpan att vecka sig som rulltårta när det landar. Inuti är det ihåligt, fyllt av ett bisarrt utomjordiskt landskap med fält, floder och horder av aliensoldater. I dess mitt ruvar en aliendrottning. Mycket väl gestaltat, alltsammans.

DF-08685r – Bill Pullman reprises his “Independence Day” role of Thomas Whitmore. Photo Credit: Claudette Barius.

Produktionsdesign;

Publikens förväntningar på visuell design och effekter inom science fiction har förstås höjts jämfört med 1996. Resurgence är följaktligen inte så revolutionerande visuellt som Independence Day var på sin tid, utan den lägger sig förhållandevis nära originalet. Det är förstås ett medvetet val för att hålla ihop världsbygget trots att det gått tjugo år mellan filmerna. Den första filmen får ju inte se för futtig ut jämfört med den andra – en oskriven regel som skiljer en uppföljare från en reboot. Jag vill snarast beskriva den nya filmens look som en homage till det som varit, fast uppumpat i HD-upplösning och injicerat med digitala anabola steroider. Allt är som förut, bara grällare, större och muskulösare: rymdskeppet är som en kontinent och alienbossen är som ett sjuvåningshus. Även katastrofscenerna känns större än tidigare, och samtidigt mer detaljerade. 3D-effekterna är väl använda så att de lyfter fram snarare än förvirrar.

Speciellt gillar jag designen på det utomjordiska, som lånar både från förra filmen och från sci-fi-historien. Aliendrottningen är en magnifik mischmasch av utomjordingar från Alien, Lovecrafts Qthulhu-myter, War of the Worlds och Predator. De Goda Utomjordingarnas sfär hämtar inspiration från bland andra Liftarens Guide Till Galaxen, 2001, Contact, Cocoon och Närkontakt av Tredje Graden.

Independence day resurgence

Domen:

Hur betygsätter man en film som måste vara medvetet usel för att anses vara en framgång? När jag lämnar biosalongen går några killar framför mig och diskuterar filmen sinsemellan. ”Fy fan, vad dålig den var!” säger den ene. ”Ja – så jävla skön” instämmer den andre. De verkade trots allt rätt nöjda, ja entusiastiska. Något man måste förstå är att dessa filmer har mer gemensamt med bröderna Zuckers parodi Airplane! (Titta vi flyger) från 1980 än med den seriösa katastroffilmen Airport från 1970. Den är närmare Monty Python and the Holy Grail (1975) än den är Excalibur (1981). Independence Day och Resurgence är rymdfilmsparodier i första hand, coola actionfilmer i andra hand. (Samma nyckel kan användas för att förstå Pacific Rim.) Men är Resurgence en bra parodifilm?

Rymdkadetterna i Resurgence

Jag inser att jag verkligen vill gilla Resurgence, och att jag oroat mig för att den ska vara usel på riktigt/på fel sätt. Jag kan pusta ut lite grann. I stort sett varenda sekund av filmens 2 timmar och 9 minuter är underhållande, rapp och rolig. Eftersom det inte är på allvar behöver inte vanligtvis enormt dramatiska händelser som en kontinents undergång eller förälders död grundas emotionellt, utan allt svischar förbi på vägen till nästa gag och/eller explosion. Vore det här en sexskildring skulle den skippa förspelet och gå direkt på en utdragen klimax. Fördelen är en film som helt saknar transportsträckor. Nackdelen är att max volym från första sekunden ger dålig dynamik. Vi får knappt någon uppbyggnad och därefter få andningspauser. Det säger en del om det furiösa tempot att den långsamma förstörelsen av Atlantkusterna hör till de lugnaste ögonblicken. De mänskliga konflikter som trots allt existerar mellan huvudpersonerna skildras så skissartat att de blir som en fond till invasionen, snarare än tvärtom. Inte för att jag direkt längtar efter att få se mer av konflikten mellan hunkarna Jake och Dylan – den storyn är förmodligen så ytlig att den inte förtjänar mer tid än den fick. Men avsaknaden av sympatiska och engagerande karaktärer är naturligtvis en skriande svaghet för Resurgence. Det är när jag ser de söta men ack så stela unga skådisarna träaktigt hojta fram repliker till varandra som jag verkligen inser hur mycket jag saknar Will Smith, som på höjden av sin förmåga besatt den sorts karisma som kan höja vilken medioker film som helst. Tyvärr visar Resurgence att nya stjärnor av Will Smiths kaliber inte kommer fram så ofta som vart tjugonde år. Trots att de är månghövdat fler kan den nya generationen piloter inte fylla Smiths alltför stora skor, och bristen på personlighet kan tyvärr inte i längden kompenseras genom att övriga originalskådisar spelar över.

Resurgence funkar alldeles utmärkt som underhållning, och framför allt om du redan har en nostalgisk relation till den första filmen. Blinkningarna bakåt är legio, möjligen bortom den punkt att blir svårt att förstå handlingen utan att ha sett ettan. Emmerich lyfter exempelvis elegant på hatten till sig själv genom vad som händer med Vita huset denna gång. Som parodi lider Resurgence av en viss osjälvständighet: att den mest tycks parodisera filmens eget universum. Om du kan komma över den saken så bjuds du på mycket roligt: en uppsjö av rymdskepp, nördar med enorma alienpistoler, machetesvingande krigsherrar, kända landmärken som störtar samman, exoskelett, strålkanoner, rymdbaser, cyniska barn, trasiga familjer, franska alienforskare och en lika oväntad som bedårande samkönad kärlekshistoria. Independence Day Resurgence är som en sprängfylld godispåse, men inget för den som vill tänka på kalorierna.

Månbas i Resurgence

Fler filmer som den här+

Det finns ett antal rymdfilmer som lånat mer än lite av sin själ och DNA från den första Independence Day. Tre underhållande exempel är Iron Sky (2012), Guillermo Del Toros Pacific Rim (2013) och Michael Bays Transformers Age of Extinction (2014). Och varför inte Avengers från 2012?

Space Jam (1996) – Michael Jordan sätter Sprätt på rymden

USA 1996, regi: Joe Pytka, producenter: Ivan Reitman, Joe Medjuck, Daniel Goldberg, manus: Leo Benvenuti, Steve Rudnick, Timothy Harris, Herschel Weingrod

Bill Murray, Snurre Sprätt och Michael Jordan i Space Jam

Handlingen.

Den hemliga historien om vad som egentligen hände mellan basketstjärnan Michael Jordans överraskande förtida pension 1993 och hans bejublade comeback 1995. Ett gäng tecknade skurkar till utomjordingar (Danny DeVito m fl) vill kidnappa  Snurre Sprätt, Daffy Duck, Gråben, Hjulben och resten av figurerna från Looney Toons. Den ondskefulla planen är att förslava de animerade filmstjärnorna och tvinga dem arbeta  på nöjesfältet Moron Mountain. Genom en oerhört långsökt händelsekedja står till slut Snurres och de andras frihet på spel i en basketmatch som de måste vinna mot ett skurkgäng som kallas Monstars, som naturligtvis är så gott som oslagbara. Snurre och Daffy kidnappar Michael Jordan, med hjälp av Bill Murray och.. vänta, där nånstans tappade jag tråden.

Pretentionerna?

Det blir kanske larvigt att tolka pretentioner i en film om en talande kanin och Michael Jordan – man ska inte överanalysera allt utan det är bara att tuta och köra?  Men ändå kan man se att Space Jam är ett typiskt barn av sin tid. I mitten av 90-talet var genrer som rymdopera och rymdaction stendöda. Star Wars verkade ha somnat in för gott, och det hade inte kommit några nya rymdsuccéer som fångade publikens intresse. Rymdfilmer var helt enkelt inte lika coolt längre. Istället blev rymdtemat stoff för en rad parodier och barnfilmer: Mars Attacks!, Independence day, Space Truckers och Men in black är alla samma andas barn. Denna grälla paroditrend var hyfsat framgångsrik ända fram till 2002 då Pluto Nash slutligen tog död på den.

Världsbygge, produktionsdesign och effekter;

Konceptet är lånat från Who Framed Roger Rabbit: vår verkliga värld existerar parallellt med en tecknad värld där alla populära gamla figurer lever och frodas. I Space Jam är rymden också tecknad, och det är därifrån skurkarna kommer. Mycket av filmens komik och spänning kommer från kulturkrocken mellan verkligheten och det tecknade.

Tekniskt känns Space Jam som en något slarvig produkt, underlägsen tidigare nämnda Roger Rabbit i kvaliteten på animationen och integrationen mellan det fotograferade och det tecknade. Det är rappt klippt och berättat, men ofta är det så mycket som händer i bild att man tappar tråden. Det som saknas i substans tas igen genom stjärnsmällar som får små fåglar att snurra kring skallen. Gång på gång.

Moron Mountain Theme Park

Luckor i manus,

Weeeeell, hur troligt är det att en talande kanin och en anka med talfel övertygar Michael Jordan att komma tillbaka från pensioneringen utan att få ett öre betalt?

Domen:

Jag vet att Space Jam är ett älskat barndomsminne för generationen efter mig. Speciellt i USA verkar många ha den på sin lista över de bästa barnfilmerna någonsin. Kanske måste man vara basketfan för att det riktigt ska klicka? Eller så är det helt enkelt så att Roger Rabbit ligger mig för nära om hjärtat. Jag var 14 år gammal då Roger Rabbit kom ut, 1988. Jag älskade den – förmodligen mer än den förtjänade. Resultatet blir att Space Jam i mina ögon bara är en dummare kopia.

Galaxina (1980) – galaxer i mina tajta braxer

USA 1980, regi och manus: William Sachs, producent: Marilyn Jacobs Tenser.

Galaxina

Handlingen.

I denna komedi/parodi på rymdgenren står rymdskeppet Infinity och dess värdelösa besättning av rymdpoliser i centrum. Kapten Cornelius Butt (japp, det är den sortens film) har fullt upp med att kasta sten på monstret som hålls inlåst i finkan och hålla reda på sina två slashasar till medhjälpare, cowboy Buzz och loverboy Thor. Ombord finns också en svart ghettosnackade amerikan med djävulsvingar, samt en gräsrökande asiatisk guru. Och sist men inte minst hemsöks korridorerna av roboten Galaxina (Playboymodellen Dorothy Stratten, som blev tragiskt mördad strax efter filmpremiären, något som bidragit till filmens kultstatus). Thor försöker få Galaxina i säng, men hon måste först beställa reservdelar till sitt underliv. Och så råkar Infinity på ett annat skepp, där en Darth Vader-liknande skurk härskar. Snart är de alla på jakt efter den mystiska juvelen The Blue Star, vars blotta omnämnande får himmelska fanfarer att ljuda (ungefär som Frau Blücher i Det våras för Frankenstein).

Pretentionerna?

Den försöker vara roligare och sexigare än den faktiskt är, och den önskar intensivt att den var gjord av Mel Brooks.

Infinity

Rymdskepp och världsbygge!

Det är faktiskt inget fel på Intergalactic Police Cruiser Infinity – det är en smäcker kärra med kraftiga laserkanoner och rätt luxuösa bekvämligheter för att vara en polisbil: de långa subtilt upplysta korridorerna, de snurrande rymdfåtöljerna, och det faktum att officerarna äter middag med levande kandelabrar serverade av en robot iklädd hembiträdesdräkt. Mot Infinity ställs den maskerade Ordrics rymdskepp, som på ett rätt udda vis är utformat som en rovfågel och ger ifrån sig höga skrin där det rör sig i den lufttomma rymden. Just ja, det finns också planeten Altair One, som befolkas av cowboys och ett gäng som hyllar guden Harley-David-Son. För det är den sortens film.

Monster i Galaxina

Produktionsdesign;

Första halvan ser helt OK ut. Speciellt rymdskeppsinteriörerna, och Galaxinas inbyggda kontrollpanel i handflatan. Men när de väl börjar rusa omkring nere på planetens yta, bland skådisar i gräsligt illasittande monstermasker, så tappar både handling och det visuella helt fokus.

Luckor i manus,

Det är 3008 och världen har inte kommit längre än att den befolkas med bara karlar som ser ut som leftovers från discoeran, som är lika manschauvinistiska som någonsin.

Thos, Buzz och Galaxina

Domen:

En kultfilm enligt standarddefinitionen, men som komedi försöker den ju dessutom vara rolig på riktig. Men även om det är gott om bisarra bihistorier som åtminstone får mig att le, så faller de rena skämten ofta platt, som om de hämtats från kasserade manussidor av produktionsteamet Zucker, Abrahams och Zucker (Airplane). Den försöker sig också på parodiversioner av scener från andra rymdfilmer, som Alien, och gör blinkningar till stonerpubliken. Till slut känns det som en SNL-sketch som fått pågå lite för länge.

Fler filmer som den här+

Jag vill slå ett slag för den underskattade Star Warsparodin Ice Pirates, som är kul på riktigt, och betydligt mer tempofylld. Och bara några år senare skulle ju filmens andra förebild, Mel Brooks, göra slag i saken i sin egen rymdparodi Spaceballs.

Space Station 76 (2014) – där robotdoktorn har allt valium du kan önska dig

USA 2014, regi och manus: Jack Plotnick

Space Station 76

Handlingen.

Besättningen på rymdstation 76 och deras familjer lever ett behagligt om än inrutat och tråkigt liv. Så länge som stationen inte krockar med en asteroid verkar det vid första anblicken vara ett idylliskt mikrosamhälle, där man får tiden att gå genom att spela pingpong, skaffa barn, titta på modebilder i sin View-Master eller beställa en Harvey Wallbanger-cocktail från någon av de små robotarna som passar upp.

Men under ytan rasar konflikterna på rymdstationen, och alla har sina egna bekymmer och depressioner. Den alkoholiserade mansgrisen till kapten Glenn (Patrick Wilson) döljer sin homosexualitet bakom en mask av butterhet. Han sörjer att pojkvännen Daniel har lämnat stationen genom att spela upp ett litet regnbågsfärgat hologram gång på gång, medan han masturberar. Att Daniels ersättare är en ung och kvalificerad kvinna, Jessica (Liv Tyler) gör inte kaptenen ett uns gladare, då han anser kvinnor bör inte ge sig in på männens område.  Och en självständig kvinna ses som ett udda inslag av fler av invånarna på stationen. Alla de övriga kvinnorna är där i egenskap av fruar – uttråkade rymdhemmafruar av den mer neurotiska sorten. Mest magnifik i sin förvirring är den blonda Misty (Marisa Coughlan) som inte bara blir svartsjuk på Jessica, utan också knaprar enorma mängder valium som hon får utskrivet av sin robotdoktor. En annan robot, programmerad att svara med medkännande men förinspelade plattityder, är besättningens psykolog. Misty har så stora problem att känslomässigt anknyta till andra människor, inklusive sin egen man (Matt Bomer) och dotter Sunshine, att hon slutligen utvecklar en förälskelse i just denna lilla terapirobot. Medan mamma Misty gråter över att roboten bränt en krets, får lilla Sunshine begrava det ena lilla huvudlösa musbarnet efter det andra, då deras musmamma blivit kannibal och börjat döda sina egna bebisar. ”Varför?” snyftar Sunshine i Jessicas famn. ”Ibland älskar en mamma sitt barn så mycket, att hon hellre dödar det än låter något annat ont hända det.” försöker Jessica trösta. Ödet har många fler bedrövelser i beredskap för Sunshine och de andra. Men det finns också vänskap ombord på Rymdstation 76. Och kanske också kärlek, trots allt?

Robotterapeuten i Space Station 76

Pretentionerna?

En av de mer udda och samtidigt sympatiskt originella parodier jag har sett, då den går utanför den rena rymdfilmspastischen och passar på att med glimten i ögat kommentera 60-, 70-, och 80-talens framtidsskildringar och tidsanda. Både dystert och roligt samtidigt.¨

Space Station 76

Rymdskepp och världsbygge!

Här finns klara influenser från Buck Rogers in the 25th century, Battlestar Galactica, Star Trek och Månbas Alpha. Det är helt tydligt vårt samhälle i en nära framtid då rymdfart är något vardagligt och helt naturligt. Jessica säger t ex att hon aldrig varit på Jorden. Men det unika med Space Station 76 utspelas i en värld som så solklart är 1976. Inredningen, frisyrerna, möblerna, musiken, mustascherna – och inte minst den gammaldags könsrollsfördelningen – allt är hämtat från 1970-talet. Även datorer och robotar kommer från framtiden så som man såg den 1976. Rymdstationen liknar ett lyxhotell på Hawaii. Det är ett liknande trick som i Guardians of the galaxy, där samtidsklockan stannat på 1985 och en Sony Walkman spelar en stor roll. Retrofuturism – jag älskar dig, och hoppas få se fler exempel.

Produktionsdesign;

Detaljarbetet är utsökt, och produktionsdesignerna har verkligen gått all in för att skapa en trovärdig retrofuturism. Det är så snyggt att man gråter. Textilier i krämfärgad polyester, orange och brunt och cocktailklänningar i paljetter – och tapeter med mönster i sicksack och storblommigt. Robotar och annan teknologi har en härligt plastig och fyrkantig formfaktor, med robotvisir av rökfärgad plexiglas.

Liv Tyler i Space Station 76

Domen:

En rymdfilmsparodi med 1970-taltstema – hmm, det hade kunnat bli lite hur som helst. Om Will Ferrell hade varit med, hade jag förväntat mig Anchorman i rymden. Eller så skulle det ha kunnat bli en radda sexskämt om Farrah Fawcett, ungefär som en modernare Spaceballs. Men Space Station 76 är en mycket mer udda fågel än så. Det är en mycket svart och ganska lågmäld komedi som inte har de uppenbara flabbskämten. Jag tycker den är sympatisk. Det är en parodi, men mer på den tidsanda som skapade Buck Rogers än på själva Buck Rogers. Rent visuellt är det i det närmaste perfekt utfört, och skådespeleriet är genomgående högklassigt. Någonstans under den andra hälften av filmen börjar jag dock längta efter att de dramatiska insatserna ska höjas lite. Scenen är liksom så bra uppdukad för en urladdning av alla uppdämda konflikter. Men det saknas något i manus – ett driv framåt för att ta Space Station 76 från hyllan för kuriosafilmer till ett verkligt drama. Vi får aldrig den urladdningen. Men det räcker ganska långt ändå. Jag hade riktigt trevligt då jag såg Space Station 76. Och skulle antagligen titta på den, om det gjordes en TV-serie.

Fler filmer som den här+

Galaxy Quest är alltjämt den bästa rymdparodin. Guardians of the Galaxy en annan retrofuturistisk film.

Coneheads (1993) – verkligen, verkligen irriterande utomjordingar

USA 2013, regi: Steve Barron, producent: Lorne Michaels, manus: Dan Aykroyd m fl.

Beldar och Prymaat med dottern Connie. Alla med efternamnet Conehead

Handlingen.

Från den utomjordiska Coneheadcivilistationen kommer det mycket speciella men på det hela taget harmlösa äkta paret Beldar (Dan Aykroyd) och Prymaat (Jane Curtin) Conehead och slår sig ned på Jorden. De försöker förgäves smälta in i det amerikanska samhället, men trots att de envist hävdar att de är från Frankrike, lyckas de bisarra, huggtandsförsedda och tvålätande rymdvarelserna aldrig att bli riktigt accepterade bland grannarna. Åtminstone inte förrän deras dotter Connie föds och växer upp till en av skolans populäraste tjejer. Men deras fridsamma familjedagar i USA är räknade. Inte nog med att amerikanska immigrationsmyndigheter är dem hack i häl. Högsta rådet på planeten Remulak förväntar sig dessutom att Beldar ska leda en flotta och invadera Jorden.

Pretentionerna?

Vag satir. Det är en sketch från Saturday Night Live, utsträckt till långfilmsformat mer än 10 år senare. oklart om de hade något att säga, annat än ”Kolla, vi gjorde det”.

Världsbygget och rymdskeppen!

Ett tefat från Remulak

Beldar och Prymaat är verkligen, verkligen irriterande. De har en nasal röst, ett ihållande ont trollskratt, och de lyckas göra precis allting fel. De är verkligen främmande (alien). Säga vad man vill om radarparet Aykroyds och Curtins skådespelartalanger, men de går inte ur roll för en sekund och på något vis är de födda till att spela dessa verkligen, verkligen, verkligen irriterande rymdvarelser. Det faktumet är också en av filmens stora tillgångar: ett sådant här projekt måste skådisarna gå in för till 100%.  Den remulakska civilisationen är en gott och blandat från hundra äldre sci-fi-filmer från de föregående 50 årens rymdfilmstradition. De har såväl bulliga 40-talsrymdskepp och ett maffigt tefat á la Närkontakt som hänger över deras förort då Remulak kommer för att hämta hem sina koner. Remulakska kläder är som hämtade från gamla Flash Gordon, och de har en arena med ett stopmotionmonster som i Jedins återkomst.

Design och specialeffekter;

Designen bygger framför allt på visuella gags kring huvudpersonernas toppiga huvuden. Beldar bär tupéer, turbaner och höga hattar för att ”dölja” sitt huvud, men hans efternamn är ju trots allt Conehead, så man undrar lite till vilken nytta. De visuella effekterna är dels formgjuten plast som används för allt från konhuvvena till pistoler, en rymdtelefon och klippblocken i monsterarenan. Dels är det datoranimationer i samma grälla skola som Men in black.

Aykroyd och Farley i Coneheads

Domen:

Främst för kännare av Saturday Night Live, för här ser vi flera generationer av komiker från denna seglivade tv-serie. Förutom Aykroyd och Curtin har Chris Farley en stor roll och passar väl in i gänget, då han också är riktigt, riktigt irriterande. Vi ser också David Spade, Adam Sandler, Phil Hartman, Drew Carey, Michael McKean, Michelle Burke och en lång rad andra 90-talsprofiler. Konstigt då att det inte blir roligare än det blir. I grunden är Coneheads en variant på Mork & Mindy och har bara en enda idé: det blir skôj då utomjordingar kulturkrockar med det moderna amerikanska samhället. Och det är kul i ungefär 25 minuter att se Beldar tugga tuggummi med en kondom. Sedan är det dessvärre en timme kvar. Filmen representerar för mig en lågpunkt i Dan Aykroyds karriär.

Se istället-

Mars Attacks, en lite vassare parodi som kom ett par år senare. (vad var det med 90-talet och alla parodier på rymdfilmer?)

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Space Truckers (1996) – Dennis Hopper och de kubiska grisarna

USA, Storbritannien, Irland 1996, manus och regi: Stuart Gordon

Dennis Hopper, Debi Mazar, Stephen Dorff

Handlingen.

I en gräll och plastig retroframtid som bara kunde ha visualiserats på 90-talet är Dennis Hopper John Canyon, en rymdchaffis som smugglar fyrkantiga grisar och sexleksaker i sitt gamla lastsrymdskepp. Han är i ständig opposition mot både myndigheter och rymdpirater, och hans rebelliska livsstil lockar till sig såväl en yngre fru, Cindy (Debi Mazar) och Mike, en rookie (Stephen Dorff) som vill lära sig allt om rymdsmugglarbranschen. De tre kumpanerna råkar dock hamna i vägen för det ondskefulla Bolaget, som med hjälp av en armé av cyborger vill ta över världen. Utan Canyons vetskap lastas deras rymdskepp fullt av mördarrobotar. Den mystiska lasten väcker också nyfikenheten hos rymdpirater under ledning av Charles Dance. Snart är halva galaxen ute efter våra rymdtruckers.

Pretentionerna?

Svårt att säga exakt vad kultfilmsmakaren Stuart Gordon hoppades uppnå. Till viss del gör han en klassisk rymdfilmsparodi i samma anda som Space Balls. Det är gott om gags som liksom puttrar förbi i bakgrunden. Men någonstans tror jag också att Gordon hoppades göra en modern och spännande satir – oklart vad exakt det är som ska satiriseras.

John Canyons rymdskepp ser ut som en lastbil

Världsbygget och rymdskeppen!

John Canyons rymdskepp får stilpoäng för sina extraljus och flames på förarhytten. Jepp, det är en långtradare i rymden av märket Pachyderm. Den hade inte alls sett malplacerad ut på Route 66.  John och öviga rymdtruckers har en lustigt nog utvecklat en subkultur som mycket liknar 1960-70-talens USA, komplett med truckerkepsar, färgglada overaller och oändliga fikaraster på sunkiga diners. Det är här Cindy jobbar med att servera kaffe till chaffisarna, och det är här unge Mike slår sig i slang med John. Vissa detaljer avslöjar dock att det här inte är några vanliga, jordiska lastbilschaufförer det handlar om.  John fraktar genmodifierade grisar i sitt lastutrymme, och de är helt kubiska för att vara lättare att stapla ovanpå varandra. Och vid ett barslagsmål går ett fönster sönder, varpå allt löst i lokalen sugs ut i tomma rymden utanför. Inklusive en otrevlig arbetsledare.

Resten av galaxen är ett mischmasch av miljöer: Bolagets högkvarter ser lite ut som vilken tronsal som helst från vilken rymdopera som helst. Rymdpiraterna ser ut som rymdpirater brukar se ut. Och mördarcyborgerna liknar cyloner en smula, bara anonymare.

Så här ser rymdtruckers ut

Design och specialeffekter;

Filmen präglas av tiden då den producerades: 1996 gjordes gärna allt i datorn, men animationskonsten hade inte kommit så långt som filmskaparna själva intalade sig. De rikliga rymdscenerna  i Space Truckers förkroppsligar därför det värsta med 90-talsanimation: klumpigt, artificiellt och platt. Filmens praktiska effekter, som de kubiska grisarna och de rikliga blod- och gorescenerna, är mycket finare gjorda. I det groteska visar Stuart Gordon varför han blev en kultfilmsegissör med Re-Animator och From Beyond. Maskerna är top notch.

Tyvärr är scenografi och kostym inte lika högklassiga, och de grälla rosa och orange tonerna gör mig mest sugen på sockervadd.

Charles Dance som piratkung.

Luckor i manus,

De gör så gott de kan för att simulera tyngdlöshet, men det verkar som om Gordon och skådisarna inte riktigt har klart för sig vad det innebär. Ena sekunden glider Mike och Cindy omkring och hånglar upp-och-ned, för att i nästa stå stadigt på golvet och dricka öl från ölburkar som inte är tyngdlösa.

Kubiska grisar

Domen:

Det konstigaste med Space Truckers är inte dess flamsiga ytlighet eller kassa story, utan dess produktionsår. Den är ett sorts lamare derivat av 80-talsklassiker som The Ice Pirates (1984) eller Battle beyond the stars (1980).  Jag har verkligen en viss kärlek för dessa corny och överdramatiska rymdwesterns.  Men 1996 är på tok – minst tio år –  för sent för den här typen av film! Den refererar till och driver med många klassiker i sci-figenren, men känns inte som en del av en stolt rymdäventyrstradition utan mer som en senkommen ripoff av filmer som i sin tur var ripoffs och parodier på Star Wars. Och där i mitten av 90-talet tillförde den absolut inget nytt till en rymdäventyrsgenre som vid det laget var saligen insomnad. Jag kan tänka mig att Stuart Gordon inspirerades av Paul Verhoevens grälla och våldsamma sci-fi-äventyr, men har inte mycket att komma med jämfört med exempelvis Total Recall. Trots fyrkantiga grisar och Stephen Dorff i underkläderna får man en gnagande känsla av att Space Truckers är en film som har absolut ingenting att säga.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Ice Pirates (1984) – pirater, åsnor och rymdherpes i Star Wars-parodi

THE ICE PIRATES, (stående fr v-t-h): Ron Perlman, Robert Urich, Michael D. Roberts, (front): Anjelica Huston, 1984, (c)MGM

USA 1984, manus och regi: Stewart Rafill, producent: John Foreman

Handlingen.

Det är fullt möjligt att jag blivit så avtrubbad av alla rymdfilmer jag har sett senaste ett och ett halvt åren, så att jag börjar tycka att vad som helst är roligt. Men i varje fall gillar jag äventyrskomedin Ice Pirates mer än de flesta andra Star Wars-kopior som kom ut de där åren i slutet av 70-talet och början av 80-talet. Storyn ger sig nästan själv: Ett gäng rymdpirater (bl a Robert Urich, Ron Perlman och Anjelica Huston) rånar de onda tempelriddarna på vatten, en bristvara i framtidens universum. De råkar på en rebellisk prinsessa och slår sig i slang med henne för att återfinna den försvunne kungen, som enligt ryktet hittat en planet med gott om vatten. Storyn är mycket episodisk, och inkluderar att piraterna genomgår en fejkad kastrationsprocess och blir slavar i tempelriddarnas huvudstad, en Mad Max-liknande utflykt till piratplaneten, ett talande huvud med en armé av barbarkvinnor, ett Alien-liknande rymdherpesmonster som dyker upp i den grillade kycklingen, en blackface-robothallick, ett antal minigrisar, en brejkdansande robot med svärd.. ja, festen tar aldrig slut!

Skeppsdesignen kan välvilligt beskrivas som generisk

Rymdskeppet!

Det här är ju en parodi, och ingen har följaktligen lagt särskilt mycket omtanke eller pengar på rymdskeppsdesignen, eller för den delen på hur skeppen rör sig. Nästan hela filmen utspelas åtminstone ombord på olika rymdskepp, som alla ser  generiska ut på utsidan och är murrigt filmade. Interiörer och effekter som warpdrift är också lånade från föregångare i genren.

Pretentionerna?

Man måste ändå ta hatten av för idén att  göra en klart uttalad parodi på Star Wars, snarare än en ren blåkopia. Det gör att vi ler igenkännande åt alla de element som snotts från föregångaren, snarare än retar oss på att de inte kommit något eget. Ice Pirates har mer gemensamt med 1987 års Spaceballs, än med tidigare Star Wars-kopior som Battle Beyond the Stars (1980).

Finalen utspelas under en tidsresa som gör att alla åldras supersnabbt – och får enormt mycket hår

Specialeffekter och look;

Rymdherpes

En salig blandning av praktiska (icke-digitala) effekter, gjorda med mycket fantasi och gott humör.  Robotar av många olika slag vimlar det av, och de tappar titt som tätt huvudet, armarna eller exploderar. Vi får också träffa på den fruktansvärda rymdherpesen, som är ett litet alienmonster av plast som dyker upp och skrämmer slag på huvudpersonerna (oklart varför de blir så rädda). Jag gillar kostym och mask genomgående i hela Ice Pirates. Det är någon med känsla för det som är camp, udda och kul som fått gå loss då de designat Anjelica Hustons galna piratoutfits, eller de enorma lösskägg och peruker som används då håret och skägget växer ut på piraterna då de kastas framåt i tiden under filmens final.

Mest minnesvärda scener*

Jag kan inte välja bara en! Därför får ni fem  scener:

1. Prinsessan och piraten Jason får äntligen till det, och börjar hångla i hennes hytt på rymdskeppet. Då börjar det plötsligt ösregna, och de befinner sig på ett stormande hav
2. De jagas i warpfart av ett annat skepp, och kommer in i en tidsstorm som gör att alla åldras medan striden pågår. En bisarr och faktiskt ganska orginell idé, genomförd som fars
3. Jason och Roscoe tillfångatas och ska omprogrammeras till kastrerade slavar med vita peruker. På ett löpande band får de håret klippt och skägget rakat- och så kommer det enorma tänder som ska demaskulinisera dem
4. En hallickrobot med tydligt ”blackface” och afroamerikansk dialekt, som dyker upp under en kaotisk flyktscen. Att man ändå inte reagerar starkade på den än man gör, är helt Michael D Roberts (Roscoe) förtjänst, eftersom hans rollfigur projicerar någon sorts ”svart och stolt” på rätt sätt genom hela filmen.
5. Prinsessan jagar sin pappa, och blir tillfångatagen av en armé av amazoner med enhörningar, vars ledare är en ett mekaniskt huvud

Domen:

Mary Crosby, Robert Urich i Ice Pirates

Listan kan verkligen göras lång på töntiga efterföljare till Star Wars, som släpptes under en tioårsperiod från 1977 och framåt. De flesta av dem går inte att titta på idag med någon behållning. Men så har vi några filmer, där såväl Ice Pirates som Flash Gordon ingår, som istället förvandlats till kultfilmer som är sevärda för att de är så corny. Framför allt är det detaljerna som gör Ice Pirates. Roboten som är klädd som ett franskt hembiträde. Åsnefölen och minigrisarna som medföljer på piraternas skepp. De många utomjordingarna i alla former och färger. Tempelriddarna själva, som är klädda i ringbrynjor, och ser ut att vara hämtade rakt från Monty Python eller Ivanhoe… Vad finns det man inte kan älska i den här filmen?

Maskinen som ska demaskulinisera våra pirater

Se även+

The Black Hole (1979) – Disneys försök i genren.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Paul (2011) – galen hyllning till geeks

Storbritannien/USA 2011. Regi: Greg Mottola

Simon Pegg och Nick Frost möter en alien, Paul (röst: Seth Rogen)

Handlingen.

Två lätt överåriga och överviktiga engelska nördar (som spelas av filmens båda skapare Simon Pegg och Nick Frost) åker till USA för att träffa andra science fictionfans på ComicCon och sedan köra i en gammal husbil tvärs över det stora landet. Eftersom de är alienfreaks så stannar de vid Area 51 och Roswell för att köpa klistermärken. Men plötsligt korsas deras väg av en alldeles riktig liten alien, på flykt från en ond regeringsgren som leds av ingen mindre än Sigourney Weaver. Den här utomjordingen heter Paul (röst: Seth Rogen) och han har flipflops, visar gärna sina spaceman balls för förbipasserande, älskar öl, röker gräs och berättar pruttskämt. Kort sagt: han befinner sig exakt på de båda engelsmännens nivå. Då de även plockar upp en ung kvinna (Kristen Wiig från Bridesmaids) som genom mötet med Paul botas från sin bokstavstroende kristendom, så är det lilla gänget komplett. Låt roadtripen börja!

Fångade i strålkastarskenet

Rymdskeppet!

Ett omsorgsfullt formgivet flygande tefat med samma typ av ljusshow på undersidan som i Närkontakt av tredje graden, och med en så långsam uppstigning att alla blir trötta i armen av att stå och vinka i evigheter. Det är den perfekta, logiska förklaringen till alla Spielbergfilmer där folk på marken står och stirrar upp mot ett rymdskepp som lyfter: det går helt enkelt inte snabbare än så! Mot slutet får vi skymta ett gigantiskt moderskepp som aldrig tar slut, som i Space Balls.

Pretentionerna?

Att vara den tänkande människans Scary Movie?

Specialeffekter och look;

Den animerade Paul ser riktigt fin ut, på ett standardvis. Annars är det de små detaljerna och många popkulturreferenserna som gör det: Gorn-masken från episoden ”Arena” från tv-versionen av Star Trek. T-shirten med The Empire Strikes Back. Serietidningsaffären. Klistermärkena man kan köpa av en kvinna med stort hår på en riktig amerikansk lanthandel nära Area 51. All denna kärleksfullt ihopsamlade americana ger filmen dess själ.

Mest minnesvärda scen (mindre spoiler!)*

Utan att beskriva det i detalj, men när Sigourney Weaver dyker upp i rymdsammanhang är det alltid speciellt, och särskilt då repliken ”Get away from her you bitch!” yttras.

Ägaren till butiken i Area 51 (Jane Lynch) erbjuder klistermärken till nördar. Det är detaljerna som gör filmen.

Domen:

Det är förstås larvigt att prata om ”nyckelscen” i de här sammanhangen, men vill man förstå varför filmen har kommit till så är då slutscenen nyckeln. De båda nördkumpanerna har lyckats rädda sin hemliga rymdvarelsekompis från CIA. De skriver en bok om äventyret och presenterar den på Comic-Cons stora scen, till hela geekvärldens stående ovationer. Paul är paret Pegg/Frost som vrålar ”Älska mig” till den geekvärld ur vilken deras karriär är sprungen. Varenda skämt i filmen känns specialskrivet just för Comic-Cons besökare. Varje prutt-, gräsrökar- och pungsparkskämt är finjusterat för att orsaka maximalt antal busvisslingar från den pubik som är mest lik filmens nördiga huvudpersoner. Därför blir tonen högst intern och på gränsen till navelskådande. I ivern att jaga så många lättköpta poänger som möjligt faller herrarna tyvärr ned på en lite för pubertalt grabbig nivå. Det var möjligen inte lätt för regissören Mottola att moderera Pegg och Frost, som förutom att vara stjärnorna också står för manuset.

Möjligen är jag inte tillräckligt mycket en del av geekkulturen för att uppskatta all interna prutthumor, men jag tycker att filmer som Galaxy Quest visar är det fullt möjligt att parodisera och hylla science fictiongenren utan att skämta om buttfucking och cocksucking varannan minut. Trots att Paul lider av denna lätta anstrykning av tourettes finns det tillräckligt många kul stunder för att jag ska kunna rekommendera den till var och en som hyser (lite för stor) kärlek till genren.

Se även+

Galaxy Quest, som är samma andas barn. Och kanske Space Balls också då. Samt självklart Shaun of the dead och Hot fuzz, Pegg/Frosts tidigare hits.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Iron Sky (2012) – Tredje riket slår tillbaka

Finland/Tyskland/USA  2012. Regi: Timo Vuorensola

Iron Sky är rena steampunkjulafton

Handlingen.

I den här läckert formgivna finsk-tysk-australiensiska komedi avslöjas att de sista nazisterna inte alls gav upp 1945. Nej, under ledning av sin nye führer Kortzfleisch (Udo Kier) flydde de i sina flygande tefat till månens mörka sida där de skapade en hemlig bas formad som en enorm svastika,  och förberedde sitt domedagsvapen Götterdämmerung. Deras tekniska utvecklingen stannade där, i en steampunkversion av det sena 1940-talet. Många år senare, då en amerikansk president misstänkt lik Sarah Palin vill få en skjuts i sin återvalskampanj, skickar USA upp en månexpedition med en svart astronaut (Christopher Kirby). Nazisterna tillfångatar honom och experimenterar för att göra honom vit och hjärntvätta honom till nazist. De konfiskerar dessutom hans smartphone, vars avancerade processor blir den sista saknade pusselbiten för att få deras domedagvapen att flyga. Översten Klaus Adler (Götz Otto), som vill ta över makten från Kortzfleisch, bestämmer att det har blivit dags för Tredje riket att återvända till Jorden. Och Sarah Palin blir överlycklig, för en krigstidspresident blir alltid återvald!

Amerikanarnas skepp George W Bush i Iron Sky

Rymdskeppen!

Rena steampunkjulafton! Svärmar av blytunga tefat med kulsprutor på taket. Armador av rymdgående luftskepp som bombar New York. Allt underbart renderat mot en gnistrande klar stjärnhimmel där Jorden och Solen går upp samtidigt över månens kritvita slätter. Det moderna världssamfundets flotta av civila skepp (som de i hemlighet bestyckat) är också ganska rolig i sin enorma blandning. I spetsen flyger förstås den amerikanska George W Bush. Det enda land som inte beväpnat sitt civila rymdprogram är lilla Finland, en blinkning till ursprungslandet för Iron Sky.

Nazisterna kidnappar den svarte astronauten och gör honom vit

Specialeffekter och look;

Regissören/producenten Tero Kaukomaa pitchade det färdiga konceptet Iron sky med en hemmagjord teasertrailer på Cannesfestivalen 2006 och sökte finansiärer för att få göra en hel långfilm. När 7,5 miljoner euro sedan trillade in använde han dem på ett helt gloriöst sätt. Iron Sky är nämligen vansinnigt snygg i all sin galenskap, och överträffar vida andra, i sig snygga, europeiska produktioner från senare år (t ex den schweiziska Cargo som jag skrev om nyligen). Iron Sky i långfilmsversionen följer Kaukomaas originalidé: överdriven parodi på nazistestetiken kombinerad med element från det tidiga nittonhundratalets snaskigaste science fiction och med ett dramatiskt bildspråk som lånat från såväl opera som TV-spelsvärlden. Yummy!

Luckor i manus,

Hur kunde nazisterna ta sig till månen och bygga upp en bas där, utan atomkraft eller datorer?

Flygande tefat i Iron Sky

Domen:

En parodi på science fiction om nazister från månen hade förstås lätt kunnat bli en Scary Movie i rymden – en snygg men urblåst Spaceballs för 10-talet. Men våra finska vänner lyckas faktiskt bättre än så, och även om många poänger i denna fars är lite billiga så finns det tillräckligt mycket substans för att det ska bli underhållande på riktigt. Förutom de snygga scenerierna så är de många blinkningarna till publiken skojigast: presidentens assistent som tar av sig glasögonen som Hitler i ”Hitler reacts to…” Eller Udo Kier som führer på dekis, som börjar hosta varje gång någon säger ”Hitler”, som hästen som skriar då någon säger ”Blücher” i Det våras för Frankenstein. Storyn med den svarte astronauten James som blir vit lodis är också kul, och en kärleksfull hyllning till klassisk amerikansk filmkomedi. Visst, man måste nog vara en nörd för att riktigt uppskatta alla detaljer. Men å andra sidan: det är vi ju, eller hur?

Se även-

Galaxy Quest, för en bra parodi på Star Trek. Paul om sci-fi-nördar som träffar en riktig alien. Men in Black för högbudgettrams med Will Smith.

Indiefilmer på Rymdfilm.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Galaxy Quest (1999) – Never give up, never surrender

Handlingen.

Ett gäng bedagade TV-stjärnor (bl a Tim Allen, Sigourney Weaver och Alan Rickman) från den sedan länge nedlagda science fictionserien Galaxy Quest åker runt på fankonvent och skriver autografer iklädda sina gamla dammiga kostymer. (Konceptet är förstås baserat på Star Trek, med massor av kärlek.) Nördiga fans köar för att få dra sina favoritrepliker inför idolerna, som hatar varandra, sina fans och sig själva. Men allt kastas på ända då det dyker upp ett gäng mycket jobbiga och alldeles riktiga rymdvarelser som behöver räddas mot en ondskefull fiende. Problemet är att dessa rymdvarelser har kollat på TV-serien och fått för sig att det är en dokumentär. Snart får ”besättningen” (som ju aldrig varit på ett äkta rymdskepp) ikläda sig sina gamla paradroller en sista gång. Den här gången på allvar.

Rymdskeppet!

NSEA Protector är Galaxy Quests motsvarighet till Enterprise, och det är väldigt likt på både utsidan och insidan. I filmen så är det de nödställda rymdvarelserna som bygger Protector utifrån vad de sett på gamla avsnitt av TV-serien, som de alltså tror är en dokumentär. Därför möts besättningen/skådespelarna av ”sitt” skepp från TV – fast i verkligheten. Hängde ni med? Och det vore förstås inte ett TV-serieskepp om inte det kom komplett med självförstörelsefunktion, teleporteringsrum och en mystisk maskin som inte fyller nån annan funktion än att den vrider tillbaka tiden 13 sekunder.

Och så finns det ett rum med ”chompers”. I klippet nedan så flyr Tim Allen och Sigourney undan skurkarna och tar hjälp av ett fan (Justin Long) som via datorn i sitt pojkrum på Jorden har de kompletta ritningarna till TV-seriens Protector. Ja, ni fattar va?

Pretentionerna?

Absolut inga. Tack och lov.

Galaxy Quest

Specialeffekterna;

För att vara en parodifilm så är det riktigt snyggt och definitivt inte mindre välproducerat än motsvarande Star Trek från slutet av 90-talet. Skeppen är snygga och rör sig elegant. Det är kul nog också gott om kul aliens: de jobbiga men vänliga har gott om tentakler, och vi får även träffa en ödlegris, ett klippmonster och några elaka militäriska insekter.

Luckor i manus,

Massor, och det är halva nöjet.

Bryggan på NSEA Protector

Domen:

Om du har någon som helst kärlek för Star Trek och/eller fankultur så måste du faktiskt ha sett den här filmen. Någon beskrev den som den bästa Star Trek-film som aldrig gjordes, och visst är det så – den är bara så mycket roligare än de flesta Trekfilmer (möjligen undantaget Star Trek IV). Manusförfattarna David Howard och Robert Gordon får till en skruvad fars med massor av blinkningar till den som vet något om genren utan att de för den skull går i Space Balls-fällan och hamnar under bältet. Filmen går förstås att titta på med behållning även om du inte är ett Trek-fan, men  eventuellt måste man veta vem Uhura är för att tycka att det är riktigt roligt att Sigourneys rollfigur har som jobb att upprepa vad datorn säger. Alltsammans levereras utan alltför mycket överspel av en utmärkt ensemble med stjärnorna Allen/Weaver/Rickman tillsammans med Tony Shalhoub, Enrico Colantoni och Justin Long. Sam Rockwell (Moon, Cowboys and Aliens) är med i en liten men sympatisk roll. Slutet på filmen är en fin hyllning till varje geek som tappert älskar just sin lilla subkultur.

Jag kan varmt rekommendera Galaxy Quest!

Huvudskurken i Galaxy Quest

Se även +

Liftarens Guide till Galaxen, Mars Attacks!

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter