romantik

Passengers (2016) – vacker reklambroschyr för rymdturism och tandblekning

USA 2016, regi: Morten Tyldum, manus: Jon Spaiths, producenter. Neal H Moritz, Stephen Hamel m fl. Innehåller inga större spoilers.

Rymdskeppet Avalon är filmens egentliga stjärna

Rymdskeppet Avalon är filmens egentliga stjärna

Typisk scen…

När Aurora (Jennifer Lawrence) känner sig fången ombord på rymdskeppet/lyxhotellet Avalon tar hon en löparrunda i de mysigt upplysta korridorerna och avslutar med ett dopp i skeppets inifinitypool med panoramautsikt över galaxen utanför fönstret. Stackars, stackars Aurora. Men skeppet har mått lite dåligt på sistone, och just idag lägger centrifugen som håller skeppet snurrande av. Det innebär som alla vet att tyngdlöshet inträffar, och Aurora upptäcker snart hur bisarrt och farligt att simma i en swimmingpool vars vatten plötsligt flyter uppåt som en bubbla.

Jennifer Lawrence och Chris Pratt

Jennifer Lawrence och Chris Pratt

Handlingen.

Jim (Chris Pratt) har inte ett särskilt bra år, som började med att han oförhappandes fann sig ensam vaken ombord på en jättelik rymdlyxkryssare, Avalon. Dess marchfart är halva ljushastigheten men den är fortfarande är 80 år från sitt mål. De övriga 5000 passagerarna ligger nedsövda för den 120 år långa resan till koloniplaneten Homestead II. Deras framtid hänger på att deras sömnkammare inte går sönder, som Jims gjorde. Jims förtvivlade nödrop till Jorden kommer troligen att få ett svar, men på grund av avståndet sker det inte under de närmaste fem decennierna. Så efter ett år har Jim redan upplevt allt som skeppet Avalon har att erbjuda i form av förströelser, underhållning och kulinariska läckerheter. Hans enda sällskap under senaste året har varit den maniskt glasputsande och plattitydspottande bartendern/roboten Arthur (Michael Sheen). Inte underligt att han hamnat i en djup existentiell kris.

Men nu har allt förändrats, då ytterligare en passagerare vaknat. Aurora heter hon, och hon är en ung kvinna lika vacker som hon är smart och rolig. Jim borde vara överlycklig över sällskapet. Men snarare verkar han än mer plågad, av skuldkänslor och ånger. Vad är det för hemlighet han undanhåller Aurora?

Och hur stora är egentligen chanserna att rymdskeppet håller för en 120 år lång resa då det ena livsuppehållande systemet efter det andra börjar lägga av?

Pretentionerna?

Det är lite svårt att avkoda en så udda film, som liksom vacklar mellan actionfilm, romantisk komedi och Lasse Hallström. Vi vet att manusförfattaren Jon Spaiths hade manuset i byrålådan i många år innan till slut den seriöse norske dramaregissören Morten Tydlum (The Imitation Game) tog sig an projektet med ambitionen att göra Den Stora Kärlekshistorien. Och Tydlum – bless his heart – är en pretentiös regissör. Så här säger han om Passengers:

For me, it’s a story about what’s important to live a full life. What are the things we need as humans? It’s not afraid to entertain but at the same time it asks big questions about what does it mean to really feel happy. Every generation has its love story. I feel like this is it. I had to do it.

Om han lyckades med sina föresatser? Scrolla ned till avsnittet Domen för att få min åsikt.

Rymdskeppet Avalon

Rymdskeppet Avalon

Rymdskepp och världsbygge!

Jag gillar verkligen Chris Pratt och att han förvandlats från kul men lite småfet guy next door på TV till fullt utvecklad Hollywoodhunk. Och Jennifer Lawrence är ju bara fabulös. Att få se dessa vackra och begåvade människor le bländvita leenden,  bråka och älska med galaxens allra ljusstarkaste stjärnor som bakgrund är därför en rätt trevlig upplevelse. Men den verkliga stjärnan i Passengers är för mig trots allt rymdskeppet Avalon. På insidan ser hon ut som vilken lyxig men själlös femstjärnig resort som helst, bemannad helt av robotar. Men på utsidan är Avalon makalöst vacker: en tusen meter lång spiralarmad bläckfisk med en riktigt mäktig raketmotor i aktern, och med en sköldgenerator i form av en flammande låga längst fram. Spiralarmarna roterar kring den centrala axel där hissar rör sig upp och ned och skapar på så vis artificiell gravitation för sina passagerare. Den populärvetenskapliga sajten Space.com beskriver Avalon som hyggligt vetenskapligt trovärdig, men frågar sig om ett så stort skepp skulle kunna klara av en så lång resa. Hon är i alla fall en mäktig syn då hon stävar fram genom ett asteroidbälte.

Anledningen till storleken är alltså att Avalon är alltså både ett kolonialistskepp och ett femstjärnigt hotell. Hon ägs och drivs av en firma som terraformerar främmande planeter och säljer enkelbiljetter till människor som vill starta om. I resan ingår 120 års nedfrysning i hiberneringskammare som ligger rad efter rad som likkistor och väntar på att resan ska ta slut. Fyra månader innan ankomst ska Avalon väcka upp besättningen och passagerarna, som får leva i lyx och överflöd den sista tiden under inflygningen mot planeten Homestead II. Om detta är en särskilt trovärdig framtida lösning vet jag inte, men det öppnar upp för en hel del kul scener i filmen där våra båda älskare kan spela basket, äta middag med fransktalande robotar, ha dance-off med japanska hologram och gå på rymdpromenad och sväva fritt utanför Avalons skrov. Om jag någonsin får bli rymdturist, vill jag bli det på Avalon. Men jag skulle akta mig för att somna i en hiberneringskammare – för trots att skeppet är designat för att vara ofelbart, så vet vi ända sedan Titanics dagar att skeppsbyggare som tror sig vara ofelbara brukar få ett bryskt uppvaknande.

Produktionsdesign;

En genomgående snygg film där exteriörerna får en och en halv stjärna mer än de hotellika interiörerna. Pluspoäng för Martin Sheens robotaktighet, eller så är det bara så han är som skådespelare.

Luckor i manus,

Jag har mycket att invända, men sparar detaljerna till ett tillfälle där jag inte riskerar att spoila filmen. Men jag kan säga att det finns många tillfällen där jag förvånas över att Jon Spaiths tar så lätta och trötta utvägar för att få sin story att utvecklas. Inte minst Jims färdigheter som mekaniker, som tycks öka eller minska beroende på vad som passar storyn bäst för ögonblicket. Vissa dörrar kan han köra manuell förbikoppling på med hjälp av en gammal dymomaskin och silvertejp, medan andra förblir stängda. Han har 80 år på sig att fixa ett sätt att försätta sig själv och Aurora i hibernering, men bestämmer sig nästan direkt för att det är omöjligt – då skulle ju filmen vara slut. Och varför är könsrollerna så ofattbart traditionella? Det blir lite för mycket klichéer till slut, och det skadar en film som är originell på så många andra vis.

Domen:

Lyckades Morten Tydlum att göra sin generations Love Story? Svaret är nej. Det är oklart om det ens är fråga om en kärlekshistoria, eller om Aurora snarare lider av en rymdvariant av Stockholmssyndromet. Lawrence och Pratt gör verkligen sitt yttersta för att gjuta liv i sina karaktärer, och de har en fin kemi mellan sig. Men det hjälps inte när de vardagsfilosofiska carpe diem-replikerna börjar staplas på varandra och när hela storyn går ut på att romantisk, traditionell, heterosexuell kärlek är så mycket värt att kvinnor helt frivilligt vill ge upp sin frihet och möjlighet att leva ett eget liv. Det är svårt att se sensmoralen i Passengers som någonting annat. Så som kärlekshistoria är den medioker. Som reklamfilm för rymdturism, däremot, är den rätt bra. För oss som gillar smeksamma kameraåkningar över rymdskeppsskrov räcker det ganska långt.

Upside Down (2012) – Romeo hänger från taket

Frankrike/Kanada 2013, manus & regi: Juan Diego Solanas, producent: Claude Léger m fl

Jim Sturgess och Kirsten Dunst är Romeo och Julia, förlåt Adam och Eden

Jim Sturgess och Kirsten Dunst är Romeo och Julia, förlåt Adam och Eden

Handlingen.

En romantisk fantasyfilm lätt förklädd till science fiction, med ett av senare års mer uppfinningsrika koncept: Två planeter ligger alldeles intill varandra, så att människorna på den fattiga Downside tittar upp och precis kan urskilja den rika planeten Upside med dess glittrande skyskrapor och snöklädda berg. Här möter vi våra moderna motsvarigheter till sagans eviga Romeo och Julia: Den rika flickan Eden (Kirsten Dunst) och den fattige pojken Adam (Jim Sturgess) som måste övervinna en lång rad hinder för att kunna vara tillsammans. Inte nog med att gravitationen drar dem åt olika håll. Samhället förbjuder dessutom kontakt över planetgränserna och då de springer från gränsvakterna ramlar Eden och slår i skallen och glömmer Adam helt. Nu är det upp till Adam att ta sig till Upside, leta upp Eden och få henne att minnas deras kärlek.

Adam letar upp Eden

Adam letar upp Eden

Pretentionerna?

Den romantiska kärleken övervinner allt och kan till och med omstörta hela samhället i grunden och upphäva naturlagar. Det är intressant att just Kirsten Dunst spelar huvudrollen. Hennes smått naiva, tillitsfulla och stjärnögda Eden är som är en upp-och-ned-vänd version av en annan av hennes nyligare roller, den deprimerade Justine från Melancholia. Båda filmer handlar ju om effekten på den enskilda människan då två himlakroppar snuddar vid varandra. Båda filmer har en drömsk air, men där Melancholia är delirium tremens är Upside Down ett sorts lyckorus.

Kontorslandskap i TransWorld-skyskrapan

Kontorslandskap i TransWorld-skyskrapan

Världsbygget!

Redan från början får vi det förklarat för oss av Adams berättarröst: materia på den ena planeten påverkas bara av graviationen från sin egen planet. Tyngden i materia kan uppvägas av samma tyngd av materia från den andra planeten, vilket gör att två lika tunga kroppar från de båda världarna blir helt tyngdlösa tillsammans. Och (märkligast kanske) om materia från två världar möts för länge, brinner objekten upp. Hängde ni med?

Effekten av denna påhittiga premiss är att människor från de olika världarna hamnar i taket hos varandra. Om Adam besöker Upside går han i deras tak och ser allt upp och ned. Om han inte använder tyngder med materia från Upside, riskerar han dessutom att trilla ned till sin egen planet igen och slå ihjäl sig.

Den enda byggnaden som sträcker sig mellan båda världar är en enorm skyskrapa som tillhör företaget TransWorld, som är en sorts variant på Tyrell (Blade Runner) eller Weyland/Yutani (Alien).  Den fungerar också som rymdhiss och gör rymdskepp onödiga. I skyskrapan jobbar tusentals människor från båda världar, och de möts på mitten i bisarra kontorslandskap där hälften av de anställa är på nedsidan och hälften på uppsidan. Då Adam tar anställning här, har han möten med chefen, som sitter i ”taket”.

Adam har dock en hemlighet. Som pojke lärde han sig hemligheten med de rosa bina, som flyger mellan världarna i jakt på pollen och honung. Deras honung är det enda som är samtidigt av båda världar, och alltså är alldeles tyngdlöst. Denna mirakelsubstans blir Adams ingång till TransWorld. För om man gör en hudkräm med tyngdlösa ingredienser, slätas omedelbart alla rynkor ut.

TransWorlds skyskrapa

TransWorlds skyskrapa

Design och specialeffekter;

Storartat arbete av såväl fotografen Pierre Gill som produktionsdesignern Alex McDowell. Den senare är mycket erfaren, och har tidigare arbetat med bland annat Minority Report, Watchmen, Man of Steel, In Time och Fight Club. Storyn har ju ett genomgående vertikalt tema, och bildkomposition och design gör det mesta av sina höga höjder och djupa avgrunder. Många scener är komponerade som tavlor eller tablåer med en sorts spegeleffekt i himlen. Bergen strävar mot molnen och möts av liknande berg i inverterade moln. Allt är belyst av solljus från sidan, som om det ständigt är gryning eller solnedgång, och inramas av ett romantiskt fluffigt dis. De båda världarna har distinkta utseenden: Upside är strikt modernistiskt med inslag av Art Deco, medan Downside påminner om bilder vi sett av det förfallna Detroit.

Scenerna är som tavlor

Scenerna är som tavlor

Luckor i manus,

En annan recensent skrev att den tunna storyn får oss att irritera oss mer på alla luckorna, och jag håller med. I grunden är det här en saga, men den gör stort nummer av att rationellt förklara den ovanliga dubbelvärlden. Vi får se diagram med pilar som förklarar hur dubbelgravitationen fungerar. Men det blir lite för komplext, inte minst då den bisarra effekten att materia och antimateria som möts brinner upp efter en stund. Varför, kan man undra? Det tillför inte berättelsen någonting. Istället får all den här informationen om hur fysikens lagar oss att tänka efter för mycket:

  • Om det är två planeter, så kan de inte snurra inbördes utan måste ligga stationärt i förhållande till varandra för att det ska funka att ha linbanor och byggnader som går emellan dem. Men vi ser ändå solen gå upp och ned, vilket skulle tyda på att båda planeter snurrar kring en gemensam axel på ungefär ett dygn, utan att röra sig en milimeter i förhållande till varandra. Hmm..
  • Hur stora är planeterna? Hela berättelsen utspelas på platser där det verkar vara ca 1 km mellan ytorna. Ändå är det inte särskilt mörkt, vilket det borde vara om solen endast kunde kika in i en sådan ”glipa” mellan de båda himlakropparna.
  • Om saker från den ena världen som rör den andra världen brinner upp vid kontakt, vilket material är då skyskrapan som går mellan världarna gjort av? Och linbanorna?
  • Varför är det så förbjudet med kontakt mellan befolkningarna? Det verkar som om Upside är ett strikt kapitalistiskt samhälle som suger ut resurserna från Downside. Klassiskt goda-fattiga och onda-rika. Men om de är fixerade med pengar, varför tar de inte bättre hand om Adam då han uppfinner en revolutionerande hudkräm medan han jobbar för dem? Det räcker att Adam blir påkommen medan han fikar i Upside, för att han ska bli fredlös och misshandlad och utstött. Vad begick han egentligen för brott då han fikade?
  • Om kontakt mellan befolkningarna är förbjuden, varför finns det så många byggnader där de enas tak är de andras golv? Varför inte ha skilda byggnader?
Jim Sturgess i Upside Down

Jim Sturgess i Upside Down

Domen:

Ett utmärkt exempel på hur man kan sikta mot stjärnorna men bara nå bergstopparna. Det råder ingen brist på fantasi i Upside Down, och hela konceptet är så avancerat och knasigt att det blir bedårande på något vis. Stundvis är det lite som Neil Gaimans Stardust. Skådisarna är utmärkta, med speciellt en fin kemi mellan Jim Sturgess hundvalpsögda Adam och dennes cyniske kollega Bob, spelad av Timothy Spall.

Men Upside Down tyngs ned av två stora problem. Det första är storyn är alltför förutsägbar och tunn, med inget mer än klichéer för de duktiga skådespelarna att hänga upp sina karaktärer på. Speciellt Kirsten Dunst får mycket lite att arbeta med, då hennes rollfigur är så traditionellt kvinnligt passiv att det är obegripligt hur någon kan skriva in en sådan roll i ett nyskrivet manus. Det finns så mycket intressantare sätt att skildra ung kärlek på, än det  mjäk som skildras i Upside Down.

Det andra problemet är tyvärr filmens intressanta premiss med den dubbla gravitationen. Det som gör filmen unik, gör den också svår att ta till sig. Bara en sådan sak att det är omöjligt att se ansiktsuttryck på någon som hänger ned från taket, gör att dessa scener blir bisarra snarare än fascinerande.  Jag tror att regissören Solanas eventuellt underskattade utmaningen i att filma sitt eget manus på ett för publiken begripligt vis. Istället för att betona sagoelementen försöker han visa att allt hänger ihop rationellt. De många och långa expositionsscenerna förvirrar snarare än reder ut. Det blir så mycket att hålla reda på, att man till sist knappt vet vad som är upp och vad som är ned. Till slut kollapsar Upside Down under sitt eget koncepts tyngd. Synd på en så originell idé!

Se istället-

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter