Peter Weller

Leviathan (1989)- Nostromo under vattnet

USA 1989, regi: George Pan Cosmatos, producent: Aurelio De Laurentiis, manus: David Peoples och Jeb Stuart

Argh, min hand blir ett monster! (Leviathan)

Argh, min hand blir ett monster! (Leviathan)

Handlingen.

En liten besättning av gruvarbetare som jobbar för ett hänsynslöst storföretag håller på att packa ihop sitt skepp för att åka hem. Två av besättningsmännen råkar på ett annat skepp, som kraschat under mystiska omständigheter. Efter att de återkommit visar plötsligt en av dem symptom på att bli mycket sjuk, och skeppets läkare misstänker att han blivit infekterad av en främmande organism. Det dröjer inte länge förrän ett litet monster visar sig, och flyr in i skuggorna. Där växer det i raketfart, och börjar döda besättningsmedlemmarna, en efter en.

Ovanstående är en beskrivning av handlingen i Alien (1979) men det ”råkar” också vara handlingen i Leviathan, om du byter ut rymdskeppen mot ubåtar. Det finns till och med en chestburster-scen! Förutom sitt DNA från Alien är Leviathan en genetisk gatukorsning av The Thing (1982), Lifeforce (1985) och The Abyss (1989). Den är med andra ord ganska cheesy, men har en lång rad fina och/eller roliga 80-talsskådisar, med Peter Weller (RoboCop, Screamers, Into Darkness) som den rättrådige kaptenen, Richard Crenna (Rambo) som Doktorn och filmens varma hjärta, Daniel Stern (Ensam Hemma) som manschauvinisten som först råkar ut för monstret, och Ernie Hudson (Ghostbusters) som starke, snälle Jones.

Peter Weller i Leviathan

Peter Weller i Leviathan

Pretentionerna?

Man får ta det med ett leende och acceptera att allt filmskaparna försökte uppnå, var att göra en hyfsad remake på Alien och The Thing. Som skamlös kopia är den förstås mycket sämre än originalen, men ändå ingen katastrof. De existentiella frågorna känns igen: kan människan ostraffat börja experimentera med genetik utan att skapa ett monster? Är det något annat än profiten som styr stora bolag? Går det att döda ett monster med en eldkastare?

Looken i Leviathan påminner om Nostromo i Alien

Looken i Leviathan påminner om Nostromo i Alien

Rymdskepp och världsbygge!

Välkommen tillbaka till Nostromo, från Alien. Jag menar det – undervattensstationen som utgör skådeplats för 99% av handlingen är designad av Ron Cobb, mannen som också designade interiörerna i Nostromo. Allt är välkänt: kabyssen där besättningen äter sin mat, datorrummet där meddelandena från datorn blippar fram på svarta skärmar, de kurviga korridorerna med ränder, golven som består av galler som det kan komma upp tentakler mellan, ja de har till och med ett stort rum där det droppar vatten och hänger kedjor från taket.. Och dykardräkterna ser förstås ut som rymddräkter.

Leviathan

Leviathan

Produktionsdesign;

Leviathan - Grrrr!

Leviathan – Grrrr!

Interiörerna av Ron Cobb är i toppklass, ingen tvekan. De i övrigt mediokra filmskaparna fick verkligen en suggestiv miljö till sin B-rysare. Undervattensscenerna känns mer pliktskyldiga, förmodligen för att de är dyra och komplicerade att åstadkomma – vilket det kaos som var inspelningen av James Camerons The Abyss visade.

Monstret är något av en förlorad möjlighet. Det börjar som en lagom äcklig hudsjukdom, och övergår snart i en lovecraftisk mardrömsparasit som suger in kroppsdelar från flera människor och växer genom det. Monstret skickar ut tandförsedda tentakler, som är ganska obehagliga. Som i The Thing eller The BlobMen nästa steg är att det blir ett mer klassiskt sjöodjur med en småkomisk uppsyn och ett par fötter som sticker ut ur bakhuvudet. Mer lustigt än läskigt

Domen:

En derivativ genrekopia håller precis näsan över vattenytan genom sina skådespelare – framför allt Richard Crennas doktor – och genom finfin scenografi. Många element i filmen är det idag klar skämskuddevarning på, bland annat dialogen. Den hårda jargongen mellan besättningsmedlemmarna är mer obehaglig än rolig, med en hel del underliggande sexism. Och huvudpersonerna har en dålig vana att högt skrikande förklara exakt vad som pågår: – Mitt hår faller av! – Dörren stängdes! – Akta, ett monster! Som arvtagare till sina klassiska föregångare har Leviathan inte mycket att komma med. Men som kultfilm kan den åtminstone locka till en del leenden.

Rymddräkt eller dykardräkt?

Rymddräkt eller dykardräkt?

Fler filmer som den här+

Alien, Aliens, The Sphere, Last Days on Mars, The Abyss, The Thing, Stranded

Buckaroo Banzai (1984) – anarkister vs rastafaris från åttonde dimensionen

USA 2013, regi & producent: WD Richter, manus: Earl Mac Rauch

John Lithgow är Dr Lizardo, vars hjärna tagits över av en Lectroidhärskare som vill invadera Jorden. Men Buckaroo (Peter Weller) står i hans väg

John Lithgow är Dr Lizardo, vars hjärna tagits över av en Lectroidhärskare som vill invadera Jorden. Men Buckaroo (Peter Weller) står i hans väg

Handlingen.

Det är nästan omöjligt att beskriva vad som egentligen pågår i denna kultklassiker med Peter Weller (RoboCop, Star Trek Into Darkness, Screamers) i titelrollen som testpiloten, neurokirurgen, rockstjärnan, fysikern, upptäcktsresande och alfahannen Buckaroo. I andra roller ser vi en överspelande John Lithgow (Tredje klotet från Solen, Apornas Planet) som spritt språngande tokig vetenskapsman vars sinne tagits över rymdvarelserna Red Lectroids. Buckaroo omger sig med Hong Kong Cavaliers, ett posse med bandmedlemmar som också är en anarkistisk aktionsgrupp med transdimensonellla hotrods som specialitet. Fler rymdvarelser från olika dimensioner blandar sig i berättelsen, som likt en Bröderna Marx-film blir mer och mer kaotisk. Exakt vad det går ut på är svårt att avgöra, men vi får njuta av unge Jeff Goldblum (Indepdence Day) i röd cowboyoutfit, ett musikalnummer med Buckaroos band, Ellen Barkin som det utförs extradimensionella experiment på, Christopher Lloyd (Star Trek III, Tillbaka till framtiden) som rymdskurken John Bigbooté och så Black Lectroids som förklätt sig till jamaicanska rastafaris.

Pretentionerna?

Saturday Night Live möter Star Wars och Bröderna Marx och samplar från science fictionhistoriens mer sensationssökande undre regioner. Originellt, men hippare än vad det är bra.

På flykt undan Red Lectroids skepp

På flykt undan Red Lectroids skepp

Världsbygget och rymdskeppen!

red-lectroids-s-spaceship

red-lectroids-s-spaceship

Wow, vilken myllrande och absurd värld som filmskaparteamet Richter och Rauch öser över oss med stor entusiasm. Man låter oss förstå att det här bara är ett i raden av många äventyr för Buckaroo, och så gott som varenda liten bifigur har en rik bakgrundshistoria och tycks känna resten av ensemblen väl. Mer än halva nöjet med filmen är att strunta i själva huvudhandlingen och koncentrera sig på detaljerna: repliker som tyder på massor av sidotrådar och äventyr vi aldrig får se. Det är omöjligt att hålla reda på vilka folk är i det stora persongalleriet, eller vad de egentligen pratar om. På sätt och vis ger det åtminstone en liten känsla av autenticitet åt en story för utflippad för att ta på allvar. Rollfigurerna själva verkar åtminstone tro på sin egen värld.

Rymdskeppen är också originella. Taggiga som sjöborrar eller enorma virus svävar de omkring Jorden i väntan på rätta tillfället att slå till.

Design och specialeffekter;

Manicker så det står härliga till. En upphottad racerbil som kan åka genom dimensionsgränserna. Glosögda aliens i kroppstrumpor. Sensorer och experimentmaskiner där huvudpersonerna binds fast och får elektroder i hjärnan. Rymddräkter av silverlamé. Hela Buckaroo Banzai är ett enda corny kaos av blinkande ljusdioder och 80-talsteknik.

the-adventures-of-buckaroo-banzai-across (2)

Mest minnesvärda scen*

Allt med John Lithgow. Han personifierar ”actor chewing the scenery”. Skogstokig.

the-adventures-of-buckaroo-banzai-across (3)

the-adventures-of-buckaroo-banzai-across (3)

Domen:

Låt mig vara tydlig: jag kan inte rekommendera dig som är sugen på en underhållande äventyrskomedi att se Buckaroo Banzai. Det är inte mycket till äventyr, och inga av skämten är roliga. Det är så mycket B-film att det gränsar till nästa bokstav i alfabetet. Som konventionell långfilm gör Buckaroo ett präktigt magplask. Det är en dålig film, OK?

Samtidigt har den betyget 71% fresh på Rotten Tomatoes, och kända filmkritiker sjunger dess lov. Bisarrt nog är den en dålig film som på något konstigt hippt sätt lyckas vända det till sin fördel. För det som BB saknar i dramatik och logik, tar den igen på stil, creddiga blinkningar bakåt i filmhistorien, självironi och anarki. Så om du har dina vintage TV-piraterna-glasögon från 1980-talet på och gillar att fånga popkulturreferenser, så kan Buckaroo Banzai vara riktigt kul. Och John Lithgows maniska blick är bara den värd biljettpriset.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Screamers (1995) – Peter Weller slåss mot mordiska robotar

USA 1995, regi: Christian Duguay, producent: Franco Batista, manus: Dan O’Bannon baserat på Philip K Dick

Peter Weller spelar överste Hendrickson

Peter Weller spelar överste Hendrickson

Handlingen.

I Screamers kan en science fictionnörd pricka av många punkter på sin lista: baserad på en novell av Philip K Dick (författaren till Blade Runner och Total Recall) och med manus av Aliens författare Dan O’Bannon – check! Peter ”RoboCop” Weller i huvudrollen – check! Dystopisk framtid där ett ont företag koloniserar – och ödelägger – planeter i jakt på värdefull mineral och endast en råbarkad hjälte kan avslöja komplotten – check! Fasanfullt mordiska robotar som inte bara sågar folk itu utan dessutom kan förklä sig till människor – check! Det är många välkända ingredienser från  rymdfilmshistorien, lite omstuvade, uppstekta och serverade som en ny anrättning.

Pretentionerna?

I grunden en klassisk actionfilm, inspirerad av vilda västern och med Dicks svartsynta sociala patos som extra prettodimension.

Screamers kan anta många olika former

Screamers kan anta många olika former

Världsbygget och rymdskeppen!

Ett hyggligt försök till komplett världsbygge: planeten Sirius 6B är visserligen mest ödemark, men en härligt kargt gestaltad ödemark med precis rätt kyla i luften och lagom patinerade ruinstäder. Vi kommer in efter katatrofen, men huvudpersonen Hendrickson och hans mannar vet inte om det. I början av filmen tror de fortfarande att de är frontlinjen i kriget mot NEB (New Economic Bloc) – men eftersom det är en Dickhistoria är förstås hela deras världsbild en bluff. I själva verket har de lämnats åt sitt öde på Sirius 6B, och deras fiender har massakrerats av den sentienta robotrasen Screamers. Hendricksons och hans menige soldat Ace (Andrew Lauer) färdas genom det postapokalyptiska landskapet och inser gradvis sanningen, tillsammans med publiken. Screamers är en brokig skara tänkande maskiner som förekommer i många former. De färdas vanligen under jord, och ger ifrån sig ett genomträngande skri från de sågklingor som de använder för att attackera människor med. Därav namnet ”screamers”. Men Hendrickson upptäcker att det kommit nya modeller, som ser ut som människor och nästlar sig in överallt. Dessa replikantkusiner skriker också då de attackerar – ett kulturellt särdrag i screamerssamhället, kanske? Den mest minnesvärda screamern har formen av en robotråtta, och är faktiskt ganska kuslig.

Vi får bara se ett rymdskepp på nära håll i filmen, och det är en liten flygplansliknande maskin som väntar nere i NEB-högkvarterets källare och kan bli en utväg från den Screamersinfekterade världen. Men ska Hendrickson lyckas ta sig förbi monstren?

Screamers sågar av både det ena och det andra

Screamers sågar av både det ena och det andra

Design och specialeffekter;

Återigen: ett hyggligt försök att skapa en trovärdig strålökenvärld där våldet härskar. Det är mest praktiska specialeffekter, som avsågade armar och robotmagar som beskjuts och visar sig vara fulla av kugghjul och sladdar. Råttscreamern jag nämnde ovan ser helt OK ut, men som mycket annat i filmen är den just ”OK” men inte mer. Screamers innehåller få wow-ögonblick, visuellt.

Luckor i manus,

Man förstår inte riktigt Alliansens (Hendricksons sida) förhållande till Screamers. Det är deras robotar, men de verkar snabbt ha löpt amok och blivit ett hot mot alla. Varför har man inte gjort något åt det? Hur kan det effektivaste motmedlet mot dem vara att skjuta med gevär på jorden ungefär där man tror att de är? Vad driver dessa Screamers att anta människoskepnad? Vi får aldrig veta om det är medvetet mystik eller bara slarvigt skrivet manus.

Screamers

Screamers

Domen:

Somliga noveller har fantastiska långfilmer i sig, i händerna på rätt manusförfattare och regissör. Blade Runner är exemplet framför andra. Men Screamers baseras inte på någon av Philip K Dicks mer minnesvärda alster, och Christian Duguay är ingen Ridley Scott. Filmen kan inte (och vill förmodligen inte heller) matcha Blade Runners grandeur. Den Dick-film den mest liknar är Verhoevens Total Recall, som i sin tur var rolig, fartfylld och grotesk. Här står sig Screamers också slätt. Men den har den utmärkte Weller i huvudrollen, ett par åtminstone lätt disturbing scener med läskiga replikanter, visuellt håller den ihop och storyn tuffar på fint nästan hela vägen fram till det alltför banala slutet.  Långt ifrån den bästa Dickfilmatiseringen, men heller inte helt hopplös.

Se även+

Blade Runner, Total Recall, Soldier (en annan Dick-klon)

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter