13 reboots inom science fiction som vi verkligen skulle vilja se

Atreyu och Lyckodraken Falcor

En Hollywoodtrend som inte visar några tecken på att mattas av är de ständiga rebootsen av kända filmvarumärken. Det är helt enkelt mer lönsamt att starta om en känd serie filmer än att introducera något helt nytt för publiken. Ibland blir det genialiskt bra, som 2005 då Christopher Nolan startade trenden med sin version av Batman. Ibland blir det hyfsat, som 2009 då JJ Abrams tog över Star Trek. Nu kommer snart en ny våg av omstartade klassiker, och först ut är Zack Snyders Man of Steel, som ärligt talat kan bli precis hur trist som helst om vi har lite otur. För det är inte alltid den allra bäst lämpade eller nydanande regissören som får rodret och chansen att sätta sin prägel på en älskad figur. Det kan lika gärna vara den som är tillgänglig för tillfället och har ett par färska pengasuccéer på sitt CV.  För varje Nolan går det tio Zack Snyders eller Paul WS Anderson.

För att hjälpa filmbolagen på traven så har Rymdfilm därför sammanställt  en lista med rebootbara klassiker med regissörer som skulle passa för uppdraget.

Dune rebootad av Joe Wright

Joe Wrights Atonement

Denna klassiker bland sci-fi-klassiker har aldrig filmats på ett sätt som anstår den. Av Jodorowskys Dune på 70-talet blev det bara ett sorts förspel till andra filmer (bland annat Alien). Av David Lynchs Dune (1984) blev det en hel del fantastisk scenografi men i övrigt en ganska styrsellös och uppblåst zeppelinare till film. De TV-serier som kommit senare förtjänar inte ens att nämnas. Nej, Frank Herberts mystiska, filosofiska och mycket bisarra storverk ruvar ännu i sin öken som en oslipad filmdiamant. Den regissör som griper sig an Dune måste ha förmågan att balansera på melodramens rand, vara bra på kostymfilm och förmå att skildra den mänskliga sidan mitt upp i allt det uppstyltade och pretentiösa. Joe Wright har både konstnärlig kostymfilmscredd (Försoning, Anna Karenina, Stolthet och fördom) och kan göra skruvad science fiction (den fantastiska Hanna från 2011). Wright har precis den flair som Dune behöver för att inte bli tråkig.

Guillermo del Toro

Den Oändliga Historien rebootad av Guillermo del Toro

En av alla tiders bästa barnböcker av Michael Ende blev en klassisk men rumphuggen äventyrsfilm på 80-talet. En hel generation barn grät floder då Atreyus häst sjönk i kärret. Men romanen är mycket mörkare och djupare än den gamla filmen gav sken av. Den innehåller moraliska dilemman, groteska demoner, hopplöshet, sorg, förtvivlan, despotism – och glädje och underfundig humor. Vem kunde vara bättre lämpad att gestalta detta oändliga myller på film än regissören som gett oss Pans Labyrint och Hellboy? Guillermo del Toro har i sina fantasyfilmer en visuell stil och en dramatisk ådra som skulle passa helt perfekt för källmaterialet.

Star Trek rebootad av Joss Whedon

Joss Whedon

Detta kommer tyvärr aldrig att hända, eftersom Whedon ju blivit boss för Marvelfilmerna hos Disney, vilket innebär att han kommer att ha fullt upp där de närmaste tio åren. Men vi vet allesammans att han vore som klippt och skuren för jobbet som Trekregissör.

Jag tror att han skulle göra en något intelligentare men betydligt mer camp version än JJ Abrams gjorde med Into Darkness. Om du vill veta hur den skulle bli, behöver du bara kolla på The Avengers och scenerna från det flygande hangarfartyget. Hela den biten av filmen är en enda lång Trek-pastisch.

Star Wars rebootad av Joss Whedon

Firefly: Besättningen ombord på Serenity

Den här är däremot faktiskt med på kartan. Lucasfilm har ju som bekant köpts upp av Disney, som också äger Marvel. Och är det någonting som Whedon är mer lämpad för än Star Trek så är det att regissera en reboot av Star Wars. Hans kortlivade men älskade rymdwestern Firefly (och uppföljaren Serenity) är ju en enda hyllning till George Lucas klassiker, fast i modern tappning. Vad är antihjälten Mal, annat än en mjukare variant av Han Solo? Jag skulle inte alls bli förvånad om någon av de många kommande Star Wars-filmerna faktiskt har Whedon bakom kameran, eller åtminstone i en producentroll. Det vore nog det bästa som kunde hända denna serie.

Star Wars rebootad av Catherine Hardwicke

Disney har ju gått ut med att det ska komma en Star Wars om året i framtiden, och att varannan film ska fokusera på en enskild karaktär. Så det kan bli fråga om många olika regissörer framöver. En som kunde modernisera denna grabbiga gamla rymdfilmsklenod är Catherine Hardwicke, regissören bakom den första Twilight och Red Riding Hood. Speciellt den senare sagofilmen är en riktig läckerbit visuellt. Hardwicke började sin bana som produktionsdesigner och gjorde bland annat designen till Vanilla Sky och skräckklassikern Brain Dead. Jag tänker mig att Hardwickes Star Wars skulle fokusera på Leia.

Black Swan

Alien rebootad av Darren Aronofsky

Jo, jag vet att det pågår en sorts Alien-reboot redan, i form av Prometheus. Men då Ridley Scott själv kallar den för en sidequel snarare än en prequel, så torde fältet vara fritt för någon att gripa sig an huvudfåran i berättelsen igen. Helst något som utspelas efter Alien 4 så att inte originalfilmernas kontinuitet behöver brytas. Alienuniversum behöver en regissör med ett poetiskt bildspråk och en känsla för det groteska. Aronofsky har med science fiction som The Fountain och Pi, och bisarra psykodramer som Black Swan och Requiem for a dream precis de kvaliteter som Alien behöver. Kanske kan vi ha Natalie Portman i rollen som Ripleys dotter?

Tigern Richard Parker i Ang Lees Life of Pi

Superman rebootad av Ang Lee

Vi backar bandet till 70-talets Supermanfilmer av Richard Donner: episk messiasmyt i skön kombo med kontorskomedi. I sommar kommer Zack Snyders Man of Steel, och även om Snyder säkert har många kvaliteter så är inte humor en av dem. Regissören Ang Lee, däremot, skulle kunna göra jobbet. Han har onekligen en känsla för de vida viddernas Americana (Brokeback Mountain), för episka stridsscener (Crouching Tiger, Hidden Dragon), serietidningsaction (Hulk) och det magiska (Berättelsen om Pi). Dessutom har han den glimt i ögat som Stålis behöver.

Sam Raimi

Resident Evil rebootad av Sam Raimi

Alla som följt Paul WS Andersons allt mer plastiga uppföljare till den (rätt hyfsade) första filmen i Resident Evil-serien förstår att det är hög tid för en reboot. Varför inte överlämna denna kronjuvel i zombiemonsterkronan till kungen av splatter, Sam Raimi? Han skulle kunna fortsätta blodbadet men införa lite själ och hjärta i konceptet, och mixa humor med skräck på sitt eget patenterade vis.

Liftarens guide till galaxen rebootad av Danny Boyle

Danny Boyle behöver förmodligen ingen presentation. Douglas Adams klassiker förtjänar en ny chans på vita duken efter den mehfest som var 2005 års filmatisering. Jag säger bara Trainspotting möter Sunshine.

Predator rebootad av Nicolas Winding Refn

Winding Refn och Gosling vid premiären av Drive

Här har vi ett original, Rovdjuret från 1987, som dröp av svett, rädsla och testosteron. Och ett antal uppföljare som bara dröp av ost och kackighet. Rovdjuret-serien behöver en ny hjälte som både är ultravåldsam och har hjärtat på rätta stället. Och en regissör som förstår sig på de djupaste avgrunderna i det manliga psyket.

Kort sagt: vi behöver bromanceparet Ryan Gosling och Nicolas Winding Refn. Gosling får spela en brutal legosoldat som ändå är sårbar och som måste rädda kvinnor och barn från det slemma monstret.

Batman rebootad av Sam Mendes

Om vi vill fortsätta på Christopher Nolans inslagna väg, men fila ned de taggiga kanterna lite, varför inte anlita regissören bakom alla tiders mest framgångsrika Bondfilm, Skyfall? Tänk en tretimmars The Dark Knight Returns..

Ras och klass  var 70-talsämnen

Green Lantern rebootad av The Wires David Simon

DC har haft lite otur med sina filmversioner av superhjältar, om man bortser från Batman under Nolans ledning. Speciellt usel var Green Lantern (2011). Där skulle de behöva gå hela vägen tillbaka till Gröna Lyktans socialrealistiska och USA-liberala 70-tal för att hämta intressant stoff. 70-talet var tidsepoken då Gröna Lyktan och Gröna Pilen stod på de fattigas sida och serierna belyste ödet för samhällets olycksbarn.

Jag tänker mig att DC kan reboota med en TV-serie, precis som de redan gjort med Arrow.  Låt David Simon förlägga berättelsen till Baltimore. Vi vill helt enkelt ha The Wire i gröna tights.

USS Enterprise-F, fan art från Deviantart

Star Trek-TV-serie rebootad på Netflix av Bryan Singer och Ronald D Moore

Sist men inte minst: frågan vad som händer med TV-versionen av Star Trek nu när JJ Abrams hoppat av filmerna. Det är drygt tio år sedan en ny Trek-serie senast kom. Det har hunnit hända massor med science fiction och med TV-mediet sedan dess. Nu har tillräckligt mycket vatten flutit under broarna. Både tv-serien som berättarformat och rymdfilmen har idag en ny guldålder. För att åter ta Star Trek till våra vardagsrum så väljer jag ett team bestående av regissören Bryan Singer och producenten Ron D Moore. Singer är förstås mannen bakom bl a de första två filmerna om X-men, och vi vet att han vid ett tillfälle lämnat in ett förslag till Paramount på en helt ny Trek-tv-serie som aldrig blev av. Han vill alltså reboota Star Trek. För stadgans skull så får han ha sällskap av Moore, mannen som en gång i tiden rebootade Battlestar Galactica och som innan dess har jobbat med både Deep Space Nine, First Contact och Voyager. De får bygga på Singers originalidé som skildrar Federationen i en avlägsen framtid då allt börjat gå åt skogen.

10 skrämmande filmer där väggen mellan dimensionerna rasar

Vad är ungdomarna i Cabin in the woods villiga att offra för att blidka gudarna?

Vad är världsrymden, egentligen? Är det bara utrymmet mellan stjärnor och planeter i vårt eget universum, eller skulle det kunna vara utrymmet mellan alla världar i alla tänkbara universa? Från vårt mänskliga perspektiv, spelar det någon roll? För även om vi hävdar att ”rymden” är begränsad till det vi kan observera med mänsklig teknologi (t ex i ett teleskop) så förutsäger forskarnas teorier att det finns betydligt mer precis bortom horisonten. Om strängteorin stämmer finns det kanske 26 dimensioner, och kvantmekaniken förutsäger att det existerar många parallella universa. Och vilken sträcka är egentligen kortast: 26 ljusår, eller 26 dimensioner? Så även om min rymdfilmsblogg (och rymdfilmsgenren i stort) framför allt rör sig i vår egen rymdtid, så finns inom science fiction den närbesläktade premissen att väggarna mellan dimensioner och parallella världar ständigt riskerar att kollapsa och släppa igenom något från Andra sidan. From Beyond, som HP Lovecraft skulle ha sagt.

Cthulhu

I inlägget Därför behöver vi berättelser om rymden har jag redan skrivit lite om genren kosmisk skräck, som kännetecknas av att människan ställs inför det totalt främmande från en annan värld. Framför allt menade jag då filmer som utspelar sig i vår egen fysiska rymd, med paradexemplen Alien och Prometheus. Men just idag tänkte jag alltså vidga rymdbegreppet till att omfatta samtliga 26 dimensioner och tipsa om ett antal kosmiska skräckfilmer där Något Fruktansvärt lyckas bryta ned barriären till vår värld och tränga sig igenom från en annan dimension. Häng med på en spoilerfylld resa till tentakelland!

Hellboy (2004)
regi: Guillermo del Toro, producent: Lawrence Gordon m fl

OgdruJahad frambringar apokalypsen

Handlingen? Ockultister och nazister försöker frambringa apokalypsen genom att öppna en portal ut i rymden, där de fruktansvärda Ogdru Jahad bidar sin tid, inspärrade i ett kristallfängelse. De råkar av misstag ta med sig demonen Hellboy över gränsen till vår värld, och världens öde hänger på om han bejakar sin helvetiska sida eller följer sin fosterfars goda föredöme.

Tentaklerna? Om det är någon som vet hur man gestaltar uråldriga, ondskefulla gudar så är det mexikanska regissören Guillermo del Toro. Han har läst på sin lovecraftiska Cthulhu-mytologi och ger Ogdru Jahad-gudarna groteska proportioner. Man kan förstås, i sann kosmisk skräckanda, bara ana dem, då deras gigantiska tentakler sträcker sig ned från stormskyarna över ödelagda städer. Mot slutet av filmen får vi också se Hellboy bekämpa ”the behemoth”, en av bläckfiskgudarna nedstigen i köttet.

OgdruJahad är de gamla gudarna som vill slippa fria från fängelset

Cloverfield (2008)
regi: Matt Reeves, producent: JJ Abrams

Cloverfieldmonstret verkar förvirrad och ledsen. Och arg!

Handlingen? Genom en handkamera får vi följa några ungdomars helg i New York, då plötsligt något enormt slår ned i staden och går lös mellan skyskraporna. Snart råder kaos i miljonstaden, och våra huvudpersoner tvingas fly för sina liv. Cloverfield var en kultfilm redan innan sin release, på grund av den kryptiska marknadsföringen som inte avslöjade annat än att det var någon sorts katastroffilm. I mitt tycke en av de bättre monsterfilmer som gjorts, och egentligen värdig en egen full recension på Rymdfilm.

Tentaklerna? Strikt talat vet vi inte om Cloverfieldmonstret kommer från rymden eller från en annan dimension (den trillar i varje fall ned från himlen). Proportionerna är enorma, men några tentakler ser vi inte. Snarare liknar vår vän en jättelik, vinglös fladdermus som går på knogarna. Den verkar väldigt sur, ungefär som om den inte riktigt förstår varför den hamnat på ett så ogästvänligt ställe som New York. Jag tycker nästan lite synd om den. Nej, förresten.

The Mist (2007)
regi, manus och producent: Matt Darabont

Behemoth i The Mist är det största av alla monster

Handlingen? En pappa och hans son fångas tillsammans med andra småstadsbor i en stormarknad då en tjock dimma väller in över stan bortifrån armébasen. I dimman döljer sig fasor som arméns experiment släppt igenom från andra dimensioner. The Mist baseras på en av mina favoriter bland Stephen Kings långa noveller, men med ett antal nya, riktigt ondskefulla twistar mot slutet, helt i den tidige Kings anda. Jag har alltid tyckt att skräckberättelser ska sluta olyckligt för att riktigt kännas.

Tentaklerna? Det kryllar av hungriga monster i alla storlekar, från sådana man kan krossa med sin känga till enorma, åttafotade spindellika varelser som tornar upp sig över trädtopparna. Huggtandsförsedda tentakler slår sig genom garagedörren och sliter ut människorna i dimman. Här har verkligen alla barriärer mot en sjuk och mycket fasansfull värld raserats.

Ghostbusters (1984)
regi och producent: Ivan Reitman, manus: Dan Aykroyd och Harold Ramis

Marshmallowgubben från Ghostbusters är en klassiker

Handlingen? Du har sett den här, men jag vill påminna om att huvudskurken är den sumeriske förstörelseguden Gozer, en typisk figur från en annan dimension. Spökena som invaderar stan är bara Gozers förlöpare.

Tentaklerna? Mot slutet tar Gozer formen av den enorme marhmallowgubben som hotar New York med ödeläggelse.

John dies at the end (2012)
Regi, manus och producent: Don Coscarelli

Dave i John Dies At The End

Handlingen? En journalist kommer en märklig story på spåren. Är det bara ungdomar som knarkar och hallucinerar eller har kompisarna Dave och John verkligen kommit i kontakt med en parallell och demonisk verklighet? Ett antal riktigt våldsamma dödsfall där flera personer exploderat efter att ha injicerat en svart vätska tyder på något annat än vanlig överdos. En stundtals riktigt charmig (tro’t eller ej) och rolig surrealistisk skräckkomedi, som en hipsterversion av Bill and Ted’s Excellent Adventure, eller något sådant.

Köttmonstret i John dies at the end

Tentaklerna? Mest minnesvärd är demonen av kött som vi får träffa alldeles i början av John dies at the end. Han har en kalkon som huvud, biffar och laxar som kropp och korvar som fingrar. Gross out! Som grand finale får vi för en gångs skull färdas in i den andra dimensionen och träffar på – surprise, surprise – ett enormt, tentakelförsett monstrum!

Hellraiser (1987)
Manus och regi: Clive Barker

Pinhead från Hellraiser

Handlingen? En girig man och hans älskarinna råkar öppna en dörr till helvetet med en magisk box. Deras liv och död blir snart en oändlig plåga. Av brittiske författaren Clive Barker, som har en hängiven fanskara. Rekommenderas, men inte för den svagmagade. Du är inte ett fan av kultskräckfilmer om du inte har sett den här i oklippt version. Själv såg jag den på en så skraltig VHS-kassett att det knappt gick att urskilja slakten som pågick. Lika bra det kanske, för min oskyldiga 16-åriga själs skull.

Tentaklerna? Nja, mer spikar i skallbenet och krokar som sliter köttet från kroppen. Demonernas ledare heter Pinhead, och är en av skräckfilmshistoriens stora ikoner. Synd bara att Hellraiser följdes av så erbarmligt dåliga uppföljare. Endast ettan är sevärd.

HP Lovecrafts From Beyond (1987)
Manus (del) och regi: Stuart Gordon

I Lovecrafts From Beyond öppnas en portal till en annan dimension och förvandlar forskarna

Handlingen? Mycket löst baserad på en novell med samma namn av Lovecraft, i regi av Stuart Gordon som gjort sig en liten och mycket våldsam filmkarriär på att göra vansinnigt blodiga adaptioner av skräckmästarens berättelser (Re-Animator är också Stuart Gordons verk). I From Beyond öppnar några forskare en portal till – du gissade det – en annan dimension – och förvandlas till – du gissade det – tentakelförsedda kannibalmonster.

Tentaklerna? Ett veritabelt filmskräckkabinett från 80-talet, med de knasigaste plastmonster du kan tänka dig. Idag upplever man det som mer bisarrt än verkligt skrämmande. I filmen fungerar det så att de som blir bitna av varelser från Andra sidan förvandlas själva och får en liten tentakel i pannan, där all deras kraft sitter. Biter du av den, så besegrar du monstret.

The Ancient Ones, urgamla gudar, bryter sig fria

Cabin in the woods (2012)
Manus, regi och producent: Drew Goddard och Joss Whedon

Handlingen? Här är en film jag verkligen inte vill spoila, så jag nöjer mig med att säga att det är en dubbeltwist på varje skräckfilmskliché du någonsin sett.

Tentaklerna? Mycket Cthulhu igen – ”the ancient ones” är inspärrade i väntan på att få slippa lös och ödelägga världen. Vad är vi villiga att göra för att hålla deras fängelse intakt? En enorm hand som sveper fram över himlen är den glimt vi hinner få.

Pacific Rim (2013)
regi, manus och producent: Guillermo del Toro, Travis Beacham

Guillermo del Toros Pacific Rim

Handlingen? Guillermo är enda regissören med två filmer på listan, och den här kommer först i sommar. Det är en hyllning till japanska genren kaiju (som Godzilla är mest kända exemplet på) och går ut på att en dimensionsportal öppnas på havets botten och släpper igenom ett antal bestar. Mänskligheten måste försvara sig med det enda logiska vapnet: jätterobotar!

Tentaklerna? Jag har inte sett filmen än, men i klippen förekommer åtminstone två monster, vart och ett i samma storlek som en Finlandsfärja. Den ena av dem ser mycket tentakelförsedd ut. 17 juli får vi se närmare hur hen ser ut.

Event Horizon (1997)
regi: Paul WS Anderson

Event horizon

Av filmerna jag skriver om idag är Event Horizon den jag tycker minst om, eftersom jag inte riktigt gillar Paul WS Andersons effektsökeri. Men det är otvetydigt en äkta rymdfilm (med massor av fina skepp och rymdfärder) om forskare som öppnar en port till helvetet. Full pott, så att säga. Och Sam Neill lyckas alltid vara sevärd. Läs hela Rymdfilms recension.

Bubblare:

Pahvålnaderna och profeterna från maskhålet, i Star Trek Deep Space Nine
Jättemaskarna i Beetlejuice

Mer kosmisk skräck på Rymdfilm:

Alien, Aliens, Alien 3, Alien 4, Prometheus, The thing, Dreamcatcher, Doom, Alien Cargo, The Faculty, The Darkest Hour, Grabbers

Soldier (1998) – supersoldat slåss för surdegshippies

Kurt Russell är Todd 3465, en behaviouristiskt betingad supersoldat

Handlingen.

Dystopisk rymdaction av samma manusförfattare som Blade Runner, och det är en uttalad ”sidohistoria” till det universumet. Regissör är Paul WS Anderson som också gjort Event Horizon.  Todd 3465 (Kurt Russell) uppfostras från späd ålder till supersoldat. Redan som barn lär han sig döda utan betänkligheter, och sedan strider han tillsammans med andra supersoldater i olika operationer. Han är så betingad på att vara soldat, att han är helt nollställd inför alla vanliga, mänskliga situationer. Bland annat strider han vid Tännhauser Gates, ett välkänt namn för alla Blade Runner-fans. Todds halvonde kapten, Church (Gary Busey) blir utmanövrerad av den helonde överste Mekum (Jason Isaacs) som med genmanipulation tagit fram en ny generation superdupersoldater. Todd själv anses vara så passé att han dumpas som skräp på en planet full med sopor. Där blir han funnen av en liten, idealistisk grupp flyktingar som skapat ett utopiskt minisamhälle bland soporna. De har stickade koftor, dreadlocks, stormöten och tänder levande ljus, pussas på fårfällar och odlar sina egna grönsaker. Todd gör så gott han kan för att passa in. Men snart får han återgå till det egentligen är bra på, att döda. Överste Mekum och superdupersoldaterna landar nämligen på sopplaneten och börjar öva prickskytte på Todds surdegsbakande nya kompisar. Ska han lyckas försvara sitt nya hippieliv mot sina gamla kolleger?

Skeppen, stridsvagnarna och vapnen är i alla fall ganska grymma

Rymdskeppet!

Tungt bestyckade, tungt bepansrade, ograciösa militärskepp. Förhållandevis många rymdskeppsscener, men mest som inramning till en historia som i allt väsentligt utspelas på marken.

Pretentionerna och manus?

Det är alltså en av Blade Runners manusförfattare, David Peoples, som skrivit Soldier. Kopplingen till den klassiska filmen gör de så mycket de bara kan av. Och Peoples lyckas få till en kärna i historien som skulle kunna varit intressant: de unga pojkarna som programmeras till dödsmaskiner och sedan utför alla bestialiska handlingar med ständigt samma outgrundliga min, bara för att kastas bort i det ögonblick de inte längre är de starkaste. Det finns också ett frö till ett intressant möte mellan de snälla civilisterna och den mentalt skadade soldaten. Men dessa frön lyckas inte Peoples få att gro eller blomma. Det är en sak att säga att man har ett släktskap med Blade Runner, en helt annan att visa det, och åstadkomma något med verklig substans.

Allas vår Gary Busey är med

Specialeffekter och look;

En hyfsat påkostad 1990-talslook, med drag av Mad Max.  Som alla Paul W S Andersons filmer finns det något väldigt operaaktigt över de flesta scener, med utstuderade kameravinklar och skådisar som ständigt intar märkliga poser. Tillsammans med de väldigt kulissiga kulisserna får hela filmen en ganska fejkad känsla.

Domen:

En konstig film som med en annan regissör än Paul W S Anderson hade kunnat bli mycket bättre. Kurt Russells totalt nollställda ansikte är i fokus nästan hela tiden, och utan rätt regi blir det både långtråkigt och obegripligt att titta på. Kurt, som ju annars besitter stor charm, tycks inte ha några känslor alls i rollen som Todd. Där han borde projicera behärskad känslostorm,  lyckas han mest likna en arg skyltdocka. Filmen pendlar mellan Russells stenansikte, väldigt våldsamma (och blodsprutande) slagsmålsscener och gullig sentimentalitet i flyktingarnas stad. Det är för våldsamt för att vara gulligt, men för segt för att vara en tillfredställande action. Kvar blir mest ett stort ”meh”.

Se istället-

Pandorum  och Event Horizon är två bättre rymdfilmer av Paul W S Anderson. De Tolv apornas armé är en bättre film av manusförfattaren David Peoples. The Thing är en bättre film med Kurt Russell.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Alien vs Predator 2 (2007) – Requiem för ett dream team

En predalien har stora framtänder, eller håller den i en nötknäppare?

Handlingen.

I en direkt fortsättning på Alien vs Predator så ser vi hur liket från den döde hjältepredatorn från förra filmen råkar ut för en chestburster ombord på rymdskeppet som precis lyft från Sydpolen. Det är en hybrid som föds, en ”predalien”.  Det tar inte lång stund förrän hela besättningen är slaktad och skeppet kraschar i skogen utanför en amerikansk småstad. Snart börjar människor försvinna, och en massa facehuggers börjar sprida sig i grannskapet. Vi följer en liten grupp människors kamp för överlevnad då monstren förökar sig. Dessutom anländer kavalleriet,  i form av ett skepp med en ensam predator, som försöker stoppa attacken.

Pretentionerna?

Nope.

Specialeffekter och look;

Ökänt mörk film. Bostavligen mörk alltså,  som i ”svart som i rena natta”. Det går knappt att se vad som försiggår i skuggorna. Till och med dagsljuset är murrigt. Av det lilla som faktiskt går att urskilja har vi sett det mesta förut. Det filmen saknar i originalitet försöker man uppväga med hinkar av blod.

Småstadsliv i AVP2

Luckor i manus,

Det är inte mycket till story, och människorna är mest kanonmat. Men det som är det mest problematiska med AVPR är hur menlösa xenomorpherna framstår. En alien skulle ju vara Den perfekta varelsen – dödlig, intelligent och närmast oförstörbar. Men i AVPR kan en ensam predator plötsligt slåss mot flera hundra aliens samtidigt. Av våra favoritmonster från Alien, Aliens och Alien 3 återstår bara formen, berövat att sitt innehåll.

Mest minnesvärda scen*

Nope.

Domen:

Se inte den här filmen, om du missat den. Gör som alla andra: låtsas som om den inte finns. I jämförelse med den här filmen är Paul WS Andersons dumma Alien vs Predator (2004) ett odödligt mästerverk. Alien vs Predator Requiem är faktiskt skit, rakt igenom.

Det är synd, för egentligen är ju Alien mot Predator något av rymdmonstrens dream team. De två giganterna från varsitt universum, i verkligt episk kamp. Men trots att det funkade bra i serieform, så slarvades konceptet bort i Andersons händer.  Och dog då bröderna Strause tog över.

Vi var många som var oroliga för att den här filmen är så dålig att den skulle bli slutpunkten för såväl drömlaget som hela Alien-serien. Istället valde Fox att, då chocken lagt sig, reboota båda universum. Predators kom 2010 (ej recenserad än av Rymdfilm) och Alien fick sin reboot med Prometheus 2012.

Se istället-

Alien, Aliens, Alien 3, Alien 4, Predator

Regi: Bröderna Strause (Skyline)
Producenter: John Davis (Predator), David Giler & Walter Hill (de tidigare Alienfilmerna)

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Alien vs Predator (2004) – En sextondel så bra

Predator mot alien

Det här är film nr 50 som jag skrivit om på Rymdfilm. Yay!

Handlingen.

Numera räknas inte Alien vs Predator (eller AvP) till Alienseriens ”kanon” efter det att Ridley Scott helt avfärdat allt som hände i den då han själv gjorde Prometheus. Och vad Ridley säger är lag i dessa sammanhang. Men 2004 trodde vi att vi fått en äkta Alienuppföljare och bänkade oss med höga förväntningar för att se hur en expedition ledd av Charles Bishop Weyland (Lance Henriksen – som ju även spelade androiden i Aliens och Alien 3) reser till Antarktis och upptäcker en pyramid under isen. Där utspelas en kamp på liv och död mellan de utomjordiska raserna xenomorpher och predators. Guiden Alexa (Sanaa Lathan) hamnar mitt i striden och tvingas ingå en antialienallians med en predator för att överleva.

Rymdskeppet!

Predators landar i kapslar som borrar sig ned i isen. Det mesta av filmen är mycket riktigt också helt under isen.

Specialeffekter och look;

Ganska stämningsfullt med massor av blått ljus och mystiska gångar. Men samtidigt med en stark känsla av datorspel och utan några som helst nyskapande delar – vi får mer av vad vi redan sett i tidigare filmer. En aliendrottning dyker upp en stund och är ganska fab, men också henne har vi sett förut.

Manuset,

Det första man slås av då man ser om filmen 2012 är hur lik berättelsen är Ridley Scotts alldeles nya Prometheus. Det är till och med en Weyland som leder expeditionen. Förklaringen är att det mesta lånats från originalet – nämligen Alien från 1979. I manus till Scotts allra första monsterrulle finns nämligen pyramiden med offerkammaren med, och manuset beskriver en betydligt större och rikare värld än den som man till slut hade råd att filma. Både AvP och Prometheus bygger alltså på idéer som Scott, Dan O’Bannon och Ronald Shusett  fick redan på 1970-talet, och de två sistnämnda står även som upphovsmän till ”story” i AvP. Manuset till 2004 års film är dock skrivet av mannen som även regisserar: Resident Evils Paul WS Anderson.

Även om de båda filmerna på ytan har så mycket gemensamt har AvP inte mycket att komma med jämfört med Prometheus. Framför allt lyckas AvP inte tillföra något eget till mytologin, och personporträtten är helt endimensionella. Manus låter inte Sanaa Lathan bli något annat än ”tuff tjej”  och resten av karaktärerna är bara kanonmat. Det är också intressant att se hur olika approach Paul WS Anderson och Ridley Scott har till exposition – dvs då bakgrundsstoryn ska förklaras. Där Anderson låter sina karaktärer berätta allt övertydligt i klartext, så lämnar Scott de flesta frågor obesvarade.

Mest minnesvärda scen*

Det är något poetiskt med borrhålet ned i isen, där expeditionen tar sig ned til pyramiden.

Inte Noomi Rapace direkt

Domen:

Den sorgliga sanningen är att kvaliteten halverats med varje uppföljare till Alien. Om Camerons Aliens var hälften så bra som Alien, så var Alien 3 bara hälften så bra som Aliens. Och så vidare. Därmed är Paul WS Andersons försök bara en sextondel så bra som Alien. Det här var en stor besvikelse då den kom. All originalitet är som bortblåst, och ersatt av mer av samma klichéer. Det här skulle kunna vara vilken monsterrulle som helst.

Att AvP numera inte är kanon betyder att äkta Alienfans låtsas som om filmen inte finns, och man behöver inte ta hänsyn till något som händer i den. Så kan det gå.

Se istället-

Övriga i serien. Eller varför inte Andersons första Resident Evil-film, som var betydligt vassare?

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Event horizon (1997) – The Shining i rymden

USA 1997, regi: Paul WS Anderson

Event horizon

Handlingen.

Räddningsskeppet Lois & Clark skickas till omloppsbana kring Neptunus för att undersöka en nödsignal från det mystiska rymdskeppet Event Horizon som försvann åratal tidigare medan det testade sin transdimensionella hyperdrift som skapar ett artificiellt svart hål. Kapten Miller (Laurence Fishburne) och hans besättning har sällskap ombord av Event Horizons skapare, Dr Weir (Sam Neill). Mycket riktigt hittar Lois & Clarks räddningsteam det försvunna experimentskeppet och tar sig ombord. Snart börjar de förstå att Event Horizons besättning gått ett våldsamt öde till mötes. Här finns likheter med sentida efterföljare, Sunshine av Danny Boyle och med Paul WS Andersons egen Pandorum. Skrämmande hallucinationer börjar plåga räddningteamet, och då en av dem dras in i den transdimensionella hyprdriften  i maskinrummet förstår de – alltför sent! – att Event Horizon öppnat en port till en väldigt främmande och farlig plats.

Rymdskeppet!

Skeppet som gett filmen sin titel liknar lite en klingonsk Bird of prey från Star Trek. Den har en lång hals med ett bulligt huvud och två vingar. Lite aerodynamiskt, och lite elakt, och ganska snyggt. På insidan är det ett väldigt tydligt resultat av Hollywoodscenografi från 1990-talet: vi får hela paketet av mystiskt dunkla gångar, neonbelysning underifrån, grönsvarta kuber och katedralliknande maskinrum. Det är visserligen suggestivt, men också en klichéfestival som formligen skriker ”Varning! Dyr B-film! Ta inget på allvar som händer här!”. Stil sätts före substans, både i skeppsdesign och vad gäller allt annat i denna film.

Pretentionerna?

Manusförfattaren Philip Eisner försökte uttalat skriva ”The Shining i rymden” och han har nog ansträngt sig för att få till en psykologisk thriller med psykologiskt trovärdiga huvudpersoner. Men det räcker inte hela vägen fram. Inte ens halvvägs, faktiskt.

Specialeffekter och look;

Jag har en hatkärlek, som mest är hat, till Paul WS Anderson, mannen som också gett oss filmatiseringarna av Resident Evil samt Aliens vs Predators. Hans filmer liknar alla varandra, med mycket svart och grönt, mycket ljus från sidan och en hel massa poserande i motljus. Tilltalar 13-åringen i mig, men det är också ganska billiga och smaklösa visuella tricks, genomgående. Om The Matrix filmats i Ullared, så hade den sett ut ungefär så här.

Sam Neill blir omilt behandlad i början av filmen

Luckor i manus,

Som många spökfilmer (för det är vad Event Horizon framför allt är) bygger alltsammans mer på stämning än på logik. Det ska vara spöklikt och man ska hoppa till när det händer nåt läskigt. Men filmen dras med en överdrivet komplicerat science fictionhistoria om experimentdriften som öppnar portaler till helvetet (!) och tillsammans med spökerierna blir det tillgjort och förvirrande.

Domen:

En solklar flopp, som ändå har sina ljusa stunder. Speciellt i början av filmen byggs spänningen upp ganska skickligt. Men sedan blir det för många trådar att hålla reda på, med drömscener och galenskap och folk som flyr från ingenting i mörka korridorer. Eftersom det saknas en tydlig skurk/monster/motståndare hänger hela filmen på att man blir tillräckligt engagerad i huvudpersonernas psykologiska vedermödor, men de blir aldrig mer än endimensionella pappfigurer som springer omkring och svettas och skriker och dör på de mest gruvliga sätt. Lite för substanslöst och alldeles för omotiverat våldsamt för min smak.

Hedersomnämnande till Sam Neill, som likt en efterföljare till Max von Sydow lyckas vara med i den ena b-filmen efter den andra men ändå behålla någon sorts air av karaktärsskådespelare.

Se istället-

Alien för originalrymdthrillern, Sunshine för en sentida efterföljare, eller Pandorum för en mer postapokayptisk vision. 

Pandorum (2009) – blodig rymdthriller

Handlingen.

Ett arkskepp, Elysium, fraktar de sista 60 000 människorna mot en oviss framtid på en ny planet. Jorden har gått under. Korpral Bower vaknar på detta skepp från sin hypersömn. Han lider av minnesförlust men förstår snart att något gått fruktansvärt snett på skeppet: det är mörklagt, hemsökt av våld och barbari. Bower måste kämpa mot sin egen paranoia, slemma monster och övriga besättningsmäns vanföreställningar.

Rymdskeppet!

Elysium är smäckert på utsidan men inuti är det labyrintiskt, rostigt och klaustrofobiskt. (Varför bygger de alltid rymdskepp med så komplicerade planlösningar?). Arkskepp är alltid extra fascinerande, men vi får aldrig någon riktig känsla för Elysiums själ, eller ens riktigt hur skeppet ser ut – det är för mörkt och för hattigt filmat. Av världsrymden utanför skeppet får vi se väldigt lite – och du får veta varför om du kollar på filmen.

Pretentionerna?

Dennis Quaid håller ett tal om moral. En kannibal pratar om Gud och Djävulen. Jorden går under.

Specialeffekterna;

Inte mycket att hänga i julgran. Insidan på Elysium ser mest ut som ett parkeringshus. Monstren ser ut som om de har makeup. Rymdscenerna är korta och tråkiga.

Domen:

Det börjar bra: som en psykologisk thriller där varken publiken eller huvudpersonerna har nån aning om vad som hänt. Snabbt spårar det dock ur i ostigt övervåld, kvasizombies och en förvånansvärt rörig handling. Filmen har psykologiska ambitioner som mest blir förvirrande och inte särskilt trovärdiga. Det finns en tvist på slutet, men du måste nog vara ett stort fan av postapokalyptiskt våld och folk som hugger varandra med knivar i motljus för att tycka att det håller hela vägen fram tills dess. Eller så måste du älska dreadlocks.

Se hellre –

Om du gillar apokalyps: Resident Evil. För en lite mer glamourös men lika våldsam studie i paranoia, kolla på Event Horizon. Och om du vill ha en mer filosofisk film om en kille som vaknar ensam på en rymdstation, se utmärkta Moon.

Regissör: Christian Alvart
Producent: Paul WS Anderson

http://en.wikipedia.org/wiki/Pandorum