Mänsklighetens enda hopp
Handlingen.
Meteoriter hotar Jorden. Chrysler Building ryker redan efter tio minuter och Paris en stund senare. Olika länders befolkningar sätter sig framför kända turistattraktioner (som Taj Mahal) och väntar på att amerikanerna ska rädda världen innan en jätteasteroid (”the size of Texas”) utplånar allt liv. NASA skickar upp två rymdfärjor med oljeborraren Harry (Bruce Willis) och hans dysfunktionella team av knäppgökar (bl a en ung Ben Affleck, Billy Bob Thornton, Steve Buscemi och Michael Clarke Duncan). De måste borra ett hål i asteroiden och spränga den, annars dör mänskligheten ut.
Rymdskepp och specialeffekter,
Två något upphottade rymdfärjor och den gamla go’a ryska rymdstationen MIR, som bemannas av en galen Peter Stormare. I övrigt är det mycket explosioner, och en underlig asteroid (se Manus nedan)
Pretentionerna?
För att handla om så stora frågor som civilisationens undergång så får vi se förvånansvärt lite av hur folk reagerar på nyheten om sin stundande död. Bruce Willis biter bara ihop lite till. Regissören Michael Bay är helt enkelt bättre på explosioner än psykologi. De katastroffilmer som tyske Roland Emmerich brukar berika världen med (Day after Tomorrow, 2012) är allesammans under av gripande dramatik jämfört med Armageddon.
Chrysler Building går åt pipsvängen
Luckor i manus,
Först undrar vän av ordning över omdömet hos NASA. Om fjorton kan världen gå under. NASAs enda plan är att i tolv av dessa dagar utbilda ett gäng tjocka, alkoholiserade och halvknasiga oljearbetare (som är ovänner med varandra) att åka upp på sitt livs första viktiga uppdrag och BORRA sönder fanskapet? Om utbildningen tar tolv dagar, finns det ju ingen tid att utbilda en annan grupp om den första misslyckas.
Sen måste vi prata om själva den hotande himlakroppen. Alla fysikens lagar verkar vara försatta ur spel på den. Kan det vara allt testosteron som gubbarna i rymddräkter avger? Vad är det exempelvis för rökmoln som den färdas i genom rymdens vacuum? Då rymdfärjorna flyger i samma hastighet som asteroiden slungas mindre asteroider mot färjorna som projektiler. Ytan på asteroiden är bergig med djupa sprickor som öppnar sig ständigt djupare- men trots att de får akta sig så de inte trillar ned i sprickorna, så börjar Bruce Willis och de andra borra på det enda stället där det är rent urberg. Det är tydligen viktigt att de kommer exakt 240 meter ned. Varför inte bara kasta ned bomben i en av sprickorna, eller åtminstone börja borrandet där? Asteroiden verkar vidare ha en atmosfär, och väder. Det är väldigt dimmigt, och det verkar som om ljudet från maskinerna och borren sprids som ljudvågor gör i luft. Gravitationen är helt normal då gubbarna går omkring, men ändå lyckas Ben Affleck och de andra flyga en lång bit med sin bil och håller på att flyga iväg i rymden av bara farten. Våra hjältar kan springa omkring hur länge som helst utan att luften tar slut. Alla dessa små knasigheter gör sammantaget att det är oerhört svårt att köpa att vi skulle befinna oss på en asteroid. Därmed tappar man hela idén med en rymdfilm, att skildra den yttersta gränsen för den mänskliga tillvaron.
Domen:
Vad den här filmen saknar av själ, mening och humor tar den igen på volym och testosteron. (På sätt och vis är den raka motsatsen till Deep Impact, som kom samma år och som har samma komettema.) Den illustrerar varför Michael Bay är en jobbig regissör och varför det är bra att Jerry Bruckheimers glansdagar är över. Jag måste ändå säga att jag mindes Armageddon som en helt okej film, men då jag lite aningslöst frågade på Facebook vilken av undergångsfilmerna Armageddon och Independence Day som mina vänner föredrar, steg ett ramaskri upp över sociala medier. Hur kunde jag ens jämföra kalkonen Armageddon med den alldeles underbara ID4. Nu när jag sett om dem båda, böjer jag mitt huvud i skam. Armageddon är verkligen inte nån klassiker. Man luras av att den har Willis, Thornton och Buscemi, men de kan inte rädda den här ytliga soppan.
Och är det inte lustigt, så säg, att den enda kvinnan (Liv Tyler) i början av filmen säger att hon är stark och kapabel att ta hand om sig själv, och sedan tillbringar resten av filmen gråtandes på en stol medan hennes pappa och pojkvän räddar världen?
Se istället-
Melancholia, av Lars von Trier, om du vill ha lite långsammare tempo om en komet som ska döda allt liv. Deep Impact från samma år, men med mer substans.
Rymdfilm 