postapokalyps

Den triumfatoriska vägen ut – Mad Max Fury Road (2015)

Australien 2015, regi, manus, producent: George Miller m fl. Recensionen är hyfsat spoilerfri.

Mad Max och Imperator Furiosa

Mad Max och Imperator Furiosa

Blixten slår inte ned på samma ställe två gånger, och erfarenheter säger oss att en åldrande filmskapare inte bör ge sig på att upprepa sin första stora succé genom att, decennier senare, göra en uppföljare till sitt eget verk. Fråga bara George Lucas, som väntade 17 år med att återuppliva Star Wars och nära på dränerade sin egen sci-fi-värld på all cred. Eller Steven Spielberg, som efter 19 år gjorde en högst medioker Indiana Jones. Eller för den delen min gamle hjälte Ridley Scott, som inte kunde låta bli att göra Prometheus, 33 år efter Alien. Nä, innerst inne vet vi ju det som Benny Andersson och Björn Ulvaeus vet: om ABBA återförenades, skulle mycket av magin gå förlorad. Detta säger allt sunt förnuft.

Mad Max Fury Road

Mad Max Fury Road

Någon måste ha glömt att informera den australiensiske regissören George Miller om det här, för när han nu släpper Mad Max Fury Road, sin fjärde film om den postapokalyptiske antihjälten Max Rockatansky, har det gått jämnt upp trettio år sedan Tina Turner och Mel Gibson slogs för sina liv i Mad Max Beyond Thunderdome. I popkulturår är det en evighet. När jag satte mig i biofåtöljen igår var det därför med den ärrade filmnördens alla reservationer och tidigare besvikelser i bakhuvudet. Vad, frågade jag mig, kan rimligen tillföras till detta filmuniversum som inte urholkar värdet av de tre klassikerna från 1979, 1981 och 1985? CGI…? Sedan började filmen, på ett par minuter var jag såld. Farten, adrenalinet, humorn, blodet, gitarriffen.. Vicken jäkla stjärnsmäll!

Mad Max Fury Road är en filmisk triumf, en actionfilm som lämnar alla andra actionfilmer från de senaste tio åren långt bakom sig. Och en rakbladsvass satir över människans lägsta begär och starkaste drifter – en postapokalyptisk feberdröm vars känsla av aktualitet troligen aldrig har varit större än våren 2015. Tom Hardy är utmärkt i Mel Gibsons gamla paradroll som vägkrigaren Max, som helst bara vill bli lämnad ifred. Men som samtidigt inte tycks kunna låta bli att ta den lilla människans parti mot förtryck och våld. Denna gång matchas han dock mer än väl av Charlize Therons fullständigt magnifika Imperator Furiosa, först ledare för en postapokalyptisk motorarmé och därefter den dödligaste frihetskämpe som denna blodiga ökenvärld skådat. Furiosa är en sentida dotter till Ellen Ripley eller Sarah Connor, krigsmålad med motorolja.

Mad Max Fury Road

Mad Max Fury Road

Från början till slut är tempot ursinnigt, och vi förstår snabbt att hela filmen är en enda lång jakt. En jakt på stulna ägodelar eller på frihet, beroende på vem du frågar. En dag får krigsherren Immortan Joes befälhavare Furiosa nog av att människor behandlas som boskap. Hon tar med sig krigsherrens unga harem av fruar och sätter sig vid ratten på en bepansrad långtradare och kör bort genom öknen, mot det mytiska The Green Place, där kvinnor styr och ingen tillhör någon annan. Immortan Joe sänder sin armé av warboys, barbröstade men anemiska krigare, för att hämta hem det som är hans. Warboys drömmer om att festa i Valhall, och sprejar sig med kromfärg i ansiktet sekunderna innan de offrar livet för Immortan Joe. ”Witness this” ropar de, då eldsflammorna omvärver dem.  Mad Max är till att börja med bara en fånge bland andra, en levande bloddonator till en förare av ett jaktfordon. Men snart lyckas han slå sig i slang med Furiosa och hennes flickor. Tillsammans kör de mot horisonten, jagade av ett ständigt växande följe av galningar, mördare och kannibaler. Ackompanjerade av en distad gitarr. I fronten på Joes armé kör en lastbil med enorma högtalare, och en elgitarrist som dundrar på med hårdrocksriff för att elda på massorna – en absurd detalj som passar bra in i Millers våldsamma och samtidigt subversivt humoristiska värld.

Mad Max Fury Road

Mad Max Fury Road

Pretentionerna?

En enkel allegori, säger regissören själv, och liknar sin film vid en western. Konflikten är tydlig: Furiosa kräver frihet och oberoende för alla sina medmänniskor, och är villig att ta till vilka medel som helst för att sätta sig själv och de sina i säkerhet. Hon driver på, är den som tar kommandot och den som aldrig ger upp. Men hon drivs samtidigt av hopp, vilket Max påpekar kan vara ett misstag om man lever efter apokalypsen. Hon kommer från en liten grupp av kvinnor, som vårdar de sista fröna av hopp att få tillbaka det som gått förlorat. Då hoppet tycks dö, tappar Furiosa initiativet. Hennes väg var triumfatorisk, men den ledde endast ut. Allt hänger för en liten stund på den evige pragmatikern Max, som kan visa på vägen tillbaka.

Immortan Joe. den siste rovkapitalisten?

Immortan Joe. den siste rovkapitalisten?

Furiosas motpol är själva systemet, ett samhälle där den starkes rätt har skapat en brutal värld, där krigsherrar tar precis vad de vill ha, och där människovärdet är försatt ur spel. Immortan Joe är en slug härskare, som skickligt använder sin tillgång till vatten som ett påtryckningsmedel för att skaffa sig själv makt. Joe är på sätt och vis en rest från det utsugande system som antyds var orsaken till att Jorden ödelades. Han är den siste rovkapitalisten, driven endast av egenintresset, och utan några civiliserande lagar som håller honom tillbaka.

Mad Max Fury Road

Mad Max Fury Road

Världsbygge och produktionsdesign;

Det ser inte ut som något annat än just ”Mad Max” – och det slår mig hur ikonisk designen från originalfilmerna är. Fråga vem som helst som är över 35 hur ”Mad Max” ser ut, så lovar jag att de har en klar och tydlig bild av kläder, fordon och vapen som är ett ihopplock av disparata delar, med mer än en liten anstrykning från S/M- och fetischvärlden. Jag kan sticka ut hakan och med fog hävda att fetischvärlden lät sig inspireras tillbaka, mer än lite grann, av Millers dystopiska framtidsvision. ”Mad Max” som dystopi var på sin tid så framgångsrik, att dess vision om en postapokalyptisk framtid blev en del av vårt kulturella DNA. Om Star Trek är den västerländska kulturens teknologi-utopi, så är Mad Max dess lika viktiga och välkända motsats: teknologi-dystopin.

Mad Max Fury Road

Mad Max Fury Road

George Miller lägger sig i den nya filmen nära sin originalvision, men ger oss mer av allt: mer färg, mer krom, kraftfullare bilar, enormare scenografi, större folkmassor och mäktigare horisonter. Fury road är som en heavy metal-fantasi i megaformat, tydligt inspirerad av såväl Peter Jacksons tolkning av JRR Tolkien som Guillermo Del Toros Hellboy. Hela upplägget har för övrigt ärvt mycket av sin undergångskänsla från just Tolkiens världsbild: byt bara ut warboys mot orcher och Max mot Aragorn.

90% av effekterna är enligt uppgift icke-digitala, och det är verkligen intrycket av en verklig och påtaglig värld som slår mig då jag ser filmen. Bilarna kör verkligen där i öknen, och dammet piskar verkligen Furiosa och Max i ögonen. Samtidigt blandas skickligt det digitala in i det analoga: warboys som flyger genom luften, sandstormar av gargantuiska proportioner, och inte minst ett gäng med unga, vackra fruar som helt mirakulöst lyckas hålla sig vitklädda och fräscha genom allt blod och stridsdamm.

Sandstormen nalkas i Mad Max Fury Road

Sandstormen nalkas i Mad Max Fury Road

Domen:

Jag blev knockad av den här filmen, på ett överraskande och underbart sätt. Det är ett hysteriskt tempo som många actionfilmer kan ta lärdom av: det händer något, eller tre saker samtidigt, precis hela tiden. Inte nog med att nästan hela filmen utspelas i hundra kilometer i timmen, med olika fordon som kör in i varandra. Just då vi inte tror att det kan bli mer spännande, trillar det ned tre killar med motorsåg och yxa från himlen och börjar skära sig igenom taket på lastbilen. Sedan börjar elgitarrkillens gitarr att spruta eld… Men det är inte alls bara en visuell fest, utan är också kristallklart gestaltat och genomsyras av intelligens och humor. Om man nu som jag är den typ som tycker att något kan vara humoristiskt och samtidigt väldigt våldsamt – så har jag varnat den som möjligen är lite känslig.

Mad Max Fury Road

Mad Max Fury Road

De långa partierna av högt tempo interpunktueras av korta stunder av stillhet, som i kontrasten mot all action blir välbehövliga andningspauser, och ibland ögonblick av sublim skönhet. Det är många detaljer att glädjas åt, som de figurer på styltor som vadar omkring i ett skymningslandskap, hämtade som från en målning av Hieronymus Bosch. Eller den magnifika, himmelska sandstorm som Furiosa djärvt styr dem in i. Här har George Miller förnyat sig, och målar med fler färger än öknens gula och motoroljans svärta. Och då sandstormen tar tag i människorna och lyfter upp dem i skyn, får man för en sekund intrycket av att se på en levande tavla av Rubens.

Jag är övertygad om att vi kommer att minnas Fury Road som George Millers mästerverk: en mäktig påminnelse om att han är en skapare av science fiction med en mycket sällsynt dubbeltalang: Han har en mörk vision som är verkligt unik, och samtidigt det tekniska hantverkskunnandet för att få fantasin att verkligen komma till liv på vita duken.

Mad Max Fury Road

Mad Max Fury Road

Godzilla (2014) – substans, intelligens och raaaaaawr

USA 2014, regi: Gareth Edwards, manus: Max Borenstein, producent: Thomas Tull

Godzilla: - Raaaawr!

Godzilla: – Raaaawr!

Handlingen.

Till sist får allas favorit bland japanska eldsprutande skräcködlor, The Big G, en värdig Hollywoodadaption genom Legendary Pictures’ eldsjäl Thomas Tull och brittiske regissören Gareth Edwards (som gjorde sig ett namn med den stämningsfulla rymdfilmen Monsters 2010). Vi människor bygger kärnkraftverk och bryter upp jordskorpan i jakt på uran att mata dem med. Men då sätter vi också uråldriga krafter av enorm styrka i rörelse, så fasansfulla att de är som hämtade från de mörkaste mardrömmar. Då det plutoniumätande MUTO-monstret börjar attackera kärnanläggningar längs med Stilla havskusten, vaknar dessutom något ännu äldre, och större. Det är forntidens alfapredator, Godzilla. Då urtidsmonstren rör sig genom landskapet följer kaos och förödelse i deras spår. Mot denna fond möter vi den unge soldaten Ford (Aaron Taylor-Johnson) och hans familj.  Som pojke bodde Ford i Japan med sin pappa Joe (Bryan Cranston) och mamma Sandra (Juliette Binoche) som arbetade på det kärnkraftverk där MUTO först slog till och orsakade en härdsmälta. Nu är pappa Joe besatt av att gräva i vad som egentligen hände, och blir arresterad för olovligt intrång. Då Ford reser till Japan för att hämta sin pappa, brakar hela helvetet löst. MUTO visar sig vara en hanne som är redo att para sig, och han ger sig ut på en förstörelseturné över Hawaii och Las Vegas för att hitta en monsterhona. Godzilla följer dem tätt i hälarna, och det är i San Francisco som mötet mellan monstren kommer att äga rum. Ford måste försöka ta sig till staden, för det är där hans fru och barn väntar på honom.

Bryan Cranston och Aaron Taylor-Johnson

Bryan Cranston och Aaron Taylor-Johnson

Pretentionerna?

Trots att det helt saknas rymdkoppling i handlingen platsar Godzilla mycket bra på denna blogg, då filmens tema känns igen från alla de bästa science fictionfilmerna: den enskilda människans oändliga litenhet inför naturens kolossala kraft och likgiltighet. Det är mer en dramafilm än action, då människorna inte så mycket möter monstren som befinner sig i deras närvaro. ”Godzilla är på många en gud” säger en forskare i början av filmen. Likt en gud ignorerar Godzilla också de enskilda människorna, och fokuserar på MUTO-monstren i sin egen storlek. Den som möter dessa bjässar gör klokast i att hålla sig undan.  Mot de ostoppbara naturkrafterna ställer filmen Godzilla den mänskliga överlevnadsviljan: hur vi vägrar att låta oss kuvas, kämpar och tar oss ut på andra sidan katastrofen med livet och – i bästa fall –  förnuftet i behåll.

Elizabeth Olsen i Godzilla

Elizabeth Olsen i Godzilla

Produktionsdesign;

Allt hänger på att de får till skalan rätt – och här är Godzilla en triumf. Monstren framstår verkligen som om de är jättestora, och de rör sig i en majestätisk slow motion,  som en lavin eller ett störtande berg som man betraktar på avstånd. Monstren skildras från det mänskliga perspektivet, vilket gör att de för det mesta är för stora för att få plats i bildrutan, eller till hälften dolda bakom rök, dimma och skyskrapor. Det dröjer länge innan vi ens får se Stora G i all hans prakt. Först är han bara en svallvåg, som får hangarfartygen att guppa som gummiankor. En mäktig upplevelse, visuellt. Som kontrast använder Gareth Edwards många närbilder på sina skådespelare, vars förundrade och skräckfyllda ansikten återspeglar den mänskliga sidan av naturkatastrofen.

Broarna i San Francisco får alltid vara med om hemskheter

Broarna i San Francisco får alltid vara med om hemskheter

Domen:

Filmer som den här gör mig uppmuntrad över tillståndet för blockbusterfilmen i allmänhet och science fiction i synnerhet. Här har en riktig serienörd till filmbolagsboss (Thomas Tull) givit en kontrollen över en gammal kultfigur som Godzilla, med jättebudget och ganska fria konstnärliga tyglar, till en indieregissör (Gareth Edwards) med bara en enda film på sitt CV – en poetisk postapokalyptisk rymdfilm där nästan ingenting hände. Och tillsammans producerar de om inte ett mästerverk så i alla fall något som har både substans och intelligens. Och de återupprättar figuren Godzillas heder efter den allmänt sågade version som Roland Emmerich gjorde 1998. Framför allt fångar regissören Edwards essensen hos original-Godzilla från efterkrigstidens 1950-tal, och uppdaterar konceptet för vår tid. I den moderna Godzilla vävs Fukushima, elfte september, klimathotet, den ekonomiska krisen och övervakningssamhället in i berättelsen, och kryddas med en rejäl dos teknologinostalgi. Det är en vacker film, och grotesk samtidigt. Och den har alldeles lagom många slagsmålsscener där Godzilla får sparka rumpa och vråla raaaaaaawr mot den vindpiskade stormhimlen.

En sak som dock stör mig är tyvärr de traditionella könsrollerna. Visst, målgruppen är förstås unga killar, så det är väl inte så konstigt att det är den grabbige 23-åringen Taylor-Johnson i huvudrollen. Men att inte ge hans fru (spelad av Elizabeth Olsen) någon annan uppgift i filmen än att ta hand om barnet och bli rädd och springa, är lite för slappt för en modern storfilm anno 2014. Det finns bara tre talade kvinnoroller i filmen, och ingen av dem gör egentligen något, utan bara är. Till och med det kvinnliga monstret finns med mest som mamma – enda gången hon blir riktigt förbannad är då någon hotar hennes ägg. Det är förstås effektivt berättande, och klassiskt – men samtidigt lite tröttsamt.

Fler filmer som den här+

En kusin till den här filmen är förra årets Pacific Rim, som har ett liknande tema om kaijumonster, men mer humor och mindre svärta. Du får heller inte missa Gareth Edwards debutfilm Monsters från 2010. Eller varför inte Cloverfield (2008), filmen som startade om kaijutrenden?

Screamers (1995) – Peter Weller slåss mot mordiska robotar

USA 1995, regi: Christian Duguay, producent: Franco Batista, manus: Dan O’Bannon baserat på Philip K Dick

Peter Weller spelar överste Hendrickson

Peter Weller spelar överste Hendrickson

Handlingen.

I Screamers kan en science fictionnörd pricka av många punkter på sin lista: baserad på en novell av Philip K Dick (författaren till Blade Runner och Total Recall) och med manus av Aliens författare Dan O’Bannon – check! Peter ”RoboCop” Weller i huvudrollen – check! Dystopisk framtid där ett ont företag koloniserar – och ödelägger – planeter i jakt på värdefull mineral och endast en råbarkad hjälte kan avslöja komplotten – check! Fasanfullt mordiska robotar som inte bara sågar folk itu utan dessutom kan förklä sig till människor – check! Det är många välkända ingredienser från  rymdfilmshistorien, lite omstuvade, uppstekta och serverade som en ny anrättning.

Pretentionerna?

I grunden en klassisk actionfilm, inspirerad av vilda västern och med Dicks svartsynta sociala patos som extra prettodimension.

Screamers kan anta många olika former

Screamers kan anta många olika former

Världsbygget och rymdskeppen!

Ett hyggligt försök till komplett världsbygge: planeten Sirius 6B är visserligen mest ödemark, men en härligt kargt gestaltad ödemark med precis rätt kyla i luften och lagom patinerade ruinstäder. Vi kommer in efter katatrofen, men huvudpersonen Hendrickson och hans mannar vet inte om det. I början av filmen tror de fortfarande att de är frontlinjen i kriget mot NEB (New Economic Bloc) – men eftersom det är en Dickhistoria är förstås hela deras världsbild en bluff. I själva verket har de lämnats åt sitt öde på Sirius 6B, och deras fiender har massakrerats av den sentienta robotrasen Screamers. Hendricksons och hans menige soldat Ace (Andrew Lauer) färdas genom det postapokalyptiska landskapet och inser gradvis sanningen, tillsammans med publiken. Screamers är en brokig skara tänkande maskiner som förekommer i många former. De färdas vanligen under jord, och ger ifrån sig ett genomträngande skri från de sågklingor som de använder för att attackera människor med. Därav namnet ”screamers”. Men Hendrickson upptäcker att det kommit nya modeller, som ser ut som människor och nästlar sig in överallt. Dessa replikantkusiner skriker också då de attackerar – ett kulturellt särdrag i screamerssamhället, kanske? Den mest minnesvärda screamern har formen av en robotråtta, och är faktiskt ganska kuslig.

Vi får bara se ett rymdskepp på nära håll i filmen, och det är en liten flygplansliknande maskin som väntar nere i NEB-högkvarterets källare och kan bli en utväg från den Screamersinfekterade världen. Men ska Hendrickson lyckas ta sig förbi monstren?

Screamers sågar av både det ena och det andra

Screamers sågar av både det ena och det andra

Design och specialeffekter;

Återigen: ett hyggligt försök att skapa en trovärdig strålökenvärld där våldet härskar. Det är mest praktiska specialeffekter, som avsågade armar och robotmagar som beskjuts och visar sig vara fulla av kugghjul och sladdar. Råttscreamern jag nämnde ovan ser helt OK ut, men som mycket annat i filmen är den just ”OK” men inte mer. Screamers innehåller få wow-ögonblick, visuellt.

Luckor i manus,

Man förstår inte riktigt Alliansens (Hendricksons sida) förhållande till Screamers. Det är deras robotar, men de verkar snabbt ha löpt amok och blivit ett hot mot alla. Varför har man inte gjort något åt det? Hur kan det effektivaste motmedlet mot dem vara att skjuta med gevär på jorden ungefär där man tror att de är? Vad driver dessa Screamers att anta människoskepnad? Vi får aldrig veta om det är medvetet mystik eller bara slarvigt skrivet manus.

Screamers

Screamers

Domen:

Somliga noveller har fantastiska långfilmer i sig, i händerna på rätt manusförfattare och regissör. Blade Runner är exemplet framför andra. Men Screamers baseras inte på någon av Philip K Dicks mer minnesvärda alster, och Christian Duguay är ingen Ridley Scott. Filmen kan inte (och vill förmodligen inte heller) matcha Blade Runners grandeur. Den Dick-film den mest liknar är Verhoevens Total Recall, som i sin tur var rolig, fartfylld och grotesk. Här står sig Screamers också slätt. Men den har den utmärkte Weller i huvudrollen, ett par åtminstone lätt disturbing scener med läskiga replikanter, visuellt håller den ihop och storyn tuffar på fint nästan hela vägen fram till det alltför banala slutet.  Långt ifrån den bästa Dickfilmatiseringen, men heller inte helt hopplös.

Se även+

Blade Runner, Total Recall, Soldier (en annan Dick-klon)

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

The Quiet Earth (1985) – postapokalyptisk pärla

Nya Zeeland 1985, regi: Geoff Murphy, baserad på Craig Harrisons roman.

Bruno Lawrence spelar Hobson

Bruno Lawrence spelar Hobson

Handlingen.

Hur reagerar man om man är den siste mannen på Jorden? Känner man sig fri? Tror man att man är Gud? Blir man tokig? Detta får den halvt osympatiske forskaren Zac Hobson anledning att fundera på då han vaknar abrupt kl 6.12 på morgonen och finner att han är till synes helt ensam kvar. Gator och hus i nyazeeländska Hamilton är öde. TV och radio har tystnat. Inte en själ någonstans. Hobson går igenom många stadier av panik, ilska och förtvivlan innan han till slut träffar på en kvinna som han inleder ett sorts postapokayptiskt förhållande med. Så småningom ansluter sig en tredje man till den lilla gruppen. De har det gemensamt att de höll på att dö vid det ögonblick då resten av befolkningen försvann. Det är det hemliga projektet som Hobson arbetade för som orsakat katastrofen, som de döper till Effekten. De tre överlevarna kämpar med konflikter sinsemellan samtidigt som Hobson vill förstöra forskningsanläggningen innan Effekten får Jorden att gå under slutgiltigt och upplösas i elementarpartiklar.

Pretentionerna?

Inspirerad av klassiker som I Am Legend (1954 års version) och Day of the dead, fast utan några odöda. Filosofiska och pseudoreligiösa övertoner. Mycket flummigt slut.

The Quiet Earth

The Quiet Earth

Specialeffekter och look;

Omslaget till filmen är klassiskt och ikoniskt: en ensam man på en strand med en överjordisk himmel framför sig där en planet med ringar stiger upp bakom märkliga molnformationer. Den scenen är med i filmen, men bara helt kort. I övrigt är The Quiet Earth helt realistisk i sin framtoning, med den övergivna moderna staden som bakgrund till de tre skådespelarnas våndor. Filmen är 27 år gammal, men ser fortfarande ganska modern ut. Effektfullt, utan att förlita sig på specialeffekter.

Luckor i manus,

Som science fiction håller inte berättelsen ihop. Vilken sorts maskin som kan få alla människor och djur att simultant försvinna utan ett spår, men skona de som håller på att dö – ja, det är ju lite svårt att föreställa sig den maskinen. Eller varför den skulle vara placerad i Hamilton, Nya Zeeland. Eller hur Saturnus kan dyka upp på himlen och Solen börjar flimra. Det går inte ihop om man betraktar det rationellt.  The Quiet Earth förtjänar istället att uppskattas som en lång och ganska finurlig drömsekvens. Mer fantasy än sci-fi.

Mest minnesvärda scen*

Hobsons mentala sammanbrott, där han klär sig i kvinnokläder och ger sig ut på stan och krossar saker.

Domen:

En postapokalyptisk liten pärla! Berömvärt fokus på de tre människornas öde snarare än katastrofen i sig. På ett sätt väldigt skönt att det inte kommer några zombies och stör dramat. Huvudpersonernas övergivenhet kontrasteras mot den stora stadens övergivna gator och parker.  Vackert fotograferat av James Bartle.

Se även+

George A Romeros zombiefilmer och 28 dagar senare av Danny Boyle. Warm Bodies från 2013 för något lite liknande.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Oblivion (2013) – ekon från svunna världar

USA 2013, manus, regi och producent: Joseph Kosinski.

Detta är den nästan spoilerfria recensionen av filmen. För dig som vågar:  alla hemligheter i Oblivion.

Jack flyger omkring i den här hela dagarna

Jack flyger omkring i den här hela dagarna. The Bubble Ship är designad av en kille från Bugatti Automobiles

Handlingen.

Tom Cruise gillar att heta Jack. Jack i den här filmen av Joseph Kosinski lever både i ett paradis och ett helvete. Han bor med sin vackra fru Vic i en modernistisk villa ovan molnen. Han har fast jobb som tekniker och får flyga en supercool svävarfarkost varje dag. Men han och hans fru är bland de sista människorna på Jorden, kvarlämnade för en liten tid med uppdrag att hålla enorma vattenutvinnande robotar i trim. Vår en gång så gröna planet är numera en strålningshärjad öken, efter ett interplanetärt krig som sprängt Månen i bitar och jagat människorna ut i rymden. Rymdstationen Tet är Jacks och Vics länk till resten av mänskligheten. Jack är plikttrogen, men plågas av märkliga minnen: ekon från en svunnen tid kan inte kan ha upplevt. Då bara några veckor återstår av uppdraget rämnar dock deras nyss så ordnade liv. En farkost kraschar i öknen, med människor ombord. Det går upp för Jack att deras chef Sally, stationerad i omloppsbana, har ljugit för dem hela tiden.

Tet är mänsklighetens mäktiga rymdstation i omloppsbana kring Jorden. Eller?

Tet är mänsklighetens mäktiga rymdstation i omloppsbana kring Jorden. Eller? (Oblivion Tet)

Rymdskeppet!

Tet är Rymdskeppet med stort R i Oblivion. En tetraedisk koloss som svävar i geostationär omloppsbana och styr alla robotar och drönare. Där finns också Sally, en hurtfrisk australiensisk kvinna som hälsar på hos Jack och Vic via kommunikationslänk varje morgon. Utan att spoila för mycket kan jag ju säga att vi under filmens gång får hälsa på i Tet, och att Joseph Kosinski  har gjort sitt yttersta för att med produktionsdesign och foto placera skeppet i klassikerfacket. Det är faktiskt rätt magnifikt gestaltat, men dessa scener är alltför korta. Jag hade gärna sett att mer av filmen utspelades i rymden. Oblivion innehåller även den kraschade rymdfärjan Odyssey och Jacks vita lilla svävare ”The Bubble Ship”. Designer av alla dessa läckra farkoster heter David Simon, och här kan du läsa mer om honom.

Andrea Riseborough spelar den svala Vic

Andrea Riseborough spelar den svala Vic

Pretentionerna? (mindre spoiler)

En sorts best of science fiction, med teman som är välkända för rymdfilmskonnässören. Det mänskliga ställs mot det omänskliga. Hur mycket av din frihet skulle du ge upp för att få leva i en skön livslögn? Vad är du villig offra för kärleken? I vad består vår mänskliga arts egentliga värde, och hur lätt kan vi bli våra egna fiender?  Här har vi ekon från 2001, The Matrix, Moon och Terminator, men kanske framför allt 80- och 90-talens Star Trek. Om det är en hyllning till klassiker i genren eller en skamlös kopia ligger nog i betraktarens ögon.

Den förstörda månen syns i bakgrunden tillsammans med Jacks och Vics hus

Den förstörda månen syns i bakgrunden tillsammans med Jacks och Vics hus (Oblivion moon)

Specialeffekter och look;

Efter att ha sett Kosinskis förra film, Tron Legacy, visste vi att Oblivion skulle se läcker ut. Vi blir inte besvikna. Produktionsdesignen är i toppklass och känns mycket 10-tal. Det är konstrasterna som gör det: Jacks och Vics  sterila liv i sin kliniska villa på en pelare i kontrast mot (men ändå samspel med) det livlösa landskapet nedanför. Jacks allt mer vilda uppsyn och skitiga vita overall i bjärt kontrast mot de hotfulla och obehagliga drönarrobotarna, vars läten skär rakt igenom märg och ben i mänskliga öron. Och det finns många oförglömliga bilder: Den söndertrasade månen på himlen, som sakta håller på att spridas ut till ett asteroidfält. Den överjordiska Tet. Allt är gestaltat med omsorg och en sorts hyperrealism som gör att Oblivion känns nästan drömlik.

Luckor i manus,

Det är omöjligt att prata om manusluckor utan att spoila den här filmen, eftersom den har en Hemlighet. Jag kommer att publicera ett inlägg om Oblivion med spoilers, där jag går närmare in på storyn.

Tom Cruise i Oblivion

Tom Cruise i Oblivion

Domen:

Jag är kluven. En del av mig jublar över att en originalberättelse så smal som denna kan spela in 260 miljoner dollar på bio, eftersom det talar för att fler påkostade rymdfilmer kommer att göras. Kanske till och med fler rymdfilmer som inte är en del av en franchise? En annan del av mig har en sorts gnagande känsla av att Oblivion kan vara en lite bättre version av Battlefield Earth. Jag kan helt enkelt inte bestämma mig.

En vän till mig som inte är så insatt i science fiction gick och såg Oblivion på bio, och hon förstod absolut ingenting av berättelsen. Många av de oväntade vändningar och hemligheter som Kosinski lagt in i sin story gick min vän helt förbi. För mig och andra som sett mycket rymdfilm är dock tyvärr dessa hemligheter lite väl lätta att genomskåda, och resultatet är en  scifi-thriller som är lite för mystisk för en allmän biopublik, men lite för förutsägbar och långsam för oss rymdfilmsfans.

Inte desto mindre är det ju en sorts auteurfilm, med manusförfattare, regissör, designer och producent i samma man.  Manus, musik, klippning och produktionsdesign bildar en harmonisk och polerad helhet. En smula för polerad, kan man invända, men det skulle också kunna sägas vara en del av själva handlingen. Tyvärr är det just handlingen som är den svaga länken, med för många ekon från intressantare filmer. Joseph K är i alla fall en stor science fictionälskare, och har känsla för det suggestiva. Jag ser fram emot den dag då han får chansen att filma ett riktigt bra manus.

Se även+

Hans förra film, Tron Legacy. Moon. Prometheus.

Mer om Oblivion på Rymdfilm:

Alla hemligheter i Oblivion
Rymdskeppsdesignern från Oblivion började på Bugatti

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Battlefield Earth (2000) – en djupt störd film, på gränsen till ondskefull

USA 2000. Regi: Roger Christian. Producent: John Travolta, m fl.

Jonnie (Barry Pepper) tillbringar stor del av historien med att bli strypt av Terl (John Travolta)

Jonnie (Barry Pepper) tillbringar stor del av historien med att bli strypt av Terl (John Travolta). Det blir väldigt irriterande till slut.

Handlingen.

Jag finner det väldigt plågsamt att beskriva handlingen i den här filmen, allmänt ansedd som en av de sämsta filmer som någonsin gjorts. Men det är i alla fall år 3000 och människan har reducerats till en slavras som lever i barbari under de dreadlockförsedda Psychlos som kommer från rymden. Psychlos är framför allt intresserade av guld, och använder människor som arbetskraft i gruvorna. Men den utomjordiska säkerhetschefen Terl (John Travolta) och hans medhjälpare (Forest Whitaker) blir för giriga och utbildar en människa, Jonnie (Barry Pepper) med sin magiska utbildningsmaskin, för att.. ja, det är lite svårt att förstå varför. Då gör Jonnie uppror och samlar mänsklighetens sista krafter för att återta kontrollen över Jorden. Det lyckas de göra med hjälp av några pinnar och en skvadron Harrierplan som de råkar snubbla över.

Psychloskeppen ser inte så kul ut

Psychloskeppen ser inte så kul ut. Det passar i och för sig in med allt det andra.

Rymdskepp, specialeffekter och look

"Jonnie learning"

”Jonnie learning”

Det är mycket som är fel med Battlefield Earth, men frågan är om inte fotot hör till de värsta bristerna. Inte i en enda scen lyckas de hålla kameran rakt i förhållande till horisonten. Det filmas på sniskan precis hela tiden, vilket gör att vad som borde vara plana golv ser ut som störtloppsbackar. Alla huvudpersoner lutar i 45 grader. Att tilta kameran kallas ju för ”dutch angle” och är ett erkänt knep inom filmkonsten för att skapa obalans i scenen, ofta med psykologiska övertoner. Men som alla fotomanér lär de ut på filmskolan att man bör använda snedfilmning med måtta och för speciell effektfullhet. Inte i en hel långfilm.

Mask, kostym och karaktärsdesign är också legendariskt dåliga i Battlefield Earth. Psychlonvarelserna ser ut som fattigmans-Klingons med platåskor, och eftersom de har så höga skor så stapplar de fram. Skådisarna som spelar psychlons kan knappast ens gripa tag i ett vapen med de löshänder de tvingas bära, som ser ut som kloförsedda korvar av plast, vilket också är vad de faktiskt är. Precis varenda huvudperson, människa som alien, har dreadlocks i den här filmen.

Man hade kunnat förvänta sig att filmen skulle vara snyggare, med tanke på att dess regissör Roger Christian fått en Oscar för sitt jobb på art director för Stjärnornas krig och blivit nominerad för Alien. Men det märks inte alls här.

Med tanke på hur fult allting är, inklusive de fyrkantiga rymdskeppen, så är det ändå lite roligt att tänka på hur många actionfigurer och modeller av skeppen som tillverkades inför biopremiären av Battlefield Earth. Någon på en marknadsavdelning måste ju ha trott på den här filmen då de gav ordern till leksakstillverkaren att börja tillverkningen. Undrar hur många som hann tillverkas innan de insåg sitt misstag? Bland de mer bisarra figurerna finns en med Jonnie fastspänd i den magiska utbildningsapparaten. ”With history book and psychoblaster”

Luckor i manus,

Att ens prata om luckor i manus till den här filmen blir absurt. Det vore som om dvärgarna debatterade huvuvida Smaugs andedräkt doftar mint eller viol, sekunderna innan han bränner dem till stoft – det är inte en relevant diskussion.  Det här är snarast ett djupt stört manus, på gränsen till ondskefullt. Själva ramhandlingen, baserad på en tonårsbok av scientologernas L Ron Hubbard, är  schablonartad och trist, men liksom helt okej. Men utifrån den har manusförfattarna skrivit ett manus med så fasansfullt obehaglig människosyn och så genomgående osympatiska huvudpersoner, att det är obegripligt att de har mage att presentera det som ett spännande äventyr. Battlefield Earth är en film som hatar människor, om utomjordingar som hatar människor, för människor som hatar människor. Där ligger dess grundproblem, inte i den triviala handlingen. När Travolta för tjugosjätte gången med ett skratt tar strypgrepp på Jonnie så att denne  vrider sig och kvider infinner sig en lätt migrän hos åskådaren. Vem hade de tänkt sig skulle vilja se på denna sadistiska dynga?

Utan bildtext

Utan bildtext

Mest minnesvärda scen*

Jag vill helst glömma alltsammans så snabbt jag bara kan.

Domen:

Jag hade stålsatt mig inför den här. Jag visste att det skulle bli jobbigt. The Guardian har ju trots allt utsett den till The worst film ever made. Men att den skulle vara så här dålig kunde jag aldrig ana. Hade jag inte sett den superskojiga Flash Gordon – en annan ”dålig” film, fast med stor charm – dagen innan, så hade det funnits risk att jag helt lagt ned Rymdfilmsbloggen helt efter att ha sett John Travolta kasta huvudet bakåt och skratta gällt 625 gånger på två timmar.  Man tappar helt enkelt lite tron på mänskligheten av att se den. Problemet är inte att Battlefield Earth är ett dåligt rymddrama. Jag kan acceptera dåliga rymddramer, om de åtminstone är kultiga (Flash Gordon) eller spännande (Transformers) eller vackra (Star Trek The Motion Picture) . Ge mig någonting. Men Battlefield Earth är motbjudande på alla plan: det är en långtråkig, pladdrig, ful, misantropisk, överdrivet våldsam, dålig filmad vederstyggelse till långfilm. Den borde aldrig ha filmats, och John Travolta måste ha ett fruktansvärt dåligt omdöme som drev igenom, finansierade och producerade detta projekt. Jag avslutar med att citera den rolige filmkritikern Roger Ebert:

Battlefield Earth is like taking a bus trip with someone who has needed a bath for a long time. It’s not merely bad; it’s unpleasant in a hostile way.

Se istället-

En annan postapokalyps med en annan scientolog: alldeles nya Oblivion med Tom Cruise. Den verkar inte lika dålig. Å andra sidan – vad skulle kunna vara lika dåligt?

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter