Ridley Scott

Därför behöver vi berättelser om rymden

Stjärnor föds i en nebulosa (NASAs bild)

Stjärnor föds i en nebulosa (NASAs bild)

Nu har jag snart bloggat om rymdfilmer i ett helt år och funderar på vad alla dessa hundratals berättelser betyder. Vad är det med rymden som kittlar vår mänskliga fantasi och får oss att berätta för varandra om äventyr i en miljö som de flesta vet ganska lite om, och som 99,9% av oss aldrig kommer att kunna besöka? Svaret är att rymden kan fylla olika funktioner i olika berättelser. Dess speciella egenskaper – att den omger oss alla och är ständigt synlig, men ouppnåelig – gör den till en perfekt projektionsyta för våra drömmar, rädslor och existentiella funderingar. Här är några varianter på rymdtemat.

Den mest kända bilden från Resan till månen

Den mest kända bilden från Resan till månen

The final frontier – Jules Verne och Star Trek

Berättandet om rymden tog fart under senare hälften av 1800-talet. Jules Vernes Från Jorden till Månen kom 1865. Att vi började tänka på planeter och resor till världsrymden just då säger en hel del. Kunskapen om att det finns andra planeter var redan då gammal, men under 1800-talet gjorde vetenskapen sådana framsteg att det för första gången var möjligt att föreställa sig att människan skulle kunna ro iland ett projekt som att lämna Jorden och resa ut i rymden. Men från det att Verne publicerade sin roman till att USA landade på månden gick det 104 år. Varför låg fiktionen så långt före vetenskapen? Svaret finner vi på Jorden. Under 1800-talet seglade kolonialmakterna Jorden runt på regelbunden basis, och de stora upptäcktsresarna kartlade det inre av varenda kontinent. Kartornas vita områden krympte till prickar. Vår planet blev så liten att Stanley kunde hälsa artigt på Livingstone, mitt i mörkaste Afrika. Världen hade för första gången i historien en begränsning. Vi hade vetat en längre tid att Jorden var rund, men nu började vi förstå att den var ändlig. I takt med att vi satte namn på varenda blånande bergskedja och vidsträckt öken så avförtrollades också dessa. Tidigare epokers berättare kunde förlägga sina fantasier till det makalösa ”Hy Brasil” bortom Atlanten. Nu låg plötsligt Brasilien där. Till och med den Vilda Västern, Amerikas ”final frontier”, blev  allt mindre vild då järnvägen och telegrafen nådde Stilla havet. Indianerna besegrades, kuvades och dödades. Inga trummor mullrade längre i bergen.

I takt med att västerlänningar lade världens länder under sig, behövde fantasin nytt spelrum. Det är här universum och resor till andra planeter kommer in. I rymden finns inga gränser, och de vita fläckarna i våra stjärnkartor kommer aldrig att krympa.

Kirk kysser Uhura i Star Trek - rashistoria skrivs

Kirk kysser Uhura i Star Trek – rashistoria skrivs

Under 1900-talets första hälft tycktes det helle inte finnas några gränser för vad mänskligheten skulle kunna åstadkomma med hjälp av sin teknologi, och science fiction som genre tog form. Den första rymdfilmen heter  Resan till månen och kom redan 1902. Den inspirerades av både Jules Verne och HG Wells. Framtidstron och teknikoptimismen var stor, och inom science fictiongenren kulminerade den utopiska optimismen med Star Trek, en TV-serie som sändes i tre säsonger med start 1966. Star Trek hade devisen ”Space – the final frontier” (det sista gränslandet). Ungefär samtidigt började USA skicka upp bemannade rymdkapslar, och det var som om ödet hade bestämt att människans framtid fanns bland stjärnorna. Star Trek var på sin tid unik för att den använde sitt rymdtema för att filosofera kring dåtidens amerikanska samhälle. Den första rasblandade kyssen på amerikansk TV var mellan Kirk och Uhura. En kuriositet kan man tycka idag, men det var kontroversiellt på sin tid och hade förmodligen inte varit möjligt att skildra annat än som ett framtidsscenario. I Star Treks efterföljd ser vi en rad amerikanska filmer som skildrar utforskandet av rymden som något positivt och den naturliga fortsättningen på människans upptäckarlust: Kubrick/Clarkes 2001 (1968) Carl Sagans Kontakt (1997) och Apollo 13 (1995).

Den rena ondskan finns numera bara i rymden

Den rena ondskan finns numera bara i rymden

Den främmande – blackface, Alien, Lovecraft och Hajen

Vi lever (tack och lov) i en postkolonial och egalitär värld där ”vilden”, ”negern” eller ”ryssen” inte längre är användbara som projektionsytor för våra västerländska fantasier om det främmande och Den andre. De flesta av oss inser att andra människor, oavsett kultur, ras eller religion, är ganska lika oss själva. Samtidigt har vi förmodligen något sorts djupt behov av att berätta historier om det som är främmande, skrämmande och annorlunda. Inte minst för att vi genom att definiera det främmande får syn på oss själva. Då vi inte längre vill föra vidare myterna om blodtörstiga indianer, barnsliga afrikaner eller känslokalla sovjeter, så hittar vi andra vägar: vi hittar på nya myter om zombier, vampyrer eller rymdvarelser. En klingon går fortfarande bra att skildra raljant och då cylonerna i Battlestar Galactica framställs som psykopater blir det ingen twitterstorm. Makode Linde gör ingen blackfacetårta för V-ödlor. (Men på senare år har förstås även det postrasistiska samtalet smugit sin in i genren, exempelvis i Neil Blomkamps utmärkta District 9).

Alien (1979) - besättningen upptäcker Space Jockey

Alien (1979) – besättningen upptäcker Space Jockey

Vi har behov av monster.

Skräckberättelsen har dubbla funktioner som moralsaga och avslappningsmedel. Men precis som upptäcktsresande utplånade de vita fläckarna på kartan, har upplysningen tagit död på alla våra gamla monster. Troll, varulvar och sjöodjur är idag fornminnen. Redan romantiken och gotiken var ju en reaktion på den moderna världen, men till slut stod det klart för var och en att King Kong inte finns på Dödskalleön och att Svarta lagunens vatten inte döljer något monster. Men i rymden kan vad som helst fortfarande lura.

Kosmisk skräck är en genre som tar avstamp i den gotiska skräckberättelsens fascination inför naturen och känslolivet, men som också adderar en vetenskaplig dimension. Där den romantiska skräckberättelsen handlar om galenskap eller förtärande passion, externaliserar den kosmiska skräckberättelsen faran till något som kommer utifrån, från en annan värld. Genrens gudfader är självklart HP Lovecraft. Hans mytologi omfattar urgamla gudar från andra planeter, vars blotta uppenbarelse är så ofattbart annorlunda för en människa att man omedelbart mister förståndet då man skådar dem. Om du gillar Lovecraft tycker jag att du ska ta en titt på hans inspirationskälla Lord Dunsany också. Dunsany är idag mindre känd, men är förmodligen en bättre författare. I Lovecrafts fotspår hittar vi bl a en lång rad skräckfilmer från 1940- och 1950-talen, där tentakelförsedda monster enleverar kvinnor på löpande band. I samma genre finner vi också en film från 1952, The thing from another world, som påminner mycket om Lovecrafts At the mountains of madness. John Carpenters The Thing från 1982 är en nyinspelning av den. Ridley Scott hämtade också inspiration från Lovecraft då han gjorde Alien 1979, men hans andra stora förebild var en mer jordnära film: Steven Spielbergs Hajen från 1975. Hajen och alienmonstret har många likheter med varandra – de är känslokalla, skoningslösa och fullständigt främmande (”alien”) för en människa. Genom litteraturhistorien har världshaven ofta fyllt samma funktion som rymden gör idag, som outsinlig källa till olycksbådande mysterier. Precis som rymden är havet inte människans element, och därför hotfullt. James Cameron, som ju gjorde Aliens, gjorde en variation på temat i sin The Abyss (1989), där oceanens djup kombineras med rymdvarelsernas främmandeskap. Och Ridley Scott själv återvände till Lovecraftland med sin Prometheus (2012).

Melancholia växer på himlen

Melancholia växer på himlen

Inre rymder  – Livet, universum och allting

Det sista behovet som berättelser om rymden fyller hos oss är metafysiskt och existentiellt. Kanske kan rymden ersätta Gud som gräns för den mänskliga tillvaron, i de skrönor vi berättar för varandra i vårt sekulära samhälle? Inte för att vi skulle dyrka rymden, utan för att den obönhörligt säger oss att vi människor inte är allsmäktiga. Förhållandena i rymden är inte fientliga för människor: det finns ingen luft och det är fruktansvärt kallt. Avstånden är ofantliga och ofattbara. Den moderna kvantfysiken övergår våra förstånd. Kanske är det så att kosmos är det enda som idag kan få oss att känna den vördnad som tidigare var reserverad för Gud? Rymden är gränslös, men den utgör också gränsen för vad vi förmår. Inom science fiction finns det många exempel på att rymden och olika himlakroppar får representera livet, döden, Gud eller själen. I subgenren undergångsfilmer hittar vi berättelser om hur människor reagerar på annalkande himlakroppar i Deep Impact, Melancholia, Another Earth och Seeking a friend for the end of the world. I Moon, Dark City, Blade Runner, Cargo, The Faculty och Total Recall är det själva verkligheten och identiteten som står på spel. Och i Solaris och Sunshine färdas huvudpersonerna för nära en stjärna, och straffas likt Ikaros för sitt övermod. I en värld där den egna självkänslan förväntas vara oändlig, kan rymden fungera för att få lite perspektiv på tillvaron.

Alien vs Predator (2004) – En sextondel så bra

Predator mot alien

Det här är film nr 50 som jag skrivit om på Rymdfilm. Yay!

Handlingen.

Numera räknas inte Alien vs Predator (eller AvP) till Alienseriens ”kanon” efter det att Ridley Scott helt avfärdat allt som hände i den då han själv gjorde Prometheus. Och vad Ridley säger är lag i dessa sammanhang. Men 2004 trodde vi att vi fått en äkta Alienuppföljare och bänkade oss med höga förväntningar för att se hur en expedition ledd av Charles Bishop Weyland (Lance Henriksen – som ju även spelade androiden i Aliens och Alien 3) reser till Antarktis och upptäcker en pyramid under isen. Där utspelas en kamp på liv och död mellan de utomjordiska raserna xenomorpher och predators. Guiden Alexa (Sanaa Lathan) hamnar mitt i striden och tvingas ingå en antialienallians med en predator för att överleva.

Rymdskeppet!

Predators landar i kapslar som borrar sig ned i isen. Det mesta av filmen är mycket riktigt också helt under isen.

Specialeffekter och look;

Ganska stämningsfullt med massor av blått ljus och mystiska gångar. Men samtidigt med en stark känsla av datorspel och utan några som helst nyskapande delar – vi får mer av vad vi redan sett i tidigare filmer. En aliendrottning dyker upp en stund och är ganska fab, men också henne har vi sett förut.

Manuset,

Det första man slås av då man ser om filmen 2012 är hur lik berättelsen är Ridley Scotts alldeles nya Prometheus. Det är till och med en Weyland som leder expeditionen. Förklaringen är att det mesta lånats från originalet – nämligen Alien från 1979. I manus till Scotts allra första monsterrulle finns nämligen pyramiden med offerkammaren med, och manuset beskriver en betydligt större och rikare värld än den som man till slut hade råd att filma. Både AvP och Prometheus bygger alltså på idéer som Scott, Dan O’Bannon och Ronald Shusett  fick redan på 1970-talet, och de två sistnämnda står även som upphovsmän till ”story” i AvP. Manuset till 2004 års film är dock skrivet av mannen som även regisserar: Resident Evils Paul WS Anderson.

Även om de båda filmerna på ytan har så mycket gemensamt har AvP inte mycket att komma med jämfört med Prometheus. Framför allt lyckas AvP inte tillföra något eget till mytologin, och personporträtten är helt endimensionella. Manus låter inte Sanaa Lathan bli något annat än ”tuff tjej”  och resten av karaktärerna är bara kanonmat. Det är också intressant att se hur olika approach Paul WS Anderson och Ridley Scott har till exposition – dvs då bakgrundsstoryn ska förklaras. Där Anderson låter sina karaktärer berätta allt övertydligt i klartext, så lämnar Scott de flesta frågor obesvarade.

Mest minnesvärda scen*

Det är något poetiskt med borrhålet ned i isen, där expeditionen tar sig ned til pyramiden.

Inte Noomi Rapace direkt

Domen:

Den sorgliga sanningen är att kvaliteten halverats med varje uppföljare till Alien. Om Camerons Aliens var hälften så bra som Alien, så var Alien 3 bara hälften så bra som Aliens. Och så vidare. Därmed är Paul WS Andersons försök bara en sextondel så bra som Alien. Det här var en stor besvikelse då den kom. All originalitet är som bortblåst, och ersatt av mer av samma klichéer. Det här skulle kunna vara vilken monsterrulle som helst.

Att AvP numera inte är kanon betyder att äkta Alienfans låtsas som om filmen inte finns, och man behöver inte ta hänsyn till något som händer i den. Så kan det gå.

Se istället-

Övriga i serien. Eller varför inte Andersons första Resident Evil-film, som var betydligt vassare?

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Blade Runner (1982) – bisarrt, våldsamt, magiskt

Roy (Rutger Hauer) i Blade Runner

Roy (Rutger Hauer) i Blade Runner

Handlingen.

Vi sparkar igång efter semestern med en rymdfilm som utspelas på Jorden. I ett framtida och mycket mörkt (men vackert Los Angeles) gör en grupp replikanter uppror. De är artificiella människor (robotar) med överlägsen styrka och intelligens. De söker ett sätt att förlänga sin egen livslängd, som av tillverkaren Tyrell Corporation satts till endast fyra år. Ledaren är den totalt hänsynslöse Roy Batty (Rutger Hauer) och han har fått idén att robotuppfinnaren själv, den rike och mäktige Tyrell, kan omprogrammera dem för att ge replikanterna mera liv. Roy och hans kumpaner går bokstavligen över lik för att ta sig fram till Tyrell. Samtidigt får robotjägarpolisen Deckard (Harrison Ford) i uppdrag att stoppa replikanterna. Hans undersökning tar honom in i det färgstarka myllret i LA:s undre värld och han faller också för Tyrells assistent, Rachael.

Flygande polisbilar sveper över LA i Blade Runner

Rymdskeppet!

Strikt talat är detta ingen film som utspelas i rymden. Vi får se flygande polisbilar och en hel del andra farkoster, men vi stannar på jorden. Ändå är rymden högst närvarande i Blade Runner. På stora billboards görs reklam för att söka sig till ett bättre liv på andra planeter. Vårt gäng med replikanter har haft sina uppdrag i rymden, men leder ett våldsamt uppror och dödar en hel besättning, alldeles innan filmen börjar. Och Roys kanske mest berömda replik är ren rymdpoesi:

I’ve seen things you people wouldn’t believe. Attack ships on fire off the shoulder of Orion. I watched c-beams glitter in the dark near Tannhäuser Gate. All those moments will be lost in time, like tears in rain. [pause] Time to die.

Dockmakaren JF Sebastian i Blade Runner, råkar ut för replikanterna

Pretentionerna?

Klockren blandning mellan melodramatisk film noir och hård sci-fi. Blade Runner utforskar på ett helt briljant vis gränsen mellan det mänskliga och ickemänskliga. Ridley Scott skildrar en dystopisk framtid där gränsen mellan den som utnyttjar och den som blir utnyttjad är knivskarp – på en och samma gång en totalt exotisk värld men också oroande välbekant. Av alla Ridley Scotts filmer är detta den mest mångbottnade. Alla karaktärer är moraliskt ambivalenta. Hjälten och skurken har lika nära till våldet, och man anar att JF Sebastian (William Sanderson) föredrar den korta stunds fatala uppmärksamhet han får från Pris (Daryl Hannah), framför att vänta på döden i ensamhet bland sina dockor. Blade Runner är både brutal och fluffig, storslagen och intim, spännande och poetisk.

Rachael i Blade Runner

Specialeffekter look och musik;

Tillsammans med 2001 är det här historiens snyggaste science fictionfilm, och man bör absolut se den i ett högupplöst format – speciellt som många faktiskt bara har sett Blade Runner på grynig VHS. Filmen formligen flödar över av visuellt starka idéer, förpackade i glittrande cellofan. Varje ny scen är som ett allkonstverk där Vangelis’ musik, Douglas Trumbulls specialeffekter, ljussättningen, scenografin, kostymerna och sminket bildar en sublim syntes. Resultatet är ofta bländande vackert – som i inledningens flygpanorama över Los Angeles, där enorma eldsflammor slickar natthimlen med en enorm pyramid som fond. Ibland är det drömlikt bisarrt, som i dockmakaren Sebastians hem där alla varelser utom han själv är artificiella. Eller motbjudande, som strippklubben där den olycksaliga ormkvinnan är huvudattraktionen. Hela tiden är det förglömligt.

Harrison Ford som Deckard i Blade Runner

Luckor i manus,

Filmen finns i många klippningar, och den man idag ska se är Ultimate Cut. Det finns också ett par Director’s cut man kan kolla på. I själva verket har Ridley Scott fortsatt att jobba på Blade Runner under många år efter den ursprungliga releasen 1982. Filmen mottogs inte väl av vare sig kritiker eller publik, och idag är det ingen vettig människa som kollar på den dåligt klippta bioversionen. Med varje ny version har Scott arbetat bort de skavanker som fanns där från början, tills vi har en film där berättandet håller samma höga nivå som det visuella. En av de största förbättringarna är att den berättarröst (Ford själv) som förklarade allt som hände på ett övertydligt vis helt sonika tagits bort. De oklarheter i historien som idag finns kvar är alltså högst medvetna, och bidrar bara till filmens appeal. Att Ridley Scott tar lång tid på sig för att fixa till en bra editering av sina filmer bådar förstås gott inför releasen av Prometheus på bluray.

Los Angeles är magiskt i Blade Runner

Los Angeles är magiskt i Blade Runner

Domen:

En magisk filmupplevelse, som med rätta betraktas som en av de allra mest inflytelserika science fictionfilmerna, någonsin. Den hade också det goda med sig att den hjälpte till att göra författaren Philip K Dick känd för en bredare publik. Det är också en film med utmärkt ensemble, ett härligt skruvat persongalleri och världens kanske mest atmosfärfyllda soundtrack. Om det var länge sen du såg den, se om den på en modern hemmabio. Du kommer att bli förvånad över hur fräsch denna framtidsvision är, trettio år efter sin release.

Se även+

Steven Spielbergs Minority Report och A.I för två framtidsvisioner som är klart inspirerade av Blade Runner. Till och med ögondesignern är med (i Minority Report) Battlestar Galactica för mycket mer av den utmärkte Edward James Olmos, som vi ser i en liten men cool roll i den här filmen.

8 mentalt störda robotar och AI från science fiction

Genom science fiction lär vi oss att den som skapar en artificiell intelligens (AI) utsätter sig själv för stor risk och förmodligen dömer mänskligheten till undergång. Uppfinnaren dör och resten av oss förslavas. Men denna artificiella persons kamp för att bli till, skapa sig en identitet, och en själ, är också ett av genrens allra mest fascinerande teman. Gränsen mellan det mänskliga och det ickemänskliga kittlar oss, och det blir ofta gripande drama av robotens kamp för ett värdigt liv. Under 2012 har vi kunnat se en variation på temat i SVT:s Äkta människor, som också får en andra säsong. Men det finns massor av andra intressanta – och djupt mentalt störda – konstgjorda personer inom rymdfilmen. Här är min topplista – SPOILERVARNING!

Tricia Helfner som Number Six i Battlestar Galactica

Number Six från Battlestar Galactica (TV-serie)

Spelas av Tricia Helfner

Varför är hon störd?

Hon är en cylon, en del av en mordisk ras med artificiella robotar och androider som vill utplåna mänskligheten. Samtidigt dras hon emotionellt och sexuellt till framför allt den för alla andra helt outhärdlige mänsklige forskaren Gaius Baltar. Hon är den som stjäl koderna till mänsklighetens försvarssystem från Gaius, och dömer hans värld till undergång. Men hon älskar honom också, och följer honom i exilen då de sista människorna flyr bland stjärnsystemen undan den förföljande cylonflottan. Eller gör hon verkligen det? Är hon kanske bara en hallucination i Gaius’ sjuka hjärna? Samtidigt finns fler kopior av Number Six på cylonernas hemvärld, och en av dem börjar se hallucinationer av Gaius Baltar.. Detta omaka pars trippiga kärlekshistoria och deras glödgat intensiva hatkärlek till varandra, är en av de stora behållningarna med den mycket utmärkta TV-serien Battlestar Galactica. Tricia Helfner är en femme fatale av galaktiska mått, och spelar nyanserat en roll som kunde ha blivit klichéartat bara sexig. I Helfners tolkning blir Number Six en kluven personlighet, som slits mellan lojaliteterna.

Robert Picardo som The Doctor i Star Trek Voyager

Robert Picardo som The Doctor i Star Trek Voyager

The Doctor från Star Trek Voyager (TV-serie)

Spelas av Robert Picardo

Varför är han störd?

Doktorn tvingas axla rollen som rymdskeppets ordinarie läkare i sju år då USS Voyager strandas i en avlägsen del av galaxen.  Problemet är att han bara är ett hologram, designad för att aktiveras kortare stunder i nödfall. Han är inte programmerad för de nya uppgifterna och har tämligen uselt handlag med sina patienter. Han är burdus, okänslig, nedlåtande, pompös och gnällig. Han pendlar mellan självömkan och storhetsvansinne. Men under Voyagers sju säsonger växer karaktären från en lustig bifigur till en av seriens viktigaste, mycket tack vare det träffsäkra och humoristiska skådespeleriet av Robert Picardo.  Doktorns kamp för att övervinna sin egen programmerings begränsningar och bli accepterad som en jämlike med den organiska delen av besättningen är både dråplig och spännande. Samspelet mellan Doktorn och karaktären Seven of Nine (också med i denna lista)  i de fyra sista säsongerna är lysande. Idén med hologrammet som försöker lära cyborgen att bli människa är humoristisk, tankeväckande och smått camp.

Jeri Ryan som Seven of Nine i Star Trek Voyager

Jeri Ryan som Seven of Nine i Star Trek Voyager

Seven of Nine från Star Trek Voyager (TV-serie)

Spelas av Jeri Ryan

Varför är hon störd?

Hon är hälften människa, hälften maskin. Hon kämpar desperat för att återerövra sin individualitet och mänsklighet.  Seven föddes som Annika Hansen men kidnappades av maskinkollektivet The Borg och förvandlades till en drönare utan egen vilja och med endast ett nummer som beteckning: 7 of 9. Då USS Voyager tar ombord henne och bryter den telepatiska länken till kollektivet inleds hennes frigörelseprocess. Kapten Janeway och Doktorn (se ovan) hjälper Seven genom många svårigheter att återfå sin värdighet, men hon blir aldrig riktigt mänsklig igen. Hon låter inte Doktorn operera bort de mekaniska borgimplantaten och hon fortsätter att kalla sig för drönarnamnet Seven of Nine. Jeri Ryan spelar Seven stramt, ständigt återhållet behärskad men en känslostorm som rasar under ytan. När karaktären introducerades i slutet av säsong tre famlade Star Trek Voyager fortfarande efter att finna sin form och sin publik. Det blev storyn om Seven som vände allt detta. I henne hittade seriens skapare det dramatiska fokus som även gjorde att seriens övriga figurer, som Janeway och Doktorn, kom till sin rätt. Publiksiffrorna steg och det blev totalt sju säsonger. Att Jeri Ryan förutom sin briljans som skådespelare också är totalt dundersnygg i sin roll som Seven, hjälpte förstås till.

HAL 9000 från 2001

HAL 9000 från 2001

HAL 9000 från 2001 (regi: Stanley Kubrick)

Röst av Douglas Rain

Varför är han störd?

HAL vill väl, eller? Hans lugna röst ger i varje fall det intrycket. Men det är något som går mycket snett med denna AI på uppdraget till Jupiter. HAL blir paranoid, och börjar misstro människorna ombord. Och eftersom han är en dator med full kontroll över skeppet är det en lätt match för honom att göra sig av med dessa organiska irritationsmoment. HAL representeras fysiskt i filmen av det rödlysande kameraögat – en minst lika ikonisk science fictionbild som en Darth Vader eller Mr Spock. HAL är en av filmhistoriens bästa skurkar, och en av de mest blodisande kalla.

Michael Fassbender som David i Prometheus

David från Prometheus (regi: Ridley Scott)

Spelas av Michael Fassbender

Varför är han störd?

Från första sekunden vi möter David förstår vi att det är något allvarligt galet med den här mannen. Fassbender porträtterar honom med små medel på ett alldeles lysande stelt sätt. Varje gest och min, sättet att gå, och kroppshållningen placerar David i ”the uncanny valley” – det gränsland där vi som människor blir obehagligt berörda av något som verkar nästan mänskligt, men inte riktigt. I början av filmen förutsätter vi som publik att han kämpar för att bli mer mänsklig. Vi ler åt att han skapar en absurd persona baserad på Peter O’Toole i Laurence of Arabia. Men vartefter insatserna höjs i berättelsen förstår vi att David har en mycket mörk sida och driver en annan agenda än sina mänskliga herrar. Han blir en fara för övriga besättningen, men behåller hela tiden sitt artiga leende påklistrat. Davids manér blir tydligt en karikatyr som kommer av hans förakt för sina skapare. Fassbenders David är den verkligt stora behållningen med Prometheus, som för övrigt är en av hela tre filmer i den här listan regisserade av Ridley Scott.

C3PO från Star Wars

C3PO från Star Wars (regi: George Lucas m fl)

Spelas av Anthony Daniels.

Varför är han störd?

Fjollig, neurotisk och fatalistik. Ständigt med antagandet att allt kommer att gå åt skogen: ”We’re doomed!” är hans vanligaste utrop. Denna protokolldroid har så mycket mentalt bagage att han skulle passa utmärkt i huvudrollen om Woody Allen nånsin kommer över sin vurm för Europa och ger sig ut i världsrymden.

C3P0 är även en drama queen som skulle platsa i vilken Prideparad som helst, ständigt med en uppskruvad syn på omvärlden. Dessutom har han en ohälsosam kärleksbindning till R2D2, som helt uppenbart inte är kär i honom tillbaka. C3P0 är dessutom Star Wars’ klart roligaste karaktär, mycket tack vare Anthony Daniels pipiga röst.

Ian Holm som Ash i Alien

Ash från Alien (regi Ridley Scott)

Spelas av Ian Holm

Varför är han störd?

Ash är hemlig och hänsynslös agent för det onda Bolaget, och försöker med alla medel att föra alienmonstret hem till Jorden, även om det offrar hans mänskliga kolleger. Men han visar också en pervers, sadistisk sida i en chockerande scen: Ash attackerar Ripley och ”våldtar” (försöker kväva) henne med en ihoprullad porrtidning som han trycker in i hennes mun.  Sen slår de andra skallen av honom. Hans förmåga och vilja till groteskt våld dolt under en behärskad yta gör Ash till ett läskigare monster än själva rymdvarelsen.

Rutger Hauer som Roy Batty i Blade Runner

Roy Batty från Blade Runner (regi: Ridley Scott, igen)

Spelas av Rutger Hauer

Varför är han störd?

Åh, på vilket sätt är replikanten Roy inte störd? Han är en övermänniska både fysiskt och mentalt, skapad för kommandouppdrag i yttre rymden. Men eftersom replikanter ur Nexusserien blir galna efter en viss tid, har deras skapare lagt in en fyraårig livslängd, och den gäller även Roy. Det kan han dock inte acceptera, och beger sig tillsammans med sina replikantvänner till Los Angeles på en enormt våldsam men även på ett underligt vis estetiskt tilltalande mordturné. Deras mål är att få sin livslängd förlängd, till varje pris. Resten är science fictionhistoria. Rutger Hauer är perfekt för denna roll: känslokall men intensiv, brutal men intim, och med oskuldens blå ögon. Delikat men skrämmande.

Intressant att temat från Blade Runner, med skapelsen som söker sin skapare, återkommer i Prometheus från samma regissör, 30 år senare.

Bubblare:

Dot Matrix från The Black Hole. Wall-E. Hissen i Liftarens guide till galaxen.

Johnny Depp som Edward Scissorhands

Hedersomnämnanden:

Om vi håller oss på jorden så måste vi nämna den våldsamme och korkade Frankensteins Monster – alla artificiella science fictionkaraktärers storebror. Och på den snällare sidan hittar vi Edward Scissorhands, som ju skapas i en liten fabrik och som ska få ett pepparkakshjärta istället för ett riktigt. Edward är djupt störd, på ett bedårande vis.

De 12 största gåtorna i Prometheus – och svaren!

Uppdaterad i oktober 2012 med svaren på gåtorna plus två nya gåtor – spoilers!

Omedelbart efter att den gick upp på bio blev Prometheus den mest omdebatterade filmen på länge, bland science fictionfans. Det är en polariserande film som både ger upphov till rått hån och oändligt långa teorier om den religiösa symboliken. Men både beundrare och belackare är åtminstone överens om att vi som publik har mängder med frågor som kvarstår efter att vi sett Ridley Scotts rymdepos. Om frågorna beror på ett slarvigt manus eller är ett medvetet berättarknep är en av de saker som debatteras mest. Är allt Damon Lindelofs fel? Sparar Ridley upplösningen till uppföljaren, som redan ryktas få namnet Paradise? Rymdfilm listar här de tio största gåtorna från Prometheus.

I oktober kom så ”facit” – blurayutgåvan av filmen innehåller nästan 40 minuter extra scener och dessutom kommentarsspår med Ridley Scott och de båda manusförfattarna Jon Spaiths och Damon Lindelof. Svaren på gåtorna nedan baserar jag på dessa källor.

Varning om du inte sett filmen än – här kommer det massor av spoilers.

1. Är Meredith Vickers (Charlize Theron) en robot?
Om så är fallet, vet hon själv om att hon är det?  Vi får veta i filmen att hon är dotter till Peter Weyland. Men denne presenterar också androiden David (Michael Fassbender) som sin ”son”. Och Charlize är utan tvekan mycket robotlik hela filmen igenom, och verkar dessutom besitta övermänsklig styrka.
SVARET:  Lindelof säger i kommentarsspåret att det endast är en tvetydighet, för att man som publik ska undra, men att hon är mänsklig. I de bortklippta scenerna ser vi dessutom hennes mer mänskliga sidor – bland annat reaktionen på att hon måste döda en besättningsman. Ridley, däremot, har i en intervju leende sagt: ja, hon är en robot. Så, vem vet?

2. Hur fungerar den svarta sörjan?
Vi har minst fyra olika reaktioner på Den svarta sörjan: I filmens början får vi se en varelse som i synopsis kallas The Sacrificial Engineer (offeringenjören!) som dricker ett glas av en svart sörja och sen löses upp och ger upphov till livet på Jorden (?) En liknande svart sörja hittas i kapslar av Prometheus besättning, och ges i liten mängd till doktor Holloway (Logan Marshall-Green) av androiden David. Holloway blir genast sjuk, men löses inte upp. När han senare har sex med Shaw (Noomi Rapace) blir hon genast turbogravid med en monsterbläckfisk. Sörjan läcker också på golvet och gör så att små maskar förvandlas till stora arga rymdkobror. Men när samma sörja hamnar i ansiktet på Fifield (Sean Harris) så varken löses han upp, blir sjuk eller på smällen. Istället blir han en väldigt sur zombie som kan andras den giftiga atmosfären.
SVARET: En teori är att det är två olika sorters sörjor: dels den i början, dels den som människorna och maskarna utsätts för, och som startar en våldsam genetisk reaktion som gör mottagaren monstruös. Andra teorier spekulerar i att Den svarta sörjan tar död på liv för att ge upphov till nytt, som ett gift och ett gödningsmedel i samma substans.

Är Meredith Vickers en robot?

3. Varför vill The Engineers döda mänskligheten – är det på grund av Jesus?
De skapade ju trots allt oss, och lämnade ledtrådar så vi skulle kunna hitta dem. Varför skicka ett skepp fullt med  Svart sörja för att döda oss alla? I en av webbens mest uppmärksammade teoretiska blogginlägg om filmen så spekuleras det i om det har med att vi dödade Jesus att göra. För Jesus var ju utsänd av The Engineers. Läs blogginlägget Prometheus Unbound: what the film is really about som trots sin knäpphet ändå är rätt övertygande. Men fullt så knäpp kanske inte den teorin ändå är, om man betänker att Scott själv säger att de tänkte i exakt de banorna då de skrev manus, men bestämde sig för att inte ta med det i den färdiga filmen. Intervju med Ridley Scott på movies.com
SVARET: Spaiths och Lindelof säger i kommentarsspåret att det enda som står uttalat i manus är det som Holloway säger i en bortklippt scen: vi var ett experiment, som The Enigneers inte var nöjda med. Utan större känslor beslutar de sig därför att börja om från början, och då står vi i vägen. Det stämmer också bra med scenen då Holloway och David pratar om varför människorna skapade androiderna. Svaret på den frågan är ”för att vi kunde”.

4. Kommer Elizabeth Shaw att åka till The Engineers hemplanet i uppföljaren Paradise?
Vi har ju inte fått bekräftat att det kommer en uppföljare än, men det antyds ju i ovanstående intervju att den skulle handla om Shaws möte med The Engineers. UPPDATERAT SEPTEMBER 2015: Uppföljaren heter Alien Paradise Lost. Han säger

I knew that’s kind of where we should go, because if we’ve opened up this door — which I hope we have because I certainly would like to do another one – I’d love to explore where the hell [Dr. Shaw] goes next and what does she do when she gets there, because if it is paradise, paradise can not be what you think it is. Paradise has a connotation of being extremely sinister and ominous.

SVARET: På bluraydokumentärerna säger Ridley att det är The Engineers planet som intresserar honom mest. Vi får också se en bortklippt scen där Shaw säger att hon vill åka till ”Paradise” Men ”Paradise” verkar vara ursprungsnamnet på själva Prometheusfilmen. Tydligen var det Damon Lindelof som kom på ”Prometheus” som titel, och då döptes också rymdskeppet om från ”Magellan”.

5. Vad säger David till den nyss uppvaknade rymdisen?
Den stora vita varelsen har sovit i 2000 år, och det första han gör efter att ha vaknat och lyssnat på ett par meningar från David, är att attackera människorna och försöka fullfölja sitt uppdrag. Vad var det egentligen David sa?
SVARET: I en bortklippt scen på blurayutgåvan ser vi att det egentligen är en dialog mellan David och The Engineer! David får alltså svar. Det David säger i den slutgiltiga filmen är ”Den här mannen (Weyland) har kommit hit för att han vill ha mera liv”. Så följer det bortklippta, där Weyland också presenterar sig som like med The Engineers – han anser att han liksom de är en gud. Då blir The Engineer sur – och hur det slutar vet vi redan. De klippte bort dialogen för att de var rädda att den minskade mystiken och majestätet på The Engineer. Det framgår också av kommentarerna att en tidigare version av manuset visade hur man hittade utomjordisk skrift på Jorden innan avfärden, och att det är förklaringen till att David kan tala engineerska.

6. Vem ligger i sarkofagen?
Inne i pyramiden kommer besättningen till en gravkammare, med en kristall ovanpå. Vem eller vad finns där?
SVARET: Detta har jag inte funnit något svar på ännu.

Väggmålning med Aliendrottning?

7. Varför är det en bild av en aliendrottning på väggen i pyramiden?
Teorin säger att de välkända xenomorpherna från Alien 1-4 inte finns än, när Prometheus utspelas. Vi får ju också se många varianter på monster, men ingen exakt som i de tidigare filmerna. Men kollar man noga på väggen i pyramiden – visst sjutton är det en Aliendrottning där? Några spekulerar i att bilden visar slutresultatet om man använder Den svarta sörjan. Eller är det i själva verket så att xenomorpherna redan finns? (Eventuellt är det bara en homage till originalfilmens konstnär http://io9.com/5917639/10-things-you-didnt-know-about-the-design-of-prometheus  )
SVARET: I en av dokumentärerna om filmen presenteras väggmålningen som en hyllning till Giger.

8. Varför låtsas ingen om bäbisen?
Shaw utför ett kejsarsnitt på sig själv, och ut kommer ett litet friskt monster. Hon vet om det. David vet det också. Men ingen verkar bry sig! Filmens mest bisarra detalj.
SVAR: I orginalmanus så sover Shaw i åtta timmar, och stapplar sedan ut. I den slutgiltiga filmen utför hon operationen och springer så omedelbart ut och deltager i fortsatt action. Det verkar som om Ridley Scott klippt bort mycket för att hålla uppe tempot. I en annan scen som filmades, klipptes bort och nu finns på blurayutgåvan så framgår det att Vickers känner till ”babyn” och även pratar om den som något monstruöst de har ombord. Hade vi fått se något sådant, hade kejsarsnittscenen förmodligen inte framstått som så apart.

9. Vad dödade alla Engineers utom en?
Vi får ju se flashbacks om hur de springer, och sen får vi också se en hög av deras döda kroppar. Är det chestbursters som dödade dem? Den svarta sörjan? Var det ett misstag eller inbördeskrig? Varför överlevde just den enda vi får träffa i filmen?
SVAR: Inga entydiga svar, men det verkar helt klart vara en smitta som kommit lös. I en bortklippt scen pratar kaptenen (Idris Elba) om ett uppdrag där han råkade släppa lös smitta i ett läger. Den parallellen är ganska tydlig med vad som först hände Engineers och sedan Prometheus besättning.

10. Varför vill biologen Milburn gosa med en orm?
Många är sura på att Milburn går och blir dödad bara för att han vill kittla den rymdkobra de stöter på.
SVAR: Den bortklippta scen som är mest olyckligt att den försvann från bioversionen, visar hur Milburn träffar på mycket mindre versioner av de maskar som senare blir hans död. Hans fascinerade reaktion över dessa ofarliga småmaskar förklarar lite av hans underliga beteende sedan. I den scenen framgår också att deras dräkter är ”alien proof” – dvs ska skydda dem mot bett och smitta. Han känner sig alltså säker. Vad de inte räknat med, är att ”kobran” har syra som blod och kan bränna igenom dräkten på det viset.

11. Varför är Guy Pearce med i gammelmanssmink?
Guy Pearce (bl a i aktuella Lockout) är en snygg man i 40-årsåldern. Men i Prometheus uppträder han endast i mask som 98-åring. Varför inte anställa en äldre skådespelare för den rollen?
SVARET: I kommentarsspåret får vi veta att en yngre Guy Pearce/Weyland var med i en lång scen, men att Ridley Scott valde att aldrig filma den scenen. Det var en virtual reality-miljö med en ung Weyland, som David besöker under rymdresan. Så kvar i filmen blev bara den ”gamle” Weyland.

12. Hur lång blir The director’s cut?
20 minuter längre? Men blir det en längre version av filmen, eller bara extramaterial på DVDn?  Och kommer vi att få svar på dessa tio frågor då? http://www.denofgeek.com/movies/prometheus/21646/ridley-scott-on-a-longer-prometheus-cut
SVARET: Det finns ännu ingen Director’s cut, men däremot 40 minuter extra, helt färdiga scener på blurayen, som klipptes bort av temposkäl. Med dem blir filmen nästan 3 timmar lång. Men man förstår varför de flesta av scenerna klipptes bort – de är helt enkelt inte särskilt vassa, de flesta av dem.

På det hela taget framstår filmen som mindre konstig, då man väl sett de bortklippta scenerna.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

9 misstag som Prometheus besättning gör

I min recension av Prometheus skrev jag att kan man reta sig något enormt på de konstiga beslut och underliga beteenden som besättningen på rymdskeppet Prometheus visar upp. Här är de mest uppenbara knasigheterna som våra astronautvänner gör sig skyldiga till. Varning för stora spoilers!

Glömma (eller låtsas glömma) att briefa besättningen
Hmm, låt se, om jag var Peter Weyland och bekostade ett uppdrag för en triljon dollar (som dessutom krävde av besättningen att de fraktas till ett helt annat stjärnsystem i flera år) så skulle jag som en del av den psykologiska profilen vid rekryteringen haft som krav att alla besättningsmän var införstådda i att uppdraget går ut på att ta första kontakt med en utomjordisk art. Jag skulle definitivt inte ha gjort som i filmen och väntat tills resan var över och klockan blivit tio minuter innan första uppdraget.

Fifield från Prometheus. Världens argaste geolog har också världens sämsta omdöme och hittar inte heller särskilt bra

Sticka ifrån gruppen medan ni är i en alienpyramid
I geologen Fifield (Sean Harris) och exobiologen Milburn (Rafe Spall) har vi de levande illustrationerna till punkt 5 ovan: de är helt klart inte lämpade för ett sånt här uppdrag. Så fort det blir det minsta creepy så lägger Fifield och Milburn benen på ryggen och sticker iväg på egen hand. Men trots att det är Fifield som har med sig kartläggningssonderna så knallar de åt fel håll, går vilse och hamnar bara djupare i klistret.

Inte guida Fifield och Milburn ut ur pyramiden
Hur mycket vi än älskar Idris Elba, så är hans rollfigur kapten Janek inte den vassaste kniven i lådan. Medan sandstormen pågår och Fifield och Milburn irrar omkring i pyramiden så har kaptenen både audiokontakt över radion och visuell kontakt genom sin snassiga 3D-hologramkarta. Först råder han dem att inte gå åt det håll där en livsform har siktats, men då livsformen försvinner från kartan är det som om han helt glömmer bort dem. I själva verket tycks alla glömma bort Fifield tills han dyker upp på rymdskeppets bakgård.

Milburn från Prometheus, biologen som vill gosa med rymdkobran.

Gosa med en rymdkobra
Milburn är exobiolog, alltså expert på rymdvarelser. Ändå är hans första reaktion då de träffar på en reptil som går upp i försvarsställning att ta upp den och börja kittla den. Stort misstag!

Låta Holloway sitta och supa i operationssalen under operation
Det här är bara weird. Den desillusionerade Holloway korkar upp segerchampagnen och sitter och småsuper under flera scener i filmen. Bland annat inne i den operationssal där resten av besättningen har heltäckande sterila skyddskläder. Holloway sitter i mysbyxor och t-shirt.

Döda Holloway
I filmens Ögonblick av onödigt övervåld använder Meredith Vickers (Charlize Theron) en eldkastare för att levande bränna upp expeditionens huvudforskare, bara för att han har feber och mår illa. Åtminstone är det så det framställs. Här hoppas vi på att director’s cut kan kasta lite ljus över saken. Och varför reagerar inte Shaw (Noomi Rapace) starkare på sin pojkväns avrättning?

Låtsas som om inget har hänt efter Fifields död
Minns ni geologen Fifield som försvann? När han väl återkommer som mordisk rymdzombie och dödar flera i besättningen blir det förstås lite dålig stämning. Men hur reagerar kaptenen och resten av besättningen alldeles efteråt? Har de ett krismöte och diskuterar strategier? Om uppdraget ska avbrytas? Nej, för de gör absolut ingenting. De låtsas som om inget har hänt.

Glömma bort monsterbäbisen
Medpoden där Noomi utför sitt kejsarsnitt ligger enligt rundturen i början av filmen mitt inne i Vickers privata del av skeppet. Det är där hon lämnar sitt nyfödda monsterbarn. Sen går det väldigt lång tid, och barnet växer i rekorfart tills det på slutet fyller hela rummet. Och ingen märker nånting. Man skulle kunna tycka att Noomi åtminstone kunde nämna för någon kollega att ett tentakelförsett monster kravlar omkring i rummet bredvid?

Låtsas som de inte ser ärren på Noomis mage
På tal om kejsarsnitt, varför är det ingen som låtsas att de ser hur Shaw är nedblodad och har häftklamrar över hela sin mage?

Prometheus (2012) – den moderna Frankenstein

Som äkta fanboy har jag haft skrivkramp efter att jag såg filmen i lördags. Som andra geeks som debatterar filmens kvaliteter på nätforum är jag kluven. Prometheus dock varken det fläckfria mästerverk som fans hoppats på eller magplasket som en del hävdar. Däremot är den en underhållande rymdopera med tillräckligt mycket orginellt och dubbeltydigt stoff för att kunna fortsätta vara bränsle för debatter under lång tid framöver. Och den ser fullkomligt magnifikt mindblowing ut. Funderar du fortfarande på om du ska ta dig till bion och se den i 3D, så kan jag lova att du inte kommer att ånga dig.

Varning för spoilers. Läs inte resten om du är rädd för att få veta detaljer!

Shaw är ute på jakt efter sin skapare

Det här är inte Alien
Ridley Scott har inte gjort en remake av Alien. Det har han påpekat flera gånger, men det är som om en ny version av klassikern ändå var vad många hoppades på. Den nya filmen står dock, på gott och ont, på egna ben. Det är en större, grällare, komplexare och samtidigt dramatiskt mer ofokuserad film än Alien. Visuellt har Prometheus faktiskt mer gemensamt med  Rymdimperiet slår tillbaka än just Alien.

Enligt flera recensenter skulle temat för filmen Prometheus vara Elizabeth Shaws (Noomi Rapace) religiösa tro och frågan om varifrån vi, den mänskliga rasen, egentligen kommer. En del kritiker verkar besvikna på att dessa frågor ställs på ett taffligt sätt av filmens karaktärer och att det yttersta svaret – att vi är skapade av en ras stora, vita, muskulösa män – är trivialt. Men då tycker jag faktiskt att man ser filmen alltför ytligt. Sant är att Shaw och hennes kolleger aldrig får de svar hon hoppats på, men att deras barnatro och existensiella grubblerier inte har någon relevans i ett kosmiskt sammanhang är också själva poängen. Temat för Prometheus är inte Shaws personliga sökande efter Gud eller hennes frälsning. Det är Skaparnas möte med Skapelsen som är filmens kärna, och i det mötet saknas såväl frälsning som mening för tillvaron. Den som ger liv till någon annan betalar i Scotts universum ett högt pris, och även om människan skulle ha tillkommit genom intelligent design finns det inget högre syfte bakom. Och vår, liksom resten av skapelsens, respons på den livets gåva vi fått, är förstörelse och våld.

Cykeln av skapande och förintande löper som den röda tråden genom filmen. I inledningsscenen iakttar vi den varelse som ger upphov till liv på Jorden och därmed också dömer sig själv till döden genom att hans kropp blir näring åt nya livsformer. Det är ett tema vi känner igen från bl a den nordiska mytologin där jätten Ymers kropp utgör världens fundament. Senare i filmen möter vi en annan skapad varelse, androiden David, satt till jorden av en åldrande miljardär som ersättning för en son som aldrig kom. Men David är också hela mänsklighetens avkomma, och han vänder sig emot sina upphovsmän i sina försök att skapa eget liv. Varför? Helt enkelt för att han kan. I filmens nyckelscen är det David som uttrycker filmens moral: Vilka barn vill inte se sina föräldrar döda? Det går inte att skapa eld utan att själv förtäras av den.

Genom något krystade flashbacks får vi som filmpublik följdriktigt vara med då den mäktiga rasen av spacejockeys förintas av sitt eget biologiska vapen: den svarta substans med livets gnista som är så kraftfull att minsta droppe sprider sig genom värdorganismen som ett virus. Filmen visar oss cykler av skapelse och förintelse, i ett allt mer rasande tempo, tills vi bokstavligen bevittnar evolutionen av en ny monstruös art, i fast-forward genom generationerna.

Kosmisk skräck
Titanen Prometheus i den grekiska mytologin skapade först människan av lera och vatten, och skänkte sedan elden (kulturen) till oss. För detta straffade Olympen honom med evig plåga. En tolkning av filmen som vissa har gjort är att det skulle vara besättningen på Prometheus som ”upptäcker elden” genom att finna människans ursprung. Men filmens berättelse kan inte tolkas så bokstavligt nära de forntida grekernas naivt antropocentriska

Denna moderna myt är har mycket mer gemensamt med den kosmiska skräcken i HP Lovecrafts At the mountains of madness än med klassisk mytologi. (Bläckfiskmonstret har även en stark släktskap till Cthulhu.) Människan är bara en bifigur, oändligt liten inför gudarnas likgiltighet och olycksalig om hon kommer i vägen för deras planer. Samtidigt är människan en del av det höga pris som gudarna/spacejockeys får betala. Både människorna och den svarta substansen (sedemera monstren) är ju barn till filmens gudar och avkomman vänder sig gemensamt emot dem. När den ensamme upphovsmannen till livet på Jorden i början av filmen sprider sin svarta ”säd” så dömer han både sig själv och sina gelikar till döden. Om inte den svarta substansen dödar dem alla, så kommer människorna förr eller senare att göra det.

Frankensteins monster, det är vi
Förutom likheterna med teman från Lovecraft är det i romanen Frankenstein vi finner en tydlig föregångare till filmen. Mary Shelleys gotiska klassiker har ju undertiteln Den moderne Prometheus och om man betraktar Scotts film som Frankensteins arvtagare så faller faktiskt de flesta bitar på plats. Shelleys Victor Frankenstein försöker genom vetenskapen göra sig själv till gudarnas jämlike och skapar liv från död materia. Monstret som uppstår är en vetenskaplig triumf, och Victor tror in i det sista på sin skapelse och ser i honom en ädel själ som behöver vägledning. Men högmod går före fall, och ”den moderne Prometheus” Victor straffas likt titanen hårt. I Shelleys version kommer straffet mot skaparen inte direkt från gudarna, utan från det skapade, Monstret.

Vi människor, tillsammans med Alien-varelsernaoch den svarta substansen, är Frankensteins monster. Våra skapare stod förmodligen där i åskvädret och ropade likt Victor Frankensten ”It’s alive!”. Och vi kommer att hämnas gruvligt på dem för den saken. På samma sätt är David vårt eget monster, som längtar efter en far som älskar honom och en mening med sin existens. När det står uppenbart att han inte kommer att få något av det, återstår bara tillfredställandet av de egna drifterna.

Berättigad kritik
Den hårdaste kritiken mot filmen rör manusets brister. Somliga retar upp sig på beteendet hos filmens huvudpersoner, som man tycker agerar ologiskt eller slumpartat. Och visst finns det sådana exempel, som då skeppets biolog utsätter sig själv för helt onödiga risker genom att försöka gosa med första bästa rymdreptil som kommer krälande. Andra kritiker påpekar luckor i berättelsens grundlogik, som det faktum att nästan ingen i besättningen på en rymdresa för biljoner dollar får veta vad uppdraget handlar om. Det finns vidare inte mycket till gruppdynamik ombord, utan alla kör sina egna race, till synes ointresserade av vad som händer med kollegerna. Efter en dramatisk höjdpunkt som involverar en monstruös operation så får Shaw irra omkring nedblodad utan att någon frågar hur det är med henne, trots att hon är helt nedblodad. Och så vidare. Läs mer: De 9 värsta misstagen som Prometheus besättning gör.

Ridley Scott är ökänd för att inte alltid få till klippningen till bioversionerna av sina egna filmer. Blade Runner är det mest välkända exemplet, där numera ingen ser bioversionen utan någon av alla de olika director’s cut som kommit genom åren. Specialversionen av Alien är mycket längre (och bättre) än gamla bioversionen. Prometheus kommer förmodligen också bli en sådan film. Jag gissar på att filmbolaget krävt att den ska klippas ned till 2 timmar och att Scott har fått kapa i viktiga scener eller helt ta bort andra som (möjligen) bättre förklarar huvudpersonernas motivation för att agera som de gör. Filmen är märkligt rumphuggen i vissa scener. De 10 största gåtorna i filmen.

Men om man inte förväntar sig att filmens huvudpersoner ska få svar på sina frågor om Gud, utan istället betraktar Prometheus som en film som ställer en massa frågor om priset man får betala för att försöka vara Gud, så kan man ha mycket stor behållning av den trots dess svagheter. Det är för långt mellan de intelligenta science fictionfilmerna, och vi borde få se fler filmer som Prometheus, inte färre.

Rymdskeppet med samma namn

Handlingen.
Rymdskeppet Prometheus utforskar en avlägsen måne på jakt efter en utomjordisk ras som den idealistiska forskaren Shaw tror har skapat mänskligheten. De finner en pyramid med spår från en tekniskt avancerad civilisation. Men det finns personer i besättningen som har en farlig agenda, och utomjordingarna verkar ha dödats av något okänt som fortfarande finns kvar i pyramiden. Sen går allt käpprätt åt helvete.

Rymdskepp och specialeffekter!
Visuellt nästan helt fulländad. Ridley Scott har sin vana trogen bemödat sig om att så mycket av scenografin som möjligt byggdes upp av fysiska kulisser, istället för datoranimationer. Det gör att filmen får en i ordets bästa bemärkelse gammaldags påtaglighet i miljöerna. Skeppet Prometheus är rymdens Ferrari: muskulös och elegant. Vridbara motorer och en flygplansliknande cockpit ger skeppet en realistisk profil, samtidigt som interiörerna är så maffigt futuristiska att man tänker att så här ska en riktig science fictionfilm se ut. Vi får också stifta bekantskap med ett utomjordiskt skepp som vi känner igen från Alien och Aliens: den hästskoformade modell där alienäggen hittades i de tidigare filmerna. Men är det samma skepp, eller bara ett likadant?

Regi: Ridley Scott
Producenter: Ridley Scott, David Giler, Walter Hill
Musik: Marc Streitenfeld
Foto: Dariusz Wolski

Lästips för dig som inte fått nog av flummiga tolkningar av filmen: Prometheus Unbound: What The Movie Was Actually About

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Ny poster från Prometheus

För att ära Norges nationaldag släpptes en ny poster för Ridley Scotts Prometheus idag, som visar en scen som förekommit i trailern: vi ser ett utomjordiskt rymdskepp krascha och besättningen från Prometheus som iakttar och/eller flyr. Skeppet som explorerar är, som många fans redan påpekat, misstänkt likt det som hittas i början av Alien. Spekulationer pågår på nätet, och den förhärskande teorin är att det är exakt samma skepp och att vi får se hur det hamnde där det hamnade. Snygg poster är det i alla fall.

Poster Ridley Scotts Prometheus

Manusförfattaren Damon Lindelof hade förresten  frågestund på Twitter igår och där skrev han att om intresse finns (från publiken) så kan det komma fortsättningar efter den här filmen. Är man specialintresserad kan det vara värt att kika på de tweetsen kanske.

Bakom kulisserna på Prometheus + androiden David 8

Jag har samlat lite video och artiklar om själva arbetet med Ridley Scotts Prometheus. Vad är Prometheus? I filmen är det ett rymdskepp som får i uppdrag att söka efter utomjordiskt liv, men som finner något annat än de tänkt sig. I grekisk mytologi var Prometheus en urgud, en av titanerna, som var den som gav mänskligheten eldens hemlighet. Han gav på sätt och vis alltså upphov till den mänskliga civilisationen. Men detta gillades inte av Zeus och de övriga gudarna på Olympen. De straffade Prometheus fruktansvärt: de dömde honom att för evigt stå fastkedjad vid en klippa och få sin lever uthackad av en gam. Varje natt läkte såret, så att titanen kunde fortsätta straffas. Om filmens Prometheus går samma öde till mötes? I juni får vi veta det, då Ridley Scotts film har biopremiär.

Intervju med filmens ursprunglige manusförfattare om vad som krävs av en bra rymdfilm: Prometheus writer Jon Spaihts on How to Create a Great Space Movie (io9)

Ny featurette 3: Origins (publicerad igår 9 maj)

Featurette 1: Behind the scenes

Featurette 2

Dessutom finns en härlig reklamfilm för David 8, Androiden som spelas av Michael Fassbender.

Alien (1979) – är det där en chestbuster eller är du bara glad att se mig?

Läs också min recension av Prometheus

Handlingen.

En absolut klassiker med ingredienser som paranoia, social kritik mot samvetslösa storföretag, klaustrofobi, Lovecraft-övertoner och så science fictionhistoriens slemmaste monster. Besättningen på det skruttiga lastskeppet Nostromo, råkar ta sitt livs sämsta beslut genom att föra ombord en utomjording, alien, av riktigt elakt slag. De tvingas kämpa mot både monstret, sin arbetsgivare och varandra. I centrum står den helt unga Sigourney Weaver som för första gången syns i sin karriärs paradroll Ellen Ripley, och hon backas upp av en mycket välspelande liten ensemble där John Hurt och Ian Holm är de namnkunnigaste.

En facehugger är den första varianten av alienvarelsen vi får se

Rymdskeppen!

Mother är namnet på skeppsdatorn, som kaptenen interagerar med via ett speciellt rum

Vi möter två olika skepp i Alien. Viktigast är förstås Nostromo, människornas rostiga rymdpråm, vars skitiga, industriella och plastiga look på samma gång är snyggt 70-talsaktig och totalt tidlös. Om man gillar bra designad science fiction som känns helt igenom trovärdig så är Alien (tillsammans med 2001) förmodligen det bästa man kan se på film. Regissören Ridley Scott och designern Ron Cobb (som också gjorde interiören i Dark Star) får Nostromos interiör att kännas helt autentisk, ned till minsta panel i köket, dess grönsvarta dataskärmar och kondensen på väggarna. Dessutom jobbar Scott med hela sin arsenal av tricks för att öka ambiencen: skeppets motorer mullrar, det knäpper och knakar och väser om trasiga rör och reläer.. Stämningen byggs hela tiden på tills man som publik, precis som Ripley, inte vill något hellre än att ta sig därifrån helskinnad.

HR Gigers målning Nekronom V inspirerade både varelsen ”alien” och the space jockey

Filmens andra skepp är också minnesvärt. Det designades helt, liksom själva alienvarelsen, av den schweizska surrealisten HR Giger, vars målning Nekronom V fick utgöra inspiration för hela alienmytologin som den kom att utvecklas i ett antal uppföljare. Gigers värld är grotesk, en fusion av teknologi och biologi. Interiören i det kraschade utomjordiska skepp som Nostromo hittar liknar insidan av Jonas bibiliska valfisk – med revben och blodådror längs väggarna. I skeppets mitt, på vad som kan vara en tron eller ett offeraltare, sitter en monstruös pilot, The Space Jockey, som gått en våldsam död till mötes. Gigers bildkonst är skräckinjagande och samtidigt erotiskt laddad – en lämplig miljö att finna en så brutal varelse i.

Pretentionerna?

På ett uppenbart plan är detta en rättfram film:  Ripley (Sigourney Weaver) har att springa eller bli uppäten. Men för att vara en skräckis med ett monster så är det ändå en film med klass och integritet – mycket på grund av att regissören låter varje scen ta sin tid, inte är rädd för långa tystnader och dessutom har en ensemble som tar sitt uppdrag på djupaste allvar. Man kan säga att Alien är en genrefilm som aspirerar på att vara en så bra genrefilm den kan vara, och lyckas.

Sigourney Weaver i Alien (1979)

Sigourney Weaver i Alien (1979)

Men det finns fler bottnar. Skräcken vi känner med besättningen är inte bara den för att dö utan för det oss fullständigt främmande (alien på engelska). Varelsen är inte som den i Hajen, som bara var ute efter att käka upp dig med sina stora tänder. I Alien har monstret på sätt och vis gudomliga krafter eftersom den omvandlar sina byten till värdar för sina egna barn. Såväl Ridley Scott själv som queerikonen Camille Paglia har också påpekat temat med manlig våldtäkt. Facehuggern våldtar en manlig besättningsman oralt och omvandlar hans kropp till en kvinnas, som kan framföda ett nytt monster. Vagina dentata i dess mest formidabla inkarnation där varje kontakt riskerar hela existensen. Du blir inte bara uppäten av monstret, det ska först ha sitt lilla roliga med dig. I Sexual Personae resonerar också Paglia att skräckfilm i allmänhet men Alien i synnerhet  handlar om den västerländska manliga kulturens rädsla för det förmänskliga, naturliga, kvinnliga:

“evolutionary revulsion from slime, our site of biologic origin,” and it has done so more successfully than many other horror films on aliens, whose makers “[blunder] about, seeking, without realizing it, the chthonian swamp of generation, the female matrix”

De många och i berättelsen ofta subtilt införlivade alternativa tolkningarna kombinerat med härlig slasheraction bidrar till att Alien bibehåller sin lyskraft genom åren.

Rummet med

Rummet med ”spacejockeyn” är en av science fictions mest ikoniska platser

Specialeffekterna;

Filmen gjordes på en för tiden begränsad budget, innan det fanns några datoreffekter, och kanske är det därför den har hållit så bra ända fram till idag. Ser man Alien med bra bildkvalitet och ljud är det inte mycket som känns daterat eller töntigt idag, trots att det gått 34 år år sedan premiären. Okej – det är inte samma klass som i 2001, men det här är också en mycket mindre film, visuellt. Det mesta som är läskigt visar Scott så lite av som möjligt, i sann Hitchcockanda. Själva Alienvarelsen får vi bara glimtar av, och så får fantasin fylla i resten. Fler och dyrare effekter hade inte hjälpt den här filmen, och tack vare att allt vi ser byggdes i studion har alltsammans en härligt påtaglig känsla. Tydligen fick Scott kämpa för att få bugdet till att bygga upp salen där de finner spacejockeyn, något som förstås var tur. Det blev en ikonisk scen, som Scott kommer att återvända till i den kommande Prometheus. I den nya filmen så kommer vi också att få se flera andra miljöer som fanns med i Aliens originalmanus av Dan O’Bannon, men som ströks av budgetskäl den gången.

Luckor i manus,

Hur i helsike kan en alien växa från liten (om än mycket elak) bäbis till stort megamonster över natten?

Besättningen på Nostromo vaknar efter sin hypersömn

Besättningen på Nostromo vaknar efter sin hypersömn

Domen:

En av de bästa – och mångsidigaste – science fictionfilmerna. Alien lyckas vara en mycket effektiv monsterskräckis, ett klaustrofobiskt kammarspel och rymdskeppsporr på samma gång. Gud bor i detta fall verkligen i detaljerna: John Hurts och Ian Holms suveräna och mjukröstade underspel i filmens första del gör den våldsamma utvecklingen så mycket mer chockerande när den väl kommer. Ljuddesignen är genomgående superb – med långa tagningar där tystnaden och atmosfärljuden samspelar perfekt med Jerry Goldsmiths eleganta filmmusik. Och Ridley Scott lyckas bygga upp en nästan outhärdig spänning mellan det prosaiska, välbekanta och det totalt främmande, ondskefulla. (Själv säger han att han ville göra en blandning av Motorsågsmassakern och 2001.) Mycket av det som idag är totala klichéer i genren såg vi här första gången, och även om Alien har kopierats många gånger har den aldrig överträffats i rymdthrillergenren. Och vi fick Ellen Ripley, alla actionhjältinnors allra coolaste moder. Ripley var den första actionhjältinnan som var helt ointresserad av att vara till lags för någon annan. De som påstår att hon dessutom var osexig har kanske inte sett filmerna, men sant är att hon definitivt inte försökte göra sig sexig. Som sådan förebild fick hon efterföljare, men tyvärr allt för få.

Se även +

Aliens, uppföljaren från 80-talet av James Cameron. Den har inte åldrats lika bra som sin föregångare, men har sina fina scener den med. Prometheus, som är regissören Scotts prequel från 2012. Dark Star, John Carpenters lågbudgetfilm från 1974, som var en övning i skeppsdesign för Ron Cobb.

Manus: Dan O’Bannon
Producenter: Gordon Carroll, David GilerWalter Hill (de båda senare producerar även Prometheus)
Musik: Jerry Goldsmith