Prometheus

Aliens (1986) – Get away from her YOU BITCH

Läs också min recension av Prometheus

Handlingen.

Efter 57 år år i rymden hittas räddningskapseln med den sovande Ellen Ripley (Sigourney Weaver) av ett team från det mäktiga och hänsynslösa Weyland-Yutani. Hon förhörs av företagets representanter om sitt fruktansvärda möte med en ”xenomorph” och anklagas både för att vara psykotisk och för att ha förstört bolagets egendom, rymdskeppet Nostromo. Ripley får sen följdriktigt sparken från sitt pilotjobb och placeras med pension i en liten lägenhet. Där drömmer hon fruktansvärda drömmar om monster som bryter sig ut genom hennes bröstkorg. Livet verkar vara över. Men på LV 426, den ogästvänliga planet där besättningen i Alien fann äggen som blev deras undergång, har en mänsklig koloni hunnit etableras. Stora maskiner terraformerar planeten och skapar en atmosfär som går att andas. Kolonisatörerna lever på en enslig bas. En dag finner en familj med två barn ett kraschat rymdskepp, och därefter förlorar Jorden all kontakt med kolonin. Till slut är bolaget tvungna att bita i det sura äpplet och erkänna att Ripley kan ha haft rätt. There be monsters. Hon återinsätts i aktiv tjänst och skickas till LV 426, tillsammans med ett gäng av de mest överspända marinkårsoldater som galaxen skådat. Resten är actionhistoria, signerad James Cameron.

Sulaco är rymdskeppet i Aliens

Rymdskeppet!

Sulaco är ett krigsskepp, fullt av tuffa soldater och med massor av kraftiga kanoner ombord. Det är stort, plåtigt och ser elakt ut. Som dramatisk skådeplats är Sulaco inte alls så intimt som Nostromo var i Alien. Men lämpligt nog är det drama som utspelas där i filmens början och slut mer pang-pang än förtätad thriller. Hedersomnämnande för den enormt coola lastrobot som Ripley är en sån stjärna på att framföra. Den fick sen en sentida efterföljare i Camerons andra lilla rymddrama, Avatar.

Pretentionerna?

Mest serveras vi action, om än med en viss samhällskritisk udd som den ärvt av sin föregångare (bolaget Weyland-Yutani är verkligen osympatiska). Men undertexterna i filmen är desto mer suggestiva. Mången genusteoretisk avhandling om Alienmytologins förhållande till moderskapet har presenterats på universitet världen över. Man kan se filmen som ren och skär pang-pang. Men man kan också läsa den som en berättelse om kvinnlig frigörelse och natur kontra kultur. På så sätt har Camerons Aliens fler bottnar än Scotts Alien, även om den också har en del stora brister (mer om det längre ned).

Specialeffekterna;

Vi måste börja med filmens look, som tyvärr är så fast rotad i 1980-talet att Aliens bitvis mer liknar Die Hard än en rymdfilm. Alla interiörer är gjorda av byggelement, plexiglas och korrugerad plåt. Inget verkar riktigt solitt, och både väggar och golv slamrar och rasar ihop för minsta lilla. Det kan ju vara en medveten miljöbeskrivning av en framtid som inte bryr sig om det eleganta eller hållfasta, men jag får mer känslan av att Cameron satsade allt på actionsekvenserna och lät scenografin komma i andra hand. Med det sagt så finns det ändå en del minnesvärt. Ripleys lastrobot kommer alltid att vara en del av actionfilmhistorien. Landningsskeppet är brutalt men snyggt. Och den stridsvagn som marinsoldaterna först anländer i och strax efter flyr med har en härlig tyngd. Dessutom får vi för första gången stiga ned i det helvete som är Aliendrottningens barnkammare, där de mänskliga fångarna lever sina sista timmar i skräck och slem. Själva drottningen har åldrats med värdighet. Hennes rynkade överläpp ser fortfarande mycket stygg ut.

Ripley i Aliens, i sin lastrobot! Jubel i salongen!

Luckor i manus,

Inte många, faktiskt. Springa, skjuta, slåss – hur svårt kan det vara?

Domen:

När Aliens kom var jag 14 år, så under en period tyckte jag nog att den filmen var nästan det coolaste som någonsin gjorts. Men även då kunde jag mycket väl märka skillnaden mellan skräckfilmen Alien och actionfilmen Aliens. Uppföljaren var större, högljuddare, mer publikfriande, hade fler monster och dessutom soldater med enorma gevär. Aliens tog mytologin från en kultfilm från det sena 1970-talet till 1980-talet franchise, på gott och ont.

Idag när jag ser om Camerons film ser jag också 1980-talet väldigt tydligt i produkten. Framför allt persongalleriet med dess tydliga arketyper är så amerikanskt 80-tal att man är tvungen att skratta. Vi har Bolagets sleazeball till representant i modekostym och uppfluffat hår. Vi har Den lilla blonda flickan som skriker aggressivt i falsett så fort hon blir rädd. Vi har hela gänget med superkorkade (och för en ung manlig publik därför superhäftiga) soldater, varav den högljuddaste idioten både förnedras och återupprättas innan slutet. Vi har den överspände och fege officeren. Alla dessa märkliga men också helt endimensionella karaktärer är väldigt underhållande att se även idag, men från ett science fictionperspektiv är de så tidstypiska för 1986 att man har svårt att tro på att filmen utspelar sig i framtiden. Under långa sekvenser är Aliens därför precis som vilken amerikansk actionfilm som helst, med lite mera slem. I Alien var ingen den de utgav sig för att vara. I Aliens står det skrivet i pannan på var och den vem den är.

Men Cameron, som alltså både regisserade och skrev manus, lyckas också addera mycket unikt till den mytologi som Ridley Scott grundlagt sex år tidigare. Weyland-Yutani blir här mycket tydligare, och ondskefullare. Vi får se drottningen och xenomorphernas livscykel. Och inte minst, så är storyn med Ripley, flickan och drottningen ganska raffinerad och leder fram till den klassiska onelinern ”Get away from her, you bitch!” När jag hör Sigorney väsa de orden, så blir jag 14 år igen.

Ripley är den enda karaktären i filmen som genomgår någon sorts utveckling, och det är på alla sätt Sigourney Weavers film. Här blir hon tidernas tuffaste filmkvinna. Hon är redan från början tuffare än i förra filmen, men det är då modersinstinkten vaknar som Ellen Ripley verkligen förvandlas till en mean killing machine. Övriga karikatyrfigurer bleknar vid sidan av henne.

Som väl är avhåller sig Cameron från att visa monstren i det längsta. Jag tror att första varelsen som vi får se dyker upp efter c:a 50 minuter. Då har det varit flera riktigt nervkittlande scener, som när soldaterna satt upp automatiska maskingevär som försvar, och kulorna håller på att ta slut. Det är helt enkelt riktigt skicklig filmberättarkonst.

Se även+
Alien av Ridley Scott från 1979
Prometheus av Ridley Scott, premiär 1 juni 2012

Ny poster från Prometheus

För att ära Norges nationaldag släpptes en ny poster för Ridley Scotts Prometheus idag, som visar en scen som förekommit i trailern: vi ser ett utomjordiskt rymdskepp krascha och besättningen från Prometheus som iakttar och/eller flyr. Skeppet som explorerar är, som många fans redan påpekat, misstänkt likt det som hittas i början av Alien. Spekulationer pågår på nätet, och den förhärskande teorin är att det är exakt samma skepp och att vi får se hur det hamnde där det hamnade. Snygg poster är det i alla fall.

Poster Ridley Scotts Prometheus

Manusförfattaren Damon Lindelof hade förresten  frågestund på Twitter igår och där skrev han att om intresse finns (från publiken) så kan det komma fortsättningar efter den här filmen. Är man specialintresserad kan det vara värt att kika på de tweetsen kanske.

Bakom kulisserna på Prometheus + androiden David 8

Jag har samlat lite video och artiklar om själva arbetet med Ridley Scotts Prometheus. Vad är Prometheus? I filmen är det ett rymdskepp som får i uppdrag att söka efter utomjordiskt liv, men som finner något annat än de tänkt sig. I grekisk mytologi var Prometheus en urgud, en av titanerna, som var den som gav mänskligheten eldens hemlighet. Han gav på sätt och vis alltså upphov till den mänskliga civilisationen. Men detta gillades inte av Zeus och de övriga gudarna på Olympen. De straffade Prometheus fruktansvärt: de dömde honom att för evigt stå fastkedjad vid en klippa och få sin lever uthackad av en gam. Varje natt läkte såret, så att titanen kunde fortsätta straffas. Om filmens Prometheus går samma öde till mötes? I juni får vi veta det, då Ridley Scotts film har biopremiär.

Intervju med filmens ursprunglige manusförfattare om vad som krävs av en bra rymdfilm: Prometheus writer Jon Spaihts on How to Create a Great Space Movie (io9)

Ny featurette 3: Origins (publicerad igår 9 maj)

Featurette 1: Behind the scenes

Featurette 2

Dessutom finns en härlig reklamfilm för David 8, Androiden som spelas av Michael Fassbender.

Prometheus trailer (2012) – OMG, OMG, OMG

Update: Nu finns också en UK-version av trailern, med mer dialog.

Be still, my beating heart. Detta måste vara en av de bästa kampanjerna för en blockbusterfilm, sedan hela världen blev besatt av Hajen på 70-talet. Vi har vetat i ett antal år nu, att Ridley Scott jobbar på en uppföljare eller prequel till 1979 års Alien, som ju är en av filmhistoriens mest inflytelserika genrefilmer. Vi vet vilka skådisarna (Noomi Rapace, Michael Fassbender, Charlize Theron, m fl) och under senaste året har filmbolaget låååångsamt och med oändlig precision släppt stillbilder och teasertrailers som avslöjar mer och mer om vad Prometheus egentligen är för något. Det geniala i kampanjen är att de lyckats hålla allt så hemligt, så länge. I juni är det premiär och tusentals besatta fans i hundra olika forum på nätet vet fortfarande nästan ingenting.

Prometheus innehåller DNA från Alien, har Scott sagt. Från början tolkades det som att det fanns liknande idéer. Nu, då den första riktiga trailern släppts, börjar vi inse att han förmoligen menade det bokstavligen. Får vi se hur de vidriga varelserna kommer till? Kanske är detta en direkt föregångare till originalfilmen, och i så fall har Scott och manusförfattaren Daniel Lindelof lyckats med historiens bästa vilseledning som tonat ned släktskapet så mycket. Mysteriet tätnar för varje ledtråd vi får. Varje trailer analyseras ruta för ruta: var det inte en facehugger vi såg där vid 2:07?

Detta är alltså inte en filmrecension, utan en recension av trailern för Ridley Scotts nya rymdfilm, Prometheus. Jag lägger också in två andra teaservideos som släppts: en reklamfilm för robotar (Michael Fassbender), och ett TED-talk från 2023 med Peter Weyland (Guy Pearce), grundaren till Weyland Corporation, som förklarar att mänskligheten nu är gudarnas jämlikar.

Handlingen.

Människan upptäcker piktogram i gamla ruiner som inbjuder oss att resa ut i rymden för att ta kontakt med de varelser som skapade piktogrammen. Rymdskeppet Prometheus skickas iväg, under ledning av Elisabeth Shaw (Noomi Rapace). Ombord finns också en robot i förklädnad, spelad av Michael Fassbender. Väl framme på planeten upptäcker de en enorm byggnad som de utforskar, och där träffar de på bland annat stora människolika statyer, något som ser ut som äggen från de första Alienfilmerna och en substans som (verkar det i trailern) attackerar en av besättningsmedlemmarna. Därefter tycks det mesta gå åt helvete och trailern slutar i skräck och kaos. Med mycket maffiga bilder. Detta är allt vi vet.

Rymdskeppet!

Kan det bli mer symboliskt? Prometheus var den titan som tog elden till människan och som straff dömdes han av gudarna till eviga plågor. Det råkar också vara namnet på rymdskeppet som den onda jättefirman Weyland corp. skickar iväg för att undersöka utomjordiskt liv. Vi ser inte så mycket av skeppet i den korta trailern, utom att det framstår som mycket modernt och neonlysande på insidan, och har rejält macho raketer som framdrivningssystem. Snyggast är hypersömnkapslarna, där besättningen ligger på en gul, lysande gelé. Allt är nytt och fräscht, i rak motsats till den rostiga Nostromo i Alien från 1979. Ridley Scott själv säger att han är trött på science fiction-grunge (som han anser att han själv uppfann i Blade Runner) och ville se något nytt. Daniel Lindelof påpekar att Nostromo var ett gruvskepp, medan Prometheus är ett vetenskapsskepp.

Pretentionerna?

Enorma. Om människans uppkomst. Om evolutionen. Om hur människan leker Gud (t ex i videon med TED-talk). Precis som det ska vara och som vi hoppas på, med en sån regissör, en sån manusförfattare och en sån titel.

Specialeffekterna;

Om allt annat går åt helvete (manuset alltså) då filmen väl släpps så vet ändå att det här kommer att bli en av de snyggaste science fictionfilmer som gjorts sedan 2001. Kollar man trailern i HD på Youtube så ser man att det faktiskt ser helt perfekt ut. Hemligheten är – så vitt jag kunnat läsa mig till – att det mesta byggts upp som kulisser eller miniatyrer, och att CGI-effekter bara använts när det varit helt nödvändigt. Det gör att realismen och substansen i filmen ökar hundrafalld jämfört med CGI-eländen som Star Wars Episod I.

Luckor i manus,

Vet ej, vi har ju ingen aning om vad filmen handlar om än, remember?

Domen:

Å, måtte detta vara bra. Måtte Ridley Scott inte svika oss nu. För det vi har sett redan är så superbra, att antingen har Scott skapat ett mästerverk, eller så har Fox lyckats med ett marknadsföringens mästerstycke och fått mängder av fans att bli så förväntansfulla att de nästan spricker av längtan till den 8 juni då filmen har premiär i USA. Hajpen på nätet är verkligen enorm, något som jag låter illustreras av den här artikeln på IO9.com där trailern tagits emot med två tummar upp av läsare som är oerhört nervösa att det ska visa sig att det ändå bara var en hajp. Men det verkar bra: Scott framstår som inspirerad just nu, skådisarna är några av de bästa tänkbara, de har lyckats få samma producenter som Alien hade och manus skrivs av Losts Daniel Lindelof.  I juni vet vi!

Vem var Prometheus?

I grekisk mytologi var Prometheus en urgud, en av titanerna, som var den som gav mänskligheten eldens hemlighet. Han gav på sätt och vis alltså upphov till den mänskliga civilisationen. Men detta gillades inte av Zeus och de övriga gudarna på Olympen. De straffade Prometheus fruktansvärt: de dömde honom att för evigt stå fastkedjad vid en klippa och få sin lever uthackad av en gam. Varje natt läkte såret, så att titanen kunde fortsätta straffas. Om filmens Prometheus går samma öde till mötes? I juni får vi veta det, då Ridley Scotts film har biopremiär.

Kommande rymdfilmer våren 2012

Iron Sky – premiär på Berlinfestivalen11 februari

Finsk steampunkkomedi om nazister i flygande tefat som attackerar Jorden från sin bas på den mörka sidan av månen. Existerade först som trailer, och sen samlade killarna in tillräckligt med pengar för att göra hela långfilmen. Premiär i: Berlin!

Sen kommer vi till en mer klassisk äventyrsfilm, en blandning mellan Star Wars och Conan:

John Carter of Mars  premiär 9 mars 2012

Disney gör episk storfilm av Edgar Rice Burroughs (som också skrev Tarzan) böcker om jordligen Johns äventyr på Mars (Barsoom) där han blir en viktig bricka i kriget mellan de olika varelserna som lever där. Storslaget och fantasifullt. Det finns tolv böcker, så blir detta en succé kommer vi att få se fler filmer.

Och så till sist Filmen Alla Väntar På:

Ridley Scotts Prometheus – premiär 8 juni 2012

Jag tror knappt ens jag behöver beskriva mer än så här: Ridley Scotts första science fictionfilm sedan Blade Runner och numera även officiellt en prequel till Alien. Med Noomi Rapace, Michael Fassbender och Charlize Theron. Hajpen på nätet är enorm. ENORM. Förväntningarna är skyhöga. Och vi vet nästan ingenting om manus än. Yum!