Topp 25 snälla filmrobotar

Alla vet ju att robotar kommer att orsaka en apokalyps och ta över världen. Exakt hur det går till har Rymdfilm utforskat i topplistan Topp 50 mordiska filmrobotar del 1 och del 2. Men idag ska vi koncentrera oss på den goda roboten: den gulliga kompisen och skrattspegeln i vilken du ser dig själv. En robot kan vara (i skarp konkurrens med hunden) människans bästa vän, en ovärderlig hjälpreda, beskyddare och allmänt kul sidekick. En av science fiction-genrens insikter är att det sätt på vilket vi behandlar våra artificiella vänner säger en hel del om vår civilisation och oss själva. Människans grymhet mot sina egna skapelser är i själva verket det som får dem att vända sig emot oss, i många böcker och filmer. Och en robot du är snäll mot, är det samma tillbaka. Här är topp 25 snälla filmrobotar:

Bishop i Aliens

25 Bishop från Aliens

Denne milde android (Lance Henriksen) framstår som olycksbådande i början av filmen, då Ripley av förståeliga skäl (Alien) misstror alla robotar. Man förstår att Bishop har styrkan och snabbheten att skada vem som helst, då han gör sitt berömda trick med knivsudden mellan fingrarna på en av soldaterna. Men det finns inget hotfullt hos Bishop, och till slut offrar han sitt robotliv för människornas skull.

Roboten Jinx i Space Camp är mycket ostig

24 Jinx från Space Camp

En hjälpsam men otursförföljd liten robot som blir Joaquin Phoenix hjälpreda i rymdfärdsfantasin Space Camp. Jinx är till och med pojkens ende vän. Till utseendet är roboten liten och knubbig, med två stora runda ögon. Lite som sin mänsklige motpart.

23 Teddy från A.I

En lurvig leksak i form av en talande nalle som är trogen kompis till pojken David, som i sin tur också är en ”mecha” – en naturtrogen prototyp till artificiellt barn, för föräldrar som förlorat sitt eget. David utsätts i filmen A.I för det ena övergreppet efter det andra: hans adoptivföräldrar överger honom, vetenskapsmän experimenterar på honom, och antirobotaktivister dödar honom nästan. Men Teddy förblir vid hans sida genom alla vedermödor.

22 Tron från Tron

Den första A.I:n på listan som är helt mjukvarubaserad: Tron (Bruce Boxleitner) är ett säkerhetsprogram i den dataspelsvärld som konstrueras av Flynn (Jeff Bridges), och hans avatar i spelet är i form av en coolt neonlysande människa. Tron är filmens egentlige hjälte, och den som hjälper Flynn att besegra det onda master-control-programmet. Filmen som kom 1982 blev visuell föregångare för flera generationers videospel.

21 Dot Matrix från Spaceballs

En oförglömligt raspig parodi på C3Po från Mel Brooks Spaceballs. Hon glänser av guld, och har rufsig peruk, kjol och rullskridskor. Och inte minst har hon Joan Rivers röst och stora käft.

Johnny 5

20 Johnny 5 från Short Circuit

En äldre kusin till Wall-E, i en av 1980-talets mest klassiska robotfilmer, från 1986. Johnny 5 har två kameror som ögon, spindellika armar och larvfötter för att ta sig framåt – precis som Wall-E. I filmen är han en experimentell militärrobot som uppnår medvetande genom ett blixtnedslag, och sedan flyr i panik från sina forna arbetsgivare då de vill terminera honom,

K9 (Doctor Who)

19 K9 från Doctor Who

Här är människans bäste vän både en hund och en robot. K9 (ordlek med ”canine”) är Doctor Whos trogne följeslagare, en sorts rymdens Milou.

18 Optimus Prime från Transformers

Jag tycker visserligen att Optimus är rätt träig och pompös, men det är något respektingivande över hans röst (Peter Cullen, både i den tecknade serien och i filmerna från 2007 och framåt). Och visst är det skönt att en jätterobot i storlek med en långtradare är på vår sida?

Robot and Frank

17 Robot från Robot and Frank

Om du missat denna science fiction-version av On golden pond, så rekommenderar jag att du letar upp den. Frank är en gammal sur och halvförvirrad före detta inbrottstjuv, som får en sista guldålder då en hjälpsam robot kommer in i hans liv. Fint!

16 Gort från The Day the Earth Stood Still

Lite tvetydigt om man ska placera Gort i kategorin ”snälla robotar”, då han är utrustad med en dödsstråle och kan utplåna hela arméer på ett ögonblick. Men han är inte ondskefull, utan vaktar bara människorna mot sig själva. Som en automatiserad fredskår, för att prata med 1950-talsspråk. Eller som en amerikansk drönare, med nutidens glasögon.

Data och katten Spot

15 Data från Star Trek the Next Generation

Jag håller på att kolla mig igenom de sju säsongerna, och det var mycket som blev bättre med tiden i denna 80-talsklassiker. Men Brent Spiners androidofficer Data satt som en smäck från första avsnittet. Storyn är enkel: en av  besättningsmedlemmarna är en artificiell intelligens i en humanoid kropp. Hans högsta önskan är att känna sig som en människa, som en modern Pinocchio. Visserligen är det rätt uppenbart att manusförfattarna använder Datas så kallade känslolöshet för komikens skull, men det finns också ett visst djup i figuren som framkommer tydligare med åren. Datas ständiga avmätta korrekthet som svar på kollegers fördomar om robotars förmåga gör bara dessa fördomar tydligare. Data har för övrigt mycket gemensamt med Bishop i Aliens (på plats 25 ovan).

14 Järnjätten från Iron Giant

Varje pojkes dröm: en hemlig jätterobot som är supersnäll och superstark. Men även här finns en svärta under äventyret. Militärer vill utnyttja Jättens krafter för att vinna över Sovjet, men Jätten vägrar att bli ett vapen.

13 T800 från Terminator 2

Terminatorn finns i många iterationer, men den finaste är troligen den snälla varianten i James Camerons uppföljare till sin egen genombrottsfilm. Här är Arnold Schwarzenegger lika tuff som alltid, men samtidigt snäll mot barn. Oemotståndligt, på sitt sätt.

Marvin från 2005 års filmversion

12 Marvin från Liftarens guide till galaxen

”The paranoid android” har en hjärna stor som en planet, men kan endast se den svartaste av världsbilder. Douglas Adams skapade här en modern motsvarighet till Nalle Puhs Ior – deprimerad bortom all räddning. Men rolig. Utseendet på Marvin varierar mellan Hollywoodversionen från 2005 och de olika brittiska tv-varianterna.

11 The Doctor från Star Trek Voyager

Även de som av någon outgrundlig anledning inte gillar Voyager, brukar ha ett gott öga till Robert Picardos The Doctor, som inte ens har fysisk form utan är ett hologram som utgör en simulering av en läkare. Doktorn är med sitt dåliga humör och drypande sarkasmer alldeles på gränsen till att kunna kallas en ”snäll” robot, en helt annan typ av artificiell intelligens än The Next Generations artiga android Data. Doktorn ser organiska livsformer som kaotiska och förvirrade, och ägnar sig mycket hellre åt att sjunga opera och hålla tråkiga föredrag än att bota sjukdomar. Men med tiden, över sju säsonger, utvecklas Doktorn från karikatyr till fullödig karaktär, och på många vis är han intressantare än Data då det hela tiden är uppenbart att han besitter ett rikt känsloliv. Hans mål är aldrig att bli en organisk människa, utan att bli tagen på allvar på sina egna villkor.

10 R2D2 från Stjärnornas Krig

Jo, jag vet att denne krabat brukar placera sig i topp på robotlistor. Han är ju så gullig, och den ende som är med i alla Star Wars-filmer, och han blippar och bloppar, och han är den robot av alla i populärkulturen som är mest omedelbart igenkännbar. Han liknar en mix mellan en papperskorg och en dammsugare. Men vem vet egentligen vad R2D2 tänker och tycker? Vad driver honom? Vilka är hans inre konflikter? Avsaknaden av egenskaper som vanligtvis gör en intressant karaktär gör att vår lille favorit bara hamnar på plats 10 på listan.

Chappie

9 Chappie från Chappie

Chappies resa är som en bergochdalbana: från ultratuff, automatiserad polis i Johannesburgs slum, till nyfödd A.I som blir allas mobboffer, till tonårig gangster och juniormedlem i Die Antwoord, till uppfinnare av ett sätt att ladda upp sitt medvetande på nätet. Allt gestaltat i det grällaste av bildspråk. Chappiefiguren har inget egentligt ansikte (något som han har gemensamt med flera andra robotar på listan), men har i gengäld ett livligt kroppsspråk och ett par kaninlika öron som hänger eller står rakt upp beroende på humör.

8 Robby the robot från Forbidden Planet

Alla moderna filmrobotars fader – den hjälpsamma, starka och multifunktionella roboten i föregångaren till Star Trek, 1956 års Forbidden Planet. Robby blev mer poppis än filmen han var med i, och förekom i många olika varianter och TV-program under 50- och 60-talet. Till och med i Gremlins är han med. Ett derivat blev roboten i Lost in space.

V.I.N.CENT och BOB i The Black Hole

7 V.I.N.CENT och BOB från The Black Hole

I den bisarra soppa som är Disneys The Black Hole är det framför allt robotarna som är kul. Den hotfullt rödglimmande Maximillian är med på topplistan över mordiska robotar. Men dess absoluta motpol är de båda snarlika robotarna V.I.N.CENT och BOB, som både kan prata och flyga och skjuta laserstrålar. De har beskäftiga röster och stora påmålade ögon, som seriefigurer. V.I.N.CENT är hjälteroboten som klarar allt, medan BOB är kantstött och nästan färdig för skroten. The Black Hole har alla tiders mest gripande robotdödsscen, men jag avslöjar inte vilken av robotarna det är som till slut kastar in handduken.

Gerty och Sam i Moon

6 Gerty från Moon

I denna moderna klassiker från 2009 är Gerty (röst: Kevin Spacey) den robot och A.I som tar hand om den ensamme besättningsmannen Sam på månbasen. Gerty har ingen humanoid kropp utan representeras av en flyttbar konsol som rör sig runt i korridorerna efter behov. Känslor förmedlas, förutom genom Spaceys milda röst, på en skärm där olika emoticoner projiceras. Gerty är en A.I med hjärta, och visar stor empati för de vedermödor och plågor som oundvikligen drabbar Sam.

5 TARS från Interstellar

Listans fyrkantigaste robot, och en rest från den tid då människor fortfarande inte bara resignerat till att överleva utan faktiskt uppfann saker. TARS har en mycket avmätt manröst som ljudinterface, något som ger honom en relaterbar personlighet trots hans ickehumanoida form. TARS har några inställningar som påverkar vad han säger: sanningläget, där 90% gör honom lagom finkänslig. Och humorläget, som får honom att dra till med skämt om att han ska ta över rymdskeppet och skjuta ut piloten genom luftslussen. Cooper, piloten, ställer dessutom in TARS tillitsinställning till 90% – man ska inte tro på att vad människor säger. TARS räddar sina mänskliga kamrater oavbrutet, och har inga betänkligheter att sätta sin existens på spel för att rädda människorna. Den perfekta robotkompisen.

Silent Running: Hewey, Dewy and Louie

4 Huey, Dewey och Louie från Silent Running

De tre tultande och väldigt söta trädgårdsmästarrobotarna på arkrymdskeppet Valley Forge borde vara större kändisar i robotvärlden än de är. De spelar en viktig roll i miljörymdfilmen Silent Running från 1972, och det är uppenbart att George Lucas hade dem som inspiration då han fem år senare skapade R2D2. Temat är miljöförstöring, och Valley Forge härbärgerar den allra sista skogen. En av besättningsmännen är en egensinnig idealist, och lär upp sina robotar både till att spela poker och att ta hand om växterna och djuren. Till slut är det bara Huey, Dewey och Louie som bryr sig om universums sista kaniner.

3  Edward från Edward Scissorhands

För mig som är född i början av 1970-talet är förstås Edward Scissorhands en av de viktigaste generationsfilmerna i all sin kitschiga prakt: en romantisk saga av självaste Tim Burton med både Johnny Depp och Winona Ryder i samma film. Storyn grep tag om mitt och mina generationskamraters tonåriga hjärtan: den konstgjorde gothpojken med ett pepparkakshjärta som aldrig haft en egen familj och omöjligt kan bli en del av gemenskapen – men som ändå vinner hjärtat hos stadens vackraste flicka.

2 Wall-E från Wall-E

Listans mest charmerande personlighet tillhör en geekig och ensam städrobot som gillar att samla på popkultur och drömma om sin högteknologiska flickvän Eva. Han liknar Johnny 5 från Short Circuit så mycket att man undrar om de kommer från samma fabrik. Wall-E är så vitt jag vet den enda robot som har ett eget husdjur, en kackerlacka som aldrig överger sin husse. Filmens första del, då Wall-E stökar omkring ensam i ruinerna efter människostaden, är underbar. Och det finns ren filmmagi i scener som då Wall-E och Eva dansar i rymden med en brandsläckare som framdrivningssystem.

C3PO i Star Wars

1 C3PO från Stjärnornas krig och Rymdimperiet slår tillbaka

R2D2 må vara den söte av dem, men i C3P0 fick åtminstone jag en robot att verkligen identifiera mig med. På djupet. Neurotisk, fatalistisk, pompös, smörig, skuldbeläggande, avundsjuk, svartsjuk och inställsam – C3P0 är ett vandrande nervknippe i skinande blank förpackning.Samtidigt har han en oerhört stark bindning, på gränsen till beroende, till R2D2. Inte för att han själv skulle erkänna det, men c3P0 är helt förlorad utan sin papperskorgsliknande vän. Han sägs vara diplomat, men lyckas förmodligen antagonisera de flesta med sin självupptagenhet och feghet. Favoritcitat: ”We’re doomed!”

Chappie (2015) – nyfödd i robotkropp vilse i Johannesburg

Sydafrika/USA 2015, regi: Neill Blomkamp, manus Neill Blomkamp och Terri Tatchell, producent: Simon Kinberg

Chappie (Sharlto Copley) from Columbia Pictures’ action-adventure CHAPPIE.

Handlingen.

Vi börjar med det viktiga: Till min lättnad är Chappie verkligen den revansch mot tvivlarna som regissören Neill Blomkamps karriär behövde, genomsyrad av just sådan originalitet vi inte riktigt vågade hoppas på efter hans mer än lovligt tama Elysium. Chappie må vara en actionfilm som fått både budget och influenser från Hollywood, men dess mörka surrealism är långt ifrån mainstream. Som en dystopisk feberfantasi inspirerad av Pinocchio suger Blomkamps skröna in oss i en fantasiversion av Johannesburg där en ung robot med en själ får lära sig allt om människors hänsynslöshet. Ett grällt och våldsamt kaos där vi introduceras för de stenhårda men komiska rap-ravearna i Die Antwoord, Yo-Landi och Ninja, som alltså spelar gangsterversioner av sig själva. Bandet lever omgivna av färgglad smileygrafitti i en utblåst industrilokal, medan de langar droger, rånar lyxbilar och planerar Den stora stöten. Då en kriminell boss hotar att skära halsen av dem om de inte betalar flera miljoner rand, beslutar de sig för att kidnappa den unge ingenjören Deon (Del Patel) som konstruerar robotar på storföretaget Tetravaal. Johannesburgs poliskår har nämligen robotiserats, och de dumma men effektiva androiderna gör livet surt för stans kriminella. Die Antwoord tror att Deon har en fjärrkontroll i sin skåpbil, som skulle kunna stänga av alla robotar. Men Deon har något helt annat i bagageluckan: han har smugglat ut en kasserad robot och har olagligt installerat en artificiell intelligens (AI). Deon har nämligen en hemlig dröm om att skapa artificiellt liv, men har fått dölja sina planer från sin barska chef (Sigourney Weaver) och avundsjuke kollega (Hugh Jackman). Och nu har alltså hans livsdröm hamnat i händerna på skurkar. AI:n är som ett nyfött barn: oskyldig, vetgirig och tillitsfull. Han får snabbt namnet Chappie (”grabben”) av Yo-Landi, som i sin tur kallas för ”mamma” av roboten. Nu börjar en mörk och bitvis sorglig utvecklingsresa för den unga androiden med de kaninliknande röda öronen. Deons naiva idealism nyttjar föga för att lära Chappie att överleva i Johannesburgs slum. Och hans nya ”pappa”, gangsterrapparen, är både en dålig förebild och villig att lura i Chappie vad som helst så länge som roboten hjälper honom att begå nya brott. Chappie är en försiktig och känslig själ, i en stridsrobots titanförstärkta kropp. Han är konstruerad för våld, och våld är det som världen hälsar honom välkommen med. Ska robotens idealistiske konstruktör eller hans cyniske fosterpappa bli den som sätter sin prägel på sinnet i det nästa steget i evolutionen? Och finns det ens någon plats för en oskyldig själ på gatan i en av världens mest våldsamma städer?

Yo-Landi Vi$$er in Columbia Pictures’ action-adventure CHAPPIE.

Pretentionerna?

Chappie handlar om en robot som blir levande. Storyn tycks först lånad från Paul Verhoevens klassiska RoboCop (cyniskt företag skickar våldsamma robotpoliser för att bekämpa sociala problem), men Chappies resa från objekt till subjekt är omvänd mot Murphys i RoboCop. Möjligen också intressantare. Den nihilistiske Verhoeven var på sin tid nietzchesanskt övertygad om att kropp och själ är samma sak, och lät därför Murphys personlighet kämpa sig upp till ytan i robotkroppen. Murphy gick från levande person till död maskin – och så tillbaka till de levande igen. I RoboCop är maskintillvaron lika med döden, och roboten är en metafor för den fria individens triumf över ett förtryckande system.

Men Chappie är ingen metafor, utan mer en teknologisk utopi med mörka undertoner. Den känslosamme Neill Blomkamp visar oss en annan världsbild än nihilistens, en där kroppen och själen är kartesiskt dualistiska. Det är Yo-Landi, Chappies fostermamma och filmens symbol för godhet, som uttalar den centrala tesen: Det spelar ingen roll om du fått en kropp av kött eller metall, det är din själ på insidan av kroppen som räknas. När kroppen dör går själen vidare till nästa plan och detta gäller för både robotar och människor. Det är en inkluderande syn på intelligens och individualitet. I Blomkamps värld är problemet inte de omänskliga varelserna, som maskiner eller utomjordingar. Problemet är människorna. Möjligheten att teknologin kan ge upphov till nya medvetanden och kanske leda oss till ett posthumant stadium är därför en i grunden optimistisk tanke.

(Just det här med Blomkamps tendens att ta de ickemänskligas parti gör att jag är nyfiken på vad han kan hitta på med den lilla filmen Alien 5 som vi just fått bekräftat att han ska regissera.)

Världsbygge!

Högljudd och fläskig satir över vår egen tid och självbild, full av referenser till postapokalyptiska filmer, spel och Die Antwoords egen sydafrikanska punkkultur ZEF. Resultatet blir en sagovärld som har mer gemensamt med Brazil eller The Iron Giant än med Blomkamps förra film, Elysium. Robottillverkaren Tetravaals huvudkontor är som hämtat från The Office, med grå människor i beige polyester i ett torftigt kontorslandskap upplyst av flimrande lysrör. Det är här som den idealistiske men omogne Deon drömmer om att skapa en AI, samtidigt som han mobbas av sina kolleger. Sitt lilla beige radhus i den sterila förorten har han fyllt med datorer och små robothjälpredor som lagar thé till honom medan han programmerar det som ska bli Chappies medvetande.

Samtidigt, på andra sidan Johannesburg, har Die Antwoord byggt ett hemligt popkulturpalats i en tom industrilokal. Neonskyltar lyser upp väggarna, dockor och kramdjur ligger i högar medan Ninja övar prickskytte med en k-pist och tittar på Masters of the universe på sin storbilds-tv. De är kriminella av den tyngre sorten, men de har dragit sig undan den hårda världen och skapat sin egen, på sitt eget vis kärleksfulla, fristad. Det är här som Chappie så småningom får lära sig gå, gestikulera och prata som en äkta sydafrikansk gangster. Trots att han egentligen är en ung och rädd liten pojke.

Det är en grotesk och hård gatuvärld som Die Antwoord både lever av och har flytt bort ifrån. Enorma, tatuerade muskelberg till män härskar över sina kvarter som krigsherrar i något inbördeskrig. Skär de inte halsen av dig, skjuter de ned dig med en bazooka. Ninja tar med Chappie på en tur i bilen, så att fostersonen ska lära sig lite om vad livet på gatan innebär. De kommer fram till en dystopiskt förfallen skyskrapa, smäcker på utsidan men ihålig som en strupe. Bland bråtet på bottenvåningen hetsas kamphundar mot varandra. Chappie klappar en av hundarna, men den har slitits i stycken och andas inte. I buren bredvid sitter den vinnande hunden och tuggar på några köttslamsor. Ninja låter Chappie förstå att devisen äta eller ätas även gäller för robotar. ”Vilken hund vill du vara, Chappie? Den här, eller den där..?”

Del Patel i Chappie

Produktionsdesign;

Roboten är något anonym i sin design men rör sig fint med hjälp av motion capture (ni vet, som Gollum). Det är Blomkamps polare Sharlito Copley som spelar Chappie, och eftersom robotansiktet inte har några ansiktsuttryck är det främst de långa öronens rörelser och kroppsspråket som förmedlar känslor. Det, och Copleys Björneaktiga, något nasala sydafrikanska stämma. Efter ett tag glömmer vi att det är en datorgenererad karaktär och accepterar Chappie som verklig. Det hjälper förstås att han rör sig i så knasiga miljöer, som Die Antwoords hemliga kvart där inget riktigt verkar normalt.

Jose Pablo Cantillo and Sharlto Copley as CHAPPIE in Columbia Pictures’ action-adventure CHAPPIE.

Luckor i manus,

Polisen har ett stort antal autonoma robotar som de övervakar och ger order över ett trådlöst nätverk. Alla robotar syns på en karta, och vi får upprepade gånger se att Chappie är med i systemet och dyker upp på kartan. Han mottar till och med ett virus som en ondskefull anställd på Tetravaal har programmerat – och fjärr-rebootas. Ändå lyckas myndigheterna inte fånga honom. En struntsak så klart, men varför lägga så mycket fokus på att beskriva robotarnas kontrollsystem om man ändå inte orkar hitta på ett verklighetstroget system?

Ninja in Columbia Pictures’ action-adventure CHAPPIE.

Mest minnesvärda ögonblick’

Det är en sentimental film med många scener där Chappies kaninöron och dumsnälla attityd ska få oss att tycka att han är riktigt gullig. Det kan bli too much. Men ibland blir det hjärtskärande på riktigt, som då fosterpappan lämnar honom mitt i en kåkstad, och stenkastande ungdomar driver honom på flykt upp på en kulle med utsikt över Johannesburg. Där får vi ett ögonblicks mjukhet, då en raggig liten hund kommer fram och hälsar – för hunden är Chappie lika verklig som vilken levande varelse som helst. I samma ögonblick anländer legosoldaterna från Tetravaal och fångar in den skräckslagna roboten. De börjar skära itu den skrikande roboten med en vinkelslip…

Chappie

Domen:

De kritiker som påpekar att karaktärerna i Chappie är enkelspåriga har mestadels rätt. De vanligtvis utmärkta skådespelarna Sigourney Weaver och Hugh Jackman har sorgligt lite att jobba med och de gör heller aldrig sina figurer mer än till karikatyrer. Del Patel lyckas åtminstone ingjuta tillräckligt med energi i sin unge ingenjör för att vi ska tycka att han är sympatisk, men inte så mycket mer. Som psykologiskt trovärdigt drama har Chappie klara brister. Men hänger man upp sig på det, har man i mitt tycke missat poängen med filmen.

Du ska inte intellektualisera för mycket när du ser Chappie, utan bara låta denna sydafrikanska sci-fi-tripp skölja över dig som en våg. Det är en film du ser med hjärtat fullt av adrenalin. Du måste acceptera att träda in i en filmvärld där den goda smaken är försatt ur spel, och där allt är teatraliskt, punkigt och anarkistiskt. Det är en sentimental film om våld, kärlek och uppror mot konformism, som mer ska kännas än förstås. Det är sydafrikansk buskis. Det är en tvåtimmars musikvideo med Die Antwoord. Allt detta i en självmotsägelse: en djupt originell Hollywoodfilm som både lyckas vara mörk och teknikoptimistisk. Trots sina brister är Chappie en film att verkligen tycka om. Och det är den där värdiga uppföljaren till District 9 vi inte riktigt vågade hoppas på. Det gör mig glad inför Alien 5.

Elysium (2013) – modern Robocop

Milda spoilers i den här recensionen. USA 2013, manus och regi: Neill Blomkamp, producenter tillsammans med regissören: Bill Block, Simon Kinberg

Matt Damon (till höger) i Columbia Pictures’ ELYSIUM.

Handlingen.

Socialrealistisk, våldsam framtidsvision som skildrar världen om drygt 140 år. Då har den nuvarande utvecklingen med ökande klyftor och en växande global underklass fortsatt i oförminskat tempo. Hela Jorden har förvandlats till ett township, en oändlig slum där alla invånare permanent räknas som papperslösa flyktingar i sitt eget land. De rika, vackra och friska har för länge sedan gett upp livet bland oss övriga och har tagit sin tillflykt till rymdstationen Elysium. Där är livet för evigt hälsosamt, ljust och rynkfritt. Den hökaktiga försvarsministern Delacourt (Jodie Foster) gör allt för att försvara gränserna mot illegala invandrare, och tvekar inte att skjuta ned rymdskepp med flyktingar som försöker att ta sig in i Elysium för att ta del av dess avancerade medicinska teknologi. Hon tvekar inte heller över sin plan att ta makten över Elysium och skicka den galne legosoldaten Agent Kruger (Sharlto Copley, från District 9) för att döda dem som står i hennes väg. Men nere i slummen håller något på att hända. Fabriksarbetaren Max (spelad sammanbitet av Matt Damon) lever redan sedan tidigare ett liv på gränsen till misär och kriminalitet. En jobbolycka duschar honom i dödlig strålning. Max arbetsgivare avskedar honom med endast ett par dagar kvar att leva, och ger honom några värktabletter. Men den som blir ifråntagen ifrån allt kan bli desperat, och därmed farlig. Max och några gamla kumpaner bestämmer sig för att råna Elysium på dess största hemligheter. Därmed korsas Max vägar med minister Delacourts.

Elysium inifrån, i Neill Blomkamps film

Rymdskeppet och teknologin!

En Standford Torus är en ringformad rymdstation

Rymdstationen Elysium är en ringformad ”Stanford Torus” där gravitation uppnås genom att hela konstruktionen snurrar. Det är en vetenskapligt korrekt modell för hur människor skulle kunna bo på en rymdstation som förekommer mycket inom science fictionlitteraturen och i datorspel. Invånarna på Elysium bor alltså på insidan av ringarna, med en artificiell atomosfär och solljus. Klimatet verkar vara subtropiskt, och de flesta bor i modernistiska, vita villor där ett ständigt cocktaildrickande, gymmande och poolplaskande pågår. Robotar betjänar medborgarna, upprätthåller ordningen och ger medicinsk behandling så fort som minsta imperfektion upptäcks av scannern. Livet är som en ljus men långtråkig dröm.

Nere på Jorden är det inte lika muntert. Där finns det också robotar, som fungerar som en fascistisk polisstyrka som håller invånarna i schack. Här är allt smutsigt, trasigt eller hembyggt. Till och med robotarna är smutsiga. Gangsters och legosoldater bygger ihop sina egna kroppar med maskindelar för att öka sin styrka och slagkraft. Och om de får chansen, skickar de desperata invånarna iväg skrotfärdiga gamla rymdskyttlar upp i skyn, för att försöka nå fram till himmelriket.

”Better life on Elysium” – del av reklamkampanj för att bo på Elysium

Pretentionerna?

Tung action med ett socialt budskap gör Elysium till en ganska ovanlig film, för att komma från Hollywood år 2013. Det brukar ju numera vara antingen det ena eller det andra. Neill Blomkamp lyckas bättre än de flesta samtida regissörer att måla upp en dystopisk och trovärdig framtid.

Specialeffekter och look;

Kontrasterna mellan den moderna, ljusa Elysium och den skitiga, myllrande Jorden är det som sätter sin prägel på filmen. Rymdstationen är trots sina parker en steril miljö som vi aldrig bjuds in till eller riktigt lär känna. Vi i publiken behåller de fattiga jordmänniskornas position och får endast se de rika invånarna och deras hem på avstånd. Som i en klinisk dröm. Det är ingen tvekan om att det är i slummen som Blomkamp känner sig mest inspirerad, och han gör sitt yttersta för att vi ska identifiera oss med de som bor där. Misären som skildras är dock inte lika djup som den i District 9, vars förhärskande stämning var äcklet. I den här framtidsvisionen är det snarare våld som präglar vardagen. Stackars Matt Damons Max åker på duktigt med stryk, får maskiner inopererade i skallbenet och tvingas käka starka mediciner då konvulsionerna blir för starka av strålsjukan. Berättelsen från Max’ perspektiv är mardrömslik. Förutom att han lånar från sin egen District 9 använder Neill Blomkamp en estetik som påminner om den framtid som syns i Alfonso Cuaróns poetiska, dystra Children of Men (2006). I båda filmer ser den framtida världen ut som en förfallen version av dagens. Om inte alltför många år från nu kommer vi alltså att sluta bry oss, sluta bygga upp och istället börja riva ned. De många likheterna med nutiden gör oss i publiken osäkra på om vi inte redan hamnat i den utförsbacken. I filmen Elysium lever befolkningen i en miljö som är täckt av 140 års smuts, repor och sprickor. Budskapet är övertydligt: det här är den framtid vi håller på att bygga, just nu.

Mest minnesvärda scen*

Youtube. Max som förgäves försöker förklara för en robot varför han råkat i trubbel igen. Roboten dömer honom till förlängd villkorlig dom och man förstår att de flesta jordbor har en eller annan dom och att det alltid finns någon brottsrubricering som kan användas emot dem. Alla är skyldiga, tills motsatsen är bevisad. ”Would you like to talk to a human?” frågar roboten. Men Max inser att det inte är någon idé. Klassisk scen!

Jodie Foster spelar Secretary Delacourt i TriStar Pictures’ Elysium.

Domen:

I sina bästa stunder påminner Elysium om en modern Robocop med drag av Total Recall. Blomkamp frossar också i våld på samma vis som Paul Verhoeven gjorde, men han gör det utan att lägga till föregångarens grälla satir. Han har också avgjort mindre humor än sin holländske kollega. Kanske har framtiden blivit ännu lite svartare sedan Verhoevens storhetsdagar, eller så är det regissörens sydafrikanska bakgrund som ger honom ett mer pessimistiskt perspektiv. Allvaret är i och för sig inget dåligt. Matt Damon gör sin Max till en dead man walking, en desperado med bara några timmar på sig att ställa allt till rätta. Vi ser i hans ögon att han vet att han är dödsdömd, och det ger en känsla av brådska till berättelsen. Max är heller ingen övermänsklig machohjälte som i varje ögonblick vet exakt vad han ska göra. Han levererar inga oneliners. Istället blir han tillbakaslagen, lurad och tillfångatagen, gång på gång. Men han ger sig inte.

Elysium är bara Neill Blomkamps andra film, och han är bara 33 år gammal. Det är kanske därför inte så konstigt om hans repertoar stundtals känns lite begränsad. Här och var i filmen anar man gränserna för hans nuvarande gestaltningsförmåga. Speciellt moralen blir svartvit, som i en saga. Det är de Snälla mot de Elaka, och de Elaka är så elaka att de blir karikatyrer. Jodie Foster har som alltid en stor närvaro, men får inte spela ut så mycket av sitt stora register som skådespelare, utan projicerar personan Ond Politiker på ett effektivt, men stelt sätt. Kvinnor spelar en biroll i Blomkamps värld. Alice Braga, som spelar barndomsvännen Frey, får inte särskilt mycket att göra annat än att vrida sina händer och be den manliga hjälten om hjälp. Och hon är ändå läkare. Eftersom det är en dystopi så kan man alltid hävda att allt pekar på att kvinnor kommer att förtryckas även i framtiden. Men det skulle förstås gå att göra ett starkt kvinnoporträtt även i en sådan miljö. Filmen hade tjänat på fler multidimensionella porträtt än Max.

Mot slutet av filmen läggs plötsligt berättelsetrådarna prydligt till rätta för att kunna erbjuda någon sorts lyckligt slut. Det blir som en vakendröm, där allt ställs på ända. Hur ska det tolkas? Ville Hollywood ha något ljust som balanserade svärtan i berättelsen om Max öde? Eller är hela sagan en fantasi i huvudet på pojken som i början av filmen ligger och drömmer om att en gång kunna ta sin flickvän upp till Elysium?

Neill Blomkamp är ändå något så ovanligt som en auteur som valt att verka inom science fiction. Han har efter bara två långfilmer redan en egen, tydlig vision, ett speciellt formspråk och inte minst sitt sociala patos med en stark svärta. Filmindustrin har ännu inte filat ned de vassa hörnen på hans filmkonst, Dessutom är han duktig på action och använder sin nya, större budget optimalt. Elysium infriar de flesta förväntningarna efter District 9. Om du är det minsta intresserad av science fiction är det här en film du ska se.

Alice Braga och Sharlto Copley i Elysium

Luckor i manus,

OBS!
Spoilers för både Elysium och District 9 här nedanför

Det här är en historia med en resetknapp på slutet, och om det påverkar ditt slutbetyg för filmen beror lite på hur man ställer sig till den typen av berättelser. Det finns alltså en klassisk quest här, av typen ”släng Ringen i Domedagsberget så blir allting bra”. Sådana sagor funkar bäst då det är ett hot som ska elimineras så att status quo kan bevaras (som i Sagan om Ringen). Den variant vi ser i Elysium, att den sociala ordningen ska kastas över ända med hjälp av en enskild händelse som befriar alla i ett slag (som i Total Recall eller Häxan och Lejonet) blir lite väl sagoaktigt naiv då man applicerar den på moderna miljöer. Inte för att det är ett helt ovanligt berättargrepp inom science fictiongenren, men det beror på vad man har för smak.

Slutet på District 9 är tvetydigare, eftersom vi inte kan vara säkra på att räkpappan och hans son klarar sig, trots att Wikus offrar livet för dem. Det spelar heller inte så stor roll, eftersom den egentliga berättelsen i District 9 handlar om Wikus återupprättelse som en moralisk person och uppvaknande från sitt rasistiska tänkande. Oavsett om hans räkkompisar klarar sig, dör han försonad. Därför är Max öde i Elysium mindre intressant. Han var ju alltid en good guy.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Alla hemligheter i Oblivion (2013)

Varning för stora spoilers i den här texten!!

Om du ännu inte sett Oblivion hänvisar vi till den spoilerfria recensionen av Oblivion. Alltså: läs inte vidare om du inte vill få alla hemligheter i filmen Oblivion förklarade för dig. Posten innehåller också spoilers för Moon (2009), Matrix (1999) och flera andra filmer.

Läs vidare på egen risk!

Jack (Tom Cruise) sitter och blickar ut över de torn han är mekaniker för

Joseph Kosinski har förmodligen filat på sin historia ett tag, och anstränger sig för att överraska oss. Han lägger ut falska ledtrådar som ska få oss att tro att vi fattat vad filmen handlar om. Men här är den egentliga berättelsen, som jag tolkar den.

Vad handlar filmen egentligen om?

Kosinski låter Jacks voiceover berätta en bedräglig historia. Jack tror att han vet så mycket. Han tror han vet att Jorden invaderats av onda rymdvarelser som ödelagt planeten, men att människorna till slut vann och startade en ny koloni på Saturnus måne Titan. Att det finns några rymdvarelser kvar som attackerar människornas robotar, men från rymdstationen Tet organiseras ett antal tekniker som fungerar som mänsklighetens eftertrupper. Jack och Vic drömmer om då de får lämna sitt uppdrag och resa med de andra via Tet till Titan. Men Jack vet egentligen ingenting, och ljuger omedvetet för oss i publiken.

Vad Jack upptäcker (och Vic förmodligen har anat hela tiden) är att de båda inte alls arbetar för Jordens bästa. De torn som samlar upp vatten och som det är deras uppdrag att hålla igång är i själva verket helvetesmaskiner som håller på att tömma planeten på den sista fuktigheten. Deras chef Sally, vars stela leende dyker upp på monitorn varje morgon, jobbar inte för människorna. Sally existerar förmodligen inte ens, annat än som en simulering. Rymdstationen Tet, dit Jack och Vic har planerat att resa då deras uppdrag tar slut, är inte människornas sista bas på Jorden. Nej, allt i Jacks och Vics liv är en lögn. I synnerhet deras eget äktenskap.

Drönarna ska döda så många människor som möjligt

Tet är egentligen basen för den främmande maskincivilisation som sprängt Månen och besegrat Jordens befolkning. Jack och Vic är kloner, speciellt framavlade som arbetare av utomjordingarna. Klonerna föds upp på Tet, där det finns stora rum med tusentals examplar av ”Jack” och ”Vic”. Alla sätts de i arbete nere på planetens karga yta, matade med en fejkad bakgrundshistoria och ett fejkat äktenskap som ska göra dem till ett effektivt team. De hålls i schack av simuleringen ”Sally” som skrämmer dem från att röra sig utanför sitt tilldelade område genom falska strålningsvärden i omkringliggande sektorer. Men i själva verket får Jack inte flyga över gränsen till grannsektorn för att den innehåller ytterligare en klonad Jack och ett torn med ytterligare en klonad Vic. De aggressiva drönarrobotarna som Jack reparerar har egentligen som uppdrag att döda så många människor som möjligt. Vi anar redan från början att det är något skumt med dem, eftersom de ständigt verkar ha lust till att skjuta Jack också.

Scavengers: Morgan Freeman spelar Beech, Zoe Bell spelar Kara och Nikolaj Coster-Waldau spelar Jaime..förlåt Sykes.

Vilka är The Scavengers?

Oblivion lägger avsiktligt ut rökridåer kring The Scavengers, som Jack i början av filmen hävdar är de rymdvarelser som invaderat Jorden och som nu gömmer sig i mörka hålor och attackerar bakifrån. I en inledande scen där Jack trillar ned i ett underjordiskt rum, så visas The Scavengers bara till hälften, men de porträtteras som djurlika i rörelserna och i skuggorna tycks tentakler växa fram. I efterhand är det meningen att vi ska förstå att det bara var Jacks uppskrämda fantasi som fyllde i det han inte kunde se. För The Scavengers är en sorts underjordisk motståndrörelse, och de är helt och hållet mänskliga. Det är här vi träffar på Nikolaj Coster-Waldau och Morgan Freeman. De är faktiskt de allra sista människorna som existerar, och de för en hopplös kamp mot maskincivilisationen från Tet. Det sägs aldrig rent ut i filmen, men det finns alltså inga organiska rymdvarelser med i filmen, utan invasionsstyrkan tycks vara helt artificiell till sin natur.

Tet i Oblivion. Öppningen är också en tetraeder

Vem är kvinnan Julia, som Jack hittar?

Hon är en astronaut, som är en ur originalbesättningen på rymdfärjan Odyssey som skickades till Titan nära Saturnus många år tidigare. Julia känner igen klonen Jack, eftersom förlagan till honom också var besättningsman på Odyssey. Det var rymdfärjan som hittade Tet, och Jack och Vic blev tillfångatagna medan resten av besättningen skickades iväg i kryosömn. I filmen får vi aldrig en riktigt bra förklaring till varför Odyssey kraschlandar just när den gör det. Scavengers verkar få den att krascha, men varför de skulle vilja göra det fattade åtminstone inte jag. Om Jacks original blev tillfångatagen av Tets aliens och resten av besättningen har sovit sedan dess blir det en smula oförklarligt hur någon på Jorden kan ha vetat vad som hände för så många år sedan. Julias ankomst väcker i alla fall slumrande minnen till liv hos Jack, och hans klonade kropp tycks minnas vem hans DNA en gång har varit.

Likheter med andra filmer

Sam Rockwell i Moon

Moon (2009) är förmodligen den film som mest liknar Oblivion, i det att båda filmer skildrar den hänsynslöshet med vilken kloner kommer att utnyttjas i framtiden. Sam i Moon (Sam Rockwell) tror ju själv att han är en riktig man, som är på uppdrag på Månen och kommer att få komma hem till flickvännen igen. Men egentligen är han en klon med begränsad livslängd och kommer snart att avlivas och ersättas av en likadan. Men något går fel, och han får precis som Oblivions Jack syn på sin egen dubbelgångare. Men sedan skiljer sig filmerna åt. Oblivion är  en Hollywoodberättelse vars logik stipulerar att det i science fiction måste finnas en hjälte, som offrar sig och återställer status quo. Alltså måste det finnas en fru, Julia, som återförenas med Jack och som också hinner skaffa barn med honom innan han offrar sitt liv för att spränga Tet och återställa balansen i världen (och ge mänskligheten en andra chans på kuppen). Det är förmodligen just den typen av hjältemod som kan locka en stjärna som Tom Cruise att ta rollen. Men Moon är en indiefilm, och kan kosta på sig att vara mer pessimistisk. Sam på Månen har nämligen ingen flickvän som väntar. Alltsammans är falska minnen, och det finns inget hopp för Sam. Däremot finns det vänskap, eftersom de olika versionerna av Sam börjar samarbeta för att skicka ett meddelande till Jorden om arbetsförhållandena för kloner på Månen. De redan döende klonerna har inte mycket att förlora, men mycket att vinna för sina bröder. Så även om Tom Cruises film är glättigare och mindre mörk, är parallellerna ändå tydliga.

Borgdrottningen är det bästa tillskottet till Star Trekuniversum på tio år

Star Trek First Contact (1996) och övriga berättelser om maskinrasen The Borg är den andra uppenbara inspirationskällan till Oblivion. Utan att ha alltför mycket fantasi kan man föreställa sig att Tet är en Borgkub och att Jorden helt enkelt blivit assimilerad vid första kontakt. Speciellt scenerna ombord på Tet, mot slutet av filmen, refererar på ett ganska elegant sätt till liknande scener från exempelvis Star Trek Voyager då kapten Janeway & Co tar sin in i The Borgs allra heligaste, där borgdrottningen väntar på dem. Likheterna är många: båda har en kvinnlig frontfigur (drottningen/Sally), en geometriskt format och helt automatiserad rymdbas som rör sig från värld till värld och ersätter originalcivilisationen med sina egna och med drönare. I borgkubens/Tets inre finns en inre kammare där den kollektiva maskinintelligensen manifesterar sig i form av en Gudslik varelse med allsmäktighetsanspråk. Dessutom har vi likheter med gamla Star Trek The Motion Picture, där en enorm farkost utskickad från en maskincivilisation hotar Jorden eftersom de betraktar USA:s rymdfarkost Voyager som en sorts gud.  Jag antar att Kosinski är fullt medveten om likheterna, och att man skulle kunna betrakta Oblivion som en jobbansökan. Regijobbet för nya Trekfilmer är ju ledigt nu, när JJ Abrams gått vidare. Kanske hoppas Kosinski på att få göra en film om The Borg?

Morpheus i The Matrix

The Matrix (1999) och Dark City (1998) är två konspirationsthrillerssom förmodligen också inspirerat Kosinski. Matrix är ju förmodligen de senaste femton årens mest inflytelserika och ikoniska science fictionfilm, och Neos långsamma upptäckt att inte allt är vad det verkar vara ekar på många vis genom Oblivion. Inte minst har The Scavengers tydligt släktskap med Morpheus och de andra från Zion i Matrix. Allt från attityden till kläderna hänger liksom ihop. Morgan Freeman gör till och med sin bästa Laurence Fishburneimitation. Också Jacks story, som Den utvalde som ska återställa balansen i världen, gör att han liknar Neo. Dark City är inte lika känd som Matrix, men påminner mycket om den, med ett adderat rymdinvasionstema. I Dark City kontrolleras samhället av en ras onda utomjordingar, och allas liv är egentligen en charad. Känns det igen?

2001 A Space Odyssey (1968) har förstås också en del likheter med Oblivion. Det uppdrag som rymdfärjan Odyssey (notera namnet) skickas på till Saturnus  för att undersöka tecken på intelligent liv, påminner om den resa som Discovery gör i 2001. Båda filmer tar upp samspelet mellan de bräckliga men uppfinningsrika människorna och de kyliga, ytterst farliga maskinerna. Båda filmer skildrar mötet med en  mycket mer avancerad civilisation som en religiös upplevelse av transcendens. Men om monolitens aliens är hyfsat välvilliga i Kubricks film, så är Kosinskis motsvarigheter mer aggressiva och påminner i sitt vattenstjälande om moderskeppens aliens  i Independence Day.

Planet of the Apes (1968) visar hur Charlton Heston upptäcker att aporna kunnat ta över eftersom människorna sprängt sig till evigheten. I Oblivion försvarade sig människorna mot invasionen med kärnvapen. I båda filmer ser vi ett ödelagt Manhattan.

Robocop (1987) skildrar också en avprogrammerad människa som gör revolt mot sina instruktioner, mot alla odds. I Verhoevens klassiker är det en död polis som återupplivas som en cyborg, men vars känsla för rättvisa och medmänsklighet till slut kommer upp till ytan. I Oblivion är ju Jack en klon, som inte har egna minnen alls egentligen. Men vars känsla för rättvisa och medmänsklighet till slut kommer upp till ytan. (Det är också den enda konflikten inom Jack, vilket gör Tom Cruises karaktär tråkig i jämförelse med Robocop.)

Tips från Albin Wesley:

@rymdfilm väldigt fint letat och poängterat, men liksom många andra har du missat den jag själv finner mest påtaglig, Chris Markers Terassen

— Albin Wesley (@AlbinWesley) June 23, 2013

Luckor i manus:

• Varför har Tet ingen fjärrstyrning på sina kloner? Varken svävarfarkosten eller Jack och hans utrustning verkar gå att kontrollera då väl Jack valt att gå över till andra sidan.
• Hur kan Scavengers veta vad som hände på Odyssey för så många år sedan? Jack har ju varit en klon sedan dess, och Julia har precis kraschlandat.
• Varför dödas Vic då Sally förstår att de inte längre är ett effektivt team? Varför sparas Jacks liv?
• Vad gör filmens Jack unik? Han måste ha ungefär samma minnen som resten av klonerna, men det är han som hämtat all memorabilia från New York och sparat i en stuga. Är det för att det är något speciellt med honom, eller är det bara en slump att han råkar vara i närheten av Manhattan och att det bara råkar vara där hans fru kraschlandar?

Läs också: Den spoilerfria recensionen av Oblivion

Starship Troopers (1997) – Verhoevens galna mästerverk

Idag fyller bloggen Rymdfilm 1 år! Det firar jag med en av mina absoluta favoriter.

Vinn en DVD-film med Star Trek (2009)!

Carmen (Denise Richards), Ace (Jake Busey) och mobila infanteriets hjälte Rico (Casper van Dien)

Handlingen.

Starship Troopers består av flera lager. Den är en våldsam krigsfilm med yttre rymden som skådeplats. Den är samtidigt en glamourös framtida ungdomssåpa. Och den är – inte minst – en skruvad krigssatir med drag av nazipropaganda. Sex och ultravåld och rymdskepp och svartsjuka och politik och mordiska jätteinsekter centrifugeras och blandas i ett upphetsande kaos. Regissören Paul Verhoeven (Robocop, Total Recall) jobbar inte med så simpla nivåer som text och subtext. Snarare döljer Starship Troopers flera konkurrerande berättelser, som Verhoeven omväxlande låter ta överhanden.

Det börjar som en framtidsversion av Beverley Hills, där vi får följa Rico (Casper van Dien), Carmen (Denise Richards) och deras kompisar i high school. De kämpar med val inför det stundande vuxenlivet, som alla kids gör. Men snart smyger Verhoeven in tecken på att något inte är riktigt normalt med Federationen där tonåringarna bor, och han gör det så infernaliskt smidigt att det tar en stund att fatta. För Federationen är nämligen en fascistisk militärstat, och filmen vi ser är en propagandafilm i stil med Viljans Triumf, för att få ungdomar att ta värvning och dö för sitt land. Det dröjer följaktligen inte länge förrän alla skolkompisar har tagit värvning i militären, för endast som soldat kan man bli medborgare i Federationen. Den som inte blir militär är en ynkrygg. Då de mordiska arachniderna, en sorts jätteinsekter från planeten Klendathu, attackerar Jorden kastas våra hjältar rakt ut i krig och därmed uppfyller de också sin fascistiska förutbestämmelse att offras på Federationens våldsaltare. Vårt gäng med supersexiga unga rymdnazister gör allt med samma goda humör: älskar, grälar och hackas i småstycken av jätteskalbaggar.

En av många ganska äckliga scener, här på biologilektionen

Vad vill Verhoeven?

För den som hajar Paul Verhoevens galna satir är Starship Troopers en fruktansvärt rolig berg-och-dalbanetur. Som alla bra åkattraktioner framkallar den samtidigt ett lätt illamående. Men då filmen kom ut 1997 marknadsfördes den lite olyckligt som en ren actionfilm, och många fattade inte alls poängen. För den som missar satiren blir Starship Troopers i bästa fall världens mest cheesy actionfilm, och i värsta fall ett riktigt obehagligt stycke fascistpropaganda.

Det är alltid svårt att exakt ringa in Paul Verhoevens avsikter. Precis som i Robocop och Total Recall gör han både häftig action och har en subversiv agenda som berättar en cynisk historia om oss människor. Starship Troopers är dock ännu mer skruvad och tvetydig än de båda tidigare filmerna. Här finns inga rena hjältar. Det är en bedräglig historia som invaggar oss i falsk säkerhet genom att börja med de flamsiga tonåringarnas triviala liv i skolan. De kämpar i skolans sportlag, dissekerar arachnider på biologin och duschar alla tillsammans efter gympan. Verhoeven använder de vackra ungdomarnas vita leenden och sexiga rumpor för att få oss att sänka garden, innan han slår till och låter filmen tjurrusa från heta kärleksscener till inälvsstänkande slakt på mindre än tio minuter.

Tor.com har en bra artikel, som lyckas sätta fingret på vad det är med Starship Troopers som gör den så speciell:

Whatever else it is, it’s an arousing film: It features a young, hot cast clearly selected more for their visual appeal than their acting chops, lets you linger on their beauty and youth and then tosses those pretty young things into the abattoir, and it’s no surprise that slaughter is also arousing. Verhoeven, being Verhoeven, is perfectly happy to have the same neural pathways that you used to gaze on naked young bodies in a group shower send along the images of those bodies being chopped into steaks by 12-foot-high semi-intelligent bugs. He wants you to have the cognitive dissonance of being as turned on by their destruction as you were by their youthful hotness, whether you consciously register it as cognitive dissonance or not. (John Scalzi för Tor.com)

Starship Troopers är inte för alla, och som klichén säger är det en film som man antingen hatar eller älskar. En del purister bland sci-fifans hade hoppats på en film mer trogen Robert Heinleins roman från 1959, och de hade svårt för metanivån, den respektlösa tonen och den för sin tid så radikala blandningen av genrer. Men Verhoevens film tjänar på att ses flera gånger för att man ska uppfatta nyanserna, och den bygger på en humor som man bör vara en ”invigd” för att uppskatta. Det är en konnässörernas rymdfilm.

Rodger Young

Rymdskeppet!

En modern klassiker är det stora krigsskeppet Rodger Young. Den liknar Battlestar Galactica lite grann, men rör sig elegantare och har en aggressivare siluett. I filmen ser vi hur Carmen ser sig som förutbestämd att bli dess pilot, och som ung kadett ser hon med ren viljestyrka till att hennes dröm går i uppfyllelse. Carmen blir sedan den som styr Rodger Young genom ett av rymdfilmshistoriens mest spektakulära slag i omloppsbana ovanför Klendathu.

Carl (Neil Patrick Harris) har telepatiska krafter som han använder för att läsa tankarna hos ”brain bug”

Specialeffekter och look;

Jag har redan nämnt de fina rymdscenerna, men faktum är att de flesta av de många digitala effekterna står sig bra än idag, helt enkelt för att de är så väldesignade. Arachniderna gestaltas i fantasifullt många varianter, med den gräsligt motbjudande, hjärnätande ”brain bug” som kronan på verket. En monsterboss vars ansikte består av olika onämnbara kroppsöppningar är något man (tyvärr) inte kan ose när man väl fäst blicken på den. Utmärkande för filmen är också det grafiska våldet. Det flyger kroppsdelar och blod överallt, och har du svårt för sådant ska du förmodligen hellre se Star Wars I Det mörka hotet istället för den här.

Rico blir infanteriets hjälte då han atombombar ett stort kryp

Luckor i manus,

En osannolik historia, men eftersom vi i publiken blir tidigt medvetna om att alltsammans är en propagandafilm för att ta värvning i Federationens armé, så kan storyn ta ut svängarna utan att det gör något. Det är ju ändå bara krigspropaganda! Smart.

Mest minnesvärda scen*

Såg den på bio. Det hade ju varit på gång i halva filmen, men det är först mot slutet som Verhoeven driver in sin punchline som en spik och låter Carl och hans underrättelseofficerare komma in i full SS-mundering. Vi som redan fattat nazistkopplingen skrek rakt ut av skratt – Verhoven vågade faktiskt ta det hela vägen! Resten av publiken blev med ens alldeles tyst, och förblev tysta återstoden av filmen.

Den (ö)kända duschscenen i början av filmen

Domen:

Som ni redan har förstått hör jag till den skara som betraktar den här filmen som genial. Det är något med projektets vansinne och alla-reglage-uppskruvade-till-max-estetiken som tränger igenom min distans och avväpnar mig. Det är en totalt skamlös film, som spelar skickligt på känslorna hos publiken och försätter normala spärrar för god smak eller hög moral ur funktion. Det är tillräckligt främmande för att vi ska tillåta oss att tolka allt som en fantasi, samtidigt som det är tillräckligt likt vår egen samtid för att vi ska identifiera oss med hjältarna. Och det är den slutliga twisten på Starship Troopers som gör den till ett verkligt mästerverk i genren: att Paul Verhoeven verkligen lyckas få oss att gilla en så galen historia, och sedan håller upp en skrattspegel mot publiken och säger: ”Du gillar visst det här? Din sjuka jävel”. Propagandan fungerar faktiskt, och just det tror jag är Verhoevens poäng med Starship Troopers. Det, och en massa grymma jätteinsekter.

Lieutenant Jean Rasczak (Michael Ironside)

Se även+

Total Recall förstås. Och Aliens, vars marinsoldater måste ha varit en stor inspiration.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter