Roland Emmerich

Armageddon (1998) – testosteron sätter fysikens lagar ur spel

Mänsklighetens enda hopp

Handlingen.

Meteoriter hotar Jorden. Chrysler Building ryker redan efter tio minuter och Paris en stund senare. Olika länders befolkningar sätter sig framför kända turistattraktioner (som Taj Mahal) och väntar på att amerikanerna ska rädda världen innan en jätteasteroid (”the size of Texas”) utplånar allt liv.  NASA skickar upp två rymdfärjor med oljeborraren Harry (Bruce Willis) och hans dysfunktionella team av knäppgökar (bl a en ung Ben Affleck, Billy Bob Thornton, Steve Buscemi och Michael Clarke Duncan). De måste borra ett hål i asteroiden och spränga den, annars dör mänskligheten ut.

Rymdskepp och specialeffekter,

Två något upphottade rymdfärjor och den gamla go’a ryska rymdstationen MIR, som bemannas av en galen Peter Stormare. I övrigt är det mycket explosioner, och en underlig asteroid (se Manus nedan)

Pretentionerna?

För att handla om så stora frågor som civilisationens undergång så får vi se förvånansvärt lite av hur folk reagerar på nyheten om sin stundande död.  Bruce Willis biter bara ihop lite till. Regissören Michael Bay är helt enkelt bättre på explosioner än psykologi. De katastroffilmer som tyske Roland Emmerich brukar berika världen med (Day after Tomorrow, 2012) är allesammans under av gripande dramatik jämfört med Armageddon.

Chrysler Building går åt pipsvängen

Luckor i manus, 

Först undrar vän av ordning över omdömet hos NASA. Om fjorton kan världen gå under. NASAs enda plan är att i tolv av dessa dagar utbilda ett gäng tjocka, alkoholiserade och halvknasiga oljearbetare (som är ovänner med varandra) att åka upp på sitt livs första viktiga uppdrag och BORRA sönder fanskapet?  Om utbildningen tar tolv dagar, finns det ju ingen tid att utbilda en annan grupp om den första misslyckas.

Sen måste vi prata om själva den hotande himlakroppen. Alla fysikens lagar verkar vara försatta ur spel på den. Kan det vara allt testosteron som gubbarna i rymddräkter avger? Vad är det exempelvis för rökmoln som den färdas i genom rymdens vacuum? Då rymdfärjorna flyger i samma hastighet som asteroiden slungas mindre asteroider mot färjorna som projektiler. Ytan på asteroiden är bergig med djupa sprickor som öppnar sig ständigt djupare- men trots att de får akta sig så de inte trillar ned i sprickorna, så börjar Bruce Willis och de andra borra på det enda stället där det är rent urberg. Det är tydligen viktigt att de kommer exakt 240 meter ned.  Varför inte bara kasta ned bomben i en av sprickorna, eller åtminstone börja borrandet där? Asteroiden verkar vidare ha en atmosfär, och väder. Det är väldigt dimmigt, och det verkar som om ljudet från maskinerna och borren sprids som ljudvågor gör i luft. Gravitationen är helt normal då gubbarna går omkring, men ändå lyckas Ben Affleck och de andra flyga en lång bit med sin bil och håller på att flyga iväg i rymden av bara farten. Våra hjältar kan springa omkring hur länge som helst utan att luften tar slut. Alla dessa små knasigheter gör sammantaget att det är oerhört svårt att köpa att vi skulle befinna oss på en asteroid. Därmed tappar man hela idén med en rymdfilm, att skildra den yttersta gränsen för den mänskliga tillvaron.

Domen:

Vad den här filmen saknar av själ, mening och humor tar den igen på volym och testosteron. (På sätt och vis är den raka motsatsen till Deep Impact, som kom samma år och som har samma komettema.) Den illustrerar varför Michael Bay är en jobbig regissör och varför det är bra att Jerry Bruckheimers glansdagar är över. Jag måste ändå säga att jag mindes Armageddon som en helt okej film, men då jag lite aningslöst frågade på Facebook vilken av undergångsfilmerna Armageddon och Independence Day som mina vänner föredrar, steg ett ramaskri upp över sociala medier. Hur kunde jag ens jämföra kalkonen Armageddon med den alldeles underbara ID4. Nu när jag sett om dem båda, böjer jag mitt huvud i skam. Armageddon är verkligen inte nån klassiker. Man luras av att den har Willis, Thornton och Buscemi, men de kan inte rädda den här ytliga soppan.

Och är det inte lustigt, så säg, att den enda kvinnan (Liv Tyler) i början av filmen säger att hon är stark och kapabel att ta hand om sig själv, och sedan tillbringar resten av filmen gråtandes på en stol medan hennes pappa och pojkvän räddar världen?

Se istället-

Melancholia, av Lars von Trier, om du vill ha lite långsammare tempo om en komet som ska döda allt liv. Deep Impact från samma år, men med mer substans.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Independence Day (1996) – It ain’t over till the fat lady sings

USA 1996, regi: Roland Emmerich

Mer läsning: Independence Day och den ironiska sci-fi-generationen (2016)

”It ain’t over til’ the fat lady sings” Will Smith i Independence Day (1996)

Handlingen.

I sin mörkaste stund reser sig mänskligheten för att samarbeta och med hjälp av sin intelligens slå tillbaka mot en övermäktig invasion från yttre rymden. Vägen till resningen är lång, och vi får följa en rad arketyper genom svåra stunder: Flygässet (Will Smith), Den unge blonde presidenten som får hålla sitt livs tal (Bill Pullman) och hans lidande First Lady (Mary McDonnell som senare skulle spela president i Battlestar Galactica), Det excentriska judiska datageniet (Jeff Goldblum) och hans fatalistiska judiska pappa (Judd Hirsch), Det godhjärtade fyllot (Randy Quaid), den trogna golden retrievern Boomer – och vidare i en stor och mycket välcastad ensemble. På vägen mot människans emancipation levererar våra huvudpersoner en rad ”minnesvärda” oneliners. Som då Will Smiths flygare öppnar luckan på ett kraschat rymdskepp, drar ut monstret, och knockar det samtidigt som han väser ”Welcome to earth!” Eller axiomet ”It ain’t over till the fat lady sings” som återkommer genom hela filmen.

Rymdskeppen!

Åh, här får vi ju se en hel massa olika rymdskepp! De mest ikoniska är de stora tefaten som placerar sig över varje stor stad på Jorden i filmens första akt. Sedan dess har exakt samma händelseförlopp förekommit i ett otal filmer, men 1996 kändes det fortfarande ganska häftigt. Det ser ganska häftigt ut idag också. Sen har vi de små attackskepp som flyger snabbt och skjuter laserstrålar som amerikanskt stridsflyg inte har en chans emot. (Minispoiler: Ett av dem har dessutom funnits i amerikansk ägo sedan 1950-talet.) Till sist har vi Moderskeppet som våra två hjältar Will och Jeff smyger sig in i. Överlag möter vi coola och elaka rymdskepp som även 16 år senare kan höja pulsen hos en inbiten science fictionfantast.

Elaka aliens invaderar i Independence Day

Look och specialeffekter;

Habilt hantverk med mycket matinékänsla. Kommersiell i varje ögonblick, så förvänta dig inget med någon som helst edge. Snarare är det en lite gammaldags Hollywoodkänsla över alltsammans, fast med dyra effekter. Det är inte något dåligt. Det var också en föregångare inom genren ”spränga välkända landmärken” – och det är fortfarande lite häftigt att se Vita huset flyga i luften.

Luckor i manus,

Jeff Goldblums datavirus, kanske. Eller att en elak alien väljer att telepatiskt kommunicera hela sin onda plan till USA:s president. Eller varför inte Randy Quaids hjältemodiga flight rakt uppåt? Det är bara att välja och vraka. Men eftersom det är så underhållande har man ganska mycket överseende.

Domen:

Independence Day (ID nedan) är en bra film på samma sätt som popcorn är gott. Den är filmvärldens motsvarighet till kolhydrater och salt. Det finns visserligen gott om ögonblick som gör att man vill dra fram skämskudden, t ex de scener då amerikanska flaggan halas fram och viftas med i motljus. Men det uppvägs med råge av ett kul persongalleri och att regissören Roland Emmerich ägnar sig åt det han gör bäst: att njutningsfullt skildra civilisationens undergång. Emmerich har i sina senare försök i undergångsgenren (t ex 2012) blivit mer uttalat misantropisk men i ID höll han sig från den värsta cynismen och lät en optimistisk ton genomsyra historien. Man kan lätt se det som om han på senare år om och om igen försökt skapa en ny ID, men inte riktigt nått hela vägen fram.

För Will Smith och Jeff Goldblum är ID också en höjdpunkt i karriären. De har båda haft många blockbusters men det är något med deras samspel och just den här filmens blandning mellan action, drama och komedi som gör den i åtminstone mina ögon till en större klassiker (om än cheesy) än Men in black eller Jurassic Park. Framför allt finns glimten i ögat hela tiden, och varje gång det blir för patetiskt storvulet kommer en liten scen som går över i fars eller satir. Grymt underhållande!

Mer läsning: Independence Day och den ironiska sci-figenerationen (2016)

Se även+
Mars attacks för jämförelsen. De båda filmerna kom samtidigt och har samma upplägg och tema. Men ID är överlägsen på i stort sett alla vis.