USA, 1971. Regi: Robert Wise, manus: Michael Crichton/Nelson Gidding, visuella effekter: Douglas Trumbull.
Forskarteamet i Wildfiregruppen. I originalromanen var alla män, men till filmatiseringen gjordes Dr Peter Leavitt om till Dr Ruth Leavitt
Handlingen.
Det går riktigt åt helsike då en amerikansk satellit störtar i New Mexico och sprider en utomjordisk organism i den lilla staden Piedmont. Alla människor och djur som kommer i kontakt med smittan blir galna och dör av massiv blodpropp, inom loppet av ett par minuter. Amerikanska militären kallar in ett team av forskare till en hemlig underjordisk anläggning kallad Wildfire. Det är ett medelålders, strikt och undertryckt behärskat gäng, med dagens mått helt otidsenliga som huvudrollsinnehavare i en storfilm. I nyinspelningen från 2008 var mycket riktigt forskarteamet 15 år yngre och mycket glamourösare (läs: snyggare). Men jag gillar de här 45-plussiga och småsura 70-talsforskarna mycket mer. Intressant är att en av dem är en kvinna. Dr Ruth (sic) är dessutom den rollfigur i filmen som är mest intressant och tvetydig. För att vara 1971 var en kvinnlig vetenskapshen något nytt på film.
I Wildfires högteknologiska innandöme kämpar teamet mot klockan för att hitta ett sätt att kontrollera organismen innan hela världen påverkas. Men The Andromeda Strain, som den döps till, liknar inget liv från Jorden. Vad skulle kunna döda den? Forskarna blir i alla fall på det klara med en sak: om den amerikanska regeringen genomför en atombombning av smittoplatsen, så kommer Andromeda att föröka sig exponentiellt. Ska de hinna stoppa explosionen?
Rymdskeppet!
Så här ser Andromeda ut
Satelliten ser verkligen inte mycket ut för världen, och liknar mest en tjock parabolantenn då räddningsteamet finner den på ett bord hemma hos Piedmonts lokala doktor, omgivet av döda människor. I The Andromeda Strain är rymdinvasionen inte något som kommer i tefat eller genom militärmakt, utan hotet är på mikroskopisk nivå. På satellitens yta finns en liten mängd av Andromedaorganismen. Forskarna måste undersöka med hjälp av fjärrstyrda kameror och zooma in 1000 gånger för att få syn på sin fiende. Det är en grön, kristalliknande struktur.
Pretentionerna?
”Technothriller” har Michael Crichtons romanförlaga från 1969 kallats, och man kan inte låta bli att imponeras av hur väl berättelsen lyckas fånga tidsandan och teckna en vetenskapligt trovärdig hi-techvision om Det djärva forskarteamet som med sina avancerade datorer, sin analytiska förmåga och rationella syn på sin omvärld kan lösa i stort sett varje problem. Wildfireanläggningen måste ha framstått som verklig state of the art i decennieskiftet 69/70. Den styrs t ex med ett nätverk av datorer, vars terminaler till och med har ett rudimentärt grafiskt interface. Labben är robotiserade och fjärrstyrda, och varje våningsplan har en helt automatiserad säkerhetsprocedur med en sval kvinnlig högtalarröst som kommunicerar med forskarna. Samtidigt finns i berättelsen också en tydlig samhällskritik: med rymdålderns framsteg följer också faror, som samhället inte är helt redo att hantera. Och militärens skuggiga makt finns hela tiden i bakgrunden och drar i trådarna, så att de idealistiska forskarna riskerar att åstadkomma stor förstörelse genom militärens manipulationer.
Wildfire
Specialeffekter och look;
Det mesta i filmen kretsar kring Wildfireanläggningen, som är kliniskt ren, fönsterlös och på många vis deprimerande och grå. Samtidigt är det en orgie i det tidiga 1970-talets högteknologi, med blinkande datorskärmar och gripklor som opereras med stora spakar. Det är lite som ett underjordiskt rymdskepp. Men scenografin har också ett tydligt släktskap med 2001, och med andra teknikfantasier från tiden, som James Bond eller Mission Impossible. Filmen nominerades till en Oscar för Bästa art direction.
De enda överlevarna
Domen:
Forskarna använder Wildfireanläggningen för sina syften, och endast genom dess totala smittsäkerhet kan de utföra sitt uppdrag. Men samtidigt är de fångar i anläggningen. De är många nivåer under jorden, och kan inte komma ut om de ens ville. Kommunikationerna med omvärlden fungerar knappt. Och de många prylarna och tekniksystemen är på gränsen till obegripligt avancerade för teamet. Till råga på allt finns det en självförstörelsefunktion som riskerar att spränga alltsammans i luften om något går fel. (Datan räknar ned mot explosionen med en härligt avmätt röst.) Allt detta är förstås ett medvetet berättargrepp – det högteknologiska samhället som låter oss göra underverk gör oss också till slavar och blir vårt fängelse. Men någonstans blir det också lite väl utstuderat, ja krystat. Man kan inte för sitt liv fatta hur någon kan vilja konstruera en forskningsanläggning som är så omänsklig, svårjobbad och livsfarlig. Forskarna går nästan vilse nere i katakomberna, och ibland riskerar även själva filmen att göra det. Regissören Robert Wise bygger upp en enorm förväntan i filmens första två tredjedelar, om hur farligt Andromeda är, och hur viktigt det är att inte organismen kommer ut, och hur svårt det kommer att bli att fixa problemet. Men själv upplösningen hastas igenom, och mycket av det som inte fick hända händer faktiskt, utan att det blir några konsekvenser. Som drama haltar därför The Andromeda Strain lite grann. Men som teknikfantasi och dokument över en tidsanda, är den fortfarande mycket underhållande.
Se även+
TV-serieversionen från 00-talet som är en uppdatering a la CSI, och betydligt ljummare.
Rymdfilm 