Superman II (1980) – På knä inför general Zod!

Christopher Reeve i Superman II

Handlingen.

I en direkt fortsättning på Richard Donners Superman från 1978 följer vi hur vår stålman (Christopher Reeve) försöker balansera kärleken till Lois Lane (Margot Kidder) med övermänskliga (pun intended) krav från sin döda pappa (Marlon Brando). Stålis bestämmer sig för att bli en vanlig, dödlig man för att kunna ägna sig helhjärtat åt sweet lovin’. Men just då han har givit upp sina superkrafter hotas Jorden av tre kryptonska skurkar under ledning av den storhetsvansinnige General Zod (Terence Stamp). De är lika starka som Superman och får USA:s president att knäböja och ge upp sin ”auktoritet över världen”. Ska Superman också tvingas ge sig?

Rymdskeppet!

Om du minns början av originalfilmen så spärrades Zod in av en domstol på Krypton. Han och de andra förvisades till en stor flygande rymdspegel som är en portal till ”fantomzonen”. Den kommer nära Jorden i Superman II och träffas av en missil. Väl fria behöver de inget rymdskepp, eftersom deras krafter låter dem flyga som de vill. Första stoppet på vägen till världsherravälde görs på månen, där en av Apollolandningarna som bäst pågår. Astronauterna blir de första att smaka på Zods vrede.

General Zod (Terence Stamp) börjar med att erövra månen

Pretentionerna?

Betydligt lättsammare än ettan, utan de värsta messianska övertonerna. Istället får vi se en mänskligare sida av Clark Kent/Kal El/Superman, som slits mellan plikten och kärleken.

Specialeffekter och look;

Nästan lika vacker som Superman (I), men bara nästan. På gott och ont är det är en film som lever mer på sin dialog snarare än andlöst hisnande science fictionmiljöer. Supermans palats på Nordpolen är vackert, men överanvänds en smula.

Luckor i manus,

General Zod är en genial filmskurk, men man får nog erkänna att de inte riktigt lyckas gestalta hur hotet från tre kryptonier kan få mänsklighetens samtliga regeringar att bara ge upp kampen och lägga sig platt. De går omkring och slår sönder några bilar, och sen är det klart. Terence Stamp har visserligen en enorm närvaro, men inte räcker hans isande blick till att erövra världen med?

Lex Luthor och Miss Teschmacher

Mest minnesvärda scen*

Lex Luthor (Gene Hackman) och Miss Teschmascher (Valerie Perrine) har inte en jättestor roll i Superman II, men de är klart roligast då de grälar medan de smyger omkring i Supermans hem på Nordpolen.

Domen:

En speciell film, på flera vis. En stor del av materialet filmade samtidigt som Superman (I) under 1977, och regisserades av den filmens regissör Richard Donner. Sedan bestämde sig filmbolaget för att de ville ha en mindre allvarlig ton till uppföljaren och anställde Richard Lester, som fick spela in resterande scener och klippa slutresultatet efter eget huvud. Lester gjorde en komedi. Att Donner fick sparken gjorde att bl a Gene Hackman och Marlon Brando inte spelade in fler scener, och Lester klippte därför bort dem helt och hållet. Resultatet blev omtvistat. Det skulle dröja ända till 2006 innan Richard Donner fick klippa sin version av berättelsen, med Brandos och Hackmans scener inkluderade. Den släpptes som The Richard Donner Cut, och är den version som jag recenserar här. Inte mer än rätt, då Donner stått för mer än 70% av scenerna. Det fina med att välja Donnerversionen är att den bildar en fin helhet med den första filmen. Superman (I) är den episka, storslagna halvan av berättelsen, och Superman II är lättsammare men samtidigt personligare. Och den innehåller massor av Marlon Brando! Många fans håller till och med den här filmen för den bästa superhjältefilmen någonsin, med The Dark Knight som tvåa. Jag vill inte gå så långt, eftersom jag gillar mörkret hos Batman bättre. Men The Richard Donner Cut är defintivt den mest underhållande seriefilmatiseringen någonsin. På så vis är den ett mästerverk.

Se även+

Se den tillsammans med Superman.
Och i den nya Man of Steel som kommer 2013 är det general Zod som är skurken igen.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Superman (1978) – Charmig messias från Krypton

Christopher Reeve som Superman (1978)

Handlingen.

I den här klassikern får vi se hur ett barn från planeten Krypton sänds iväg i ett rymdskepp av sin vördade fader (Marlon Brando) och hamnar på Jorden. Där uppfostras han i en pastoral idyll på Mellanvästerns prärier. Han utvecklar övermänskliga krafter och stiger till sist upp som en modern Messiasgestalt för det tjugonde århundradet.  Den vuxne Clark Kent/Superman spelas med tonsäkerhet av Christopher Reeve. På vägen möter vår hjälte såväl sin stora kärlek Lois Lane (Margot Kidder) och hamnar i närkamp med den pompösa superskurken Lex Luthor (Gene Hackman), vars onda plan går ut på att framkalla en jordbävning som utplånar Kalifornien.

Planeten Krypton med Marlon Brando

Rymdskepp, specialeffekter och look

Jag måste säga att jag älskar filmens första del, som utspelas på Krypton och i rymden. Allt är vitt, vitt, vitt och gjort av glas och kristaller. Till och med folks hår är vitt. Och lille superpojkens rymdskepp är en enorm bergskristall. Bovar spärras in i en stor spegel som snurrar iväg i universum. Far out, man! Den vision av rymden/framtiden som vi får i Superman har tydligt sina rötter i 1960-talets utopiska och campa science fiction – läs Star Trek – bara med enormt mycket högre budget och mer episka anspråk. Resultatet är läckert, än idag!

Efter de inledande kosmiska panoramabilderna landar pojkens rymdskepp på Jorden, men berättelsen blir inte mindre visuellt storslagen för det. Anslaget är som sagt episkt, och landskapen (precis som huvudpersonen) antar mytiskt väldiga proportioner, med det ena imponerande sceneriet efter det andra. Vi ser Clark Kent växa upp på en böljande ändlös slätt under en stor himmel. Vi följer honom som ung oerfaren man till Metropolis/New York, där perspektiven blir lika svindlande som världsrymdens då Clark börjar flyga mellan skyskraporna. På Nordpolens vidder skapar han så småningom, som den mogne Superman, ett eget gudapalats med kryptonsk teknik, och talar där med sin himmelske fader. I filmens final får Superman bokstavligen flyga Jorden runt för att rädda det han älskar.

När jag var liten var det allmän vetskap att specialeffekterna i Superman var de allra bästa som någonsin gjorts. Jag tror att det man tänkte på var att det inte ser ut som om Superman är inklippt i bilden då han flyger (de använde linor istället för blue screen). Idag är det inte riktigt lika imponerande, förstås, men det mesta håller riktigt bra.

Pretentionerna?

Någon har liknat det vid att regissören Richard Donner med Superman försöker göra en superhjältefilm som om den gjorts av David Lean (Lawrence of Arabia, Doctor Zhivago). Det ligger något i det, för här har vi verkligen en film med gammaldags Hollywoodpretentioner. Det vilar ett visst gravallvar över långa partier, då Supermans frälsarroll betonas. Temat med fadern som sänder sin ende son för att rädda Jorden kunde knappast vara mer övertydligt, men Donner lyckas hålla balansen utan att slå över i det alltför högstämda eller patetiska. Det som framför allt balanserar filmen och gör att den fungerar så bra är Christopher Reeves charmiga tolkning av den tafatte Clark Kent som också är den ädle gudasonen. Dessutom lättas stämningen välbehövligt upp med lite komedi då Gene Hackman (som den grandiose Lex Luthor) smider sina vansinnigt onda planer, ständigt i gräl med sin godhjärtade flickvän Miss Teschmacher.

Mest minnesvärda scener*

Lois Lane är med i alla tre scener jag tänker på: Då Superman räddar henne från en helikopter som störtar från ett tak.  Kvällen då Superman tar med Lois på en flygtur över Metropolis skyskrapor. Och den faktiskt lite chockerande scenen då Lois’ bil hamnar i ett jordskred som begraver henne levande.

Vilken enormt ond man, som vill spränga Kalifornien

Domen:

En monumental framgång ekonomiskt, och början på den moderna superhjälteeran på film. Fortfarande den kanske bästa superhjältefilm som gjorts. Åtminstone står Stålmannen skuldra vid skuldra med The Dark Knight. En härlig blandning av mytologi och trams, där Christopher Reeve lyckas med konststycket att vara attraktiv i babyblå lycra med tangakalsonger. Richard Donner och hans team visar stor känsla för de små underhållande detaljerna, samtidigt som anslaget är lagom pompöst.

Se även+

Superman II, som spelades in samtidigt som Superman, men som sedan klipptes om av en lättviktigare regissör och först på senare år har restaurerats i sitt originalskick. Superman II, The Richard Donner Cut, är den version du ska leta efter. Där får vi möta den fruktansvärt onde General Zod (Terrence Stamp) från Krypton, som skymtar förbi precis i början av Superman.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter