Sydafrika 2009, Regi: Neill Blomkamp, manus: Neill Blomkamp och Terri Tatchell, producent: Peter Jackson, Carolynne Cunningham, production designer: Philip Ivey
Wikus van de Merwe upptäcker att han börjat förvandlas till en alien. Och att hans kolleger på alienkontrollbyrån börjar behandla honom som en
Handlingen.
Det går inte så bra för den djupt osympatiske Wikus van de Merwe, invånare i Johannesburg. Han blir smittad av en åkomma som får honom att spy och tappa tänderna. En främmande svart svulst växer ut på armen, och han sätts i karantän och behandlas som ett djur av sina kolleger. Wikus fru tar avstånd från honom och hans chef (tillika svärfar) beordrar hans avrättning.
Till saken hör att Wikus jobbar för en säkerhetsfirma som har sydafrikanska statens uppdrag att upprätthålla apartheid mot de 1,9 miljoner räklika aliens som bor i kåkstaden District 9 utanför Jo’burg. Hans jobb är att trakassera ”räkorna” där de lever i djupaste degenererad misär. Människor av alla hudfärger föraktar och fruktar räkorna, och betraktar dem som samhällets bottenskrap. Förvirrade och svältande ger räkorna bort sina utomjordiska vapen till gangsters i utbyte mot kattmat. Men teknologin är obrukbara för människor, ända till den dagen då alltså Wikus råkar få alienbränsle sprutat över sig och börjar förvandlas till en räka. Då kan han plötsligt avfyra vapnen och blir högvilt både för sin paramilitära arbetsgivare och för de skrupelfria nigerianer som sköter den illegala vapenhandeln i District 9. Han måste fly för sitt liv.
Räkornas skepp hänger orörligt och trasigt över Johannesburg i Sydafrika
Rymdskeppet!
Filmen är delvis uppbyggd som en dokumentär som handlar om ”räkornas” ankomst till Johannesburg för tjugo år sedan, då deras moderskepps motor skar ihop över miljonstaden och sydafrikanska militären fick rädda en miljon räkor från en säker död i de pestdrabbade moderskeppet. Filmen igenom hänger skeppet tyst och stilla över staden, en till synes död och rostig klump av metallskrot. Skeppet släpper ifrån sig delar. De samlas ihop av de intelligentare räkorna, som gömmer dem i sina patetiska skjul och försöker snickra ihop en skyttel som kan ta dem tillbaka till skeppet och bort från helvetet i District 9.
Pretentionerna/manuset?
Människornas brutala rasism mot rymdräkorna får en extra dimension med tanke på det sydafrikanska samhällets historia. Vi har sett bilderna på brinnande townships i Jo’burg många gånger förut, och man accepterar därför blixtsnabbt räkorna som de goda/förtryckta och människorna som de onda/förtryckarna. Filmens kärna är dehumaniseringen av Den Andre – ett evigt mänskligt tema med en riktigt snygg science fictiontwist. Wikus personliga resa från översittarbyråkrat till avhumaniserad och fredlös gör mig härligt ambivalent: samtidigt som jag njuter av att få se det svinet smaka på sin egen medicin, så är de fasor han tvingas genomgå så fruktansvärda att jag ganska snart börjar tycka synd om honom. På samma tvetydiga sätt skildras räkorna: de är onekligen motbjudande, våldsamma, ointelligenta och patetiska. Och samtidigt offer för sina omständigheter. Bilden som ”dokumentären” i filmen visar av räkorna skiljer sig förmodligen inte särskilt mycket från hur den vita apartheidregimen skildrade svarta på 1980-talet.
Den kärleksfulla räkpappan som tillsammans med sin son kämpar för att fly blir en välkommen identifikationspunkt för mig, och jag inser att de båda rymdvarelserna är de enda verkligt sympatiska figurerna i hela filmen.
Wikus är ett svin, en översittare som med byråkratins hjälp trakasserar invånarna i District 9
Specialeffekter och look;
District 9:s look är en triumf av trovärdighet och skitig autenticitet, vilket säkert kommer sig av att debuterande regissören Neill Blomkamp tidigare jobbade med visuella effekter, att filmens producent heter Peter Jackson och att produktionsdesignern tidigare jobbat med The Lord of the rings. Filmskaparna använder räkornas ryckiga insektsrörelser till sin fördel, och man köper dessa groteska figurers individualitet och autonomi. Räkorna talar ett för oss obgripligt språk och har ingen synlig mun, men deras ögon är stora och uttrycksfulla, och deras kroppsspråk universellt. I övrigt är District 9 en skön blandning av gräslig smuts, ruttet kött och hi-techleksaker – bland annat ett härligt exoskelett/robot med räkhuvud.
Alienräkorna har ett klickande språk, och ett uttrycksfullt ansikte. Men de är ganska gross!
Mest minnesvärda scen*
Det här är en stark film med både gripande och upprörande scener som stannar kvar. Men ska jag välja en, så är det Wikus’ insjuknande, som gör att hans tidigare inställsamma kolleger vänder sig mot honom, torterar honom och planerar att skörda organen från hans kropp för att kunna tillverka vapen. Den scenen säger allt om en människosyn som tyvärr inte är hämtad från science fiction, utan från vår egen verkliga värld.
En härlig jätterobot med räkansikte
Domen:
En av de bästa och mest intelligenta rymdfilmerna från de senaste tio åren. Dessutom en afrikansk film, av en debutregissör, som lyckas säga något allvarligt om det mänskliga tillståndet utan att för den skull lida brist på humor, action och ståpälsögonblick. Jag är helt enkelt hemskt förtjust i District 9, eftersom den visar på kraften hos tankeväckande science fiction. Det kommer att bli spännande att se regissören Neill Blomkamps nästa långfilm Elysium, som utspelas på en rymdstation.
Nigerianska gangsters kidnappar Wikus, för att få tag på hans arm, så att deras ledare kan få äta upp den och få magiska krafter
Se även+
Neill Blomkamps nya film Elysium (2013) med Matt Damon och Jodie Foster. TV-serien Battlestar Galactica, vars look och rappa klippning har inspirerat District 9. Dessutom finns ett liknande men ändå annorlunda rastema i BSG. Eller varför inte The Thing, för en mer traditionell förvandlingsskräckis.
Rymdfilm 