Roland Emmerich

Independence Day Resurgence (2016) – rakt på klimax i steroidmaxad invasionsuppföljare

USA 2016, regi: Roland Emmerich, manus och producent: Roland Emmerich och Dean Devlin

Dr. Catherine Marceaux (Charlotte Gainsbourg) and David Levinson (Jeff Goldblum) investigate some clues about the aliens’ imminent attack. Photo Credit: Claudette Barius.

Dr. Catherine Marceaux (Charlotte Gainsbourg) och David Levinson (Jeff Goldblum)

Här recenserar jag uppföljaren till Independence Day, som i veckan som gått fyllde exakt tjugo år och bidrog till att göra rymdfilmsgenren relevant för den första generationen post-Star Wars. Mer om den ironiska rymdfilmsgenerationen här. Men funkar succétricket än en gång? Recensionen innehåller mindre spoilers.

Handlingen.

– We always knew they would come back, skriker David Levinson med uppspärrade ögon, och han vet vad han talar om. För tjugo år sen var han en outsider: en arbetslös datorprogrammerare som genom en serie tillfälligheter kom att spela en nyckelroll för att rädda planeten från en rymdinvasion.  Som nationalhjälte fick David en ordentlig skjuts i karriären och blev till sist chef för hela Jordens rymdförsvar: vårt första och enda skydd mot utomjordisk aggression. Då tjugoårsjubileet nalkas börjar onda järtecken hopa sig. Gamle president Whitmore (Bill Pullman) drabbas av skräckvisioner som han hävdar är budskap från utomjordingarna, och till synes slumpmässiga människor börjar samtidigt att rita bilder av ett mystiskt objekt. Över hela världen finns utomjordiska artefakter från den första invasionen, och nu är det som om de håller på att vakna till liv. I militärbasen vid Area 51 iakttar allt mer oroade forskare hur de få tillfångatagna aliens som lever där blir allt mer exalterade. Något nalkas. Något stort. Människornas bas på månen är först att drabbas. Så det är kanske inte så konstigt om David Levinson får gäll röst och en viss panik i blicken då han inser vilket ansvar som nu vilar på hans axlar. Det, eller så är det bara Jeff Goldblums egna känslor inför att ens försöka ta situationen på allvar som lyser igenom.

Independence Day Resurgence

Independence Day Resurgence

När ”de” väl dyker upp igen är det med ännu mera eld och rök än sist, och vi i publiken förstår hur illa det kommer att gå en liten stund innan människorna i filmen gör det. För det är stort den här gången. Mycket stort.  Det nya skeppet är tusentals kilometer i diameter och sänker sig över Jorden som en blänkande rovstekel som sätter sina tänder i en försvarslös nyckelpiga. Det går inte ens att ta in hela skeppet på en gång: det är för vidsträckt, till hälften dolt bland molnen.

– Den går ned i Atlanten, Sir! – Var i Atlanten, soldat? – Hela Atlanten, Sir!

Månbasen utplånas på ett kick, Tower Bridge knäcks på mitten, och i filmens först riktigt hisnande scen av flera svävar skyskrapor, båtar, hus och tåg uppåt mot moderskeppets artificiella gravitation, medan den nya generationens rymdkadetter försöker ta sig hem från den förstörda månen. Ödeläggelsen är långsam, obeveklig och total. Regissören Emmerich är som alltid på hemmaplan då han får frossa i undergångsromantik.

När väl det fientliga skeppet är på plats, är spelplanen uppställd för ett rakt (och ärligt talat förutsägbart) drama där gott ställs mot ont och arketyperna dominerar rollgalleriet. Vi har Unga hjältar – mod och testosteron i förpackat i ett gäng rymdpiloter (Liam Hemsworth, Jessie Usher, Travis Tope och Angelababy). Vi har Mogna hjältar i form av Goldblums rollfigur som tillsammans med telepatiforskaren Dr Marceaux (Charlotte Gainsbourg) står för 100% av det lilla tänkande som trots allt äger rum under handlingens gång. Vi har Komiska bifigurer, den ena mer farsartat överspelande än den andra. De är bara såå knasiga. Dr Okun (Brent Spiner) plus pojkvän i spetsen, tätt följda av Davids stereotypt judiske pappa (Judd Hirsch). Och inte minst så har vi Goda rymdvarelser vs Onda rymdvarelser – i rymden finns inga nyanser av grått.

Resurgence Brent Spiner

Brent Spiner som Dr Okun

Pretentionerna?

På ett sätt är det absurt att ens diskutera pretentioner i samband med den här filmen. Den är oerhört larvig, och medvetet så. Man kan göra som Jeff Goldblum och bara strunta i nyanserna och skrika fram varje replik – och komma undan med det. Det är den sortens film. Men om man ska diskutera filmskaparens ambition med Resurgence, så måste man naturligtvis göra det utifrån dess egna förutsättningar, som faktumet att den är uppföljare till en annan oerhört larvig film, som dessutom är en kultklassiker och en stor ekonomisk framgång samtidigt som den sågades av en enig kritikerkår då det begav sig. Så uppföljaren måste inte bara vara tillräckligt bra för att attrahera en egen publik, utan måste också vara larvig på precis samma sätt som originalet. Vare sig för bra eller för dålig. Så det tror jag har varit producentparet Emmerich och Devlins ambition: att göra en uppföljare som är precis på rätt nivå av dålig. Inte så lätt som man kanske kan tro.

Independence Day Resurgence

Den här gången är det stort. Mycket stort.

Rymdskepp och världsbygge!

Roland Emmerich är en mysko figur rent berättarmässigt. Han är besatt av (och skicklig på) att skildra Jordens undergång i extrem förstoring. Men hans vision är i grunden utopisk i det att den återkommer till idén att mänskligheten, genom att ta sig samman på sin yttersta domedag, inte bara kan men kommer att överleva och gå stärkt ur katastrofen. Temat finns med i 1996 års Indepdencence Day och i filmerna The Day After Tomorrow och 2012. I Resurgence får vi till och med se livet efter katastrofen, och det är inte så pjåkigt. Mänskligheten visar sig ha använt de tjugo åren klokt. Medvetna om sin egen litenhet inför universums mysterier slöt man fred mellan Jordens länder, samtidigt som man förberedde sig på en ny invasionsvåg. Mänsklig högteknologi har sammanfogats med utomjordisk, och i ruinerna från 90-talets stora flygande tefat växer en till hälften futuristisk och till hälften 90-talsretro framtidscivilisation fram. Då Resurgence börjar har människorna såväl månbas med dödsstrålekanon som en skvadron rymdskepp på standby. Vi åker fortfarade helikopter, men de drivs av fusionsreaktorer snarare än rotorer och fossila bränslen. Och inte minst har vi tagit steget in i en utopisk framtid där krig och elände är ett minne blott.

Det nya moderskeppet är så stort att det har sin egen gravitation. Det får själva jordskorpan att vecka sig som rulltårta när det landar. Inuti är det ihåligt, fyllt av ett bisarrt utomjordiskt landskap med fält, floder och horder av aliensoldater. I dess mitt ruvar en aliendrottning. Mycket väl gestaltat, alltsammans.

DF-08685r - Bill Pullman reprises his “Independence Day” role of Thomas Whitmore. Photo Credit: Claudette Barius.

DF-08685r – Bill Pullman reprises his “Independence Day” role of Thomas Whitmore. Photo Credit: Claudette Barius.

Produktionsdesign;

Publikens förväntningar på visuell design och effekter inom science fiction har förstås höjts jämfört med 1996. Resurgence är följaktligen inte så revolutionerande visuellt som Independence Day var på sin tid, utan den lägger sig förhållandevis nära originalet. Det är förstås ett medvetet val för att hålla ihop världsbygget trots att det gått tjugo år mellan filmerna. Den första filmen får ju inte se för futtig ut jämfört med den andra – en oskriven regel som skiljer en uppföljare från en reboot. Jag vill snarast beskriva den nya filmens look som en homage till det som varit, fast uppumpat i HD-upplösning och injicerat med digitala anabola steroider. Allt är som förut, bara grällare, större och muskulösare: rymdskeppet är som en kontinent och alienbossen är som ett sjuvåningshus. Även katastrofscenerna känns större än tidigare, och samtidigt mer detaljerade. 3D-effekterna är väl använda så att de lyfter fram snarare än förvirrar.

Speciellt gillar jag designen på det utomjordiska, som lånar både från förra filmen och från sci-fi-historien. Aliendrottningen är en magnifik mischmasch av utomjordingar från Alien, Lovecrafts Qthulhu-myter, War of the Worlds och Predator. De Goda Utomjordingarnas sfär hämtar inspiration från bland andra Liftarens Guide Till Galaxen, 2001, Contact, Cocoon och Närkontakt av Tredje Graden.

Independence day resurgence

Independence day resurgence

Domen:

Hur betygsätter man en film som måste vara medvetet usel för att anses vara en framgång? När jag lämnar biosalongen går några killar framför mig och diskuterar filmen sinsemellan. ”Fy fan, vad dålig den var!” säger den ene. ”Ja – så jävla skön” instämmer den andre. De verkade trots allt rätt nöjda, ja entusiastiska. Något man måste förstå är att dessa filmer har mer gemensamt med bröderna Zuckers parodi Airplane! (Titta vi flyger) från 1980 än med den seriösa katastroffilmen Airport från 1970. Den är närmare Monty Python and the Holy Grail (1975) än den är Excalibur (1981)Independence Day och Resurgence är rymdfilmsparodier i första hand, coola actionfilmer i andra hand. (Samma nyckel kan användas för att förstå Pacific Rim.) Men är Resurgence en bra parodifilm?

Rymdkadetterna i Resurgence

Rymdkadetterna i Resurgence

Jag inser att jag verkligen vill gilla Resurgence, och att jag oroat mig för att den ska vara usel på riktigt/på fel sätt. Jag kan pusta ut lite grann. I stort sett varenda sekund av filmens 2 timmar och 9 minuter är underhållande, rapp och rolig. Eftersom det inte är på allvar behöver inte vanligtvis enormt dramatiska händelser som en kontinents undergång eller förälders död grundas emotionellt, utan allt svischar förbi på vägen till nästa gag och/eller explosion. Vore det här en sexskildring skulle den skippa förspelet och gå direkt på en utdragen klimax. Fördelen är en film som helt saknar transportsträckor. Nackdelen är att max volym från första sekunden ger dålig dynamik. Vi får knappt någon uppbyggnad och därefter få andningspauser. Det säger en del om det furiösa tempot att den långsamma förstörelsen av Atlantkusterna hör till de lugnaste ögonblicken. De mänskliga konflikter som trots allt existerar mellan huvudpersonerna skildras så skissartat att de blir som en fond till invasionen, snarare än tvärtom. Inte för att jag direkt längtar efter att få se mer av konflikten mellan hunkarna Jake och Dylan – den storyn är förmodligen så ytlig att den inte förtjänar mer tid än den fick. Men avsaknaden av sympatiska och engagerande karaktärer är naturligtvis en skriande svaghet för Resurgence. Det är när jag ser de söta men ack så stela unga skådisarna träaktigt hojta fram repliker till varandra som jag verkligen inser hur mycket jag saknar Will Smith, som på höjden av sin förmåga besatt den sorts karisma som kan höja vilken medioker film som helst. Tyvärr visar Resurgence att nya stjärnor av Will Smiths kaliber inte kommer fram så ofta som vart tjugonde år. Trots att de är månghövdat fler kan den nya generationen piloter inte fylla Smiths alltför stora skor, och bristen på personlighet kan tyvärr inte i längden kompenseras genom att övriga originalskådisar spelar över.

Resurgence funkar alldeles utmärkt som underhållning, och framför allt om du redan har en nostalgisk relation till den första filmen. Blinkningarna bakåt är legio, möjligen bortom den punkt att blir svårt att förstå handlingen utan att ha sett ettan. Emmerich lyfter exempelvis elegant på hatten till sig själv genom vad som händer med Vita huset denna gång. Som parodi lider Resurgence av en viss osjälvständighet: att den mest tycks parodisera filmens eget universum. Om du kan komma över den saken så bjuds du på mycket roligt: en uppsjö av rymdskepp, nördar med enorma alienpistoler, machetesvingande krigsherrar, kända landmärken som störtar samman, exoskelett, strålkanoner, rymdbaser, cyniska barn, trasiga familjer, franska alienforskare och en lika oväntad som bedårande samkönad kärlekshistoria. Independence Day Resurgence är som en sprängfylld godispåse, men inget för den som vill tänka på kalorierna.

Månbas i Resurgence

Månbas i Resurgence

Fler filmer som den här+

Det finns ett antal rymdfilmer som lånat mer än lite av sin själ och DNA från den första Independence Day. Tre underhållande exempel är Iron Sky (2012), Guillermo Del Toros Pacific Rim (2013) och Michael Bays Transformers Age of Extinction (2014). Och varför inte Avengers från 2012?

Independence Day och den ironiska sci-fi-generationen

Läs Rymdfilms recension av uppföljaren Independence Day Resurgence

Independence Day 1996

Independence Day 1996

I dagarna är det tjugo år sedan ett udda tysk-amerikanskt kompisprojekt i ett slag skakade om Hollywood, gjorde en stjärna av Will Smith, återupprättade rymdfilmens status som publikmagnet och skrev receptet för den moderna blockbusterfilmen. Vi talar förstås om alieninvasionsmelodramen Independence Day, som trotsade sina usla recensioner och gick rakt in i hjärtat hos en masspublik. Så även i den här rymdfilmsrecensentens hjärta. Idag håller jag Independence Day för en av de mest underhållande sci-fi-filmerna någonsin. Detta trots dess enorma cheesiness. Eller är det tack vare? På fredag den 29 juni, nästan på dagen två decennier efter föregångaren, är det svensk biopremiär för uppföljaren Independence Day ResurgenceMycket har hänt på filmmarknaden sedan 1996. Om framgångsreceptet står sig än idag återstår att se. Men idag koncentrerar vi oss på originalet.

Independence Day var en av de första filmerna som jag recenserade här på Rymdfilm, redan i juni 2012. Men när jag läser min recension Independence Day – It ain’t over till the fat lady sings så här i efterhand inser jag att jag var rätt snål med kärleken den gången:

Independence Day är en bra film på samma sätt som popcorn är gott. Den är filmvärldens motsvarighet till kolhydrater och salt. Det finns visserligen gott om ögonblick som gör att man vill dra fram skämskudden, t ex de scener då amerikanska flaggan halas fram och viftas med i motljus. Men det uppvägs med råge av ett kul persongalleri och att regissören Roland Emmerich ägnar sig åt det han gör bäst: att njutningsfullt skildra civilisationens undergång.

Jag tror att jag försökte hålla distansen där, och inte visa mig för entusiastisk inför en film som för sanna filmkonnässörer aldrig kan bli mer än ett guilty pleasure. Kalla det nybörjarnerver hos en filmbloggare som ville bli tagen på allvar. Men nu är jag äldre och visare, och framför allt har jag kollat igenom ytterligare två, trehundra filmer. Och nu ser jag tydligare att Independence Day besitter många kvaliteter som placerar den ett antal pinnhål över de flesta andra rymdfilmer eller för den delen science fiction i stort. Den är helt enkelt skamlöst kul och underhållande, och lyckas med konststycket att med glimten i ögat mixa precis rätt mängd melodrama med ironisk självdistans. Mixen står sig än idag, och 1996 var det sensationellt modernt.  Så även om den bara är en popcornrulle, så är det de allra mest perfekt poppade popcorn du kan tänka dig, med en tydlig men inte överväldigande sälta och precis rätt touch av smörsmak.

Vi backar bandet till mitten av 1990-talet, då filmtoppen dominerades av konventionella dramafilmer som Firman, Forrest Gump och Nyckeln till frihet. Robin Williams hade sin storhetsperiod, med Mrs Doubtfire och Jumanji. Ace Ventura galopperade rakt upp på första plats. Med några få undantag  (Terminator 2 1991, Jurrasic Park 1993) var de mest framgångsrika filmerna antingen handtecknade äventyr från Disney, familjekomedier eller drama, medan sci-fi var stendött. Superhjältefilmer på den här tiden gjordes fortfarande av Tim Burton, men Batmanserien tappade snabbt i lyskraft. Speciellt stendött var det med klassisk, rymdbaserad science fiction på bio.  Alien 3 lyckades inte ens ta sig upp topp tjugo för året 1992, och räknades som en flopp även bland kritiker.  Det hade nu gått mer än tio år sedan Jedins Återkomst, och rymdoperagenren hade för länge sedan imploderat i den ström av usla Star Warskopior som skräpade ned marknaden under 80-talets andra hälft. Även Star Trek på bio sjöng på sista versen, då Kapten Kirk och de andra från 1960-talets TV-serie till sist var helt uppenbart pensionsfärdiga. De fick visserligen ett kärleksfullt farväl 1991 i Star Trek VI, men lockade knappast några yngre till biograferna. Nästa generations Star Trek fanns ju redan då, men bara som tv-serie.

Christopher Plummer är den galaktiska kejsaren

Christopher Plummer är den galaktiska kejsaren i en Star Warskopia

Tiderna och trenderna hade förändrats, och rymdvarelser, rymdskepp och rymdkejsare kändes mossiga och pompösa – som rester från 1970-talet, eller kanske till och med från föräldragenerationens 1950- och 1960-tal. Ska man vara ärlig ligger det nog också en del i kritiken att rymdopera lätt blir en stel och långtråkig genre – den som sett David Lynchs Dune från 1984 vet vad jag pratar om. Den här typen av storskalig science fiction var också enormt dyr att producera, inte minst på grund av begränsningar i den analoga tekniken. För varje scen med ett rymdskepp krävdes det att man byggde detaljerade miniatyrer för hand och filmade dem i slow motion med precisionskamera. Även högbudgetfilmer fick begränsa effektscener till några få minuter. Men allt skulle förändras.

Det visade sig att det som hade saknats för att göra science fiction hett igen var ett tekniksprång inom filmbranschen och en fräsch ingångsvinkel så att publiken kunde relatera till genren igen. Tekniksprånget som kom i mitten på 90-talet var naturligtvis datoranimationerna – på gott och på ont. De första tio årens datoranimationer var minst sagt varierande i kvalitet, men de tillät åtminstone filmskapare att visa något som publiken aldrig sett förut – något som lockar biljettköpare till bion.

Den fräscha ingångsvinkeln visade sig vara en svårare nöt att knäcka, inte minst eftersom 1990-talet var en period då allt inom popkulturen på ett postmodernt vis skulle dekonstrueras och sättas ihop i nya knasiga kombinationer. Gärna med massor av referenser bakåt i tiden, med en självmedveten blinkning till tidigare försök i genren. Det var den här tidsandan som gav oss Arkiv X på TV – en salig blandning av all upptänklig sci-fi från 1950-talet och framåt, förpackad i modernt dova färger och konspiratorisk retorik passande för den dysterhet som spred sig innan millennieskiftet.

Det vinnande konceptet för att blåsa nytt liv i rymdfilmsgenren på bio visade sig dock bli parodin. Det fanns helt enkelt så många decenniers sci-fi att referera tillbaka till att enda lösningen var att ta alltsammans och köra i en mixer och servera med en god portion självironi. Nästan exakt samtidigt 1996 kom två filmer som är sinsemellan oerhört olika men har nästan samma handling. Båda tar upp den gamla klichén om flygande tefat som invaderar Jorden och sätter skräck i befolkningen.  Den första filmen är Tim Burtons grälla, datoranimerade fars Mars Attacks! som byggde på ett gammal kultförklarat kortspel och i regissörens egna ögon skulle bli en passande hyllning till kalkonregissören Ed Woods pekoral från 50-talet. Mars Attacks! blev ingen framgång hos vare sig kritiker eller publik – troligen eftersom parodin är så hård och skoningslös att det blir svårt att engagera sig i hur det går.

Independence Day 1996

Independence Day 1996

Men den andra samtidiga filmen blev en makalös succé, och nu är vi framme vid Independence Day. Handlingen är nästan exakt den samma som i Burtons film, men här är proportionerna helt annorlunda mellan humor, ironi, parodi och action. Inlånen av elementen från forna tiders sci-fi är mer pastisch än parodi, medan specialeffekterna är supermaffiga och dialogen fullständigt vansinnig – med den ena ostiga onelinern efter den andra. På många vis är Independence Day en mer mångbottnad film än Mars Attacks! eftersom den lyckas med att både vara parodi och action på samma gång. Varje replik, varje pose och varje känsla är uppskruvade till 110% och när man väl sugs in i galenskapen blir det väldigt underhållande. Det tyckte också publiken, och filmen spelade in över 800 miljoner dollar och blev 1996 års största publiksuccé. Den förändrade också hur filmbolagen marknadsför sina blockbusterfilmer. Receptet som etablerades då har återanvänts i tjugo år nu:

  • En enkel premiss som är high concept och kan förklaras i en enkel tagline: utomjordingar spränger Vita huset!
  • En maffig reklamkampanj som tar sin början i pausen på Superbowl
  • Ett känt landmärke som exploderar i trailern – Vita huset sprängs!
  • Premiär mitt i sommaren, marknadsfört som ett event som alla räknar ned till

Att Independence Day skulle blir en så stor framgång var långt ifrån självklart, med tanke på hur läget var för genren. Att den ens blev gjord berodde på att två eldsjälar brann för idén, och även var villiga att ta till oortodoxa metoder för att realisera den. Filmproducenten Dean Devlin från New York och regissören Roland Emmerich från Tyskland började jobba ihop redan 1990 då Devlin spelade huvudrollen i Emmerichs tyska rymdthriller Moon 44, som i ärlighetens namn inte är så bra men är intressant för vad som skulle komma senare. De blev vänner och lyckades komma in i Hollywood genom Universal Soldier (1992) och inte minst den oväntade publiksuccén Stargate (1994). Därefter pitchade de idén till ID4 för filmbolaget, som dock inte ville satsa de pengar som krävdes för att få till de imponerande invasionsscenerna som krävdes för att få till den rätta, episka katastroffilmkänslan. Då gick Emmerich till sina gamla tyska filmskolekompisar, som kunde göra specialeffekterna till en bråkdel av det pris som de dominerande Industrial Light And Magic hade begärt. Filmen blev gjord till en facil kostnad för filmbolaget, och spelade sedan in många, många gånger pengarna och gjorde Emmerich till en A-listeregissör. Och framgång föder framgång: nu vågade bolagen satsa på utomjordingar och rymdskepp igen.

Läs Rymdfilms recension av uppföljaren Independence Day Resurgence

Från 1996 till 1999 kom den nya, ofta ironiska vågen av rymdfilmer i Independence Days fotspår. 1997 års största hit Men in black lånade både paroditemat och sin manliga huvudroll från ID. Samma år kom Paul Verhoevens rymdnazisatir Starship Troopers som omedelbart fick en hängiven fanskara men möjligen gick över huvudet på masspubliken. Även Femte Elementet kom 1997 och byggde ett liknande koncept med en mix av klassisk rymdopera och komedi kryddat med mängder av sci-fi-referenser. Gamla Alienserien väcktes upp och kryddades med ett färgstarkt persongalleri i Alien Resurrection.  Galaxy Quest från 1999 tar det hela vägen till meta och är en parodi på Star Trek om en åldrande TV-seriebesättning som tvingas samarbeta med de fans de hatar för att bekämpa riktiga rymdvarelser.

Även temat med rymdinvasion och kontakt med aliens blev hett på bio igen efter Independence Day. 1997 filmatiserades Carl Sagans Contact, och Star Treks nya generation fick sin första biohit med First Contact. Året efter kom inte mindre än två olika kometkatastroffilmer: Deep Impact och Armageddon – ingen av dem med Emmerichs glimt i ögat, och speciellt Armageddon är ett exempel på hur Hollywood kan misshandla en trend som kändes fräsch bara två år tidigare, genom att bara behålla det som fanns på ytan, som en väldigt stöddig och ofräsch heteronormativ nationalism. Listan med filmer från slutet av 90-talet med aliens som invaderar är lång. Millenniet slutade med att Star Wars gjorde sin första comeback, vilket inte bara var dåligt för Star Wars, utan också satte slut för den rymdfilmstrend som Independence Day startat bara tre år tidigare. Plötsligt kändes rymdfilm gammalmodigt igen. Det höll i sig till 2009. Så kan det gå med popkulturens olika trender.

Nu med bara några dagar kvar tills uppföljaren kommer på bio undrar man ju om det ens är möjligt för Independence Day 2 att ha samma framgång och effekt som den där gången för tjugo år sedan. Det har hänt så enormt mycket med filmbranschen sedan dess. Inte minst har intresset för rymdfilm bara stigit de senaste sju åren, bara för att explodera i och med Star Wars andra comeback i vintras. Där den första ID var en trendsetter, kanske den andra är mer av en opportunist. Men det vi sett i trailers för den nya filmen väcker ändå lite hopp. Glimten i ögat verkar finnas kvar, och den glimten saknar vi ofta i moderna, högljudda men själlösa sci-fi-spektakel. Det finns ändå något väldigt avväpnande med repliker som ”Den landar i Atlanten, Sir!” ”Vilken del av Atlanten?” ”Hela Atlanten, Sir!” Jag ser därför med spänning fram emot premiären på fredag.

HENRIK TORNBERG

Roland Emmerich gör tre nya Stargatefilmer

Stargate

Stargate

Nu är det bekräftat av MGM: det blir tre nya långfilmer på bio från Stargate-universum, och det är skaparna av originalfilmen Stargate (1994) som får i uppdrag att reboota serien. Det innebär att mastodontfilmsregissören Roland Emmerich återförenas med producenten Dean Devlin för att göra en ”reimagining”. Emmerich och Devlin säger följande i ett uttalande:

The Stargate universe is one that we missed terribly, and we cannot wait to get going on imagining new adventures and situations for the trilogy. This story is very close to our hearts, and getting the chance to revisit this world is in many ways like a long lost child that has found its way back home.

Exakt hur de tre nya filmerna förhåller sig till tv-serierna (Stargate SG1, Atlantis, Universe) är oklart. Emmerich har ju inte gjort något med det universum han en gång skapade på många år, och det har utvecklats utan honom. Magkänslan säger att han inte kommer att lägga särskilt mycket tid på kontinuitet med tv-versionerna.

Innan herr Emmerich regisserar dessa Stargatefilmer, har han dock andra uppföljare på G: Independence Day 2 och 3.

James Spader och Kurt Russell i Stargate 1994

James Spader och Kurt Russell i Stargate 1994

Fler Emmerichfilmer:

Moon 44 (1990) – Mörk fängelsethriller i rymden,  med en mycket ung Dean Devlin i huvudrollen

Independence Day (1996) – It ain’t over til the fat lady sings!

Godzilla (1998) – inte lika populär som Nya Godzilla (2014)

2012 (2009) – Katastroffilmernas katastroffilm, som vi skrivit om i 11 filmtips inför apokalypsen

Moon 44 (1990) – Roland Emmerichs första rymdförsök

Michael Paré är Stone i Moon 44, undercoverpolisen

Michael Paré i Moon 44, som undercoverpolisen Stone

Tyskland 1990, regi, manus och producent: Roland Emmerich, manus: Oliver Eberle, producent: Dean Heyde.

Handlingen.

Flera år innan Stargate och Independence Day lärde oss vem regissören Roland Emmerich är, gjorde han ett första försök att skapa en fullödig rymdaction i sitt hemland Västtyskland. Filmen är på engelska, men släpptes direkt till video på en amerikanska marknaden. Det är år 2038 och det har redan hunnit bli en riktigt dystopisk framtid à la Blade Runner. Ständigt dimmig natt råder på Jorden, och strålkastare lyser upp allting snett nerifrån. Alla är klädda i svart, röker cigaretter och sitter i dunkelt upplysta konferensrum. Det hänsynslösa gruvbolaget Galactic Mining är desperata, eftersom konkurrenter med våld låter sina robotdrönare ta över de månar där viktiga råvaror bryts. Nu finns bara gruvan på Moon 44 kvar, och alla jaktpiloter som var stationerade där har redan skjutits ned. Kvar på den viktiga månen finns bara några officerare och ett antal tonårspojkar som jobbat som navigatörer åt de nu avlidna piloterna. Hela Galactic Minings framtid står på spel, och dessutom är råvarorna på Jorden slut så själva civilisationen är i fara. Vad göra?

Lösningen är lika oväntad som bisarr: Man skickar ett antal dömda mördare, tjuvar och våldtäktsmän till Moon 44, för att träna upp dem som nya piloter. Och man skickar med en ensam undercoverpolis, Stone (Michael Paré), som ska undersöka ett rykte om att någon på basen samarbetar med robotarna från Pyrate. Jag säger det igen: det här är galaxens viktigaste och sista råvarukälla, och man överlämnar dess framtid i händerna på kriminella och tonåringar. Vem som helst kan ju förutsäga att den planen kommer att misslyckas.

Rymdskeppen!

Malmen transporteras från Moon 44 på fraktskepp som detta

Malmen transporteras från Moon 44 på fraktskepp som detta

Ganska snyggt gjorda och filmade minatyrmodeller (det här är ju en film från 1990, alltså precis innan rymdskepp blev datoranimerade på film). Designen på Galactic Minings transportskepp är en ohöljd hyllning till legender i rymdskeppsbranschen, och speciellt då Sulaco från James Camerons Aliens och Nostromo från Ridley Scotts Alien. Det är mattsvarta ytor med mängder av brutalistiska utbuktningar, hårda vinklar och vassa antenner. Vi bjuds också på en klassisk åkning längs med skrovet, medan skeppet närmar sig månen. Det är en sådan där tagning där skeppet aldrig tar slut, och man förväntar sig nästan att det ska finnas en bumpersticker med orden ”We brake for nobody” tillsammans med raketmotorerna längst bak…

På själva Moon 44 består gruvbolagets försvarssystem av ett antal attackhelikoptrar som bara kan röra sig i atmosfären. Det är dessa som ska flygas av ett antal brutala kriminella och ”navigeras” av bolagets anställda unga ”hackers”. Systemet är upplagt så att piloten klättrar ombord på helikoptern och är den som drar i spakarna. Men nere på marken sitter navigatören, och det är han som har alla instrument och ger röstkommandon över radion för att piloten ska veta vart han ska flyga. Det känns som ett onödigt krångligt system, och vi får aldrig någon förklaring till varför piloten inte har instrument ombord för att kunna navigera, eller varför navigatören måste vara ”hacker”. Varför måste någon alls vara ombord om alla instrument går att styra från marken..?

Å andra sidan får vi heller ingen föklaring till varför hur det konkurrerande Pyratebolaget  tänkte då man designade fientliga robotdrönarna. De är nämligen helt automatiserade, men har ändå en cockpit med en förarplats. Och i den sitter en liten antropomorfiserad robot med huvud och armar. Det är många mysterier på Moon 44.

Det är inte en vacker värld som Moon 44 visar oss

Det är inte en vacker värld som Moon 44 visar oss

Pretentionerna?

Stora företag är onda, eftersom de inte bryr sig om sina anställda utan bara tänker på profiten. Rättväsendet, som bara tänker på att låsa in,  brutaliserar sina kriminella, och skapar bara värre brottslingar. Dessa två sensmoraler uttalas (utan större finess) av polisen Stone, som innehar den nominella hjälterollen, trots att han inte är en särskilt sympatisk typ. Men det förblir bara vackra ord, som klistrats på ett ganska lökigt actionmanus.

Planetens yta på Moon 44 påminner inte så lite om LV426 i Alienuniversum

Planetens yta på Moon 44 påminner inte så lite om LV426 i Alienuniversum

Specialeffekter och look;

Den jordiska staden i Moon 44 är som hämtad direkt från Blade Runner

Den jordiska staden i Moon 44 är som hämtad direkt från Blade Runner

Roland Emmerich visar redan här, under sent 80-talet och medan han är kvar i Tyskland, att han är duktig på världsbyggen. Han skapar en tydlig look åt Moon 44 med begränsade resurser och helt utan datoranimering. Färgskalan är reducerad till svart, lila och blått, och kolsyredimma fyller alla skrymslen och skapar en lätt trolsk stämning. Självklart har vi sett det tidigare. De stora förebilderna är för både interiörer och exteriörer, som redan nämnts, Blade Runner, Alien och Aliens. Men sämre förebilder kan man ju ha då man gör rymdfilm. Det är nästan som om Emmerich ville ge Hollywood ett arbetsprov, ett första försök för att visa vad han kan göra.

Luckor i manus,

Det finns helt enkelt ingen rimlig anledning att skicka straffångar till en gruvkoloni för att försvara den mot väpnat hot, och dessutom sätta pojkar att utbilda och guida fångarna. Det är en helt barock handling, som det inte går att bortse från då man bedömer Moon 44. Jag tror att filmskaparna ville visa en brutal utpost som Storföretaget utnyttjar hänsynslöst, utan att bry sig om hur det går för människorna där. Men hade manusförfattarna varit lite skickligare hade de kunnat skildra ett sådant samhälle, och sådana sluskar, utan att behöva ta till det billiga knepet att göra hälften av huvudpersonerna till dömda brottslingar. Moon 44 som ett gråskalesamhälle, med ett antal mer eller mindre sympatiska karaktärer, hade blivit en riktigt intressant berättelse. Istället serveras vi en svartvit värld och denna mycket krystade premiss med fångar kontra tonåringar. Vi får heller inte mycket till karaktärsutveckling för de många rollfigurerna. Speciellt Malcolm McDowells karaktär, som är någon sorts huvudskurk, är blaskig som lättmjölk och stel som en skyltdocka.

Mest minnesvärda scen*

Tyvärr en sidohistoria med en våldtäkt, som känns onödigt spekulativ.

Dean Devlin och Michael Paré i Moon 44

Dean Devlin och Michael Paré i Moon 44

Domen:

En idag i stort sett bortglömd film, som trots allt har ett visst kultvärde med tanke på Roland Emmerichs efterföljande blockbusterkarriär. Han har alltid jobbat med klichéer, och det här är en mycket råare och mindre förfinad variant än den som skulle komma senare. Den har också mindre humor, även om Dean Devlins rollfigur Tyler (den enda sympatiska personen i hela filmen) har en rappkäftad streetsmarthet som fick mig att le ett par gånger. Actionscenerna håller förhållandevis god klass, och är rappt klippta. Men den svartvita människosynen, den töntiga dialogen och de grovhugget skildrade och genomgående rätt obehagliga straffångarna sänker underhållningsvärdet. Moon 44 är mest sevärd som ett tidsdokument över Emmerichs tidiga karriär, och som pastisch på Alienuniversum.

Se istället-

Många likheter med en annan rymdgruvfilm, nämligen Outland från 1981 med Sean Connery. Även den skildrar en koloni i en avkrok av solsystemet där det i stort sett har blivit laglöst land och där droger och våld präglar vardagen. Men i Outland är människorna något mer realistiskt ambivalenta, och det finns en trovärdig socialpsykologi som gör att den filmen håller som drama än idag. Inte ens Connerys polis är helt igenom god eller ond. Dessutom är Outland minst lika inspirerad av Alien som Moon 44. De båda filmerna skulle faktiskt utan problem kunna utspelas i samma universum.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Stargate (1994) – guilty pleasure då Indiana Jones möter Star Wars

Frankrike/USA 1994, manus: Dean Devlin och Roland Emmerlich, producenter: Dean Devlin, Oliver Eberle, Joel B Michaels, regi: Roland Emmerich

James Spader och Kurt Russell i Stargate 1994

James Spader och Kurt Russell i Stargate 1994

Handlingen.

Hur kunde faraonerna förmå tusentals slavar att bygga de enorma pyramiderna i forntidens Egytpen? I Roland Emmerichs genombrottsfilm får vi veta att det var utomjordiska tyranner som iklädde sig rollen som egypternas gudar och kungar. Med terrorns och teknologins hjälp behärskade de forntidens människor, och deras rike varar ännu på andra håll i galaxen. Några svenska forskare (bl a Viveca Lindfors) finner en cirkelformad port under ökensanden som öppnar en väg genom rymden till en planet vid en avlägsen stjärna. En trupp skickas igenom för att undersöka vad som finns på andra sidan. Den naive fornforskaren Daniel (James Spader) får följa med för att han är den ende som kan tyda inskriptionerna på porten. Men överste Jack O’Neil (Kurt Russell) tänker inte låta någon långhårig vetenskapsman stå i vägen för hans uppdrag. Ingen vet att översten fått order att spränga en atombomb för att förhindra att något utomjordiskt tar sig igenom stjärnporten. Mötet med den unge pojken Skaara från den förslavade befolkningen på den främmande planeten får dock överste Jack att tveka. Skaara är i samma ålder som Jacks döde son skulle ha varit, och han och de andra infödingspojkarna ser genast upp till Jack och hans soldater. Men hur ska de kunna rädda planeten från gudarnas vrede?

Ras rymdskepp använder pyramiderna som landningsplats

Ras rymdskepp använder pyramiderna som landningsplats

Rymdskeppet!

Pyramiderna är endast landningsplatser för ”gudarnas” moderskepp, som då och då sänker sig ned från himlen. Då darrar alla människor, och lägger sig med pannan i sanden i vidskeplig skräck. Från pyramidskeppet skickar solguden Ra ut sina jaktplan som bestraffar upproriskhet med bomber och laserstrålar. Vi bjuds endast på några få sekunder med rymdskeppen i rörelse, och får aldrig se några kontrollrum eller andra högteknologiska miljöer. Förmodligen grundar det sig i budgetbegränsningar, men jag tolkar det också som ett estetiskt val: det är människorna som är moderna i sin look, och de onda gudarna är mer ”magiska”. Emmerich skulle komma att förfina sin rymdskeppsdesign rejält till sin nästa film, Independence Day, som kom bara två år senare.

Pretentionerna?

Här har vi en film som verkligen vill vara en påkostad Hollywoodmatiné av den gamla skolan, mer för att underhålla än för att väcka några djupare funderingar. Devlin och Emmerich går ut hårt och brer på tjockt med klichéer som de lyckats samla på sig från filmhistorien. Ibland blir det överdrivet sentimentalt, som då ökenpojkarna gör honnör för överste Jack. Men den ständiga glimten i ögat gör att Stargate håller nosen ovanför det patetiskas vattenyta.

Alexis Cruz spelar pojken Skaara, som blir överstens bäste vän och stand-in-son

Alexis Cruz spelar pojken Skaara, som blir överstens bäste vän och stand-in-son

Specialeffekter och look;

Beast, en vänlig rymdkossa

Beast, en vänlig rymdkossa

Indiana Jones möter Lawrence of Arabia möter Stjärnornas Krig. Fint utnyttjande av masscener, med folkmassor som myllrar över öknen. Jag älskar den vänliga rymdkossan som får en Snickers av Daniel och sedan återkommer vid flera tillfällen i berättelsen och räddar våra huvudpersoner. Det är en sådan där nästan-Star-wars-detalj som skänker charm åt Stargate.

Svagast designmässigt är Ra och hans egyptiska ”gudar”. Horus och Anubis är ju  här inga egentliga gudar, utan soldater i plastiga djurhjälmar. Effekten då man kommer nära är tyvärr mer komisk än vördnadsbjudande eller gudalik. Även Ras palats gör sig bäst på håll.

Anubis är en sjakalgud

Anubis är en sjakalgud, med huvud av plast

Luckor i manus,

Det sägs att Stargate började som två separata manus: Emmerichs idé var den om att urtida aliens dominerat Egypten, ett tema han många år senare skulle återvända till i 10.000 BC. Dean Devlin hade en vision om ”Lawrence of Arabia i rymden”. Dessa båda trådar vävdes så ihop till en enda film. Men den färdiga Stargate är tveklöst en splittrad historia. Det inledande mysteriet, med Daniel i centrum som söker svaret på gåtan om vad denna stjärnport är, klipps abrupt av då soldaterna kliver genom porten och tumlar ut i öknen på andra sidan galaxen. Vi får inte se mer av fina Viveca Lindfors, tyvärr. Istället är det som om filmen börjar om, och överste Jack blir huvudpersonen. Då tappar filmen i tempo, eftersom nya miljöer och karaktärer måste presenteras. Sedan blir det inte så mycket tid kvar åt Ra och hans soldater att bygga upp ett påtagligt hot. Ra i Jaye Davidsons androgyna gestalt blir en visuellt anslående men i övrigt rätt blek huvudskurk, som egentligen aldrig tar initiativet utan mest skrider omkring i sina luftiga salar och schmizear i motljus.

Jaye Davidson som Ra i Stargate

Jaye Davidson som Ra i Stargate

Domen:

För mig är Stargate en guilty pleasure. Förr brukade jag räkna den till De Stora Rymdfilmerna, men nu är jag inte lika säker på att den förtjänat en sådan klassikerstatus. Den hör förstås till 90-talets viktigare science fiction-filmer, eftersom den gav upphov till flera TV-serier och kickstartade Rolans Emmerichs Hollywoodkarriär. Utan Stargate, ingen Independence Day. Men denna egyptiska alienhistoria är både emotionellt och berättartekniskt ett mycket mindre moget verk. Om Independence Day verkligen satte fingret på pulsen på 90-talets amerikanska tidsanda, är Stargate en saga som är märkligt frikopplad från sin tid – varken modern eller omodern. Som ett potpurri av klassiska äventyrsfilmer från fyra decennier, med mer än lovligt lånat från Star Wars. Den är en bagatell, på många vis, och inte så spännande som jag kom ihåg den som. Men även den omogne Emmerich var en konsekvent och omsorgsfull regissör, och filmen myllrar av underhållande detaljer och blinkningar till publiken. Förutom en del etniska klichéer är Stargate en i grunden mycket snäll film, som utger sig för att vara ett tufft actionäventyr. Tack vare Emmerichs entusiasm och ett duktigt radarpar av huvudrollsinnehavare (Russell/Spader) så står sig den första Stargate fortfarande som en kul film.

Viveca Lindfors försvinner lite abrupt

Viveca Lindfors försvinner lite abrupt

Se även+

Independence Day för Emmerichs hittills största stund. 10 000 BC för en variant på samma tema som Stargate.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

11 filmtips inför apokalypsen

På fredag 21 december år 2012 är det så till slut dax för apokalypsen, enligt någon gammal kalender från Mayafolket. Oklart vad som ska hända exakt, men tydligen kommer alla att gå under som inte befinner sig på ett visst berg i Mexico. Bummer! För att komma i den rätta, uppgivna stämningen inför fredagens förödelse gäller det att ladda upp  – och vad passar bättre än lite film? Rymdfilm presenterar därför stolt 11 filmer som får dig på humör till katastrofen.

Seeking A Friend For The End Of The World visar inte asteroiden annat än på affischen

Seeking A Friend For The End Of The World

11. Seeking a friend for the end of the world (2012)

Vi börjar med en komedi om den sista tiden innan en komet utplånar allt liv. Kiera Knightley och Steve Carell är de båda udda existenserna som finner varandra under den allra sista veckan i Jordens historia. Rymdfilms recension.

10. Monsters (2010)

Undergången i den här filmen börjar ironiskt nog (för Mayaindianer) i Mexico. Utomjordiskt liv infekterar naturen, och det rika USA spärrar gränserna söderut. Men vissa blir kvar i den förbjudna zonen. Indiefilm. Rymdfilms recension.

9. Armageddon (1998)

Efter de intima handkamerascenerna i Monsters är det dags att fläska på lite, så du får upp energin inför Ragnarök. Bruce Willis och en massa andra machomän flyger upp i rymden för att rädda Jorden undan förstörelse. Det här är en slamkrypare – för Jorden går inte under på slutet. Men vi får ju inte bli för deprimerade, heller. Rymdfilms recension.

The Road

The Road

8. The Road (2009)

Jag vet, Armageddon slutar alldeles för lyckligt för en apokalyptisk videokväll. Bäst att gräva ned sig i en av de mest deprimerande (men ändå gripande) filmerna om Jordens undergång, någonsin. Viggo Mortensen spelar pappan som försöker skydda sin son mot kannibaler och andra hemskheter i en ödelagd värld. (Ej recenserad av Rymdfilm.)

7. Apocalypto (2006)

Puh, The Road kan knäcka den mest positive. Bäst att se något lite färgstarkare. Vän av ordning invänder förstås att varken The Road eller Mel Gibsons våldsamma historiska drama Apocalypto är någon rymdfilm. Men Gibsons film handlar om Mayariket och dess nedgång och fall, så vad kan vara lämpligare att kolla på så här då Mayakalendern tar slut? (Ej recenserad av Rymdfilm.)

6. Deep Impact (1998)

Nu vrider vi upp stråkmusiken och tar fram näsdukarna. Men vi stannar kvar på Jorden i ett par filmer till. En komet hotar förstöra allt liv, och människor möter detta hot på olika vis. Stora känslor! Och ja, kometen slår faktiskt ned på Jorden i slutet. Rymdfilms recension.

Melancholia_409_photo_by_Christian_Geisnaes_large

Melancholia

5. Melancholia (2011)

Lars von Triers version av Deep Impact har mycket högre art housefaktor, och är en utsökt blandning av vackra bilder och stämningsfull klassisk musik. Huvudpersonerna irrar omkring på sitt stod gods i väntan på att planeten Melancholia ska utplåna dem. Med Kirsten Dunst och Alexander Skarsgård, m fl. Rymdfilms recension.

4. Battlestar Galactica, miniserien (2003)

Nog med känslosamhet och kometer. Dags för kärnvapenkrig i rymden! Onda robotar attackerar och utplånar mänsklighetens samtliga städer, och det finns inget vi kan sätta emot. Så börjar BSG, och i denna postapokalyptiska värld bjuds på spännande dramatik och strider. Rymdfilms recension.

3. Der Untergang (2004)

Efter BSG:s rejäla rymdresa förflyttar vi oss till Jorden igen, i dagens tredje film som inte har någon som helst rymdkoppling. I detta tyska mästerverk får vi följa nazisternas ledargarnityr i bunkern, de allra sista dagarna av Andra världskriget. Världen går bokstavligen under framför Hitlers ögon, och han svarar med den allra första Hitler reacts to…(Ej recenserad av Rymdfilm.)

xsunshine-6

Sunshine

2. Sunshine (2007)

Ut i rymden igen, och vi åker så långt in i framtiden vi kan. Vår planet håller långsamt på att frysa ihjäl i Danny Boyles moderna klassiker från 2007. Rymdskeppet Icaros flyger till Solen för att försöka starta den döende stjärnan igen, innan det är för sent för den mänskliga rasen. Men att resa mot Solen är farligt både för kroppen och psyket. Tvetydigt slut – går Jorden under eller inte? Rymdfilms recension.

2012

2012

1. 2012 (2009)

Ingen undergångsfilmslista är komplett utan minst en film av Roland Emmerich. Och i blockbustern 2012 råder det ingen som helst tvekan: Jorden går under så det dånar om det.  På själva 21 december 2012, för det här är alltså en film om samma undergång som föranlett den här listan. Riktig apokalypsporr av ädlaste märke. Rymdkopplingen är svag, det ska medges. Men det byggs ju rymdskepp som världens ledare ska ta sin tillflykt till, eller hur var det nu? Imponerande visuellt är den i alla fall. Gillar du skyskrapor som störtar ner i avgrunder är det här din film.

Om du tajmar tittandet med Mayakalendern kan du säkert hinna med alla 11 filmer innan det brakar loss på fredag den 21 december. Får du lite tid över, kläm ett par zombierullar också, t ex 28 dagar senare (Danny Boyle igen) eller Dawn of the dead.  Eller kanske Joss Whedons The Cabin in the woods – som har en distinkt undergångskänsla. Inget med rymden att göra, men desto fler köttätande odöda och vredgade gudar.

Trevlig helg!

Mer läsning:
Rymdfilmer A-Ö
The Maya collapsed, could we? (CNN)

Deep Impact (1998) – utopisk kometsnyftare

Sarah och Leo är filmens unga kärlekspar och Leo är en riktig hjälte som vänder tillbaka efter henne

Handlingen.

Det här är den där andra kometfilmen från 1998, den som inte är Armageddon. Den med rynkige Robert Duvall istället för heta Bruce Willis. Den allvarliga av de två. Är det också den tråkiga? Nu när jag sett om den för första gången på tio år är jag redo att uppvärdera Deep Impact. Det är ett episodiskt drama om de sista månaderna innan kometen Wolf-Biederman ska slå ned och utplåna allt liv på Jorden. Vi får följa ett antal personer vars historien bara mycket tillfälligt berör varandras. Elijah Wood är tonårspojken Leo Biederman som råkar upptäcka kometen och som en följd får den döpt efter sig och en plats i den ”ark” dit USA:s elit tänker fly undan förödelsen. Téa Leoni spelar juniorreportern på MSNBC som råkar knäcka historiens största nyhet (mänsklighetens stundande utplåning) då hon ställer USA:s president (Morgan Freeman) mot väggen för en ministers otrohetsaffär. Och Robert Duvall är en erfaren gammal pilot (av vissa ansedd som för gammal) som styr rymdskeppet Messiah som skickas iväg av NASA för att försöka spränga kometen innan det är för sent.

Rymdskeppet Messiah dockar med en rymdfärja

Rymdskeppet!

Messiah får nog räknas som ett av de trovärdigare skeppen som Hollywood har producerat. Filmmakarna använde också NASA som rådgivare, vilket innebär ingen warpdrift, och realistiskt osmäckert. Messiah är på utsidan ganska lik en stor missil. Insidan är    skönt detaljrik och full av stålbalkar och små reläer med blinkande lampor. Man köper konceptet – ungefär så här skulle ett verkligt rymdskepp förmodligen kunna se ut.

Morgan Freeman får guldstjärna som Presidenten

Pretentionerna?

Temat är hur vi som enskilda människor och som samhälle reagerar på vetskapen om att allt snart tar slut. Väljer vi ett stoiskt möta vårt öde och ordna våra affärer, eller att stå handfallna? Deep Impact ställer frågan och ger också svaret på hur vi bör göra. På så vis är den en moralsaga, ja, faktiskt en utopi, som är raka motsatsen till filmer som Roland Emmerichs misantropiska undergångsporr  2012. Deep Impact förmedlar budskapet att värdighet är möjligt.

Specialeffekter och look;

Den hade bara hälften så stor budget som Armageddon, och det märks också. Å andra sidan bygger inte filmens handling på specialeffekter, utan de blir mest en krydda vid sidan av. Inte desto mindre är rymdscenerna fina, och resten av filmen ser ut som vilket snyggt amerikanskt 90-talsdrama som helst.

Vågen kommer

Mest minnesvärda scen*

Små rörda tårar trillar på min kind då besättningen på Messiah talar med sina familjer på videolänk från rymden. Men framför allt gillar jag scenerna mellan Jenny (Téa Leoni) och hennes föräldrar (Vanessa Redgrave och Maximillian Schnell). Den trasiga familjen är ömsint skildrad mitt i all sorg. Guldstjärna till Morgan Freemans insats som USA:s president.

Mary McCormack och Robert Duvall

Domen:

Först en bekännelse: jag blir känslomässigt väldigt påverkad av filmer som handlar om folk som vet att de ska dö. Ömhetsbevis, ni vet. Här är det en hel värld och hälften av huvudpersonerna som är i den situationen. Och det griper mig, trots att Deep Impact inte når riktigt hela vägen fram i sina dramatiska ambitioner, och istället kompenserar sina brister med  ett mått av sentimentalitet. Den har också en del tempoproblem, långa partier där det inte direkt händer särskilt mycket.  I jämförelse med Armageddon har den dock stått sig oerhört väl, och saknar helt dess irriterande machismo. De kvinnliga porträtten är snarare ovanligt nyanserade för att vara kommersiell science fiction. Deep Impact förtjänar ett bättre öde än att bli ihågkommen som kometfilmen som kom bort i konkurrensen. Om du inte sett den på ett tag, ge den en ny chans!

Tea Leoni har huvudrollen

Visste du att?

Regissören Mimi Leder gick till historien eftersom Deep Impact blev den mest inkomstbringande amerikanska film som regisserats av en kvinna. Det rekordet stod sig till Twilight 2008.

Armageddon är kopian. Den lanserades av sitt filmbolag som en ”motfilm” mot Deep Impact, och den tog också de största intäkterna genom att köra en mer actionbetonad historia med grabbigare stjärnor.

Se även +

Armageddon, bara för att jämföra. Seeking a Friend for the End of the World för en komediversion.  Independence Day för något helt annorlunda men ändå lite likt, från samma period. Melancholia för konstversionen.  Eller 2012, som trots allt är den film som liknar den mest.

Regi: Mimi Leder
Producent: Richard D Zanuck (Jaws, Driving Miss Daisy, Cocoon, de flesta Tim Burtonfilmer)

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter